2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Annonser

Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

Putin spelar mästerligt ännu en gång

Man kan konstatera att president Putin ännu en gång har spelat de geopolitiska spelet på ett mästerligt sätt. Han har inte, i denna fas, haft för avsikt att marschera in sin armé i östra Ukraina, men genom att bistå med bara lite militär hjälp så har han lyckats pressa eftergifter ur regeringen i Kiev, samtidigt som västmakterna står handfallna.

Först spelar Putin oskyldig till det som sker i östra Ukraina och håller sig på en nivå av involvering som gör det svårt för väst att rättfärdiga kraftfulla motåtgärder och sedan när han nu har fått Kiev dit han vill så träder han in som fredsduva i fyrpartssamtalen i veckan. Putins löfte att medverka till att miliserna avväpnas är det enda bidraget som någon av de fyra parterna (Ryssland, Ukraina, USA och EU) kan ge till en fredlig lösning som har någon betydelse för situationen. Kiev har pressats till att utlova lokala folkomröstningar om självstyre och lovar även respekt för det ryska språkets status. Nu när Putin har fått det han ville så kan han välja fredens väg. Även om han till synes backar från sina mer långtgående ambitioner, så har han lagt grunden för Ukrainas framtida splittring i och med att regionalt självstyre i framtiden kan leda till oberoende eller ett uppgående i den ryska federationen. Detta fredens vägval som Putin nu gör, kan möjligöra att den hårda retoriken från västs sida vad gäller Krim kan komma att tonas ner och att Ryssland kan komma att välkomnas in i salongerna igen. Att man från västhåll uttycker sig i ordalag som att man ”ännu inte har gett upp hoppet om Krim” är en indikator om att utvecklingen rör sig i denna riktningen. Kraven är som bortflugna och har nu ersatts av förhoppningar!

Kievregeringen sitter verkligen i en rävsax. Det faktum att man inte kan lita på sina väpnade styrkor bakbinder dem. Man kan som mest blåsa upp dimridåer och köra runt och se hotfulla ut. Inte ens det gick vägen i veckan när en hop ”bönder” avväpnade en fallskärmsjägarenhet(1) på deras bandvagnar. Sällan i den militära historien har man kunnat skåda en mindre stridsvillig armé!

Det faller sig inte naturligt, tack och lov, för ryssar att skjuta på ryssar på så lösa grunder. Ryssarna och de ryssvänliga är nämligen starkt representerade i de ukrainska styrkorna och om ett regelrätt krig skulle utbryta har regeringen i Kiev all anledning att frukta sättet på vilket dessa styrkor skulle uppträda. Förband som formligen smälter bort inför fienden skulle troligen i så fall bli en vanlig företelse.

Jag såg en intervju som CNN gjorde för några veckor sedan med en ryskättad befälhavare för ett fallskärmsjägarförband som vaktade den nya gränsen mot Krimhalvön. På frågan från repporterna om huruvida han var beredd att strida mot den ryska armén om de blev angripna, levererade han det förväntade svaret att han ”skulle strida mot alla fiender till Ukraina”, men alla icke-verbala signaler sade motsattsen. Kropsspråket, tonen, blicken, sände alla signalen att han bara sade det som förväntades. Ukrainas väpnade styrkor är kanske de mest håglösa som någonsin har dragit ut till en förväntad strid. Ukraina är en stat som sannerligen har skäl att inte vilja testa sina trupper i strid. Om testet misslyckas så är inte bara arméns brist på sammanhållning exponerad, utan även landets.

Noter:

1) Sovjetiska och post-sovjetiska fallskärmsjägarförband är motoriserade och exklusiva användare av bandvagnar av typen BMD som är den typen som beslagtogs av de ryskvänliga civilisterna i veckan. Min ödmjuka bedömning av fordon och uniformer är att det handlade om ett ukrainskt fallskärmsjägarförband. Detta är i sig oroväckande för Ukraina att de inte kan lita på ens landets elitenheter.

 

%d bloggare gillar detta: