Böneutrop kränker individens rättigheter

DEBATT

(MED Bloggen 19 feb 2018)

 

Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop från sin moské har rivit upp en ordentlig debatt. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå det märkliga ställningstagande som kommunens handläggare tar, när det gäller böneutropen, vilket sätter fingret på ett problem i dessa sammanhang. Frågan om religionens roll i samhället och frågan om hur religionsfriheten ska tolkas, är för stor för att avgöras av ett miljö- och hälsoskyddskontor på kommunal nivå. Här måste riktlinjer dras upp på nationell nivå, och frågan ska givetvis avgöras med hänsyn till dess egentliga natur, och inte som en eventuell olägenhet.

Vad gäller frågan som sådan så är påståendet, från den lokala imamen Ismail Abu Helal, att det är en del av religionsfriheten att tillåta böneutrop, inte i linje med vår moderna syn på begreppet. Rätten att utöva sin religion får nämligen enligt denna syn, inte ske på bekostnad av en annan rättighet. Nämligen rätten att slippa att påtvingas religiösa budskap i det offentliga rummet och i sin egen personliga sfär. Tanken att man i sitt hem ska behöva höra religiösa budskap skalla mellan väggarna är fullkomligt absurd i ett modernt samhälle.

I ljuset av denna självklarhet måste man ifrågasätta Växjö kommuns ställningstagande, att det inte är någon principiell skillnad mellan böneutrop och oljudet från glassbilen. En besläktad jämförelse är likställandet av böneutrop med kyrkornas klockringningar. Biskopen Fredrik Modéus var inne på detta spår när han välkomnade både klockringningar och böneutrop över Växjö. Skillnaden är dock avsevärd, eftersom klockringningen inte för ut ett budskap, utan bara markerar en händelse, såsom ett bröllop eller en begravning, eller för att ange tiden. Klockringning har dessutom historiskt sett haft en bred användning som går långt utöver det religiösa. Rådhus har klockor, som ringer varje timme. Skolor hade förr klockor som ringde för att kalla barnen till lektion. Bruket att ringa i klockor har alltså långt ifrån endast en religiös betydelse, och kan knappast ses som ett fenomen som påtvingar landets invånare religiös propaganda, som är fallet med böneutropen.

Böneutrop kränker inte bara individens rättigheter, utan även är en signal om den tilltagande kamp om utrymmet i det offentliga rummet, som det normativt mångkulturella samhället tveklöst leder till. Denna kamp om utrymme är destruktiv och verkar för samhällelig splittring. Alla har rätt till sin egen tro, men utövandet av denna tro ska ske på ett sådant sätt att andra inte påtvingas densamma på ett orimligt vis. 

Imamen Helal säger att böneutropen är nödvändiga för att muslimerna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Detta uttalande signalerar en djup oförmåga till insikt i varför så många muslimer har kommit till Sverige i överhuvud taget. Den stora förekomsten av politiskt dysfunktionella länder, sekteristiska konflikter och underpresterande ekonomier i Mellanöstern har en direkt anknytning till den stora roll som man har tillåtit religionen att spela i samhället. Den politiska oron och de frekventa inbördeskrigen kan knytas till just kampen om det offentliga utrymmet och makten över människornas liv. Vare sig man har flytt till Sverige från konflikterna i regionen, eller från den ekonomiska underutvecklingen, så är källan till problemen densamma: religionens makt över politiken!

Om man, som imamen, nu säger att man behöver ha mer islam i samhället för att kunna känna sig hemma så visar man att man inte har förstått problemet. Det är ibland förståeligt att närheten och de känslomässiga banden förhindrar en sådan här insikt, men då faller det på vårt samhälle, att säga stopp och belägg. Vi måste markera att Sverige är ett land där det offentliga är sekulärt och religionen är en privatsak. Vi kan inte tillåta att de tankemönster som bevisligen inte har varit gynnsamma för Mellanöstern, nu etablerar sig här.

Var är den välbehövliga kritiken av Kahin Ahmeds bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet?

KOMMENTAR

De flesta är redan bekanta med striden mellan Kahin Ahmed (M) och Richard Jomshof (SD). Det som undertecknad just nu finner mest intressant att ta upp är det som få andra utanför SD verkar vilja diskutera; nämligen Kahin Ahmeds syn på de demokratiska och sekulära principer som upprätthåller vårt stabila samhälle. Detta är trots allt inte första gången som Ahmed visar att han inte har förstått hur vårt demokratiska samhälle fungerar. Avsaknaden av skarpa reaktioner på Ahmeds två senaste utspel speglar hur lite samhällsdebatten egentligen har förändrats de senaste åren. Moderaterna ger inte Ahmed någon form av officiell reprimand för hans odemokratiska utspel. Istället tillåts han, utan att bli synad, att dra på sig den nu så väldigt utslitna offerkoftan.

Kahin Ahmed invandrade till Sverige från Somalia, ett land som är synnerligen dysfunktionellt, med anledning av just att det faktum att det saknar en fungerande liberal demokrati och att man tillåter religionen att inskränka individens friheter. Det som är anmärkningsvärt här är att Ahmed genom sitt nyligen uppvisade demokratiförakt och det förakt han i december 2016 uppvisade för rätten till religionskritik genom sitt angrepp på Hanif Bali, indikerar att han inte har förstått två av de grundläggande principerna som har förvandlat Sverige till ett stabilt och välmående land och vars frånvaro har gjort Somalia till ett kaotiskt och fattigt dito.

Det som svider i ögonen på undertecknad är insikten att han inte strävar efter att bevara det som gjort vårt samhälle framgångsrikt och ett land som folk vill fly till, utan istället vill vidmakthålla de samhällsprinciper som har förvandlat hemlandet till en plats folk vill fly ifrån!

Det faktum att Ahmed tar sig rätten att deklarera att Sveriges, just nu, andra största parti inte bör få deltaga i ett stort politiskt evenemang indikerar alltså en bristande respekt för, och ett oförstånd inför hur en demokrati fungerar, men mer talande för vilken typ av samhälle Ahmed vill se Sverige bli, var hans utspel mot Hanif Bali i vintras. Bali skrev då ett tweet om Muhammed, på sitt sedvanliga vassa sätt, där han påpekade att dennas ”vuxna relationer” med en minderårig bör betraktas som pedofili.

Man kan ha synpunkter på vikten av att eller det lämpliga i att en riksdagsledamot lägger kraft på att diskutera detta faktum, men kvarstår gör ändå att Hanif Bali var i sin fulla rätt. Det intressanta och väldigt avslöjande var hur Kahin Ahmed motiverade sin invändning. Han skriver i sin artikel att Bali kränkt de mänskliga rättigheterna ”genom att kränka en minoritets trosbekännelse”. Han skrev vidare att Bali har ”gått över anständighets gräns när han förolämpat vår profet Mohamed” och att han avkräver honom full ”tolerans för olikheter”.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, utgör ett försvar för det fria utövandet av en religion, men den innebär INTE att någon religion, eller tidigare företrädare för en religion, ska få stå fri från kritik. Vad Ahmed tänker på är de blasfemilagar(1) som OIC (2) försöker genomdriva i just FN. Oavsett om FN sjunker så lågt någon gång i framtiden eller inte, så finns det inga blasfemilagar i Sverige och således står såväl riksdagsledamöter som vi andra fria att kritisera, eller förlöjliga om vi så vill, Muhammed, Jesus, Buddha med flera självutnämnda religiösa profeter.

Det enda oanständiga här ligger i Ahmeds försök att begränsa det fria samtalet. ”Tolerans” för andra innebär inte att vi ska behöva låta andras politiska eller religiösa föreställningar stå oemotsagda. Dessa föreställningar är resultatet av den samhälleliga kulturen som Ahmed är växte upp med i Somalia, där det intellektuella klimatet är stagnerat efter århundraden av tankekontroll och förbjudna ämnen, och där det styrande systemet islam är mest skyddat av alla. Just detta religio-politiska system som är, givet dess företrädares aspirationer att det ska vara ett statsbärande system, i väldigt stort behov av skärskådning.

Det är tveklöst så att moderaterna är den part som har förlorat mest på denna strid. Insikten hos väljarna om att moderaternas flörtande med krafter som inte respekterar demokratin och som vill underminera samhällets sekulära princip inte har upphört sjunker nu in. Vilket förtroende kan en demokrat ha för ett parti som låter sig representeras av en politiker som Kahin Ahmed?

Mitt svar till Kahin Ahmed blir: Dina odemokratiska och yttrandefrihetsfientliga ÅSIKTER är inte välkomna i Sverige! Min uppmaning till Kahin Ahmed lyder: Lär dig om vilka principer som har skapat Sveriges stabilitet och framgång och ta dessa till dig! Först då kan du bidra konstruktivt till vår demokratis framtida välmående.

 

Fotnoter:

  1. Bland annat förbud mot kritik av religiösa företrädare. 
  2. OIC : Organisation of Islamic Cooperation. OIC är världens största organisation för samverkan mellan muslimska stater.

Vår kultur har förlorat viljestyrkan

KOMMENTAR

Det västerländska samhället befinner sig i en kamp mot islams radikala grupper och det är en kamp som den med starkast vilja och tro på den egna modellen kommer att vinna. Detta faktum vägrar de flesta av våra politiker och journalister att inse. Om vi inte vet vad vi kämpar emot så är det väldigt svårt att ta fram en strategi för att vinna. Föreställningen om att vi befinner oss i ett krig eller en kamp mot terrorismen klänger sig kvar och färgar politikernas språk, trots att allmänheten sedan länge har insett hur banalt detta är. Man kan inte befinna sig i krig mot en form av krigföring. Detta säger sig självt. Detta är ett uttryck för en strävan att till varje pris undvika att nämna elefanten i rummet. Ordet islam får inte nämnas för då ”ställer man grupper mot varandra”.

Inte ens om man konstaterar ett majoriteten av muslimer i väst inte alls är militanta utan bara vill leva sina liv och att de radikala som vi bör identifiera som fienden är en minoritet, om än inte en obetydlig sådan, så går det bra att nämna ordet islam.

Istället målas dessa radikala upp som förvirrade, som personer som har missförstått sin religion. Så är absolut inte fallet. De radikala är en grupp som agerar väldigt genomtänkt och efter en långsiktig strategi. De har inte missförstått sin religion, men till skillnad från majoriteten av dagens muslimer så följer de sin religions bud på ett väldigt hårt sätt och utefter den av teologerna faktiskt accepterade abrogeringsprincipen. Detta innebär inte att de är representativa för islam som helhet idag, men det innebär samtidigt inte att de är förvirrade och inte agerar utefter religionens bud. Det är viktigt att förstå detta!

Samma politiska samhällselit som inte vill se den fiende som angriper oss, försöker samtidigt trubba av våra naturliga instinkter att reagera inför sådana vidriga våldsdåd som det som utfördes på Drottninggatan, på promenaden i Nice, julmarknaden i Berlin och nu i Manchester. Vi uppmanas hela tiden att ”samlas”, men Gud förbjude att vi skulle samlas mot någonting specifikt, mot ett hot. Vi ska sörja, gråta ut och ”känna”, men absolut inte tänka, ställa frågor och ställa ansvariga till svars för den uppkomna situationen. Helst av allt ska vi bara förbli passiva. Vi uppmanas att ”fortsätta som vanligt” och acceptera att dessa våldshandlingar nu är en del av att röra sig i stora städer. Denna ansträngning att passivisera befolkningen i Europa spelar de muslimska radikala i händerna. Detta hjälper dem att bryta vår vilja, för det är vad terrorn syftar till. Vi ska förmås att upphöra med vårt motstånd mot att islam får den roll i samhället som de radikala eftersträvar. Om vi förblir passiva och inte kämpar emot, om vi fortsätter med att försöka be, krama och älska bort detta hot, så har vi visat dem att vi inte längre har någon gnista, någon självbevarelsedrift.

Jag kan inte acceptera detta fatalistiska förhållningssätt, denna defaitism. Politiskt och religiöst motiverat våld är inte något som vi ska behöva acceptera. De som vill att vi ska acceptera detta är samma personer som inte vill att vi ska dra de rätta slutsatserna om vad och vem som har orsakat denna situation.

Problemet är som sagt att den växande muslimska minoriteten i Europa krockar med det västerländska samhället och dess mest grundläggande principer. Detta gäller som sades ovan långt ifrån alla muslimer, men det gäller absolut ur ett makroperspektiv. Denna krock sträcker sig från att många vanliga muslimer hyser en ovilja att acceptera värderingar om jämställdhet mellan könen och yttrandefriheten, med allt vad denna innebär för friheten att kritisera idéer såväl som religiösa föreställningar, till de radikalas angrepp som syftar till att sätta mer tryck bakom den stora massans ord och idéer. Många har en dålig bild av hur utbredda de radikala tolkningarna av islam är bland den muslimska minoriteten i Europa. Jag skriver om detta i mitt kapitel i antologin Haveriet. (Fotnot 1)

Klart är i varje fall att problemet med radikaliseringen inom denna muslimska befolkningsgrupp är på tillväxt. Varje generation blir mer radikal än den föregående. Detta faktum parat med muslimernas växande andel av befolkningen stavas: Problem. Vissa ser detta konstaterande som ett kollektivt skuldbeläggande. Detta är en felaktig och rent emotionell reaktion. Gruppen muslimer som helhet ska inte bära ansvar för våldet eller problemen med integrationen och än mindre så ska den utsättas för kollektiva bestraffningar. Varje individ bär ansvar för sina egna handlingar. Dock så måste vi bli medvetna om problemet så att vi kan sätta in lämpliga åtgärder. En växande muslimsk befolkning ställer mer krav på lyhördhet inför gruppens samhällssyn. Ovilja eller tröghet i att acceptera kraven skapar frustrationer. Frustrationerna mobiliserar rekryter till de radikala. Så här kommer det bara fortsätta. Med dagens förhållningssätt kommer det inte att bli bättre. Mer resurser till polisen och underrättelsetjänsterna kan bara göra att locket hjälpligt hålls på kastrullen, se till att det bara bubblar över lite då och då, men det räcker inte för att det ska sluta koka.

Vad ska vi då göra? Vi måste börja med att beskära invandringen från främst muslimska länder. Detta är A och O om vi ska kunna smälta den stora migrationen som Europa har tagit emot. Detta är ett måste om vi ska kunna ens börja att bemöta den växande radikalismen. Nästa steg blir att kräva assimilation vad gäller alla de värden som kan sägas vara bärande för det moderna västerländska samhället. När det gäller demokratin, yttrandefriheten, jämställdheten och skyddet för barnen så ska vi sluta kompromissa. Vi måste dra en gräns och stå för den.

I Europa gäller vår samhällsmodell. Det som göder de radikalas tilltagande ansträngning att ställa krav på anpassning till islam är den svaghet, den vekhet, som vi signalerar med vår självförintande tolerans. Svaghet är provokativt! Detta är en gammal sanning.

Vi måste konstatera att den mångkulturella samhällsmodellen har misslyckats i grunden. Oviljan att stå fast vid det västerländska kulturen som den ledande kulturen i våra samhällen har skapat kulturella bubblor. Detta tillstånd kan bara lägga grunden för en tilltagande konflikt om det offentliga rummet.

Som nämndes i inledningen så är ett av de vanligaste ledorden idag att vi ska ”samlas”. Men vad ska vi samlas runt i det mångkulturella samhället? Denna samhällsmodells vanligaste buzzwords är ”öppenhet” och ”tolerans”. ”Öppenhet” kan tolkas som öppna gränser, men också som en öppenhet inför andras samhällssyn. ”Tolerans” betyder i princip detsamma; att vi ska, okritiskt, förstå och acceptera de invandrades kultur och seder och öppna upp för dem in i vårt samhälle. Demokrati och jämställdhet nämns ofta, vilket ska ge intryck av principer, men användandet av dessa ord är bara posering då de motsägs av den egna ”toleransen” inför demokratifientliga och kvinnoförtryckande krafter. Om man tolererar dem som arbetar mot just demokrati och jämställdhet så väger dessa principer lika lätt som luft.

Den mångkulturella samhällsmodellen innebär desvärre att man inte tror på någonting! Det ska inte finnas någon bärande värdering annat än att alla samhällsmodeller har samma giltighet, vilket är en motsägelse i sig.

Vi måste göra upp med det här tänkandet och återta ett samhälle med en inre styrka. Vi måste få tillbaka gnistan och reagera på ett naturligt sätt mot vedervärdiga angrepp på våra barn och unga. Gråten och styrkekramarna har haft sin tid. Nu måste vi gå till politisk handling och vända den här utvecklingen.
Fotnoter:

(1) Jag citerar från mitt eget kapitel i antologin Haveriet: ”En tungt vägande undersökning genomfördes 2013 av det välrenommerade tyska socialforskningsinstitutet i Berlin, där man frågade 9000 personer boendes i nordvästra och centrala Europa om deras religiösa värderingar. Denna undersökning fann att 65 % av muslimerna ansåg att sharialagen var viktigare än lagarna i det land de levde i, att 75 % ansåg att de bara fanns en tolkning av koranen, d.v.s. bokstavstolkningen och att 60 % ville återvända till islams rötter, d.v.s. att de är salafister. Totalt 44 % ställde upp på alla dessa tre tankar och tolkades därmed av institutet som fundamentalister.”

