Presidentvalet är nu över och Putin blev som väntat vald till president, men kunde valet få en annat resultat utan fusk? Av de två kandidaterna som kan räknas till den liberala oppositionen, ekonomen Grigorij Javlinskij och oligarken Mikhail Prokhorov klarade bara den senare sig förbi gallringen. Kravet är att kandidaterna ska få ihop två miljoner underskrifter under en månads tid för att få kandidera. Endast Prokhorov hade de nödvändiga ekonomiska resurserna för att klara av detta. Svårigheterna med att få ihop två miljoner underskrifter synes oöverstigliga för den liberala fåran av det ryska samhället, när denna inte har en gedigen folkrörelsegrund att stå på. Mycket lite stöd finns utanför Moskva och St Petersburg, utanför metropolerna vet få ens vad liberalism är. Hit beger sig inga utländska reportrar som bevakar presidentvalet. Det faktum att oppositionens demonstrationer lyser med sin frånvaro utanför de två ”huvudstäderna” ägnas ingen tid i inslagen på Aktuellt och Rapport.
Det råder ingen tvekan om att valfusk har förkommit, men det har varit mindre omfattande än under parlamentsvalet 2011. Det bisarra resultatet från Tjetjenien lyfts fram, men är inte representativt för valkretsarna på landsbygden. Där är Putins dominans cementerad, utan hjälp av fusk, tätt följd av kommunisterna och extrem-nationalisterna. Liberalerna på landsbygden och i små och mellanstora städer har långt till tankefränderna.
Det räcker inte med att vinna stort i de två ”huvudstäderna” för att vinna ett presidentval i Ryssland. Men likväl så kan man tänka sig att Javlinskij kunde ha fått ett bättre resultat än Prokhorov om han hade fått ställa upp. Den senare hör till den ”kast” av oligarker som förstörde det ryska samhället under Jeltsins tid. Han är nu god för 18 miljarder dollar och äger NBA laget Nets. Han byggde upp denna rikedom genom att köpa sovjetiska industrier till en tredjedel av dess egentliga värde. Flaggskeppet bland hans anskaffningar var Norilsk Nickel, som då producerade 25% av världens nickel.
Det finns inte en möjlighet att en sådan man kan anknyta till ryska bönder och industriarbetare, tjänstemän och poliser. Han står för allt det onda som drabbade Ryssland under 90-talet och är i den vanliga ryssens ögon en tjuv. Det spekuleras i att han var en handplockad motkandidat av Putin just därför att han aldrig skulle kunna locka andra än de ur medelklassen som kan ha överseende med det förflutna. Svaret får vi nog aldrig.
Valfusk förekom som sagt helt klart, något som ytterligare besudlade en regim som redan har en auktoritär karaktär, men det är tveksamt om Putin verkligen behövde fuska denna gång. Det finns helt enkelt inte några rimliga alternativ som appellerar till stora delar av den ryska befolkningen. Ziuganovs kommunister och Zjirinovskis extremnationalister behöver knappast nämnas, då de inte har potential att på ett nationellt plan utmana Putin, men likväl utgör det idag den enda folkliga oppositionen till Putin. Han kan tolerera denna då den egentligen inte utgör ett hot. Dessa partier strävar efter samma typ av samhällssystem som råder idag, fast värre. De vill bara ha sin bit av kakan.
Putin fick 45 miljoner av de 70 miljoner rösterna, vilket blir ca 64 %. Innan valet så har opinionsmätningar från såväl pålitliga opinionsinstitut som mindre pålitliga statligt anknutna dito gett Putin mellan 50 % och 66 %. Om vi skulle utgå från att Putin egentligen borde ha fått 50 % av rösterna så skulle han ha lyckats byta ut ca 10 miljoner röster. Detta är en avsevärd summa med tanke på att det fanns tiotusentals frivilliga valobservatörer ute i vallokalerna såväl som web-kameror utplacerade. Om vi tar tanken ett steg längre och deklarerar att Putin egentligen inte skulle ha vunnit och skulle ha fått runt 35 % av rösterna som har föreslagits så hade det behövts 20 miljoner utbytta valsedlar, dubbelröstningar etc. Detta framstår som högst osannolikt.
Det rimliga konstaterandet vi bör göra är att Putins resultat ska nedjusteras med uppemot 10 procentenheter. Det är rimligt att anta att Putin skulle ha vunnit utan valfusk, om vi inte räknar in det strukturella missgynnandet av oppositionen som är inbyggt i systemet i detta begrepp.
Om Putin ska möta en utmanare 2018 som han verkligen behöver fuska för att besegra, så måste denna komma från en helt annan kraft än de som ställde upp denna gången. Denna kandidat måste vara anpassad till de värderingar som råder i Ryssland, inte de som råder inom EU! Denna kandidat bör anta en skepnad liknande Rick Santorum (Rep) i USA. Nationalistisk, troende men samtidigt företagarvänlig och med ett starkt patos för att skydda den individuella friheten. En konservativ demokrat!
Vad kan vi vänta oss framöver? Kommer Putin sitta kvar hela mandatperioden?
Det kommer säkerligen förekomma protester mot Putin i Moskva och St Petersburg, men inte av den omfattningen som skulle kunna leda till att Putin störtas. Under valnatten demonstrerade 15-20.000 i Moskva och 3000 i St Petersburg. Detta är långt ifrån tillräckligt. Snarare visar det på att de liberala krafterna inte är tillräckligt djupt rotade i landet för att kunna vara källan till förändring i dagsläget. Putin sitter tryggt under denna mandatperiod också.
Mycket av Putins popularitet är beroende av oljepriset. Om detta förblir på en hög nivå så har han de nödvändiga ekonomiska resurserna för att kunna genomföra det utlovade förbättringarna, med höjda lärarlöner, ytterligare höjda pensioner och satsningar på försvarsindustrin och försvarsmakten och infrastrukturen bl.a. som han har utlovat.
Om detta faller väl ut så kanske han får tillbaka sin popularitet och känner sig manad att ställa upp även 2018. Det är inte helt osannolikt att Putin genomför en del reformer och utför symboliska gester för att blidka den växande oppositionen. Kanske kan vi vänta oss en något friare press och mindre hinder för spirande kandidater? En tydlig signal till detta kom då Putin nyligen genom Medvedev meddelade att domen mot Chodorkovskij skulle ses över efter valet.
Utan att spekulera allt för mycket så kan man konstatera att då nyckeln till fortsatt maktinnehav för Putins krets är ett högt oljepris, så ligger det i deras intresse att Mellanöstern är fortsatt instabilt. Det är möjligt att detta spelar med i Rysslands fortsatt hårdnackade stöd till regimen i Syrien och ovilja till att bidraga till att Iran fullständigt isoleras. En kris i regionen som rör det Iranska kärnvapenprogrammet skulle ge skyhöga oljepriser och således ett välbehövligt tillskott till den ryska statskassan.
Mons Krabbe 