En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!