Nu får det räcka med tomma solidaritetsdeklarationer! Det är tid för handling!

DEBATT

Nu har vi varit ledsna, vi har visat samhörighet med offren i Nice, vi har alla deklarerat att vi ska ”hålla ihop”! Precis som förra gången och gången innan dess. Vart har detta fört oss? Jag tror att jag har fått en överdos av solidaritet. Är det inte tid för handling nu? Försvinner problemet för att vi deklarerar att vi står enade? Enade i vad? Tron på öppna gränser utan personkontroller eller krav? Tron på att det går att tolerera intolerans i all evighet utan att det får konsekvenser för samhällets stabilitet? Jag tror inte att vi, som folk, någonsin har stått eniga bakom den linjen.

Politiker, kanske framförallt våra svenska, pratar om att ”ta ansvar”, men vad menar de då? ”Att ta ansvar” betyder enligt gängse definition att leva upp till en ”skyldighet”. Med andra ord är politikerns ansvar att göra vad denna har en skyldighet att göra. Den primära skyldigheten som politikern har att sköta om är att se till medborgarnas säkerhet och trygghet. När dagens politiska majoritet tolkar ordet ”ansvar” som att öppna landets gränser för alla dem som vill komma in, oavsett bevisat skyddsbehov, menar jag att de har missförstått sitt syfte. Detta är ett steg som med all säkerhet strider mot ordet ansvars egentliga betydelse i termer av det ”medborgerliga kontraktet”, vilket utgör grunden för demokratin (Fotnot 1). För det är väl så att politikerns första skyldighet är att måna om medborgarnas väl och ve?

Europas politiker undlåter idag å det grövsta att sköta denna, sin primära uppgift. Detta gäller högt som lågt; det sträcker sig från misslyckandet att skydda medborgarna från de våldtäkter och våldsbrott till de spektakulära terrordåden som nu sker med jämna mellanrum nere på kontinenten och som mycket väl kan komma att utspela sig även här i Norden inom kort. Detta svek måste föranleda att nya politiker träder fram, som är villiga att ta det ansvar som krävs, som är villiga att skydda Europas befolkning från angrepp. Vi kan inte acceptera en situation där terrordåd på denna nivå blir vardagsmat i Europa. Politikerna måste börja ta ansvar för sin primära skyldighet!

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Bilden av den okända flickan som ligger död bredvid sin docka är plågsam att se och på många sätt och vis spegelbilden av den mycket mer uppmärksammade bilden av den döde pojken Alan Kurdi. Bilden av Alan skulle visa vad som händer med migranterna om de inte släpps in förbehållslöst i Europa, utan den farliga resan över Medelhavet. Men bilden av den döda flickan på gatan i Nice visar vad som händer oss invånare i Europa när vi inte kontrollerar invandringen till vår kontinent. Den visar vad som kan hända när vi inte ställer krav på identitet och försöker gallra ut dem som inte har skyddsbehov här och som i värsta fall är här för att angripa vårt samhälle. Det handlar här inte om att ”ställa grupper mot varandra”, utan om att se realiteter. Vi kan inte blunda för de negativa konsekvenserna av att Europas befolkningsstruktur förändras. Vi kan inte blunda för konflikterna som allt mer byggs upp och för att detta kommer att förändra vårt samhälle. Till vilken utsträckning kan vi dock fortfarande påverka!

Vänsterskribenter som Wirtanen anser att vi inte ska oroa oss över terrorattackerna mot Europa. Det är mycket större chans att dö i en bilolycka säger han. Skillnaden mellan riktat politiskt våld och slumpmässiga olyckor är dock uppenbar. Det finns folk boendes mitt ibland oss som, genom att använda våld, vill påverka oss att förändra vår livsstil och nedmontera vårt demokratiska och öppna samhälle. Ska vi bara ignorera dessa personer som vill döda oss, som planerar att göra så och som med jämna mellanrum lyckas med sina planer? Ska vi bara gå vidare med en fatalistisk livssyn och acceptera risken att nästa gång är det vårt barn som ligger där på asfalten, kall och livlös med sin docka bredvid sig? Jag har i alla fall ingen avsikt att falla in i en sådan fatalism. Vänsterns tokskribenter får tycka vad dom vill, men jag avser bekämpa deras synsätt på alla sätt!

Vari ligger då problemet? Det kan inte vara en nyhet för någon som inte har bott i en garderob de senaste 25 åren att Europa generellt har ett problem med att att integrera sin invandrade muslimska befolkning. Det finns givetvis stora skillnader beroende på vilket ursprungsland vi talar om men över lag så finns grundläggande och väl spridda uppfattningar inom det muslimska kollektivet som strider med grundläggande uppfattningar hos européerna. Störst ser klyftan ut att vara i relation till den somaliska- och den arabiskmuslimska kulturen och minst i relation till de bosniska-, iranska- och kurdiska muslimska kulturerna. Storbritannien har problem med sina pakistanier, Nederländerna med sina marockaner och Frankrike med sina nordafrikanska invandrare, till exempel. Ett flertal tillförlitliga opinionsundersökningar, bland annat utförda av Pew Research, har visat på att mellan 40 % – och 60 % av den muslimska befolkningen i Nordvästeuropa vill se våra länder styrda av sharialagar och detta vet vi allt för väl vad det innebär för demokratin, yttrandefriheten, individens rättigheter och kvinnors dito. En nyligen utförd undersökning från Danmark av landets muslimer visade till och med att så många som 77 % av muslimerna boendes i Danmark anser att sharialagarna måste följas till fullo (upp från 62 % för tio år sedan). En undersökning av muslimer i Storbritannien från 2006 som CBS citerar visade att 25 % av dem stödde jihadistiska attacker mot Storbritannien (bland annat de på 7/7). Hela en tredjedel ansåg att det västerländska samhället var dekadent och att muslimerna borde göra slut på det. Följaktligen ville 28 % att Storbritannien blir en fundamentalistisk muslimsk stat! Vi har alltså inte att göra med en liten 5:e kolonn! Dessa siffror är anmärkningsvärda och borde få även de mest slumrande att vakna upp till insikten att de jihadistiska terroristerna inte är isolerade och utan stöd i från de muslimska befolkningsgrupperna. Det är sådana här siffror som gör att islam särskiljer sig från andra religioner i dagens värld. Det är dags att inse att vi har ett problem med islam.

Det faktum att vi inte ens försöker integrera dem som kommer hit gör bara den mentala avgrunden mellan Väst och islam större. Till skillnad från vad man generellt har trott om integration så tycks de muslimer som bor i Nordvästeuropa bara bli mindre och mindre integrerade. Radikala värderingar är mycket mer spridda bland den yngre generationen. Vi kan inte komma åt den radikalisering och extremism som frodas bland muslimer i förorterna med nuvarande policy. Det religiösa våld som vi ser från islams sida i Europa kommer således bara att bli värre och värre. Ska vi vänta tills det är försent med att försöka skydda våra medborgare?

Det är därför hög tid att våra politiker tänker om här och kräver en större grad av anpassning till den europeiska civilisationens grundläggande värderingar. För att detta ska ha den minsta chans att lyckas så måste vi starkt begränsa invandringen från länder där de radikala tolkningarna förekommer starkt, vilket idag inkluderar de flesta avsändarländerna till migrantströmmen mot vårt land. Om en minoritet hela tiden får påfyllning i sina led hemifrån så sjunker chanserna till en framgångsrik politisk integration.

Kollektiv bestraffning är något av det värsta min liberala sida kan tänka sig, men vi har slut på alternativ. Om man vänder på resonemanget så kan man se en fortsatt ointegrerbar migration som en kollektiv bestraffning av befolkningen i väst (som vänstern tycker är välförtjänt med anledning av någondera av de inbillade oförätterna som vi anses ha utfört mot omvärlden). Den migrationspaus som vi skapar ska brukas till att integrera de muslimer som lever i vårt land. Det måste bli ett stop på samhällets anpassning till muslimska religiösa krav. Sverige är en sekulär stat och dessa principer måste vi sluta upp med att rucka på. Man vinner inte en kulturkamp mot en irrationell motståndare genom eftergifter som förstärker dennas inbillning att han är på rätt spår. Man vinner genom att benhårt hålla fast vi de rationellt framtagna värden som vårt samhälle bygger på. Vår tro på vårt system, den växande insikten om det sekulära systemets överlägsenhet och de allt svagare banden till migranternas hemländer, om vi drastiskt minskar migrationen, kommer med tiden ge oss rätt i deras ögon!
Fotnoter:
1) Samhällskontraktet eller medborgarkontraktet är ett samlingsbegrepp på ett antal överenskommelser av såväl formell som informell natur som deklarerar statens och medborgarnas skyldigheter gentemot varandra, vilka utgör fundamentet för demokratin

Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!

(Bright Magasin nr 1 2016)

Så har terrorsäsongen 2016 öppnats i Europa och det med besked. 2016 kommer att bli ett blodigt år om inte säkerhetstjänsterna överträffar sig själva. IS kommer försöka aktivera många av sina sovande resurser i en ansträngning att föra över kriget till våra samhällen. Inför detta scenario måste vi ta åtgärder. Men hur ska vi kunna vinna ett krig om vi inte kan bestämma oss för vem vi befinner oss i krig med?

Efter attackerna på Bryssel följde den våg av ursäkter som vi har fått vänja oss vid nu: ”Islamiska statens terrorattack har inget med islam att göra”! Vi befinner oss i krig med ”terror” lyder den uttjatade devisen, men hur kan man befinna sig i krig med en form av krigföring? Kan man även befinna sig i krig mot flygbombningar eller kavalleriattacker? Detta är givetvis ett uttryck för en grav form av verklighetsflykt som syftar till att inte agitera Europas muslimska minoritet.

Den muslimska teologen; Barakat, som DN citerar i ett uttalande som liknar det ovan, följer upp med att säga att bekämpandet av radikalisering är allas ansvar. Radikalisering av VAD, frågar jag då? Är det måhända islam? Eller syftar han på radikalisering inom en annan religiös-politisk auktoritär ideologi? Om inte så ligger faktiskt problemet inom islam.

Majoriteten av muslimer som lever i väst är inte radikala. Detta är ett faktum. Men lever de i enlighet med vad islams texter dikterar? I enlighet med Muhammed exempel? Nej, det gör de tack och lov inte. De känner sig kränkta av att de sammankopplas med IS illdåd och den känslan är förståelig, men lever de inte i en bubbla? Förstår de själva vad som står i koranen? Förstår de principen om abbrogering, som ger Koranens senare mer intoleranta stycken företräde över de tidigare relativt mer toleranta styckena? Om detta råder det stor konsensus om bland imamer.

Problemet för dessa muslimer, som bara vill leva sina liv, är att de lever en lögn. De lever med en religion som de ignorerar. Detta betyder inte att islam, som religion, har förändrats. Det betyder att de som människor har gjort andra val. De har valt att ignorera sin profets oupphörliga ropande efter heligt krig. Därför är det så viktigt att göra skillnad på muslim och islam! Man kan tycka att det är förkastligt att ställa upp på en religion som förespråkar våld, oavsett om man ignorerar dessa rop, men i grund och botten så är det trossatserna som får bära den tunga skuldbördan.

Problemet med islam är att om man gräver djupt, ner till dess rötter, läser det som står i koranen och ser vad dess profet säger så finns någonting helt annorlunda än om man gräver till kristendomens begynnelse och skärskådar Jesus. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett religio-politiskt system som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, såsom det finns inom islam.

Detta är anledningen till att dagens radikalisering, i betydelsen hårdtolkning av tankegodset, av kristna och muslimer får så pass olika utfall. Att man inte förmår tillskriva islam en del av skulden för detta utfall är en ordentlig tankevurpa. Detta betyder, som sades ovan, att alla muslimer, som inte lever efter de ursprungliga principerna, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religio-politiskt system ska definitivt klandras för att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot s.k. otrogna i texterna och Muhammeds exempel.

Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden. Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper. Svaret är inte som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor. Detta gör bara situationen värre. Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket skapar en grogrund för missämja och aversion mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.

Denna kan dock inte komma utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om vi som samhälle hela tiden blåser upp den bubbla våra muslimer sitter i. Om vi hela tiden underblåser den vanföreställning som Sveriges olika muslimska förbund lever med, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra!

Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

%d bloggare gillar detta: