Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

Annonser

Putin spelar mästerligt ännu en gång

Man kan konstatera att president Putin ännu en gång har spelat de geopolitiska spelet på ett mästerligt sätt. Han har inte, i denna fas, haft för avsikt att marschera in sin armé i östra Ukraina, men genom att bistå med bara lite militär hjälp så har han lyckats pressa eftergifter ur regeringen i Kiev, samtidigt som västmakterna står handfallna.

Först spelar Putin oskyldig till det som sker i östra Ukraina och håller sig på en nivå av involvering som gör det svårt för väst att rättfärdiga kraftfulla motåtgärder och sedan när han nu har fått Kiev dit han vill så träder han in som fredsduva i fyrpartssamtalen i veckan. Putins löfte att medverka till att miliserna avväpnas är det enda bidraget som någon av de fyra parterna (Ryssland, Ukraina, USA och EU) kan ge till en fredlig lösning som har någon betydelse för situationen. Kiev har pressats till att utlova lokala folkomröstningar om självstyre och lovar även respekt för det ryska språkets status. Nu när Putin har fått det han ville så kan han välja fredens väg. Även om han till synes backar från sina mer långtgående ambitioner, så har han lagt grunden för Ukrainas framtida splittring i och med att regionalt självstyre i framtiden kan leda till oberoende eller ett uppgående i den ryska federationen. Detta fredens vägval som Putin nu gör, kan möjligöra att den hårda retoriken från västs sida vad gäller Krim kan komma att tonas ner och att Ryssland kan komma att välkomnas in i salongerna igen. Att man från västhåll uttycker sig i ordalag som att man ”ännu inte har gett upp hoppet om Krim” är en indikator om att utvecklingen rör sig i denna riktningen. Kraven är som bortflugna och har nu ersatts av förhoppningar!

Kievregeringen sitter verkligen i en rävsax. Det faktum att man inte kan lita på sina väpnade styrkor bakbinder dem. Man kan som mest blåsa upp dimridåer och köra runt och se hotfulla ut. Inte ens det gick vägen i veckan när en hop ”bönder” avväpnade en fallskärmsjägarenhet(1) på deras bandvagnar. Sällan i den militära historien har man kunnat skåda en mindre stridsvillig armé!

Det faller sig inte naturligt, tack och lov, för ryssar att skjuta på ryssar på så lösa grunder. Ryssarna och de ryssvänliga är nämligen starkt representerade i de ukrainska styrkorna och om ett regelrätt krig skulle utbryta har regeringen i Kiev all anledning att frukta sättet på vilket dessa styrkor skulle uppträda. Förband som formligen smälter bort inför fienden skulle troligen i så fall bli en vanlig företelse.

Jag såg en intervju som CNN gjorde för några veckor sedan med en ryskättad befälhavare för ett fallskärmsjägarförband som vaktade den nya gränsen mot Krimhalvön. På frågan från repporterna om huruvida han var beredd att strida mot den ryska armén om de blev angripna, levererade han det förväntade svaret att han ”skulle strida mot alla fiender till Ukraina”, men alla icke-verbala signaler sade motsattsen. Kropsspråket, tonen, blicken, sände alla signalen att han bara sade det som förväntades. Ukrainas väpnade styrkor är kanske de mest håglösa som någonsin har dragit ut till en förväntad strid. Ukraina är en stat som sannerligen har skäl att inte vilja testa sina trupper i strid. Om testet misslyckas så är inte bara arméns brist på sammanhållning exponerad, utan även landets.

Noter:

1) Sovjetiska och post-sovjetiska fallskärmsjägarförband är motoriserade och exklusiva användare av bandvagnar av typen BMD som är den typen som beslagtogs av de ryskvänliga civilisterna i veckan. Min ödmjuka bedömning av fordon och uniformer är att det handlade om ett ukrainskt fallskärmsjägarförband. Detta är i sig oroväckande för Ukraina att de inte kan lita på ens landets elitenheter.

 

Intervju om Krimkrisen för Jyllands-Posten

Jag blev i fredagens Jyllands-Posten intervjuad av Mikael Jalving om bakgrunden till Krimkrisen.

Väst har medansvar för Krimkrisen

(Jyllands-Posten 28 mars 2014)

Mikael Jalving: Mons Krabbe, vad är i dina ögon bakgrunden till de senaste veckornas händelser på Krim?

Mons Krabbe: Man behöver gå tillbaka till 1990 då Gorbatjov blev lovad av Bush att Nato skulle hålla sig utanför Östeuropa mot att han godkände den tyska återföreningen. Allt det som har skett sedan dess, Nato:s och EU:s expansion österut, ingripandet i Bosnienkriget och sedan bombningen av Belgrad 1999 ser Ryssland som ett svek. Ryssland var tillmötesgående mot USA inför kriget i Afghanistan och förväntade sig att USA skulle respektera vad de såg som sin intressesfär, men svaret blev istället att Bush Jr skrotade ABM-avtalet och placerade ut anti-ballistiska missiler i Polen. En rysk motreaktion var således att förvänta. Denna kom mot Georgien 2008 när USA sökte stärka sin position i Kaukasus. USA: passivitet inför det ryska angreppet gav Putin intrycket att USA var krigstrött och saknade viljan. Detta intryck stärktes under 2013 när Obamas röda linje korsades i Syrien utan att han ingrep.

Mikael Jalving: Du mer än antyder att krisen är västs ansvar..

Mons Krabbe: Ryssland har accepterat att ryssar har hamnat på fel sida gränsen efter uppdelningen av Sovjetunionen eftersom detta har gett landet ett stort inflytande i grannländer som Ukraina. När de västsinnade ukrainarna genom en gaturevolt drev igenom den demokratiskt valda presidenten Janukovytj avgång, med stöd och uppmuntran från väst, så insåg Putin att hans grepp om landet var till en ända. Därmed försvann skälet att acceptera en så stor rysk minoritet inom Ukrainas gränser. Putin hade tidigt deklarerat sin egen röda linje när det gällde att väst skulle hålla sig ur Ukraina. Flottbasen Sevastopol fick inte hamna i ett Natoland.

Det som förbluffar är den absoluta aningslöshet som finns i väst inför vad Ryssland ser som sina vitala intressen och att Putin faktiskt menar allvar med att skydda dessa. Man kan konstatera att västs hållning gentemot Ryssland har starkt bidragit till att Putin fördes till makten och att västvänligheten förbyttes i revanschism. Nu är Putin ingen Hitler, men parallellen med Versaillesfreden och den tyska revanschismen är tydlig och med lite historisk kompetens i Bryssel så hade man kunnat undvika denna utveckling och möjliggjort ett mer demokratiskt och västsinnat Ryssland.

Mikael Jalving: Vilken är den mest sannolika konsekvensen av Krimkrisen?

Mons Krabbe: Putin hade troligen ögonen på hela östra och södra Ukraina men nu nöjer han sig med att införliva Krim i Ryssland, då motståndet från väst har varit större än han väntat sig. Ingen kan dock rubba på det faktum att Krim nu är en del av Ryssland. USA och EU har beslutat sig för att belägga Ryssland med kännbara sanktioner, med fokus på energisektorn, om Putin går in i resten av Ukraina, men i dagsläget förblir sanktionerna relativt tandlösa. Väst vet att om man använder dessa sanktioner redan nu, så har man inget kvar att hota Ryssland med till skydd för resten av Ukraina, då militära medel är uteslutna. Sanktionerna är dessutom ett tveeggat svärd som skadar kontinentens alla gaskonsumenter såväl som Londons finansmarknad.

Den långsiktiga konsekvensen av Krimkrisen blir att världen tvingas acceptera Rysslands militära aggression. USA framstår som försvagat när man inte kan skydda de krafter som vill vara en del av väst. Detta stärker stater som Iran, Kina och Ryssland och inbjuder till fler utmaningar av den internationella ordningen framöver.

 

%d bloggare gillar detta: