Därför vann Trump!

ANALYS

Den stora anledningen till att Trump vann valet var att väljarna inte längre kunde åse USA:s nedgång. Väst förfaller ekonomiskt och värderingsmässigt framför våra ögon. Samtidigt gör den etablerade politikerklassen ingenting för att vända denna utveckling. Man gör ingenting åt att väst dräneras på arbetstillfällen inom den för välståndet så viktiga industrin. Den välmående medelklassen, som till avsevärd del bestod av välavlönade industriarbetare, utraderas just nu på båda sidor av Atlanten. Fattigdom sprider ut sig och i USA som ligger lite före oss i Europa upplever man en fattigdom som på sina håll kan liknas vid den tredje världen. Det tidigare välmående USA har återgått till en förindustriell ekonomisk struktur, med en superrik elit och en bred fattig massa som ofta inte kan leva anständiga liv. Trumps väljare såg att de etablerade politiska eliterna trots detta fortsatte på samma linje. Man ingick handelsavtal som påskyndade denna utveckling istället för att försöka lösa problemen. Vem i USA ser till amerikanernas intressen? Är fullständig frihandel i deras intresse om konsekvensen blir ett enormt handelsunderskott, en historiskt stor statsskuld och att vanliga människor är så fattiga att de inte har råd med vatten i kranen? Trumps väljare signalerade att de har fått nog nu! De vill ha en annan politik och en annan ledning.

Trumps väljare signalerar också att de är trötta på all form av politisk korrekthet och politiker som inte säger vad de egentligen tycker och tänker. Trump har spelat på detta genom att ta ut svängarna rejält. I decennier har folket fått lektioner i hur de ska tänka och om de har insisterat på att yttra sig okänsligt så har de kategoriserats som ”bedrövliga”, som Hillary uttryckte det. Nu har folket svarat med raseri på dessa nedlåtande kommentarer. De har skickat en tydlig signal till eliterna inom politiken såväl som medierna som säger ungefär; ”Vi bryr oss inte längre om att någon kan känna sig trampad på tårna eller kränkt. Hädanefter vill vi att det politiska samtalet ska vara rakt på sak. Den politiska korrektheten ska dö!” Trump har helt klart gått avsevärt längre i sina utspel än vad hans väljare i gemen har velat se i samhällsdebatten, men det faktum att hans upprepade feltramp inte har påverkat hans kampanj negativt avsänder en tydlig signal om att de istället vill tala om sakfrågorna.

Politiker, medier och tyckare båda här och i USA säger med skräckblandad förakt att Trumps kampanj är grovt populistisk och att den förstör demokratin. Det finns dålig populism; att lova vad man vet att man inte kan hålla, och det finns god populism; att lyssna på folket. Trumps kampanj har stått för lika portioner av båda, men det som väljarna föredrar honom för är just att han lyssnar på folkets oro över det amerikanska samhällets nedgång och planerar att genomföra radikala reformer. Det är de sittande politikernas eget fel att de inte lyssnar på väljarnas oro över ekonomin och de ökade klyftorna utan istället bryskt avfärdar dem. Ilskan i USA har växt till en orkanstyrka som nu syftar till att fullkomligt blåsa rent i Washington. Det behöver knappast sägas att detta inte kommer ske, hur mycket Trump än vill det.

Vid sidan av ekonomin så finns det en faktor som har fört de vita till Trump och som har fört minoriteterna bort från honom och det är synen på den förändrade demografiska situationen i landet. Många vita känner oro över dessa förändringar men när det kommer till kritan är denna känsla inte huvudsakligen framburen av rasism, som svenska medier gärna vill förspegla oss. Istället handlar det om att de svarta och latinos (som är en grupp som växer snabbt) har en annorlunda syn på statens roll i samhället. De vitas oro över den ökande andelen latinos skulle inte varit lika stor om dessa genomsnittligt hade haft liknande politiska värderingar som de vita. Eftersom det nu inte är på det viset så ser många konservativa vita de demografiska förändringarna som ett hinder för reform av det politiska systemet. Kort uttryckt så kan man säga att de svarta och latinos har en större förkärlek för den stora staten, medan en majoritet av de vita vill ha den lilla staten. Många konservativa vita känner att de genom sin avsevärt minskade andel av befolkningen inte längre kan påverka, eftersom minoriteterna så konsekvent röstar på demokraterna som står för denna stora bidragsstat. Troligt är att om de vita hade behållit den andelen av befolkningen som de hade på 80-talet, dvs ca 80 %, så hade USA nu valt fram sin femte raka republikanska presidentperiod efter Clinton (58 % av de vita röstade på Trump denna gång) (eller möjligen en mycket högerlutande demokrat). Nu är de vitas andel av befolkningen nere på 62 % och utvecklingen går snabbt. År 2050 är de nere på 46 % enligt prognosen som inkluderar uppskattningar av migrationen.

Den demografiska utvecklingen i USA 1950 - 2050

Den demografiska utvecklingen i USA 1950 – 2050

Eftersom demokraterna vet att latinos röstar till övervägande grad på dem så ser de gärna att det kommer in fler latinos i landet och verkar således för amnesti för de illegala, av samma anledning som vänstern i Europa verkar för fri migration. I detta val röstade 65 % av latinos och 88 % av svarta på Hillary. Det vita upproret som har fört fram Trump drivs till stor del av det faktum att migrationsfrågan nu närmar sig ett vägskäl. Demokraterna vill legalisera de ca 10 miljoner illegala migranterna i landet. Republikanernas väljarbas vet mycket väl att detta skulle innebära början på slutet för dem som politisk kraft i och med att det avsevärt skulle skynda på den demografiska omstöpning som landet tycks stå inför. Istället vill dessa arga vita att de illegala kastas ut, en mur byggs och man hoppas att detta kan hindra förskjutningen av balansen mellan raserna (det är det ordet som används i officiell amerikansk statistik).

Trumpanhängare säger att de vill ”ta tillbaka vårt land”, och ja, det finns faktiskt också vid sidan av ovan nämnda, ett mått av raskamp i den vita ilskan just nu. Man anser inte bara att USA håller på att glida in i någon form av europeisk socialism som håller på att underminera den amerikanska nybyggarsjälen. De vita undrar också hur samhällets sammanhållning kommer förändras genom denna utveckling, när man redan nu kan se en markant tillväxt för den splittrande och söndrande identitets- och raspolitik som även är synlig i vårt samhälle. Mest synlig är den i kriget mot polisen, men den propageras generellt och syns inte minst genom Obamas många klumpiga utspel i rasfrågor. Migrationen göder med andra ord samma sprickor mellan folkgrupperna i USA som här i Europa.

Man kan studera de detaljerade ”exit-polls” som fanns redan på valnatten (Jag har titta på dem som presenterades av MSNBC). Mycket har gjorts av det faktum att Trumps säkraste grupp är vita med låg utbildning, men inget har sagts om att de med lägst inkomst tydligt valde Hillary! Detta har sannolikt med det faktum att göra att demokraterna är det parti som står för ”bidragslinjen” i USA, för att använda ett begrepp här hemifrån. Mest intressant är dock att även om det är så att kvinnor valde Hillary (54 %) och män valde Trump (53 %), så ser man vi närmare granskning av siffrorna att ras trumfar kön. Vita kvinnor röstar nämligen för Trump med 52 % (vita män med med 63 %). Så mycket för att Trumps kvinnosyn skulle vända kvinnorna mot honom. Visst finns det en förskjutning, men det är anmärkningsvärt att vita kvinnor, om de ensamma hade fått bestämma, hade valt Trump! Hans relativt låga siffror bland kvinnor generellt kan tillskrivas det faktum att minoritetskvinnorna ställt sig så tydligt emot honom. Bara 4 % av svarta kvinnor och 26 % av latinokvinnor gav honom sin röst. En stor anledning till detta finner man i det faktum att det bland framför allt svarta kvinnor, men även latinokvinnor, finns väldigt många ensamstående mödrar (72 % av svarta barn föds utanför äktenskapet). Följaktligen har de intresse av en stor stat!

Summa summarum

I summering kan man säga att Trump vann p.g.a. att de ledande politikerna i såväl demokraterna som republikanerna har undlåtit att göra någonting för att korrigera USA:s ekonomiska nedgång och Trump byggde en otroligt engagerad rörelse runt denna fråga. Viktigt var också revolten mot den kvävande politiska korrektheten, även om Trump gick över gränsen även enligt många av sina supportrar när han gjorde personliga påhopp, vilket inte har någonting med kampen mot PK att göra. Slutligen så är Trumps rörelse även de vitas uppror mot de demografiska förändringarna, vilket har speglat deras oro för hur dessa kommer påverka samhällets politiska värderingar såväl som dess inre sammanhållning.

Trump mot Clinton; populism mot korruption!

KOMMENTAR

De tre valdebatterna mellan republikanernas Donald Trump och demokraternas Hillary Clinton är nu genomförda och här kommer mina reflektioner. Jag gör helt enkelt en plus/minus lista för var och en av kandidaterna, följt av ett summerande resonemang:

Trump:

På minuskontot;

– Trump är som person inte en bra representant för ett land, och än mindre så för världens supermakt. Han är grov, plump och väldigt odiplomatisk. Man kan undra hur en sådan ”skitstövel”-stil kommer gå hem i resten av världen?

– Hans retorik speglar en orealistisk syn på Amerika (eller är den spelad?). Amerikaner har de bästa företagsledarna, de bästa soldater det bästa av ALLT! Denna utgångspunkt lär göra det svårare för honom att dra rätt slutsatser och komma fram till lösningar!

– Han är dålig populist (till skillnad från en god populist, som lyssnar på medborgarnas vilja) som försöker inbilla väljarna att han kan rätta till allt som är fel i USA. Han säger sig kunna, i ett svep, få USA att producera igen, väcka rostbältets industrier till liv, genom bättre handelsavtal rätta till den ofördelaktiga handelsbalansen och så vidare. Han lovar saker som han aldrig kommer kunna leverera! Detta är essensen i dålig populism.

– Hans många slarviga uttalanden om USA:s roll i världen kommer leda till en ökad oro för hur det vakuum som man fruktar att USA kommer lämna efter sig ska fyllas? Kommer icke-demokratiska makter flytta fram positionerna?

– Hans totala avsaknad av politisk erfarenhet!

På pluskontot;

+ Trump är inte på något allvarligt sätt knuten till någon sponsor som kommer kräva utdelning efter att han eventuellt har valts till president.

+ Han säger sig vilja rensa upp bland korruptionen i Washington (i sann populistisk anda), och det finns faktiskt skäl att tro att han är uppriktig. Han säger sig vilja genomföra ett förbud för politiker och statligt anställda att deltaga i lobbyverksamhet under 5 år efter avslutat uppdrag eller anställning. Detta gör honom verkligen hatad av båda sidor i Washington, men ger honom ett stort plus i min bok!

+ Han har insikten att NAFTA och relationen till Kina inte är ekonomiskt fördelaktig för USA som blöder arbetstillfällen.

+ Han förstår att om västs relation till Ryssland ska repareras, för repareras måste den (annars har vi att se fram emot ett nytt kallt krig), så måste man komma till Putin med mer än bara piskan. Moroten måste med och framför allt så kan inte USA:s president uttala sig så polariserat som Hillary konsekvent gör om Putin. Denna punkt kan ses som lite inkonsekvent, då jag satte odiplomatisk på minuskontot, men då tänkte jag mer ur ett personligt perspektiv. När det gäller en man som Putin, så tror jag istället att Trump lättare kommer kunna hålla ett sansat samtal, än  Hillary, utan att för den sakens skull ge efter på viktiga frågor.

+ Han vill ta itu med den illegala migrationen och droghandeln över gränsen, även om hans position om inresetillstånd behöver nyanseras, vilket jag uppfattar det som att han har gjort på sistone.

Clinton:

På minuskontot;

– Ännu en politisk dynasti! I kampanjen är det nästan bara ”Hillary” och ”I´m with Her”, och mycket lite ”Clinton”, för att dra uppmärksamheten från det faktum att hon hade inte varit en kandidat till presidentposten, eller ens en senator, om det inte hade varit för att hon är gift med Bill Clinton. Detta är lika illa som de familjeband som förde Bush Jr till makten. Familjedynastier är ovärdigt en demokrati, men det är tyvärr den vägen USA nu går.

– Korruptionen sticker i ögonen! Det faktum att ”The Clinton Foundation” har tagit emot enorma summor från diktaturer i Mellanöstern för att bekämpa problem som de absolut inte är intresserade av, såsom diarré i tredje världen, under Hillarys tid som utrikesminister är synnerligen graverande. Det kan inte bevisas att dessa stater har betalat för uppmärksamhet och förmåner (pay-to-play), men att Hillary och Bill har satt sig i denna position där det går att ifrågasätta dem på det här viset, är illa nog. Det som stärker misstanken om ont uppsåt är det faktum att Hillary höll all sin officiella korrespondens på sin privata mail och efter uppmaningar från kongressen om att lämna ut dessa så raderade hon 30.000+ mail, hyrde in ett företag som gjorde dem omöjliga att återhämta och för att vara på säkra sidan krossade sin blackberry med en hammare! Detta leder in på nästa minuspunkt.

– Oärligheten! Det är väl förtjänat att en majoritet av amerikaner anser att Hillary inte är pålitlig. Hennes konstanta ljugande sticker i ögonen och får en ifrågasätta hennes lämplighet att leda. Hon har som sagt medvetet försökt dölja sina mail, hon ljög bevisligen om mycket som rörde Benghazi-affären (att hon kände till hotbilden, att hon nekade hjälp och att hon visste om vilka som angrep och varför de gjorde det) och som grädde på moset så försökte hon vid upprepade tillfällen ljuga om sin hälsa, trots att alla kunde se att det inte stod rätt till.

– Hennes policy i Mellanöstern har skapat stora problem. Libyen blev en katastrof och Syrien ännu mer så. Iran-dealen är inget annat än en kapitulation. I Syrien har hon och Obama följt en linje som går ut på regimskifte, trots att det inte går att lösa konflikten på det viset så länge Ryssland och Iran står bakom Assad, istället för ett söka en förhandlingslösning. I syftet att uppnå regimskifte har hon stöttat odefinierbara sunniextremister som har flutit ihop med al-Nusra och andra jihadister. Vapen som har skickats till s.k. ”moderata” har sålts vidare till IS!

– Hennes konfrontationslinje i Syrien, gentemot Ryssland, är direkt farlig och har fört världen allt närmare en konflikt mellan USA och Ryssland. Väldigt få förstår detta, men ett nytt storkrig än nu like nära som under kalla krigets varmaste kriser. (Mer om detta kommer i ett separat inlägg om Trumps och Hillarys utrikespolicys) Detta är inte ett försvar för Putins agerande i Europa, eller hans bombningar av civila, men USA äger en stor del av ansvaret för situationen i just Syrien och det är där risken för en konfrontation mellan stormaktern är som störst just nu.

– Hon är en uttalad globalist och har sagt (Källa: Wikileaks) att hon vill ha ”öppna gränser” och ”enkel immigration” och har mer än antytt att hon anser att hela världen har en ”rätt” att migrera till USA. Hon står med andra ord sida vid sida med Annie Lööf i hennes vision om att fri migration är en önskvärd målsättning.

– Hon kommer fortsätta den traditionella demokratpolitik som Obama har fört, som går ut på mer stat och mer identitetspolitik och särbehandling, där trots retoriken, resultatet blir ett mer splittrat samhälle.

– Hon har fört en oärlig politisk kampanj, köpt stöd på nätet med ett fejkat antal följare på twitter till exempel och organiserat och hetsat bråkstakar som har skickats till Trumps kampanjmöten i stil med den demokratiförstörande verksamhet som Sd har utsatts för här hemma.

På pluskontot;

+ Även om mycket av Hillarys tid som utrikesminister har fläckats av spektakulära misslyckanden, så har hon trots allt erfarenheter, som hon förhoppningsvis lär sig av och allt gick ändå inte illa för henne (även om jag blir hårt pressad om jag ska tvingas nämna några framgångar).

+ Hon ser mer statsmannamässig och samlad ut än Trump. Hit räknas inte att storma ut ur möten (med Lavrov), men jag räknar som sagt relativt.

+ Hon ser ut att vara mer påläst än Trump och i migrationsfrågan så behövs det mer nyanser, även om Trump pekar på ett stort problem med den illegala migrationen och droghandeln.
I summering:

Jag lägger av tradition min mentala röst på republikanerna. De är som en kombination av högerhalvorna av moderaterna och centern, kristdemokraterna, mitt eget Medborgerlig Samling + det lilla libertarianska Klassiskt liberala partiet. Demokraterna å andra sidan står för allt jag ogillar i svenska politik. Dom motsvarar neoliberalerna i samma M och C och socialliberalerna i Liberalerna, tillsammans med socialdemokraterna ända ut till dess yttersta vänsterflank! Det är med andra ord en kamp så som den borde se ut i svensk politik, istället för den uppdelning vi har mellan en tydlig vänster och en höger infiltrerad av vänstertänk, men å andra sidan är USA ett mycket mera konservativt land än Sverige.

För att jag ska lägga min mentala röst på Hillary Clinton, som för en klassik demokratisk socialliberal politik, så krävs det någonting speciellt. Utgör Trumps kandidatur detta speciella tillfälle?

Trump är en grov och osmidig populist, med en orealistisk syn på USA:s förmåga och en orealistisk syn på hur mycket han kan vända på den vilsna skutan…men…han har i alla fall ambitionen att göra detta. Han har ambitionen att rensa upp bland lobbykorruptionen i Washington och han är inte skyldig någon någonting. Jag tror nog att hans rådgivare kan slipa bort de utspel som kan skapa oro i världen och vill han nå fram till Putin och komma till någon form av rimlig överenskommelse så ser jag det som en bra sak, inte minst för Sverige som befinner sig mitt i skottlinjen i fall att en konflikt i Mellanöstern skulle spåra ur.

Hillary är å andra sidan den kanske mest oärliga och lömska kandidaten sedan Nixon. Hennes presidenskap skulle på samma sätt som Nixons underminera förtroendet för ämbetet. Värst ur mitt eget perspektiv är att hon skulle fortsätta med det förödande stödet till islamister och jihadister i Mellanöstern. Nu när IS tid (som stat) går mot sitt slut så kommer uppmärksamheten riktas mot Assad. Där är hennes benhårda hållning att USA ska genomdriva ett regimskifte som, när det ställs mot Rysslands lika benhårda utfästelser gentemot sin gamla allierade Syrien, kan innebära en katastrof.

Ingen av kandidaterna är bra ur min synvinkel. Jag hade mycket hellre sett att Marco Rubio hade representerat republikanerna, vilket hade gett dem en riktig chans till ett skifte i Washington och framför allt en chans till en ny och mer vägvinnande profil, men nu har vi det vi har: två begränsade kandidater. I valet mellan dessa, mellan en plump populist å ena sidan och en genomkorrumperad och oärlig person som fortsätter på den skadliga vägen mot köpta presidenter så väljer jag ändå, om än motvilligt, populisten!

Den amerikanska demokratin behöver ruskas om, den behöver en förnyas och den behöver göras oberoende av mäktiga särintressen. Detta är kanske utopiskt om något, men det måste vara bättre för systemet att det kommer en outsider, utan förpliktelser till någon annan än det amerikanska folket, till det Ovala rummet, än ytterligare en korrupt politiker som tveklöst är köpt av dessa mäktiga ekonomiska intressen, som kommer beskydda det ruttna systemet i Washington och skicka vidare USA på dess nuvarande resa mot en allt mer urholkad demokrati!

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

%d bloggare gillar detta: