Krimkrisens ursprung ligger i konflikten mellan realpolitik och demokratiska principer

(Europaportalen 20 mars 2014)

Rysslands realpolitiska världsbild, där man har rätten till en intressesfär, står mot principen att varje stat ska få bestämma över sitt eget öde. Västmakternas sätt att navigera mellan dessa två positioner har lett oss fram till dagens situation. Ryssland har fått upprepade löften från väst som man de facto har svikits, men vad är viktigast och vad ska vägleda politiken gentemot öst; löften till en autokrati eller demokratiska staters egna önskningar? Skulle väst ha spelat efter Ryssland pipa för att undvika krig, eller var det rätt att stå för de demokratiska principerna, oavsett riskerna?

De realpolitiska löften som gavs till Ryssland

Ryssarna anser att alla de fyra senaste amerikanska presidenterna har svikit Ryssland. Det började med det tyska enandet. Både Thatcher och Mitterrand hyste tvivel om detta var rätt väg att gå, men Bush Sr. insåg att detta var det enda riktiga för Europa. Oavsett andra ledares tvivel så var den viktigaste nöten att knäcka; Sovjet. Utan Gorbatjovs godkännande så kunde det aldrig bli tal om en återförening av Tyskland, inte minst med tanke på att det fanns en avsevärd mängd sovjetisk trupp i Östtyskland. Gorbatjov övertygades genom att Bush och utrikesministern Baker lovade honom att Nato inte skulle avancera ”en inch” öster om den nya tyska gränsen. Så blev det inte och Ryssland ansåg sig sviket. Bakers hånfulla svar var att ”han skulle ha krävt att få det skriftligt”!

Ryssland fick också löften om att USA inte skulle ta några ”strategiska initiativ på Rysslands bakgård”. Bill Clinton bröt mot detta löfte när han bombade först serberna i Bosnien och sedan själva Serbien under Kosovokriget 1999. Detta var ett tungt slag för Ryssland, med tanke på att serberna var ryssarnas broderfolk. Bandet dem mellan hade varit utomordentligt starkt sedan slutet på 1700-talet. Så pass att Ryssland störtade in i det första världskriget som ett resultat av det löfte om stöd som man hade gett Serbien till skydd mot Österrike-Ungerns aggression. Bombningen av Belgrad var troligen instrumentell i att Boris Jeltsin fick stiga ner från presidentposten.

Efter 9/11 gav Putin, trots att han hade förts fram som en reaktion på den Rysslands svaghet, USA sitt fulla stöd. Baser uppläts till USA i Centralasien för bruk i Afghanistan och man tillät överflygningar. Ryssarna delgav amerikanerna sina erfarenheter av krigsförting i landet och kanske viktigast; ryssarna ”överlät” sin proxy-fraktion i Afghanistan, Norra Alliansen, till USA, för bruk mot talibanerna. Ryssarna med Putin i spetsen såg det som att de nu var amerikanernas likar och att de överenskommelser som ingicks när Tyskland enades nu skulle respekteras. Svaret från Bush Jr. blev istället att expandera Nato ännu mer och vad som kanske var än värre i ryska ögon; USA skrotade ensidigt ABM avtalet (förbud mot anti-ballistiska missiler) och placerade ut radar- och missilanläggningar i Östeuropa. När man flyttade fram Natos positioner till Georgien, en manöver som Putin uttryckligen hade sagt skulle leda till krig, kom också svaret. Putins krig mot Georgien 2008 var hans sätt att deklarera att Nato hade trängt för långt in i Rysslands intressesfär och visa att han menade allvar med sitt hot.

När Obama tillträdde lanserades en re-set (återställning) i relationerna mellan USA och Ryssland, där Obama villa skapa en relation med frontmannen Medvedev. Samtidigt förolämpade han Putin, genom att säga att ”han har ena foten i kalla kriget”, vilket inte var särskilt konstruktivt med tanke på att det var Putin som egentligen bestämde. Obama fortsatte på den sedan länge inslagna linjen att agera kantigt mot Ryssland. Rysslandkännaren Stephen Cohen menar att den amerikanska politiken gentemot Ryssland sedan kalla krigets slut har präglats av synen på Ryssland som en besegrad nation. Det är ett faktum att Sovjet/Ryssland var förloraren i den globala maktkampen, men det innebär inte att landet måste behandlas på det viset.

Jag ser en parallell i hur Tyskland behandlades efter det första världskriget, vilket ledde till revanschism och Hitlers upplyftande till makten. Nu ser vi att Putin är Rysslands svar på vad dom uppfattar som den dåliga behandling landet har fått utstå. Kanske har vi i väst bidragit till att demokratin tappade fortfäste och ryssarna återigen började drömma om en stark ledare som kunde ta dom ur situationen?

Principargumentet

Ryssland känner sig svikna på grund av USA:s hållning och svikna löften, men till vilken grad ska detta styra vårt handlande? Hur ska balansen se ut mellan realpolitik och demokratiska principer?

Skulle man ha gett löften till Sovjetunionen och Gorbatjov? Givetvis inte! Det hade varit bättre att utstå ett dödläge i ett antal år än att ge oärliga löften. Brutna löften i storpolitiken får som vi ofta ser stora konsekvenser. Löftet betydde lite för USA som snabbt glömmer sin historia, men Ryssland som är besatt av den glömmer inget. Givet denna olyckliga situation, hur skulle man fortskrida? Kan vi idag tillerkänna en semi-demokratisk stat som Rysslands att ha intressesfärer? Detta är givetvis en anakronism. En stat ska inte kunna erkännas rätten att bestämma över en demokratiska stats vägval och ställningstaganden. Stephen Cohen, från Harvard, försöker validera den ryska positionen genom att säga att ”Nato också utgör en intressesfär”, men detta kunde inte vara längre från sanningen.

Givetvis har USA som enskild stat intressen, till exempel i oljetillgångarna i Centralasien, men detta måste betraktas separat från länder i Östeuropas strävan efter trygghet och skydd från Ryssland. Rumäniens, Polens och Ukrainas säkerhetspolitiska beslut är inte ett uttryck för effekterna av en amerikansk intressesfär. Frågar du mannen på gatan i Östeuropa varför han vill att landet ska vara en del av Nato och EU så handlar det om viljan till integration med väst och den befogade rädslan för öst och inte om oljepipelines genom Kaukasus.

Ska vi i väst respektera att hela Östeuropa ligger under Rysslands hand på grund av ett oförsiktigt löfte från Bush Sr? Eftersom svaret är nekande, så återstår att NATO och EU länderna tänker igenom hur man ska expandera österut om man får förfrågningar från länder i den f.d. ryska intressesfären och om organisationerna vill ta in dessa länder. Man måste i så fall vara raka och tydliga mot Ryssland när det gäller principen att alla länder, inklusive Rysslands grannar har rätten att bestämma över sitt eget öde, men man måste också behandla landet med respekt och varsamhet. Det går att nå samförstånd i dessa frågor med Ryssland om man behandlar landet som en like och inte en skolpojke som ska uppfostras. Ett sätt man kan nå fram till Ryssland är att inte förlägga några amerikanska baser i de nya Nato-länderna. Detta är en självklar finkänslighet, som man har förbisett.

Ett annat lite mer drastiskt steg är som jag har nämnt tidigare är att man ska ta de ryska minoriteternas krav på allvar och inte låsa fast sig i gränsdragningar som är artificiella. Ryssland har accepterat att många ryssar har hamnat på fel sida av gränserna efter Sovjets sammanbrott bara tack vara att detta har gett dem inflytande i länder som Ukraina och Kazakstan. Nu när till exempel Ukraina håller på att glida ryssarna ur händerna så är Moskva mindre benäget att acceptera en sådan situation. Putin synes vilja rädda vad som räddas kan.

Militära ingrepp för at slita territorium ur andra länders händer kan aldrig anses vara acceptebelt. Desto mer skäl då att vi i väst ser till att eliminera konfliktorsakerna och beakta de legitima klagomål som finns innan det behöver gå så långt. När det väl har skett så har vi bara dåliga alternativ kvar att välja mellan!

Det ända sättet som en expansion av Nato och EU österut kan ske utan konflikter är  således att väst spelar en aktiv roll i att lösa de ryska minoritetsproblemen på ett fredligt sätt och att Nato tar Ryssland oro för inringning på allvar. Gränsrevision är inte ett medel som vi ska sky, så länge det sker fredligt och via korrekt genomförda folkomröstningar. Istället är det ett medel för att skapa en säkrare och mer stabil värld.