Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Kampen för att degradera vår historia drivs nu även på högertidningarnas kultursidor!

DEBATT

Senaste veckan har det i debatten förekommit en antal inlägg med innebörden att vi bör plocka bort statyer av våra gamla kungar, såsom Gustav Vasa och Karl XII. Denna debatt kan ses som en spillover från motsvarande debatt i USA som orsakade händelserna i Charlotteville, fast då i än värre form, då man inte ens där vill gå så långt som att ta bort det egna landets tidigare ledare från socklarna.

Den artikel som jag riktar in mig på här är en från Expressens biträdande kulturchef, som utgör ytterligare en signal om vänstertankarnas inflytande över borgerliga tidningars kulturdelar. Jens Liljestrands resonemang går så här: Eftersom tidigare kungar har blod på sina händer och eftersom de var ”diktatorer” så förtjänar de inte att hyllas idag genom att få stå staty på våra torg! Resonemanget är minst sagt märkligt. Han menar att vi ska döma historiska personer utefter dagens etiska standards.

Detta visar sig även via ordval såsom ”diktator”, som är en modern term som åsyftar ett auktoritärt styre som är mot invånarnas vilja. Kungar som Vasa och hans efterföljare styrde, med folkets medgivande, på ett upplevt mandat från Gud. Det var auktoritärt, men det sågs som det enda möjliga styret i de flesta länder.

Det är självklart att forna tiders svenska kungar inte var perfekta. Vilka andra samtida ledare var det? Vi ska absolut ha en kritisk historisk diskurs, men att gå så långt som att plocka bort alla statyer och monument i syfte att ”vit-tvätta” historien är att gå för långt.

Jag misstänker att den agenda som finns bakom dessa krav, är en strävan att radera ut vår historia, att sudda ut vår säridentitet inför vår kulturs införlivande i det mångkulturella samhället. Vi svenskar ska inte ha någonting i vår historia, eller för den delen i vår kultur, som vi kan vara stolta över. Det får absolut inte ha funnits en svensk politisk storhetstid, som kan matcha vår nu snart avrundade ekonomiska storhetstid. Den senare, slaktas ju återkommande som bara en konsekvens av att vi inte stred mot Tyskland. Nu ser vi nästa steg.

Är krig i sig någonting som ska hyllas? Självklart inte, men vi kan inte döma forna tider utefter dagens fredliga västeuropeiska samhällen, som inte använder våld internt som ett sätt att lösa konflikter. Våld var som bekant förr ett normalt sätt att hålla ihop stater och värja sig från yttre fiender. Det senare skulle vi göra ännu idag. Det är därför vi har en försvarsmakt, även om vi innerligt hoppas att vi slipper använda densamma.

Vad, menar Liljestrand, att Gustav Vasa istället skulle ha gjort. Skulle han inte ha grundat det rike som blev det moderna Sverige? Skulle Gustav II Adolf inte ha skyddat religionsfriheten i Tyskland och Norden mot Påvens motreformation? Skulle Karl XII inte ha försvarat Sverige mot tre stora angripare? Skulle den svenska kungen inte, precis som den danska dito eller den ryska tsaren göra sin plikt och värja riket, respektive skydda landets ekonomiska intressen? Så kan man fortsätta, ända tills det blir uppenbart att man inte kan döma forna tider utefter deras brist på fredliga lösningar på konflikter.

Våra tiders statyer och monument är vårt sätt att ära dessa kungars ansträngningar för Sverige, men de är även någonting mer. De är även, om inte mer så, monument som hyllar alla svenskar som har fallit medan de har tjänat sitt land till dessa syften. Dessa monument är våra hyllningar till våra egna förfäder! Att ta bort dem vore att belöna deras uppoffringar med förakt. Tragiskt vore det om vi som land landade i ett sådant ställningstagande.

Avslutningsvis känner jag mig ändå tvungen att påpeka att även om svenska kungar har gjort sig skyldiga till sin beskärda del av missdåd, inte minst här i Skåne, så har de överlag ett större pluskonto än vad som är fallet i många andra länder. Den svenska egennyttan, i form av kontrollen av handeln i Östersjön, förde med sig mycket positivt för dem som bodde längs dess kuster. Sverige förde med sig lag och ordning och förhållanden som gynnade handel, bildning och utveckling. Hur skulle Finland ha utvecklats om landet istället hade varit under Novgorod, och senare Ryssland, under de nästan 700 åren fram tills 1809 som det var svenskt? Skulle det då vara lika välmående som det är idag?

Allt som har gjorts utifrån egenintresset har således inte varit av ondo för andra. I Baltikum ses ännu idag den svenska tiden som den gyllene tiden, en tid av välstånd och rättsstat. Sveriges styre föregicks, grovt sett, av den Tyska ordens feodala styre och utan Sverige hade regionen varit ännu längre under det oönskade ryska styret. Om vi förflyttar blicken söderut så kan vi konstatera att i norra Tyskland så ses fortfarande tiden då Sverige hade besittningar i Pommern, precis som i Baltikum, som en gyllene tid. Dessa faktum kan vi svenskar idag känna stolthet över, om vi nu fortfarande får, vill säga? Enligt liberal-vänsterns synsätt så får vi inte det. Istället vill de att vi ska se alla svenska kungar som bloddrypande mördare och vår kultur som värdlös. Men, någonting bra måste det ändå finnas i vår kultur, när Sveriges imperium har haft dessa konsekvenser i närområdet.

 

%d bloggare gillar detta: