2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

Putin spelar mästerligt ännu en gång

Man kan konstatera att president Putin ännu en gång har spelat de geopolitiska spelet på ett mästerligt sätt. Han har inte, i denna fas, haft för avsikt att marschera in sin armé i östra Ukraina, men genom att bistå med bara lite militär hjälp så har han lyckats pressa eftergifter ur regeringen i Kiev, samtidigt som västmakterna står handfallna.

Först spelar Putin oskyldig till det som sker i östra Ukraina och håller sig på en nivå av involvering som gör det svårt för väst att rättfärdiga kraftfulla motåtgärder och sedan när han nu har fått Kiev dit han vill så träder han in som fredsduva i fyrpartssamtalen i veckan. Putins löfte att medverka till att miliserna avväpnas är det enda bidraget som någon av de fyra parterna (Ryssland, Ukraina, USA och EU) kan ge till en fredlig lösning som har någon betydelse för situationen. Kiev har pressats till att utlova lokala folkomröstningar om självstyre och lovar även respekt för det ryska språkets status. Nu när Putin har fått det han ville så kan han välja fredens väg. Även om han till synes backar från sina mer långtgående ambitioner, så har han lagt grunden för Ukrainas framtida splittring i och med att regionalt självstyre i framtiden kan leda till oberoende eller ett uppgående i den ryska federationen. Detta fredens vägval som Putin nu gör, kan möjligöra att den hårda retoriken från västs sida vad gäller Krim kan komma att tonas ner och att Ryssland kan komma att välkomnas in i salongerna igen. Att man från västhåll uttycker sig i ordalag som att man ”ännu inte har gett upp hoppet om Krim” är en indikator om att utvecklingen rör sig i denna riktningen. Kraven är som bortflugna och har nu ersatts av förhoppningar!

Kievregeringen sitter verkligen i en rävsax. Det faktum att man inte kan lita på sina väpnade styrkor bakbinder dem. Man kan som mest blåsa upp dimridåer och köra runt och se hotfulla ut. Inte ens det gick vägen i veckan när en hop ”bönder” avväpnade en fallskärmsjägarenhet(1) på deras bandvagnar. Sällan i den militära historien har man kunnat skåda en mindre stridsvillig armé!

Det faller sig inte naturligt, tack och lov, för ryssar att skjuta på ryssar på så lösa grunder. Ryssarna och de ryssvänliga är nämligen starkt representerade i de ukrainska styrkorna och om ett regelrätt krig skulle utbryta har regeringen i Kiev all anledning att frukta sättet på vilket dessa styrkor skulle uppträda. Förband som formligen smälter bort inför fienden skulle troligen i så fall bli en vanlig företelse.

Jag såg en intervju som CNN gjorde för några veckor sedan med en ryskättad befälhavare för ett fallskärmsjägarförband som vaktade den nya gränsen mot Krimhalvön. På frågan från repporterna om huruvida han var beredd att strida mot den ryska armén om de blev angripna, levererade han det förväntade svaret att han ”skulle strida mot alla fiender till Ukraina”, men alla icke-verbala signaler sade motsattsen. Kropsspråket, tonen, blicken, sände alla signalen att han bara sade det som förväntades. Ukrainas väpnade styrkor är kanske de mest håglösa som någonsin har dragit ut till en förväntad strid. Ukraina är en stat som sannerligen har skäl att inte vilja testa sina trupper i strid. Om testet misslyckas så är inte bara arméns brist på sammanhållning exponerad, utan även landets.

Noter:

1) Sovjetiska och post-sovjetiska fallskärmsjägarförband är motoriserade och exklusiva användare av bandvagnar av typen BMD som är den typen som beslagtogs av de ryskvänliga civilisterna i veckan. Min ödmjuka bedömning av fordon och uniformer är att det handlade om ett ukrainskt fallskärmsjägarförband. Detta är i sig oroväckande för Ukraina att de inte kan lita på ens landets elitenheter.

 

Intervju om Krimkrisen för Jyllands-Posten

Jag blev i fredagens Jyllands-Posten intervjuad av Mikael Jalving om bakgrunden till Krimkrisen.

Väst har medansvar för Krimkrisen

(Jyllands-Posten 28 mars 2014)

Mikael Jalving: Mons Krabbe, vad är i dina ögon bakgrunden till de senaste veckornas händelser på Krim?

Mons Krabbe: Man behöver gå tillbaka till 1990 då Gorbatjov blev lovad av Bush att Nato skulle hålla sig utanför Östeuropa mot att han godkände den tyska återföreningen. Allt det som har skett sedan dess, Nato:s och EU:s expansion österut, ingripandet i Bosnienkriget och sedan bombningen av Belgrad 1999 ser Ryssland som ett svek. Ryssland var tillmötesgående mot USA inför kriget i Afghanistan och förväntade sig att USA skulle respektera vad de såg som sin intressesfär, men svaret blev istället att Bush Jr skrotade ABM-avtalet och placerade ut anti-ballistiska missiler i Polen. En rysk motreaktion var således att förvänta. Denna kom mot Georgien 2008 när USA sökte stärka sin position i Kaukasus. USA: passivitet inför det ryska angreppet gav Putin intrycket att USA var krigstrött och saknade viljan. Detta intryck stärktes under 2013 när Obamas röda linje korsades i Syrien utan att han ingrep.

Mikael Jalving: Du mer än antyder att krisen är västs ansvar..

Mons Krabbe: Ryssland har accepterat att ryssar har hamnat på fel sida gränsen efter uppdelningen av Sovjetunionen eftersom detta har gett landet ett stort inflytande i grannländer som Ukraina. När de västsinnade ukrainarna genom en gaturevolt drev igenom den demokratiskt valda presidenten Janukovytj avgång, med stöd och uppmuntran från väst, så insåg Putin att hans grepp om landet var till en ända. Därmed försvann skälet att acceptera en så stor rysk minoritet inom Ukrainas gränser. Putin hade tidigt deklarerat sin egen röda linje när det gällde att väst skulle hålla sig ur Ukraina. Flottbasen Sevastopol fick inte hamna i ett Natoland.

Det som förbluffar är den absoluta aningslöshet som finns i väst inför vad Ryssland ser som sina vitala intressen och att Putin faktiskt menar allvar med att skydda dessa. Man kan konstatera att västs hållning gentemot Ryssland har starkt bidragit till att Putin fördes till makten och att västvänligheten förbyttes i revanschism. Nu är Putin ingen Hitler, men parallellen med Versaillesfreden och den tyska revanschismen är tydlig och med lite historisk kompetens i Bryssel så hade man kunnat undvika denna utveckling och möjliggjort ett mer demokratiskt och västsinnat Ryssland.

Mikael Jalving: Vilken är den mest sannolika konsekvensen av Krimkrisen?

Mons Krabbe: Putin hade troligen ögonen på hela östra och södra Ukraina men nu nöjer han sig med att införliva Krim i Ryssland, då motståndet från väst har varit större än han väntat sig. Ingen kan dock rubba på det faktum att Krim nu är en del av Ryssland. USA och EU har beslutat sig för att belägga Ryssland med kännbara sanktioner, med fokus på energisektorn, om Putin går in i resten av Ukraina, men i dagsläget förblir sanktionerna relativt tandlösa. Väst vet att om man använder dessa sanktioner redan nu, så har man inget kvar att hota Ryssland med till skydd för resten av Ukraina, då militära medel är uteslutna. Sanktionerna är dessutom ett tveeggat svärd som skadar kontinentens alla gaskonsumenter såväl som Londons finansmarknad.

Den långsiktiga konsekvensen av Krimkrisen blir att världen tvingas acceptera Rysslands militära aggression. USA framstår som försvagat när man inte kan skydda de krafter som vill vara en del av väst. Detta stärker stater som Iran, Kina och Ryssland och inbjuder till fler utmaningar av den internationella ordningen framöver.

 

Krimkrisens ursprung ligger i konflikten mellan realpolitik och demokratiska principer

(Europaportalen 20 mars 2014)

Rysslands realpolitiska världsbild, där man har rätten till en intressesfär, står mot principen att varje stat ska få bestämma över sitt eget öde. Västmakternas sätt att navigera mellan dessa två positioner har lett oss fram till dagens situation. Ryssland har fått upprepade löften från väst som man de facto har svikits, men vad är viktigast och vad ska vägleda politiken gentemot öst; löften till en autokrati eller demokratiska staters egna önskningar? Skulle väst ha spelat efter Ryssland pipa för att undvika krig, eller var det rätt att stå för de demokratiska principerna, oavsett riskerna?

De realpolitiska löften som gavs till Ryssland

Ryssarna anser att alla de fyra senaste amerikanska presidenterna har svikit Ryssland. Det började med det tyska enandet. Både Thatcher och Mitterrand hyste tvivel om detta var rätt väg att gå, men Bush Sr. insåg att detta var det enda riktiga för Europa. Oavsett andra ledares tvivel så var den viktigaste nöten att knäcka; Sovjet. Utan Gorbatjovs godkännande så kunde det aldrig bli tal om en återförening av Tyskland, inte minst med tanke på att det fanns en avsevärd mängd sovjetisk trupp i Östtyskland. Gorbatjov övertygades genom att Bush och utrikesministern Baker lovade honom att Nato inte skulle avancera ”en inch” öster om den nya tyska gränsen. Så blev det inte och Ryssland ansåg sig sviket. Bakers hånfulla svar var att ”han skulle ha krävt att få det skriftligt”!

Ryssland fick också löften om att USA inte skulle ta några ”strategiska initiativ på Rysslands bakgård”. Bill Clinton bröt mot detta löfte när han bombade först serberna i Bosnien och sedan själva Serbien under Kosovokriget 1999. Detta var ett tungt slag för Ryssland, med tanke på att serberna var ryssarnas broderfolk. Bandet dem mellan hade varit utomordentligt starkt sedan slutet på 1700-talet. Så pass att Ryssland störtade in i det första världskriget som ett resultat av det löfte om stöd som man hade gett Serbien till skydd mot Österrike-Ungerns aggression. Bombningen av Belgrad var troligen instrumentell i att Boris Jeltsin fick stiga ner från presidentposten.

Efter 9/11 gav Putin, trots att han hade förts fram som en reaktion på den Rysslands svaghet, USA sitt fulla stöd. Baser uppläts till USA i Centralasien för bruk i Afghanistan och man tillät överflygningar. Ryssarna delgav amerikanerna sina erfarenheter av krigsförting i landet och kanske viktigast; ryssarna ”överlät” sin proxy-fraktion i Afghanistan, Norra Alliansen, till USA, för bruk mot talibanerna. Ryssarna med Putin i spetsen såg det som att de nu var amerikanernas likar och att de överenskommelser som ingicks när Tyskland enades nu skulle respekteras. Svaret från Bush Jr. blev istället att expandera Nato ännu mer och vad som kanske var än värre i ryska ögon; USA skrotade ensidigt ABM avtalet (förbud mot anti-ballistiska missiler) och placerade ut radar- och missilanläggningar i Östeuropa. När man flyttade fram Natos positioner till Georgien, en manöver som Putin uttryckligen hade sagt skulle leda till krig, kom också svaret. Putins krig mot Georgien 2008 var hans sätt att deklarera att Nato hade trängt för långt in i Rysslands intressesfär och visa att han menade allvar med sitt hot.

När Obama tillträdde lanserades en re-set (återställning) i relationerna mellan USA och Ryssland, där Obama villa skapa en relation med frontmannen Medvedev. Samtidigt förolämpade han Putin, genom att säga att ”han har ena foten i kalla kriget”, vilket inte var särskilt konstruktivt med tanke på att det var Putin som egentligen bestämde. Obama fortsatte på den sedan länge inslagna linjen att agera kantigt mot Ryssland. Rysslandkännaren Stephen Cohen menar att den amerikanska politiken gentemot Ryssland sedan kalla krigets slut har präglats av synen på Ryssland som en besegrad nation. Det är ett faktum att Sovjet/Ryssland var förloraren i den globala maktkampen, men det innebär inte att landet måste behandlas på det viset.

Jag ser en parallell i hur Tyskland behandlades efter det första världskriget, vilket ledde till revanschism och Hitlers upplyftande till makten. Nu ser vi att Putin är Rysslands svar på vad dom uppfattar som den dåliga behandling landet har fått utstå. Kanske har vi i väst bidragit till att demokratin tappade fortfäste och ryssarna återigen började drömma om en stark ledare som kunde ta dom ur situationen?

Principargumentet

Ryssland känner sig svikna på grund av USA:s hållning och svikna löften, men till vilken grad ska detta styra vårt handlande? Hur ska balansen se ut mellan realpolitik och demokratiska principer?

Skulle man ha gett löften till Sovjetunionen och Gorbatjov? Givetvis inte! Det hade varit bättre att utstå ett dödläge i ett antal år än att ge oärliga löften. Brutna löften i storpolitiken får som vi ofta ser stora konsekvenser. Löftet betydde lite för USA som snabbt glömmer sin historia, men Ryssland som är besatt av den glömmer inget. Givet denna olyckliga situation, hur skulle man fortskrida? Kan vi idag tillerkänna en semi-demokratisk stat som Rysslands att ha intressesfärer? Detta är givetvis en anakronism. En stat ska inte kunna erkännas rätten att bestämma över en demokratiska stats vägval och ställningstaganden. Stephen Cohen, från Harvard, försöker validera den ryska positionen genom att säga att ”Nato också utgör en intressesfär”, men detta kunde inte vara längre från sanningen.

Givetvis har USA som enskild stat intressen, till exempel i oljetillgångarna i Centralasien, men detta måste betraktas separat från länder i Östeuropas strävan efter trygghet och skydd från Ryssland. Rumäniens, Polens och Ukrainas säkerhetspolitiska beslut är inte ett uttryck för effekterna av en amerikansk intressesfär. Frågar du mannen på gatan i Östeuropa varför han vill att landet ska vara en del av Nato och EU så handlar det om viljan till integration med väst och den befogade rädslan för öst och inte om oljepipelines genom Kaukasus.

Ska vi i väst respektera att hela Östeuropa ligger under Rysslands hand på grund av ett oförsiktigt löfte från Bush Sr? Eftersom svaret är nekande, så återstår att NATO och EU länderna tänker igenom hur man ska expandera österut om man får förfrågningar från länder i den f.d. ryska intressesfären och om organisationerna vill ta in dessa länder. Man måste i så fall vara raka och tydliga mot Ryssland när det gäller principen att alla länder, inklusive Rysslands grannar har rätten att bestämma över sitt eget öde, men man måste också behandla landet med respekt och varsamhet. Det går att nå samförstånd i dessa frågor med Ryssland om man behandlar landet som en like och inte en skolpojke som ska uppfostras. Ett sätt man kan nå fram till Ryssland är att inte förlägga några amerikanska baser i de nya Nato-länderna. Detta är en självklar finkänslighet, som man har förbisett.

Ett annat lite mer drastiskt steg är som jag har nämnt tidigare är att man ska ta de ryska minoriteternas krav på allvar och inte låsa fast sig i gränsdragningar som är artificiella. Ryssland har accepterat att många ryssar har hamnat på fel sida av gränserna efter Sovjets sammanbrott bara tack vara att detta har gett dem inflytande i länder som Ukraina och Kazakstan. Nu när till exempel Ukraina håller på att glida ryssarna ur händerna så är Moskva mindre benäget att acceptera en sådan situation. Putin synes vilja rädda vad som räddas kan.

Militära ingrepp för at slita territorium ur andra länders händer kan aldrig anses vara acceptebelt. Desto mer skäl då att vi i väst ser till att eliminera konfliktorsakerna och beakta de legitima klagomål som finns innan det behöver gå så långt. När det väl har skett så har vi bara dåliga alternativ kvar att välja mellan!

Det ända sättet som en expansion av Nato och EU österut kan ske utan konflikter är  således att väst spelar en aktiv roll i att lösa de ryska minoritetsproblemen på ett fredligt sätt och att Nato tar Ryssland oro för inringning på allvar. Gränsrevision är inte ett medel som vi ska sky, så länge det sker fredligt och via korrekt genomförda folkomröstningar. Istället är det ett medel för att skapa en säkrare och mer stabil värld.

Brinkmanship i Ukraina

(Svensk Tidskrift 7 mars 2014 och Europaportalen 10 mars 2014)

Putins dumdristiga övergrepp på Ukraina, inför en storm av protester från hela världen, kan härledas till den förändrade balansen på den globala arenan. Det är svårt att tänka sig att Putin har kunnat tro att han skulle komma undan med en sådan manöver utan konsekvenser om det inte hade varit för att USA under Obamas ledning hade framstått som så kraftlöst och viljesvagt. När ett tomrum öppnar sig på den internationella arenan så fylls det av någonting annat, vare sig det är mer eller mindre välvilliga krafter. USA:s återtåg från denna arena kan inte ske utan konsekvenser. Rysslands agerande är en del av ett mönster där auktoritära stater allt mer kommer utmana den internationella ordningen och ta för sig gentemot sina grannar.

Man kan tolka Rysslands agerande som en form av brinkmanship gentemot USA. Brinkmanship kan definieras som att en stat utmanar en annan stats utfästelser och försöker få denna att backa från dessa utfästelser och därmed förlora anseende och få sina allianser och andra relationer underminerade, under hot av krig. I utmaningen finns alltid en mer konkret kärna som består av målsättningar som den utmanande makten har, såsom att ta territorium eller att få inflytande över eller positioner i en tredje stat. Den initierande makten går in i situationen medveten om att agerandet kan leda till krig, men kan långt ifrån alltid själv kontrollera detta förlopp. Det är en del av metoden att man balanserar på gränsen till krig för att kunna pressa motståndaren till eftergifter. Den som fruktar krig mest förlorar. Detta är storpolitikens version av ”chickenrace”. Ett välkänt exempel är Chrustjovs försök att placera kärnvapen på Kuba och därmed utmana USA:s utfästelse att hålla dessa vapen från ön, vilket ledde till Kubakrisen.

Brinkmanship är vanligast förekommande under perioder då den ledande stormakten befinner sig på nedgång. Så fort denna uppfattas som försvagad så dyker utmanarna fram. Man kan jämföra kalla kriget med 30-talet för att förstå skillnaden. Under kalla kriget drog främst USA, men även Sovjet, röda linjer i marken och generellt sett så respekterades dessa eftersom man uppfattade att den andra makten avsåg att hålla fast vid sina utfästelser. USA höll Sovjet utanför Mellanöstern, genom att deklarera att ett sovjetiskt intrång i Iran, även Ayatollans, skulle leda till krig. Samma sak var självklart när det gällde Västeuropa. Sovjet drog liknande linjer när det gällde att korsa gränsen till Kina eller kärnvapenbombningar av densamma under Koreakriget, eller att amerikanska bombningar av ryska fraktfartyg i Hanois hamn under Vietnamkriget likaså skulle leda till krig. Dessa och många andra gränser respekterades, vilket gjorde att det kalla kriget förblev kallt. Undantaget är den nämnda Kubakrisen, men i min uppskattning så var detta ett halvhjärtat försök från Sovjetunionen, där man tidigt var beredda att dra sig ur om insatserna blev för höga, oavsett retoriken som blev resultatet.

Kontrasten mellan detta och vad som utspelade sig under 30-talet mellan Nazityskland och västmakterna är slående. Hitler uppfattade, korrekt, att det fanns en svaghet och velighet i de franska och engelska ledningarna. Han utmanade utfästelsen att hålla Rhenlandet demilitariserat med framgång 1936 och fortsatte genom att utmana de franska löftena att garantera Tjeckoslovakiens säkerhet 1938. Även denna gången med framgång i en process som har blivit själva sinnebilden av eftergiftspolitik. Den svaghet Storbritannien och Frankrike uppvisade skapade en osäkerhet hos Hitler om var gränsen gick. Fanns det överhuvudtaget en gräns? Hitler famnade således fram i blindo och av bara farten stapplade han in i ett världkrig.  När han ställde ultimatum till Polen om att ge upp Danzigkorridoren och sedan angrep i koalition med Sovjet så trodde han att västmakterna även denna gången skulle svika sina utfästelser om stöd till Polen. Krig ville han ha med Frankrike på sikt, men inte redan då. Det visade sig att detta var en brinkmanship för mycket. Hela detta skeende, som lede fram till världskriget, hade kunnat undvikas om inte Hitler hade uppmuntrats av den viljelöshet västmakterna uppvisade. Eller är detta kanske den oundvikliga konsekvensen av en den dominerande stormaktens nedgång och fall?

Dagens USA är tveklöst på tillbakagång. Den svagare ekonomin gör att USA inte är lika beslutsamt längre och landets allierade blir allt mer tveksamma till om landet kommer leva upp till de löften som har getts under bättre tider. Dock hade USA inte behövt lämna ett så stort maktvakuum så snabbt som det har. Obamas svaghet och obeslutsamhet som ledare och den veliga politik som därav har förts har påskyndat denna process. Framför allt är det Putins Ryssland som har försökt att flytta fram eller stärka sina positioner inför detta famlande USA. Debaclet med Obamas röda linje i Syrien och det sätt som Putin manövrerade ut honom där har gett Ryssland självförtroende. Precis som Hitler under 30-talet så vet nu inte Putin var gränsen går längre. Detta leder till instabilitet och ett Ryssland som fortsätter att utmana tills att det blir en brinkmanship för mycket. Kriget mot Georgien 2008 var en förövning till detta som lärde Putin att väst skulle protestera men inte mer, men insatserna var den gången minimala i relation till vad som sker i Ukraina idag. Putin hade med största sannolikhet inte vågat sig på ett så stort offer som Ukraina om Obama inte hade visat svagheten att inte leva upp till sitt löfte.

Vad är det Ryssland utmanar för utfästelse? På en generellt plan så är det den globala ordningen som USA upprätthåller till förmån för demokrati och  marknadsekonomi. Mer specifikt är det västs engagemang i Ukraina, EUs och Natos framflyttande av positionerna, med allt vad detta innebar, såsom handelsavtal med EU och sammarbete med Nato. När vi kommer till den mer konkreta kärnan så gäller det memorandumet som skrevs under 1994 i Budapest när Ukraina avsade sig sina kärnvapen. USA gav då säkerhetsgarantier till Ukraina när det gäller dess territoriella integritet. Ryssland utmanar nu i en klassisk brinkmanship-manöver dessa utfästelser. Om man lyckas, genom att rycka loss Krim från Ukraina, så har man bevisat för övriga stater i regionen att USAs ord är intet värt och att framtiden ligger i Rysslands famn. Kommer USA låta detta ske? Kan vi redan nu skönja den post-amerikanska ordningen?

%d bloggare gillar detta: