Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.

Annonser

FN:s Generalsekreterare verkar för massmigration till Europa och multikulturella samhällen!

KOMMENTAR

 

Utnämningen av Antonio Guterres till positionen som FN:s generalsekreterare, blev startskottet till en acceleration av ansträngningarna att använda FN som ett redskap för att smörja massmigrationen till Europa. FN:s migrationsavtal är ett uttryck för denna agenda och de som satte Guterres där gjorde så för att han skulle kunna genomdriva den.

I november 2016, precis innan Guterres skulle tillträda som generalsekreterare efter årsskiftet, såg jag ett antal intervjuer och framträdanden, där han deklarerade sina målsättningar (1, 2, 3, 4, 5) . Anmärkningsvärt öppen var han med vad han ville göra och detta kom sedan att bli huvudlinjerna i FN:s migrationsdokument. Jag tänkte skriva en artikel, men den blev tyvärr inte av. Synd, inser jag så här i efterhand, då jag hade kunnat bidra lite till att skicka varningssignaler. Nu får denna text istället fungera som bakgrund till dagens utveckling.

Antonio Guterres, en f.d. premiärminister i Portugal och ordförande för Socialist Internationalen, blev därifrån rekryterad till att bli chef för UNHCR 2005 där han stannade i drygt 10 år. Under denna tid, opinionsbildade han för att Europa skulle öppna sina gränser och spred den vanliga mytbildningen om migrationen som oundviklig och omöjlig att förhindra.

Nu blev det så, att många länder under migrationskrisen faktiskt hade ett val, att en del faktiskt stängde sina gränser, medan andra bara öppnade på vid gavel. Detta grus i migrationsmaskineriet, skulle givetvis plockas bort. I detta skeende har vi migrationsavtalets födelse. När Guterres placerades som FN:s generalsekreterare, ett år efter avslutat uppdrag vid UNHCR, så var det för att FN nu skulle börja brukas på allvar, för att tvinga Europa att öppna upp sig fullständigt för den folkvandring som vi vet att vi bara befinner oss i begynnelsen av.

Guterres har under sin tid som chef för UNHCR, och sedan igen som generalsekreterare, vid upprepade tillfällen pläderat för att Europa behöver migration från Afrika och Mena, för att kompensera för den låga nativiteten. Man kan undra vad FN har med Europas migrationspolitik att göra? FN ska hjälpa till att sörja för och koordinera samlade insatser till förmån för, världens flyktingar, i de länder där de hamnar, d.v.s. första säkra land. Att jaga Europas politiker med krav på att kontinenten ska ta emot stora flöden av icke granskade migranter, varav majoriteten bevisligen inte är riktiga flyktingar, hör verkligen inte till hans uppgifter.

 

Guterres argumenterade under tiden som chef på UNHCR, för att Europa skulle öppna portarna.

Guterres sade i november 2016, inför tillträdet som generalsekreterare, att han ville övertyga, européerna underförstått, om att ”migrationen är oundviklig och att de multietniska, multireligiösa och multikulturella samhällena som byggs är en tillgång”. Samtidigt vill han att EU ska tvinga medlemsländerna att ta emot migranter, för att ”dela bördan”. Det är lite svårt att få ihop det här: Om det multi-allt-samhälle som nu byggs är en tillgång, hur kan då migranterna samtidigt sägas vara en börda? Om individerna är en börda, hur kan då helheten vara en tillgång? Denna resonemangsdefekt kan vi även se i migrationsdebatten här hemma.

Temat Guterres följer är att ”migrationen är inte ett problem, utan lösningen”. Man kan undra vilket problem det är vi, i Europa, har haft som måste lösas? Var våra relativt monokulturella samhällen inte välmående innan mångkulturen blev en del av vår verklighet?

Om det är demografin som åsyftas, så är det inte så lite märkligt, eftersom FN har kablat ut i decennier att det stora problemet är överbefolkningen varefter uppmaningar har riktats mot, inte minst oss i Europa, att vi ska få färre barn. Nu när den agendan har fått genomslag i Europa så kallar man idag den tidigare lösningen för ett problem och detta ska lösas med migration. Vilket för oss tillbaka till det ursprungliga ”problemet”, med befolkningsökning.
Någonstans måste det gå upp ett ljus för oss i Europa! Insikten måste växa fram att den socialism som Guterres företräder, ser oss, den vita västerländska kulturen, som ett problem. Man anser att våra samhällens homogenitet och relativa harmoni, frammanar känslor av egenvärde och stolthet över nation och folk. Detta måste en globalist förhindra till varje pris, då det skapar lojalitet till nationalstaten och en ovilja till att lämna bort politisk makt.

Framgångsrika samhällen är således ett hinder för politisk globalisering. Finns det inget problem i dem, så måste den som vill ha en annan utveckling, följaktligen skapa ett, för att ”lösningen” ska kunna accepteras.

Guterres säger att våra samhällen måste omfamna mångkulturen för att skapa sammanhållning och tillhörighet, men detta får man genom att verka för anpassning till den lokala kulturen och inte genom att omfamna just det som skapar splittring och alienation. När ingen ifrågasätter, kan sjukan presenteras som medicinen!

Guterres spådde 2010, att alla samhällen kommer att bli multikulturella i framtiden. Det blir så om man framtvingar det, men det är inte en självklar utveckling. Genom mänsklighetens historia har de flesta tenderat att vilja leva tillsammans med dem som de delar värderingar och samhällssyn med. Guterres oroades sig över detta och uppmanade regeringarna att göra insatser syftandes till att få folken i Europa att acceptera migranterna. I november 2016 följde han upp detta med att uppmana politikerna från etablissemanget att ignorera folkviljan när det gäller migrationen. Denna folkvilja avfärdade han som populism. Politik baserad på vad folk egentligen vill är uppenbarligen något mycket negativt. 

FN:s migrationsavtal förkroppsligar Guterres syn på migrationsfrågan: Att den är omöjlig att stoppa, att alla måste deltaga i att bära bördan och att folkets vilja ska formas och om det inte går, ignoreras. Det är bara att inse att FN i dagsläget är en fiende till alla ansträngningar att motverka den pågående folkvandringen och att försvara de västerländska kulturerna.

FN:s migrationsavtal hotar rätten att opponera sig mot invandringen!

DEBATT

Upprördheten över övergångsregeringens avsikt att skriva under FN:s migrationsavtal (Global Compact for Migration) är stor och med rätta så. Avtalet är omfattande, så jag ska bara beröra några aspekter som jag anser vara värda att uppmärksammas.

På TV4 igår kväll sades att det sprids lögner om avtalet och att det uttryckligen står skrivet att staternas självbestämmanderätt förblir intakt. Så är det klart, så länge vi inte har en världsregering eller ett FN med makt över medlemsstaterna som kan genomdrivas med våld. Problemet är ett annat. Nämligen att Sverige och andra undertecknare av sina egna fria viljor säger sig vara redo att verka för det man förbinder sig att verka för, i detta avtal. Sverige har varit djupt insyltat i skapandet av detta dokument och med tanke på de initiativ som tas här på hemmaplan när det gäller att begränsa press- och yttrandefriheten, så är det inte långsökt om man är bekymrad för att de som styr Sverige, oavsett färg på regeringen, kommer vara benägna att följa upp direktiven i avtalet som vill stoppa allt presstöd till nyhetsförmedlare som inte ser migrationen utmynna i en gyllene framtid för oss alla.

Det finns all anledning att anta att svenska höger- såväl som vänsterregeringar kommer följa detta frivilliga avtal så nära som bara möjligt. Varför skulle vi, trogna internationalister, inte vilja följa det avtal som vårt utrikesdepartement har varit en sådan entusiastisk supporter av? Inte minst indikerat av viljan att få till stånd uppföljningsmekanismer av efterlevnaden av avtalet bland undertecknarna.

Sveriges främsta politiska globalist, Carl Bildt, medgav nyligen på Twitter att avtalet är, om inte juridiskt bindande, så i alla fall politiskt bindande. Detta tolkar jag som att han menar att Sverige känner den politiska pressen, inte minst från vårt eget samvete, att nitiskt implementera dess mål i vår migrationspolitik. Har vi inte för avsikt att verka i dess anda, så ska vi som land absolut inte skriva under!

 

Synen på migration som naturlig och endast godartad

 

Det första som slår mig när jag läser avtalet är den grundläggande utgångspunkten; att migration är en naturlig företeelse, som vi inte ska eller ens kan begränsa. Inget kunde vara mer falskt och den premissen avslöjar andan i avtalet.

Migration av mindre omfattning har alltid varit en del av den mänskliga upplevelsen. Det är inte en rättighet, men väl något som man kan förvänta sig, välordnade länder emellan. Johan från Sverige som åker till USA för att studera, Kim från Korea som flyttar till Tyskland för att jobba eller Nguyen som flyttar från Thailand till Storbritannien för att gifta sig. Precis som folk gärna ville kunna flytta tvärs över Europa redan på Medeltiden för att studera eller tjäna vid någon kyrklig institution. Det är denna drift som gör att det folk uppskattar mest med EU, är den inre rörligheten.

Den storskaliga migrationen, som vi ser idag, är dock av en annan natur. Den har mer karaktären av en folkvandring. Detta fenomen är absolut inte en naturlig del i den mänskliga tillvaron. Folkförflyttningar av den digniteten sker vid två typer av tillfällen.

 

1) När en civilisation eller kultur expanderar, såsom när den västerländska dito nådde sin expansionsfas på 1800-talet och befolkade sparsamt befolkade områden på den civiliserade världens periferi.

2) När en civilisation stagnerar och befinner sig, kulturellt sett, på nedgång. Med försvagad försvarsvilja och tro på den egna kulturen, blir den inbjudande för grupper som lockas av välståndet och som vill ha en del av kakan innan denna smulas sönder helt och hållet. Ett exempel är de stora folkvandringarna i samband med Roms nedgång och fall.

Dessa folkvandringar är således ganska ovanliga företeelser. Europa har inte upplevt stora migrationsvågor sedan 800-talet. Det dröjde fram tills mitten av nittonhundratalet innan vi såg större interna folkförflyttningar igen och början på migration utifrån. Migrationen av tyskar och judar till Central- och Östeuropa då, frågar kanske någon. Nej, den var inte storskalig alls, utan handlade om några tiotusen individer under en mycket utdragen tidsperiod. Våra egna valloner, holländare och tyskar uppgick bara till några hundratal individer.

Nej, att ”flytta” runt på eget bevåg var förbehållet de välbeställda och migration i grupp var en ovanlighet och då nästan alltid på direkt inbjudan. Annars handlade det om erövringståg!
Det är fullt naturligt att en svensk och en britt idag kan flytta till och verka i varandras länder, men det finns inget som helst naturligt med att hundratusentals personer från fjärran länder bara helt sonika tar sig hit och bosätter sig. Det är mer likt den antikens stora folkvandringar, där alla sökte sig till Rom, för att ta del av dess välstånd och högtstående kultur, men i processen kom att omintetgöra dessa.

Den utvecklade världen har, till skillnad från vad som menas i FN:s migrationsavtal, all rätt att stoppa denna migration. Att bygga upp en ny Limes till vårt skydd (1). Vi behöver inte bara hantera denna på ”bästa sätt”, lika lite som romarna var skyldiga att sköta mottagandet av vandalerna och hunnerna på ett ”humant” sätt (2).

 

Vår tids Vandaler?

 

Föreställningen att det är ok att staten skriver under ett avtal där det stipuleras att den ska vara partisk i migrationsfrågan!

 

En av de grundläggande utgångspunkterna i avtalet är att staten ska övertyga medborgare, skola press och i allmänhet driva föreställningen att migration är bra för oss. Bara tanken att staten, med alla dess förment objektiva tjänstemän, ska driva en linje som är politisk och subjektiv till sin natur är horribel. Sverige ska alltså skriva på ett avtal som binder oss politiskt, enligt Bildts ord, till att driva en migrationslinje som i normalfallet ska avgöras av majoriteten i riksdagen. Staten binder sig vid att den ska samla in och använda data om fördelarna med migrationen, samtidigt som ingenting förväntas sägas om den data som indikerar att massmigrationen inte är så bra för oss. Är det rimligt att staten ska skriva på ett avtal som uppmanar den att bli en part i en central fråga i samhällsdiskursen?

 

Uppmaningen till staterna att begränsa yttrandefriheten

 

Vidare står det att staten ska verka för att ”eliminera” all ”intolerans mot migration”, vilket betyder att staten ska gå in och tysta dem som inte vill ha massmigrationen till sitt land. Media ska s.k. ”utbildas” för att kunna ge en bild av migrationen som passar andan i avtalet och de medier som inte följer den utstakade vägen ska avfinansieras och hindras för att få annat stöd.

Dokumentet är genomsyrat av dubbelspråk. Indianerna kallade det att tala med kluven tunga och inget uttryck kunde vara mer passande här. Så kallad ”intolerans” ska elimineras, men yttrandefriheten ska säkerställas. Pressen ska styras med en hård ideologisk hand, men pressfriheten ska säkerställas.

Nyckeln till att dyrka upp denna synbara motsättning ligger i hur man definierar ord som ”intolerans” och ”rasism”. Med tanke på hur framför allt begreppet ”rasism” missbrukas idag av såväl medier som myndighetsföreträdare så finns det all anledning att förvänta sig att alla kritiker av migrationen kommer anses vara just rasister. Därmed inkluderas de inte i förbehållen att ”yttrandefriheten och pressfriheten ska skyddas”. De är då tankebrottslingar vars yttrandefrihet inte ska respekteras!

Avslutande ord

 

Avtalet som helhet är en partsinlaga, skriven med föreställningen att storskalig migration bara är av godo. Detta framgår redan på sida 2 av dokumentet. Detta är dock inte min erfarenhet. Migrationen till Europa, från tredje världen, har över lag inte varit positiv för vår kontinent och vår kultur. Den har lett till samhällelig och social kamp och djupa klyftor i samhället. Den har lett till försök att radera ut vår kultur och vår historia, för att göra plats för den nya mångkulturen. Den har lett till brottslighet och terrorism och en otrygghet i våra samhällen som inte har skådats i fredstid under den moderna eran.

Avtalet vill att undertecknande stater stoppar alla avvikande åsikter, som pekar på problemen, på ett sätt som bryter mot vår tradition av yttrandefrihet. Den ger mer näring till de krafter som anser att den normativa mångkulturen är en eftertraktansvärd samhällsmodell, i och med att den efterfrågar mer hänsyn till de invandrandes kulturer.
Ingenting sägs om de mer problematiska aspekterna av dessa kulturer, såsom sexual- och kvinnosynen, demokratisynen, synen på yttrandefrihet och så vidare. Ska vi helt okritisk visa respekt för dessa synsätt? Avtalet indikerar att det ska vi.

De tvetydiga formuleringarna om press- och yttrandefrihet finns där av en anledning. Det formella avståndstagandet är bara där som kosmetika. Oavsett hur man tolkar detta, så är tvetydigheten en fullgod anledning att neka en underskrift av avtalet. Det får inte ens finnas en antydan om att staten ska förbinda sig att beskära yttrandefriheten i ett sådant här dokument.

Avslutningsvis, för att anknyta till där texten började, så kan man se att det genomgående temat i avtalstexten är att vi ska underlätta migrationen på alla tänkbara sätt. Göra så att den funkar ”för allah”…förlåt ”alla” stod det visst. Inte tillstymmelse av problematisering av fenomenet som sådant. Vi ska ordna hjälp på vägen, ordna med fler räddningsinsatser på haven (med andra ord veritabla färjelinjer från Libyen och Marocko till Italien och Spanien), ge migranterna fullständiga rättigheter till alla service och vård, som om de vore medborgare, oavsett om de är illegala eller mer reguljära kvotflyktingar.

Allt detta sammantaget, kan bara resultera i att migrationsströmmarna mot Västvärlden kommer öka mer och mer. Inga signaler sänds om att Europas invånare inte vill ha mer migration. Ett sådant här avtal skulle inte fått tvingas på vår befolkning, utan en folkomröstning. Det innebär i princip att staten tar ställning för att massmigrationen är bra för Sverige och att den ska fortsätta ohejdad. Borde staten få ta ett sådant ställningstagande utan att folket har fått säga sitt först? Utan att de har fått bli vederbörligen informerade? Är detta verkligen demokratiskt?

 

Noter:

(1) Limes var den Romerska statens försvarssystem längs gränsen, som till stora delar bestod av murar.

(2) Vandalerna det folk som är kända för att ha plundrat Rom på ett synnerligen genomgripande sätt.

Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Skrota asylrätten!

DEBATT

Asylrätten måste avskaffas och ett bättre system tas fram som ersättning. Det finns inget annat val längre. Asylrätten framstår idag mest som en absurd fars. I princip innebär asylrätten att alla som känner sig förtryckta, förföljda eller lidande av en konflikt har rätten att ta sig till Europa för att söka asyl här. EU:s medlemsländer säger sig stå för denna princip, men likväl gör de vad de kan för att förhindra de asylsökande att komma hit för att söka asyl. Varför agerar man då så här? Svaret är att man vet om att asylrätten inte fungerar som den var tänk. Till stor del på grund av att fördraget skrevs under andra förutsättningar än vad vi har idag.

Migrationsforskaren vid Göteborgs universitet Joakim Ruist gjorde 2015 ett utspel om att asylrätten borde avskaffas då det i längden inte är ett hållbart system. Han grundade detta på dels att det ger incitament att ge sig ut på farliga resor över Medelhavet och dels att det ändå inte finns ett stöd bland Europas befolkning för att leva upp till asylrätten fullt ut då det istället finns en önskan om en övre gräns för migrationen.

Faktum är att Europa bara befinner sig i inledningen av det migrationstryck som byggs upp nu med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Österrikes militära underrättelsetjänst (HNaA) bedömer att 15 miljoner afrikaner är på väg mot Europa de närmaste fyra åren, på jakt efter en bättre levnadsstandard. En enorm befolkningstillväxt i dessa regioner kommer skapa migrationsströmmar mot Europa med anledning av fattigdom, dysfunktionella stater och i viss mån konflikter.

Afrikas befolkning kommer mer än fördubblas fram till 2050, med en tillväxt från 1,1 miljarder upp till 2,4 miljarder. Även Menas befolkning kommer fortsätta växa under lång tid framöver, vilket vidare göder sociala frustrationer och konflikter. Genom att försöka upprätthålla den chimär som asylrätten egentligen är så kommer vi bibehålla dagens starka ”pull-effekt” på världens fattiga och frustrerade. Detta är inte en hållbar situation!

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa via Italien

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa över Medelhavet

Den primära anledningen till att asylrätten inte fungerar som den är tänkt idag är för att om rätten att söka asyl ska kunna upprätthållas så måste de som inte beviljas uppehållstillstånd vara villiga att återvända och rent av, vara möjliga att skicka tillbaka. Annars innebär ett upprätthållande av asylrätten detsamma som FRI MIGRATION. Resultatet blir att alla som kommer hit stannar, oavsett vad vi beslutar. Detta vet Europas ledare och därför försöker de underminera flyktingkonventionen samtidigt som de låtsas som att de lever upp till den.

FN:s flyktingkonvention från 1951 skrevs med situationen under världskrigen i åtanke och gällde fram till -67 bara internt mellan de europeiska länderna. Det faktum att detta fördrag skrevs med Europas erfarenheter i åtanke är den andra anledningen till att den idag inte fungerar som den var tänkt att göra.

Man tänkte sig då relativt korta och definierade krig och långa perioder av fred där emellan, så att de personer som hade beviljats asyl skulle kunna, och faktiskt förväntades vilja, återvända till sina hemländer när dessa krig var avslutade för att bygga upp igen. Givet att gränserna inte hade ändrats. Idag har vi en situation där krigen ofta drar ut på tiden och de som avslutas, följs av en politisk oro som inte tycks vilja upphöra. Detta samtidigt som vi ser att den huvudsakliga ”push-faktorn” bakom migrationen idag är missnöje med ekonomiska möjligheter och politiskt vanstyre, vilket vi inte kan se ett slut på under överskådlig tid.

Man kan även konstatera att när konventionen skrevs i 1951 så förväntade man sig att det skulle vara lika lätt att identifiera lidande grupper som under det nyligen avslutade världskriget. Ingen kunde betvivla att judarna var ett förföljd grupp. Ingen kunde betvivla värdet av att ta emot de mycket unga finska krigsbarnen till Sverige. Ingen kunde betvivla att miljoner tyskar blev fördrivna från de östra landsändarna 1945 av Sovjetunionen.

Idag är situationen mycket annorlunda. Hur ska en migrationshandläggare i Sverige idag kunna med säkerhet bekräfta en historia från en person från Afghanistan eller Eritrea? Vad vet denna handläggare, eller ens UD, om den enskilda individens situation eller hur säkerheten ser ut i dennas landsända?

Situationen kompliceras även av att det genom åren har lagts till flera ”rättigheter” som inte fanns i det ursprungliga dokumentet. Den f.d. riksdagsledamoten (m) Anne-Marie Pålsson skrev i våras om detta i Det goda samhället. Idag ses det som en del av asylrätten bland annat att stanna kvar i landet man har fått avslag från för att sedan lämna in upprepade ansökningar. Mest skadligt är dock den av aktivisterna inbillade rätten för en asylsökare att lämna in sin ansökning utan något som helst medel för identifikation. Denna absurda situation förstärker det förhållande jag tar upp ovan, med svårigheterna för handläggare i Sverige att göra en individuell bedömning av en person från en för denna så pass främmande miljö som det ofta handlar om om denna inte ens går att identifiera. Det hela utvecklas som sagt mer och mer till en parodi, i både stort och smått.

Sist men inte minst så hör det till saken att eftersom konventionen skrevs med intern europeisk migration i åtanke hade man heller inte i åtanke de stora konflikter som skulle uppstå när man som idag flyttar stora mängder människor från en kultursfär till en annan. Ingen hade i tankarna att den inhemska befolkningen själva skulle komma att behöva göra avkall på essentiella delar av den egna civilisationens samhälleliga värden som en konsekvens av undertecknandet av konventionen. Istället förhåller det sig så att det uttryckligen deklareras i Artikel 34 av flyktingkonventionen att flyktingarna skyndsamt ska assimileras in i mottagarsamhället!

I summering kan man konstatera att FN:s flyktingkonvention hade i åtanke korta krig med tydliga offergrupper. Idag har vi ett permanent tillstånd av konflikter, vanstyre och fattigdom som driver folk framför sig, där mycket få någonsin kommer återvända oavsett beslutet från myndigheterna. Konventionen är med andra ord inte anpassad till dagens verklighet och måste skrivas om och asylrätten måste skrotas.

Istället måste vi skapa ett nytt system där vi dels kan behålla kontrollen över det antal migranter som vi tar emot och dels kunna välja vilka vi vill ta emot. Det ska inte längre vara så att de som har resurserna eller den fysiska styrkan att ta sig till Sverige ska vara de som får söka asyl här. Ett moraliskt system hade byggt på att vi själva, på plats, väljer ut de grupper som vi anser är i behov av skydd här i Sverige, vilket är de verkligen svaga och utsatta. Till dessa räknar jag inte unga och starka män eller de mer välbeställda av migranterna!

Det enda sättet att uppnå denna, moraliskt hållbara situation, är att asylrätten skrotas omgående och att vi kollektivt i Europa uppvisar en fullkomlig nolltolerans för den illegala migration som asylrätten göder. Bara så kan vi få ett stop för resorna över Medelhavet och därmed även få rättvisa och ordning i flyktingmottagandet och dessutom genom att begränsa numerären få en situation som är ekonomiskt och socialt hållbar för Sverige.

%d bloggare gillar detta: