Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

Annonser

Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

%d bloggare gillar detta: