Vår kultur har förlorat viljestyrkan

KOMMENTAR

Det västerländska samhället befinner sig i en kamp mot islams radikala grupper och det är en kamp som den med starkast vilja och tro på den egna modellen kommer att vinna. Detta faktum vägrar de flesta av våra politiker och journalister att inse. Om vi inte vet vad vi kämpar emot så är det väldigt svårt att ta fram en strategi för att vinna. Föreställningen om att vi befinner oss i ett krig eller en kamp mot terrorismen klänger sig kvar och färgar politikernas språk, trots att allmänheten sedan länge har insett hur banalt detta är. Man kan inte befinna sig i krig mot en form av krigföring. Detta säger sig självt. Detta är ett uttryck för en strävan att till varje pris undvika att nämna elefanten i rummet. Ordet islam får inte nämnas för då ”ställer man grupper mot varandra”.

Inte ens om man konstaterar ett majoriteten av muslimer i väst inte alls är militanta utan bara vill leva sina liv och att de radikala som vi bör identifiera som fienden är en minoritet, om än inte en obetydlig sådan, så går det bra att nämna ordet islam.

Istället målas dessa radikala upp som förvirrade, som personer som har missförstått sin religion. Så är absolut inte fallet. De radikala är en grupp som agerar väldigt genomtänkt och efter en långsiktig strategi. De har inte missförstått sin religion, men till skillnad från majoriteten av dagens muslimer så följer de sin religions bud på ett väldigt hårt sätt och utefter den av teologerna faktiskt accepterade abrogeringsprincipen. Detta innebär inte att de är representativa för islam som helhet idag, men det innebär samtidigt inte att de är förvirrade och inte agerar utefter religionens bud. Det är viktigt att förstå detta!

Samma politiska samhällselit som inte vill se den fiende som angriper oss, försöker samtidigt trubba av våra naturliga instinkter att reagera inför sådana vidriga våldsdåd som det som utfördes på Drottninggatan, på promenaden i Nice, julmarknaden i Berlin och nu i Manchester. Vi uppmanas hela tiden att ”samlas”, men Gud förbjude att vi skulle samlas mot någonting specifikt, mot ett hot. Vi ska sörja, gråta ut och ”känna”, men absolut inte tänka, ställa frågor och ställa ansvariga till svars för den uppkomna situationen. Helst av allt ska vi bara förbli passiva. Vi uppmanas att ”fortsätta som vanligt” och acceptera att dessa våldshandlingar nu är en del av att röra sig i stora städer. Denna ansträngning att passivisera befolkningen i Europa spelar de muslimska radikala i händerna. Detta hjälper dem att bryta vår vilja, för det är vad terrorn syftar till. Vi ska förmås att upphöra med vårt motstånd mot att islam får den roll i samhället som de radikala eftersträvar. Om vi förblir passiva och inte kämpar emot, om vi fortsätter med att försöka be, krama och älska bort detta hot, så har vi visat dem att vi inte längre har någon gnista, någon självbevarelsedrift.

Jag kan inte acceptera detta fatalistiska förhållningssätt, denna defaitism. Politiskt och religiöst motiverat våld är inte något som vi ska behöva acceptera. De som vill att vi ska acceptera detta är samma personer som inte vill att vi ska dra de rätta slutsatserna om vad och vem som har orsakat denna situation.

Problemet är som sagt att den växande muslimska minoriteten i Europa krockar med det västerländska samhället och dess mest grundläggande principer. Detta gäller som sades ovan långt ifrån alla muslimer, men det gäller absolut ur ett makroperspektiv. Denna krock sträcker sig från att många vanliga muslimer hyser en ovilja att acceptera värderingar om jämställdhet mellan könen och yttrandefriheten, med allt vad denna innebär för friheten att kritisera idéer såväl som religiösa föreställningar, till de radikalas angrepp som syftar till att sätta mer tryck bakom den stora massans ord och idéer. Många har en dålig bild av hur utbredda de radikala tolkningarna av islam är bland den muslimska minoriteten i Europa. Jag skriver om detta i mitt kapitel i antologin Haveriet. (Fotnot 1)

Klart är i varje fall att problemet med radikaliseringen inom denna muslimska befolkningsgrupp är på tillväxt. Varje generation blir mer radikal än den föregående. Detta faktum parat med muslimernas växande andel av befolkningen stavas: Problem. Vissa ser detta konstaterande som ett kollektivt skuldbeläggande. Detta är en felaktig och rent emotionell reaktion. Gruppen muslimer som helhet ska inte bära ansvar för våldet eller problemen med integrationen och än mindre så ska den utsättas för kollektiva bestraffningar. Varje individ bär ansvar för sina egna handlingar. Dock så måste vi bli medvetna om problemet så att vi kan sätta in lämpliga åtgärder. En växande muslimsk befolkning ställer mer krav på lyhördhet inför gruppens samhällssyn. Ovilja eller tröghet i att acceptera kraven skapar frustrationer. Frustrationerna mobiliserar rekryter till de radikala. Så här kommer det bara fortsätta. Med dagens förhållningssätt kommer det inte att bli bättre. Mer resurser till polisen och underrättelsetjänsterna kan bara göra att locket hjälpligt hålls på kastrullen, se till att det bara bubblar över lite då och då, men det räcker inte för att det ska sluta koka.

Vad ska vi då göra? Vi måste börja med att beskära invandringen från främst muslimska länder. Detta är A och O om vi ska kunna smälta den stora migrationen som Europa har tagit emot. Detta är ett måste om vi ska kunna ens börja att bemöta den växande radikalismen. Nästa steg blir att kräva assimilation vad gäller alla de värden som kan sägas vara bärande för det moderna västerländska samhället. När det gäller demokratin, yttrandefriheten, jämställdheten och skyddet för barnen så ska vi sluta kompromissa. Vi måste dra en gräns och stå för den.

I Europa gäller vår samhällsmodell. Det som göder de radikalas tilltagande ansträngning att ställa krav på anpassning till islam är den svaghet, den vekhet, som vi signalerar med vår självförintande tolerans. Svaghet är provokativt! Detta är en gammal sanning.

Vi måste konstatera att den mångkulturella samhällsmodellen har misslyckats i grunden. Oviljan att stå fast vid det västerländska kulturen som den ledande kulturen i våra samhällen har skapat kulturella bubblor. Detta tillstånd kan bara lägga grunden för en tilltagande konflikt om det offentliga rummet.

Som nämndes i inledningen så är ett av de vanligaste ledorden idag att vi ska ”samlas”. Men vad ska vi samlas runt i det mångkulturella samhället? Denna samhällsmodells vanligaste buzzwords är ”öppenhet” och ”tolerans”. ”Öppenhet” kan tolkas som öppna gränser, men också som en öppenhet inför andras samhällssyn. ”Tolerans” betyder i princip detsamma; att vi ska, okritiskt, förstå och acceptera de invandrades kultur och seder och öppna upp för dem in i vårt samhälle. Demokrati och jämställdhet nämns ofta, vilket ska ge intryck av principer, men användandet av dessa ord är bara posering då de motsägs av den egna ”toleransen” inför demokratifientliga och kvinnoförtryckande krafter. Om man tolererar dem som arbetar mot just demokrati och jämställdhet så väger dessa principer lika lätt som luft.

Den mångkulturella samhällsmodellen innebär desvärre att man inte tror på någonting! Det ska inte finnas någon bärande värdering annat än att alla samhällsmodeller har samma giltighet, vilket är en motsägelse i sig.

Vi måste göra upp med det här tänkandet och återta ett samhälle med en inre styrka. Vi måste få tillbaka gnistan och reagera på ett naturligt sätt mot vedervärdiga angrepp på våra barn och unga. Gråten och styrkekramarna har haft sin tid. Nu måste vi gå till politisk handling och vända den här utvecklingen.
Fotnoter:

(1) Jag citerar från mitt eget kapitel i antologin Haveriet: ”En tungt vägande undersökning genomfördes 2013 av det välrenommerade tyska socialforskningsinstitutet i Berlin, där man frågade 9000 personer boendes i nordvästra och centrala Europa om deras religiösa värderingar. Denna undersökning fann att 65 % av muslimerna ansåg att sharialagen var viktigare än lagarna i det land de levde i, att 75 % ansåg att de bara fanns en tolkning av koranen, d.v.s. bokstavstolkningen och att 60 % ville återvända till islams rötter, d.v.s. att de är salafister. Totalt 44 % ställde upp på alla dessa tre tankar och tolkades därmed av institutet som fundamentalister.”

Nu får det räcka med tomma solidaritetsdeklarationer! Det är tid för handling!

DEBATT

Nu har vi varit ledsna, vi har visat samhörighet med offren i Nice, vi har alla deklarerat att vi ska ”hålla ihop”! Precis som förra gången och gången innan dess. Vart har detta fört oss? Jag tror att jag har fått en överdos av solidaritet. Är det inte tid för handling nu? Försvinner problemet för att vi deklarerar att vi står enade? Enade i vad? Tron på öppna gränser utan personkontroller eller krav? Tron på att det går att tolerera intolerans i all evighet utan att det får konsekvenser för samhällets stabilitet? Jag tror inte att vi, som folk, någonsin har stått eniga bakom den linjen.

Politiker, kanske framförallt våra svenska, pratar om att ”ta ansvar”, men vad menar de då? ”Att ta ansvar” betyder enligt gängse definition att leva upp till en ”skyldighet”. Med andra ord är politikerns ansvar att göra vad denna har en skyldighet att göra. Den primära skyldigheten som politikern har att sköta om är att se till medborgarnas säkerhet och trygghet. När dagens politiska majoritet tolkar ordet ”ansvar” som att öppna landets gränser för alla dem som vill komma in, oavsett bevisat skyddsbehov, menar jag att de har missförstått sitt syfte. Detta är ett steg som med all säkerhet strider mot ordet ansvars egentliga betydelse i termer av det ”medborgerliga kontraktet”, vilket utgör grunden för demokratin (Fotnot 1). För det är väl så att politikerns första skyldighet är att måna om medborgarnas väl och ve?

Europas politiker undlåter idag å det grövsta att sköta denna, sin primära uppgift. Detta gäller högt som lågt; det sträcker sig från misslyckandet att skydda medborgarna från de våldtäkter och våldsbrott till de spektakulära terrordåden som nu sker med jämna mellanrum nere på kontinenten och som mycket väl kan komma att utspela sig även här i Norden inom kort. Detta svek måste föranleda att nya politiker träder fram, som är villiga att ta det ansvar som krävs, som är villiga att skydda Europas befolkning från angrepp. Vi kan inte acceptera en situation där terrordåd på denna nivå blir vardagsmat i Europa. Politikerna måste börja ta ansvar för sin primära skyldighet!

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Bilden av den okända flickan som ligger död bredvid sin docka är plågsam att se och på många sätt och vis spegelbilden av den mycket mer uppmärksammade bilden av den döde pojken Alan Kurdi. Bilden av Alan skulle visa vad som händer med migranterna om de inte släpps in förbehållslöst i Europa, utan den farliga resan över Medelhavet. Men bilden av den döda flickan på gatan i Nice visar vad som händer oss invånare i Europa när vi inte kontrollerar invandringen till vår kontinent. Den visar vad som kan hända när vi inte ställer krav på identitet och försöker gallra ut dem som inte har skyddsbehov här och som i värsta fall är här för att angripa vårt samhälle. Det handlar här inte om att ”ställa grupper mot varandra”, utan om att se realiteter. Vi kan inte blunda för de negativa konsekvenserna av att Europas befolkningsstruktur förändras. Vi kan inte blunda för konflikterna som allt mer byggs upp och för att detta kommer att förändra vårt samhälle. Till vilken utsträckning kan vi dock fortfarande påverka!

Vänsterskribenter som Wirtanen anser att vi inte ska oroa oss över terrorattackerna mot Europa. Det är mycket större chans att dö i en bilolycka säger han. Skillnaden mellan riktat politiskt våld och slumpmässiga olyckor är dock uppenbar. Det finns folk boendes mitt ibland oss som, genom att använda våld, vill påverka oss att förändra vår livsstil och nedmontera vårt demokratiska och öppna samhälle. Ska vi bara ignorera dessa personer som vill döda oss, som planerar att göra så och som med jämna mellanrum lyckas med sina planer? Ska vi bara gå vidare med en fatalistisk livssyn och acceptera risken att nästa gång är det vårt barn som ligger där på asfalten, kall och livlös med sin docka bredvid sig? Jag har i alla fall ingen avsikt att falla in i en sådan fatalism. Vänsterns tokskribenter får tycka vad dom vill, men jag avser bekämpa deras synsätt på alla sätt!

Vari ligger då problemet? Det kan inte vara en nyhet för någon som inte har bott i en garderob de senaste 25 åren att Europa generellt har ett problem med att att integrera sin invandrade muslimska befolkning. Det finns givetvis stora skillnader beroende på vilket ursprungsland vi talar om men över lag så finns grundläggande och väl spridda uppfattningar inom det muslimska kollektivet som strider med grundläggande uppfattningar hos européerna. Störst ser klyftan ut att vara i relation till den somaliska- och den arabiskmuslimska kulturen och minst i relation till de bosniska-, iranska- och kurdiska muslimska kulturerna. Storbritannien har problem med sina pakistanier, Nederländerna med sina marockaner och Frankrike med sina nordafrikanska invandrare, till exempel. Ett flertal tillförlitliga opinionsundersökningar, bland annat utförda av Pew Research, har visat på att mellan 40 % – och 60 % av den muslimska befolkningen i Nordvästeuropa vill se våra länder styrda av sharialagar och detta vet vi allt för väl vad det innebär för demokratin, yttrandefriheten, individens rättigheter och kvinnors dito. En nyligen utförd undersökning från Danmark av landets muslimer visade till och med att så många som 77 % av muslimerna boendes i Danmark anser att sharialagarna måste följas till fullo (upp från 62 % för tio år sedan). En undersökning av muslimer i Storbritannien från 2006 som CBS citerar visade att 25 % av dem stödde jihadistiska attacker mot Storbritannien (bland annat de på 7/7). Hela en tredjedel ansåg att det västerländska samhället var dekadent och att muslimerna borde göra slut på det. Följaktligen ville 28 % att Storbritannien blir en fundamentalistisk muslimsk stat! Vi har alltså inte att göra med en liten 5:e kolonn! Dessa siffror är anmärkningsvärda och borde få även de mest slumrande att vakna upp till insikten att de jihadistiska terroristerna inte är isolerade och utan stöd i från de muslimska befolkningsgrupperna. Det är sådana här siffror som gör att islam särskiljer sig från andra religioner i dagens värld. Det är dags att inse att vi har ett problem med islam.

Det faktum att vi inte ens försöker integrera dem som kommer hit gör bara den mentala avgrunden mellan Väst och islam större. Till skillnad från vad man generellt har trott om integration så tycks de muslimer som bor i Nordvästeuropa bara bli mindre och mindre integrerade. Radikala värderingar är mycket mer spridda bland den yngre generationen. Vi kan inte komma åt den radikalisering och extremism som frodas bland muslimer i förorterna med nuvarande policy. Det religiösa våld som vi ser från islams sida i Europa kommer således bara att bli värre och värre. Ska vi vänta tills det är försent med att försöka skydda våra medborgare?

Det är därför hög tid att våra politiker tänker om här och kräver en större grad av anpassning till den europeiska civilisationens grundläggande värderingar. För att detta ska ha den minsta chans att lyckas så måste vi starkt begränsa invandringen från länder där de radikala tolkningarna förekommer starkt, vilket idag inkluderar de flesta avsändarländerna till migrantströmmen mot vårt land. Om en minoritet hela tiden får påfyllning i sina led hemifrån så sjunker chanserna till en framgångsrik politisk integration.

Kollektiv bestraffning är något av det värsta min liberala sida kan tänka sig, men vi har slut på alternativ. Om man vänder på resonemanget så kan man se en fortsatt ointegrerbar migration som en kollektiv bestraffning av befolkningen i väst (som vänstern tycker är välförtjänt med anledning av någondera av de inbillade oförätterna som vi anses ha utfört mot omvärlden). Den migrationspaus som vi skapar ska brukas till att integrera de muslimer som lever i vårt land. Det måste bli ett stop på samhällets anpassning till muslimska religiösa krav. Sverige är en sekulär stat och dessa principer måste vi sluta upp med att rucka på. Man vinner inte en kulturkamp mot en irrationell motståndare genom eftergifter som förstärker dennas inbillning att han är på rätt spår. Man vinner genom att benhårt hålla fast vi de rationellt framtagna värden som vårt samhälle bygger på. Vår tro på vårt system, den växande insikten om det sekulära systemets överlägsenhet och de allt svagare banden till migranternas hemländer, om vi drastiskt minskar migrationen, kommer med tiden ge oss rätt i deras ögon!
Fotnoter:
1) Samhällskontraktet eller medborgarkontraktet är ett samlingsbegrepp på ett antal överenskommelser av såväl formell som informell natur som deklarerar statens och medborgarnas skyldigheter gentemot varandra, vilka utgör fundamentet för demokratin

Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!

(Bright Magasin nr 1 2016)

Så har terrorsäsongen 2016 öppnats i Europa och det med besked. 2016 kommer att bli ett blodigt år om inte säkerhetstjänsterna överträffar sig själva. IS kommer försöka aktivera många av sina sovande resurser i en ansträngning att föra över kriget till våra samhällen. Inför detta scenario måste vi ta åtgärder. Men hur ska vi kunna vinna ett krig om vi inte kan bestämma oss för vem vi befinner oss i krig med?

Efter attackerna på Bryssel följde den våg av ursäkter som vi har fått vänja oss vid nu: ”Islamiska statens terrorattack har inget med islam att göra”! Vi befinner oss i krig med ”terror” lyder den uttjatade devisen, men hur kan man befinna sig i krig med en form av krigföring? Kan man även befinna sig i krig mot flygbombningar eller kavalleriattacker? Detta är givetvis ett uttryck för en grav form av verklighetsflykt som syftar till att inte agitera Europas muslimska minoritet.

Den muslimska teologen; Barakat, som DN citerar i ett uttalande som liknar det ovan, följer upp med att säga att bekämpandet av radikalisering är allas ansvar. Radikalisering av VAD, frågar jag då? Är det måhända islam? Eller syftar han på radikalisering inom en annan religiös-politisk auktoritär ideologi? Om inte så ligger faktiskt problemet inom islam.

Majoriteten av muslimer som lever i väst är inte radikala. Detta är ett faktum. Men lever de i enlighet med vad islams texter dikterar? I enlighet med Muhammed exempel? Nej, det gör de tack och lov inte. De känner sig kränkta av att de sammankopplas med IS illdåd och den känslan är förståelig, men lever de inte i en bubbla? Förstår de själva vad som står i koranen? Förstår de principen om abbrogering, som ger Koranens senare mer intoleranta stycken företräde över de tidigare relativt mer toleranta styckena? Om detta råder det stor konsensus om bland imamer.

Problemet för dessa muslimer, som bara vill leva sina liv, är att de lever en lögn. De lever med en religion som de ignorerar. Detta betyder inte att islam, som religion, har förändrats. Det betyder att de som människor har gjort andra val. De har valt att ignorera sin profets oupphörliga ropande efter heligt krig. Därför är det så viktigt att göra skillnad på muslim och islam! Man kan tycka att det är förkastligt att ställa upp på en religion som förespråkar våld, oavsett om man ignorerar dessa rop, men i grund och botten så är det trossatserna som får bära den tunga skuldbördan.

Problemet med islam är att om man gräver djupt, ner till dess rötter, läser det som står i koranen och ser vad dess profet säger så finns någonting helt annorlunda än om man gräver till kristendomens begynnelse och skärskådar Jesus. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett religio-politiskt system som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, såsom det finns inom islam.

Detta är anledningen till att dagens radikalisering, i betydelsen hårdtolkning av tankegodset, av kristna och muslimer får så pass olika utfall. Att man inte förmår tillskriva islam en del av skulden för detta utfall är en ordentlig tankevurpa. Detta betyder, som sades ovan, att alla muslimer, som inte lever efter de ursprungliga principerna, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religio-politiskt system ska definitivt klandras för att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot s.k. otrogna i texterna och Muhammeds exempel.

Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden. Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper. Svaret är inte som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor. Detta gör bara situationen värre. Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket skapar en grogrund för missämja och aversion mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.

Denna kan dock inte komma utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om vi som samhälle hela tiden blåser upp den bubbla våra muslimer sitter i. Om vi hela tiden underblåser den vanföreställning som Sveriges olika muslimska förbund lever med, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra!

%d bloggare gillar detta: