Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

En historia om Världskrig – Kampen mellan handelsstater och krigarstater och hotet om en sista uppgörelse

Efter min förra artikel, om riskerna att kriget i Syrien utvecklas till ett Tredje Världskrig, så uppstod en del diskussioner om vad som ska innefattas i begreppet ”Världskrig”. Prof. Wilhelm Agrell har, som bekant, deklarerat att vi redan nu befinner oss i ett sådant krig, men är han för tidigt ute? Han motiverar bland annat med att 4 av 5 permanenta medlemmar av säkerhetsrådet befinner sig i krig med IS, men kan krigshandlingarna verkligen anses vara av den rangen? Han säger att hela det internationella systemet påverkas, att det befinner sig ”i gungning”, men kan man verkligen påstå det? Är det någon stormakt som ser ett existentiellt hot i IS? Frågan är inte om huruvida IS kan krossas eller inte, utan om vem som ska besväras med att utföra handlingen. Man kan konstatera att det stora problemet ligger i att världen måste komma överens innan någon går in, annars föreligger risken att stora aktörer som Saudiarabien och Iran ryker ihop och då vet vi inte vad det hela kan leda till, vilket var ämnet för min förra text.

Vi kan konstatera att Agrell är lite tidigt ute, men att han mycket väl kan ha rätt i att vi nu befinner oss i förstadiet till ett sådant krig, om det hela skulle spåra ur. Men vad är då ett riktigt världskrig? För att förstå detta så måste vi titta på historien. Inte bara det som vi känner som de första och andra världskrigen, utan längre tillbaka, då världskrig faktiskt har utspelat sig innan det som vi känner som ”det första”. Franska revolutions- och Napoleonkrigen (1792-1815) var definitivt ett världskrig. Troligen bör man även se Ludvig XIV:s krig (1688-97, 1701-14) mot den stora alliansen, som ett sådant (Fotnot 1) och egentligen finns det ett krig till som kan kvalificera, men det lämnar jag utanför nu. Det går att dra ut ett antal oföränderliga kriterier som måste uppfyllas. Sedan får vi beakta evolutionen inom det internationella systemet, de förhållanden som förändras. Jag lutar mig en hel del mot George Modelskis analyser av de långa politiska cyklerna sedan år 1500. Inbakat i beskrivningen av ett världskrig finns berättelsen om hur dessa krig har utgjort skådeplatsen för en global kamp mellan handelsstaterna och krigarstaterna.

 

De oföränderliga kriterierna:

1) Kriget ska påverka hela det internationella politiska systemet. Detta system är en konsekvens av det internationella ekonomiska systemet, som växte fram runt år 1500. Det skiljer sig från tidigare system genom att de stora noderna i systemet; Europa, Mellanöstern, Indien och Kina tidigare inte fungerade som ett sammanbundet ekonomiskt system. Handel dem emellan pågick genom en form av stafetthandel. Kina bedrev inte direkthandel med Europa till exempel, utan varor passerade ett antal händer på den resan. När Portugal öppnade en handelsrutt direkt till Indien och Kina över haven så lades de första byggstenarna till detta internationella ekonomiska system. Som en logisk följd så fördes politiska intressen upp på en global nivå, i takt med de ekonomiska intressena. I begynnelsen var det internationella systemet naturligt nog dominerat av Europa, då det bara var europeiska stater som agerade internationellt. Efterhand växte dock systemet till att inkludera världen genom de koloniala besittningarna och handelsposterna. Från Europa självständiga aktörer tillkom i form av USA på 1700-talet och Japan på 1800-talet. På 1900-talet exploderade som bekant systemet till att innefatta i stort sett hela världen. För att ett krig ska anses vara ett världskrig, så ska detta som sagt påverka hela detta system. I systemets begynnelse spreds krigshandlingar över klotet bara genom marin krigföring om handelsleder och handelsposter, senare genom kolonier och slutligen genom självständiga aktörer över hela dess yta.

2) Större delen av det internationella systemets stormakter ska vara involverade i krigshandlingarna. Under Ludvig XIV:s krig så uppfylldes detta med råge då till och med Sverige och Danmark deltog i ett proxykrig. Under Napoleonkrigen deltog till och med den enda icke-europeiska aktören, USA. Under de första- och andra världskrigen, som jag för övrigt egentligen ser som ett enda krig, deltog till och med nya aktörer som Japan och Kina. Den enda världsdel som stod utanför var Sydamerika.

3) Kriget ska avgöra en viktig ekonomisk/politisk men även en ideologisk fråga. Man kan också konstatera att impulser från världskrigen har fått långtgående konsekvenser som lägger grunden för nästa världskrig. Så här kan man sammanfatta konsekvenserna av de fyra världskrig (eller tre om man som jag ser VKI och VKII som ett världskrig) som vi behandlar:

Ludvig XIV:s krig var en utmaning mot Hollands då ekonomiskt och marint dominerande position. Frankrike ville åt de rika regionerna i Holland och Spanska nederländerna och lägga beslag på den holländska handeln. Samtidigt ville ”Kung Sol” kväsa det parlamentariskt styrda Holland som var en nagel i ögat på en monark som var i processen att bygga upp en ny politisk ordning som vi känner som absolut monarki. Franska intellektuella och religiösa minoriteter som hugenotterna flydde till Hollands politiskt och religiöst toleranta famn. Holland överförde inte bara sitt styre, utan även positionen som ledande makt till Storbritannien, genom ”the Glorious Revolution” under ett världskrig där de tillsammans sedan krossade Ludvigs auktoritära drömmar. Förlusten sådde fröet till undergången för Ludvigs system. Under 1700-talet spirade det intellektuella motståndet mot absolutismen genom tänkare som Voltaire som överförde politiska tankar från segrarmakten och den nya ekonomiska hegemonen Storbritannien till Frankrike.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

När ”Ancien regimé” föll 1789, så var den en direkt konsekvens av denna process. Ett nytt Frankrike trädde fram. Ett Frankrike som ville omforma hela Europa, genom våldsam revolution och blodsutgjutelse. Detta stod dock inte i Storbritanniens intresse, vars modell istället var en stegvis och trygg utveckling där de demokratiska värdena hela tiden förädlades genom en konsensus mellan de ledande skikten och de som sökte mobilitet och friheter. Den franska revolutionen var ett försök att framtvinga flera århundraden av utveckling över en natt. Resultatet blev laglöshet och skräckvälde. Därför var det egentligen två demokratiseringsmodeller som stod mot varandra under Napoleonkrigen och inte revolutionärer mot reaktionärer som man vanligen tolkar förloppet. Oavsett vilka motiv Habsburgkejsarna eller de de övriga kungahusen i Europa hade, så var det nämligen Storbritannien som finansierade kriget mot Napoleon och som diplomatiskt snodde ihop allianserna.

Effekten av Napoleonkrigen var framväxten av den organiserade nationalismen. Utan att mobilisera hela folk, hade det inte gått att fylla leden i de allt större arméer som de spirande industriernaa förmådde att stampa fram. Att appellera till nationella känslor blev den nya melodin. Mer specifikt, kan man konstatera att de franska massarméernas ockupation av Tyskland väckte den tyska nationalismen och satte Tyskland på ett spår som inte slutade vid enandet utan tog stopp först när Tyskland hade återbetalt läxan inte bara till Frankrike utan till hela Europa.

Så är vi framme vid den sista senaste ronden av världskrig, som vi känner som VKI och VK II, som till viss del alltså kan hänföras till urspårad nationalism, men även under krigets andra skeende till stor del till, den revolutionära socialismen som hade fötts vid samma tid på samma Parisgator som nationalismen. I dess första rond ställde kriget de liberala demokratierna mot auktoritära och reaktionära regimer i Centraleuropa mot varandra. I dess andra rond stod samma liberala krafter nu mot samma auktoritära krafter, som nu hade genomgått en metamorfos till en fascism som var en fusion av nationalism och gamla reaktionära intressen med den socialism som de kände sig hotade av (utefter principen ”if you cant beat them, join them”, eller i alla fall få dem att tro att du gjort det). De liberala kan tacka sin lyckliga stjärna för att fascismen och dess nära kusin, socialismen som utgjorde det andra hotet mot den fria människan, brände av en del av sitt krut mot varandra. Annars hade demokratierna fått kärnvapenbomba Europa till frihet…..och vilken ”seger” det hade varit sen. Det fria samhället, den liberala demokratins överlevnad blev alltså stridsfrågan under denna drabbning.

Om vi tvingas genomleva ännu ett världskrig, vad står då på spel? Vilken är stridsfrågan? Man kan utan tvekan peka ut källan till en sådan sista utmaning av världsordningen och de individuella friheterna: Mellanöstern och återkomsten av ett militant och radikalt islam. Kopplingen till det föregående världskriget är som så här: När den fascistiska maskrosen trampades ut i Europa så spred sig tyvärr några sporer. Dessa nådde till Mellanöstern och gav en ny blomning. Islam, som i sig självt, är en ondskefull religion när den tolkas på det bokstavliga sätt som den är avsedd att tolkas, fick genom inspiration från fascismen tyvärr ytterligare mindre attraktiva drag. Nu tillfördes islam ett mer absolutistiskt synsätt och en genomgripande totalitär syn på samhället. Toleransen för avvikelser från kristna och andra trosfiender är nu ännu mer obefintlig inom de radikala kretsarna.

Sammanfattningsvis; så ska ett världskrig påverka hela det internationella politiska systemet, inbegripa lejonparten av dess stormakter och avgöra politiska, ekonomiska och ideologiska frågor som är avgörande för funktionen av hela detta internationella system. Vad är då det föränderliga?

 

Evolutionen inom det globala politiska systemet:

1) Det internationella politiska systemet har växt mycket snabbt de senaste 100+ åren, till att nu innefatta i princip hela den kända världen. Detta innebär att man nu kan anta att en större del av stormakterna och andra regionala aktörer kan tänkas hålla sig utanför nästa världskrig. I det förra världskriget stod som nämnts Sydamerikas Brasilien och Argentina, med undantag för mycket sena symboliska krigsförklaringar, utanför. Nu när systemet är ännu större skull man kunna tänka sig att både Indien och Kina till exempel skulle kunna undvika nästa konfrontation. Den skulle kunna tänkas involvera krigshandlingar på 3-4 kontinenter och få globala efterverkningar, men att stora delar av världen ändå lyckas hålla sig utanför.

2) Dödligheten i världskrigen har hela tiden stigit. Napoleonkrigen (revolutionskrigen ej inräknade) kostade uppemot 6 500 000 människoliv. Det första världskriget 15 – 18 miljoner och det andra ungefär 60 miljoner. Nu när världen är fullpackad med kärnvapen är det svårt att se framför sig att nästa världskrig, om det blir ett till, skulle bryta denna trend. Kanske är det just detta faktum som kan rädda världen från ännu en omgång av vansinne? Det synes i alla fall ha verket för att kyla ner USA och Sovjet under de mest varma episoderna av det ”kalla” kriget. Problemet är väl att om nästa kraftmätning står mellan västvärlden och ett kärnvapenbestyckat Kalifat, så är det inte troligt att denna samsyn kan uppnås igen. De radikalaste islamisterna är ju som bekant förälskade i döden!

3) Den kanske viktigaste delen av systemets evolution handlar om den kamp som har utspelat sig i först Europa och sedan världen mellan handelsstaterna och krigarstaterna under de senaste 500 åren.

Den ekonomiska och politiska historien har präglats av en kamp mellan mellan handelsstater å ena sidan och råvaru- och jordbruksstater alt. kallade krigarstater, om man vill fokusera på de politiska aspekterna, å den andra under den agrara eran. När denna ersattes av den industriella eran, så kom deras produktion att likna varandras, men handelsstaterna särskilde sig genom sina statsskick, sina ansträngningar för frihandel och som noder i det internationella finansiella systemet. Portugal, Holland, Storbritannien och USA har ställts mot Spanien, Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen i kraftmätningar som har format vår värld. De förra har burit upp det internationella ekonomiska systemet, hållit handelsvägarna öppna, tillhandahållit kapital för utveckling och verkat för frihandel. Med början med Holland har de förra också förädlat den demokratiska tradition som vi nu känner som den västerländska, medan de senare har varit autokratiska, intoleranta och frihetsfientliga stater vars politiska modeller har utgjort återvändsgränder. I varje världskrig, har dessa krafter ställts mot varandra. Varje gång har handelsstaterna vunnit. Sovjet beslutade att tyst låta sitt imperium falla ihop, troligen tack vara insikten som nämndes i punkt 2 ovan, men risken för ett nytt världskrig är definitivt inte borta.

Efter varje seger i dessa världskrig så har kretsen av till handelsstaterna vänligt sinnade stater växt. Först ack så långsamt, men sedan snabbare och snabbare. Under det Holländska frihetskriget från Spanien, som även det kan karaktäriseras som ett världskrig enligt modellen ovan, även om argumentet där är betydligt svagare, landade England i handelsstaternas läger. Den berömda kampen mot ”Den stora armadan” känner de flesta till, men få känner till att detta var en ”sideshow” till den tidens stora kraftmätning mellan Holland och Spanien (egentligen Habsburgs). Danmark hamnade i Hollands läger under 1600-talet och låg i evig strid med Sverige, som i mångt och mycket var en proxy till Frankrike. Efter Napoleonkrigen vändes större delen av Europa till Storbritanniens sida, till och med Frankrike så småningom. Tyskland som stod på tur att utmana den ledande handelsstaten Storbritannien, skulle visa sig stå nästan ensamt.

Efter andra världskriget skedde det stora genombrottet. FN skapades och åtminstone halva klotet inordnade sig under handelsstaterna, som nu kallades ”västmakterna”. De tidigare besegrade, Tyskland och Japan visade sig vara de bästa eleverna. Fredliga och handelsinriktade! För varje seger i ett världskrig så togs större och större steg framåt. När Sovjet lades sig utan en strid så inlemmades, med ett undantag, resten av världen i detta system. Jag ser dagens Ryssland som en del av detta system, trots de svårigheter som landet har med väst, då krig mellan Ryssland och väst vore näst intill otänkbart idag. Bara mycket olyckliga omständigheter skulle kunna föra oss till den punkten. När det gäller Kina, som är något av en politisk outsider, så gäller samma sak. Handeln har skapat band som inte kan brytas. Vilket är då undantaget?

Den enda del av klotet som ännu inte har pacificerats av den globala expansionen av handelsstaternas dominans är naturligtvis Mellanöstern! Bara där ses krig som en naturlig fortsättning på politiken. Många vill vända på resonemanget, genom att peka på att väst gärna för krig i regionen och detta är absolut en del av problembilden. Dock så är det så att oavsett vilken part som inleder krigen, eller kanske man ska säga, oavsett vilken part som man anser har orsakat dessa krig, så kvarstår faktum att krigen pågår med anledning av att regionen är den enda som inte har omfamnat de demokratiska spelregler som resten av världen i någon mån har. Jag hårddrar här, som läsaren säkert förstår. Ryssland är inte en full demokrati och Kina är inte ens formellt en sådan, men landet är inne i en process som kommer leda till demokrati, genom att vara en del av den internationella handelssystemet. Dessa två länder befinner sig i en process, de har påbörjar en bana som mildrar deras beteende och kommer leda till någonting bra. Det har inte arabvärlden. Den befinner sig istället i en återgång till gamla vanor, i en process som leder till en konflikt med det moderna. Arabvärlden interagerar inte. Den handlar inte, tillverkar inte. Man pumpar bara upp olja, som går till militära utgifter och ”hovliv”, precis som 1500-talets Spanien! Arabvärlden är den sista nöten som måste knäckas innan världssamfundet kan få uppleva fred. Det kan vara så illa att det krävs ett sista världskrig för att detta sista steg ska kunna vara möjligt? För världens bästa så kan man hålla tummarna för att regionens religiösa problem med modernismen går att övervinna på ett mer fredligt sätt.

Sammanfattningsvis för punkt 3, kan man konstatera att de världskrigen har varit mest omfattande när de två blocken har varit relativt jämnt balanserade, såsom när Tyskland och Japan stod mot handelsstaterna och dess motvilliga allierade Sovjet. Under tidigare krigen blocken emellan så har de rika handelsstaterna varit tvungna att köpa stöd av andra ”krigarstater” för att kunna vinna, men nu, om det skulle komma till en sista konfrontation inför detta sista steg för att hela systemet, så skulle de sista ”krigarstaterna ” i Mellanöstern stå inför ordentligt dåliga odds, såvida de inte får stöd utifrån. Detta skulle kunna innebära att trenden mot hela tiden blodigare världskrig kan tänkas brytas. Men då måste fingret hållas från kärnvapenknappen.

 

I summering:

Vi kan konstatera att det enda som kan utgöra ett världskrig idag, troligen också skulle förinta världen. Denna vetskapen har troligen förhindrat ett krigsutbrott när en stor risk förelåg, såsom inför eller under Sovjetimperiets sammanbrott i slutet av 80-talet. Denna bild grusas idag av möjligheten att den muslimska världen samlar sig politiskt inför ett försök att motstå modernismens framträngande in i denna sista bubbla av sant autokratiskt tänkande, i både stort och smått. Bara den radikala muslimska dödskulten kan föra oss till ett globalt kärnvapenkrig. Bara en samling av den muslimska världens styrkor, under ett Kalifat, kan ge den arabiska muslimska världen styrkan att utmana världen. Kriget i Syrien och på andra platser mot den Islamiska staten, är i ett sådant scenario bara ett förspel, kanske det som förorsakar en samling till ett sådant Kalifat. Således det är inte IS i sig som är ett hot, utan genom att det kan föranleda det riktiga hotet mot världen: En samling av sunnistater under Saudiarabiens och Turkiets ledning! Man kan tycka att det vore ganska ironiskt om den fria världen som har spridit sig till att täcka nästan hela världen, i efterspelet till de världskrig som har uppstått sig när dess autokratiska motståndare har försökt att stoppa dess framgång och spridning, nu skulle gå under när den står inför den sista motståndsfickan till modernismen, men det är den realitet vi kan stå inför.

Fotnoter:

(1) Många vill se Sjuårskriget 1756-63 som ett världskrig, då det utspelade sig över stora delar av klotet och inbegrep huvuddelen av stormakterna. Problemen med denna tanka är två. 1) Kriget drevs inte av en samlande tanke eller ansträngning. Det var egentligen två separata krig, ett mellan Frankrike och Storbritannien om kolonierna och ett mellan Preussen å ena sidan och Österrike och Ryssland å andra sidan om Preussens växande makt i Centraleuropa. 2) Kriget ledde till dramatiska landvinningar för Storbritannien i kolonierna, men avgjorde ingenting nytt, utan bekräftade bara att det kungliga Frankrike inte längre var kapabelt att utmana om den globala makten. Man kan se det som en bekräftelse på Frankrikes förlust i Ludvig XIV:s krig och ett Storbritannien hämtade hem de vinsterna från detta tillstånd.

%d bloggare gillar detta: