Vi ser slutfasen av fördrivningen av den kristna kulturen i Mellanöstern och Väst lyfter inte ett finger!

ANALYS

Det vi upplever nu är den sista fasen av en process som började i slutet av 1800-talet; nämligen den fullkomliga fördrivningen av den kristna kulturen från centrala Mellanöstern. Så sent som under 1800-talet fanns det en livskraftig kristen kultur inom ramarna för den muslimska världen, men nu finns bara en spillra kvar av denna. Redan för hundra år sedan gav den Turkiska regimen, med villig hjälp av lokalbefolkning, bland annat beduiner och kurder, dödsstöten mot denna kultur. Det som sker nu genom IS och andra islamistiska organisationer är egentligen bara upprensningarna efter det folkmord som genomfördes då. De kristna utgjorde hälften av befolkningen i Konstantinopel så sent som 1910, medan stora kristna befolkningsgrupper av armenier, assyrier och greker utgjorde ca 25 % av befolkningen i Anatolien som helhet. Först ottomanerna och sedan den turkiska statsbildningen, utrotade eller fördrev de stora kristna befolkningsgrupperna av rädsla för deras separatism. Detta är den mer vanliga förklaringen till folkmordet på de kristna, men den ger inte hela bilden. Den förklarar inte den folkliga entusiasmen för att deltaga i detta folkmord runt om i Mindre Asien, Levanten och Irak. Den förklarar inte varför detta folkmord fortsätter än idag. För att förstå denna dynamik måste vi gå ner på djupet.

Beskrivningen nedan av drivkraften i gruppen ”muslimer” blir av nödvändighet en beskrivning av den dominanta kraften i de muslimska samhällena, intoleransens och religionens krafter som, såväl då som idag, får goda människor i det muslimska samhällena att kura av rädsla i sina hem. Det är således inte en generalisering om alla muslimers värderingar, utan en beskrivning om de starkastes värderingar som förde det muslimska samhället i denna riktning.

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

 

Klyftan mellan öst och väst exponeras

Den muslimska världen var på 1800-talet en värld som hade tappat fotfästet. Resultatet av den ekonomiska, sociala och politiska stagnationen som hade pågått under århundraden exponerades fullständigt i kontakten med det industrialiserande väst under 1700-talet och än mer under loppet av 1800-talet. Den muslimska militärmakt som hade terroriserat väst under århundraden visade sig nu vara fullständigt tandlös när den mötte de väl organiserade, disciplinerade och välutrustade västerländska arméer. Mellanösterns ekonomi kunde inte begagna sig av tekniska landvinningar från väst på grund av den låga utbildningsnivån. Man ville ha redskapen för industri och krig, men man förstod inte processerna som låg bakom skapandet av dessa. I botten låg en grundläggande brist på nyfikenhet på omvärlden (Fotnot 1). Som en kontrast kan ses det faktum att när Napoleon anlände till Egypten 1798 så tog han med sig inte bara en armé av soldater utan även en av forskare. Just Napoleons dramatiska seger över Mamlukerna vid pyramiderna 1798 var en händelse som skakade om den muslimska världen. Många tusen mamluker dödades till priset av 29 fransmän!

 

Vilken väg skulle man välja?

Synen på hur man skulle lösa detta i den arabiska och turkiska världen delades upp folk i två riktningar. En grupp ansåg att man skulle efterapa västvärlden. Inte bara när det gällde att införskaffa tekniken utan även mentalt, att förstå hur man byggde samhällen i väst och hur man förhöll sig till religion. Den andra gruppen ansåg att man skulle söka svaret till stagnationen i religionen. Man ansåg att stagnationen var priset för att man hade lämnat det som man såg som den sanna tron. Naturligt nog så valde de kristna och judiska befolkningarna i de muslimska länderna den första vägen, vägen mot modernisering. Dessa grupper hade redan kontakter i väst, ja de var rent av ofta de enda som blickade utåt överhuvudtaget. De handlade med väst och utgjorde en betydande del av diplomatkåren. Bland de inåtskådande muslimska grupperna finner vi wahhabiterna, vars lära föddes under denna period och vilken styr Saudiarabien idag och som ligger bakom mycket av dagens radikalisering av muslimer som plågar oss och den muslimska världen så nu. I princip samma konflikt uppstod på andra håll i världen när gamla samhällen konfronterades med västs moderna samhällen, såsom i Japan, Kina och Ryssland. Ingenstans har den konflikten dock tagit så lång tid som i den muslimska världen och ingenstans kan man observera en sådan stark motrörelse så sent in i processen (Fotnot 2). De muslimska krafter som skådade tillbaka mot ett ”renare” islam såg givetvis de kristna och judarna som förrädare för att de ville efterlikna väst. Fröet till den framtida stormen var sått.

Vinnare och förlorare i den nya ordningen

När det Ottomanska riket öppnade dörrarna mot västmakterna och Ryssland så framträdde ett tydligt mönster. De kristna och judarna blev vinnarna! Tack vare sina bildningsideal och de nämnda kontakterna med väst kom dessa grupper att blomstra. Ännu mer så när västmakterna framtvingade reformer i riket som gav de kristna och judarna lika rättigheter, d.v.s. avskaffade dhimmireglerna. Detta öppnade nya vägar in i byråkratin också. Muslimernas värld rasade samman. Deras artificiellt skapade position som härskarklassen i samhället rycktes undan när alla fick tävla på, relativt, lika villkor. Hierarkierna förändrades när de kristna och judarna blev allt mer ekonomiskt framgångsrika. De muslimer som inte lyckades lika bra avundades ofta denna framgång och hade svårt att hantera frustrationen. Till viss del kan man säga att fröet till fördrivningen av de kristna såddes när dessa fick lika rättigheter. Islams ”tolerans” för andra grupper sträckte sig bara så långt att de tolererades så länge dhimmifolken förblev under klacken.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet och blodlust.

 

Muslimsk reaktion

1860-talet massakrerades 10,000 maroniter av druzer i en konflikt dem emellan. Detta följdes av att ytterligare tusentals kristna dödades av en galen folkmassa i Damaskus. Inget av detta var resultatet av Ottomansk policy, såsom de senare folkmorden på armenier och andra kristna. Istället var det resultatet av de folkliga frustrationer med den förändrade samhällsordningen som jag beskrivit ovan. Engelsmannen Cyril Graham som bevittnade våldet beskrev det som ”ett extraordinärt blodfrosseri” med druser skrävlande om hur många kristna skallar de hade slagit sönder. Det finns ingen skillnad mellan dessa drusers massmord på maroniter och dagens massakrer på kristna och yezidier av dagens IS. Ingen skillnad alls! De är båda samma andas barn, resultatet av samma muslimska raseri efter en förlorad position som härskarfolk.

 

Västmakternas svek

Snart sattes en olycklig växelverkan in. Ju mer de kristna makterna gick in för att skydda de kristna från övergrepp, ju mer förstärktes muslimernas känslor av att de kristna var agenter för väst. De hade helst sett att de skulle förbli i den underdåniga position som de hade satts i genom dhimmisystemet, men en person eller grupp som fått smak på frihet är svår att stoppa. Det som gjorde saken värre var att västmakterna framtvingade rättigheter för de kristna och judarna, men de gav inget reellt skydd för dem mot den motreaktion som kom. Här kan man se början på ett agerande som har fortsatt ända in i våra dagar. Efter ingripandet mot ottomanerna med enledning av massakerna på Chios under det grekiska frihetskriget, som jag har skrivit om här, förändrades framför allt britternas policy mot en uttalad turkofili som innebar ett överslätande av det som skedde innanför imperiets gränser. Till stor del var denna policy föranledd av krassa storpolitiska överväganden där man trodde sig behöva stötta det Ottomanska riket som en buffert mot Ryssland (precis som idag med Erdogans Turkiet), men likväl fanns det inflytelserika personer som var övertygade om det Ottomanska rikets positiva värden. Denna policy dog dock någon gång på 1870-talet.

Nästa stora felsteg för de västerländska makterna kom under och efter det första världskriget. Turkarna förkroppsligade nu i västerlänningarnas ögon, på goda grunder efter folkmordet, barbari och omänsklighet. Istället inbillade sig fransmännen och britterna att, i kontrast till dessa ”onda turkar”, araberna var rena som snö, i alla fall var det så man tänkte framställa dem. Vi kan här se början på en medveten och organiserad vittvättningskampanj av arabernas historia, där man framställer det så att alla brott som hade begåtts mot de kristna och minoriteterna skulle tillskrivas det Ottomanska riket, medan den arabiska eran skulle framställas som en gyllene period av tolerans. Resultatet av denna kampanj och effekten den har haft på samhällsdebatten och historieskrivningen känner vi av ännu idag.

Västmakterna vägrade erkänna de kristna gruppernas krav på autonoma områden, i norra Irak till exempel. Istället skulle de kristna tvingas att acceptera och se sig som en del av den nya ”arabiska nationen”, som man hoppades skulle bli sekulär och demokratisk. Dessa förhoppningar var byggda på mycket lös sand och stora skopor av önsketänkande. Det var som att man trodde på sin egen vittvättning av historien. De kristna och judarna som visste annorlunda lyssnade man inte på. Väst ansåg att om autonoma områden skapades så skulle detta försvåra deras integration i den nya arabiska identiteten. Mycket snart skulle dock denna arabiska identitet komma att smälta samman med den muslimska identiteten och de kristna blev återigen satta på undantag. Dhimmireglern återinfördes också i många av de ottomanska efterföljarländerna. Pressade att samarbeta med deras muslimska herrar anammade många kristna, framför allt i det heliga landet, muslimernas antisemitiska linje, vilket inte bara var tragiskt utan även av skada för dem själva, för ”efter lördagsfolket kommer söndagsfolket” som man kunde höra skanderas på gatorna. En kristen exodus från Levanten hade satt igång redan under 1800-talet och den bara ökade i styrka under denna period.

Varför, frågar man sig då, gjorde västmakterna på detta viset? Svaret är att de som kolonialmakter med miljoner av muslimska undersåtar fruktade reaktionerna som hade kommit från dessa om de hade stöttat kristet självstyre och eventuellt tagit dem under sitt beskydd. Man kan se tydliga paralleller till dagens situation, där USA efter invasionen av Irak 2003 inte lyfte ett finger för att skydda de kristna, då de ansåg att detta skulle underminera USA:s förhållande med de muslimer som de ockuperade och försökte bygga en relation till. Idag kan man se västerländska ledare göra allt för att inte dra uppmärksamheten mot att detta långa folkmord mot den kristna kulturen i regionen nu börjar närma sig sin avrundning. Allt för att inte uppröra de stora muslimska minoriteterna som nu bor i Västeuropa.

På så sätt har de kristna västerländska stormakterna svikit de kristna i Mellanöstern under snart 200 år. Vi i väst kan inte klandras för att muslimerna i regionen har utövat ett så gruvligt våld mot de kristna på grund av att moderniteten skiftade om hierarkierna i regionen. Den skuldbördan faller endast på förövarna själva. Men, en moralisk skugga faller ändå över de västerländska stormakter som hade makten att hjälpa de kristna i regionen, efter 1300 år av underordning och förnedring. Hjälpte det västmakterna att offra de kristna? Är den muslimska världen idag vänligt inställd till väst? Har de omfamnat modernismens alla välsignelser? Sekulär skola, fri press, oberoende domstolar, demokrati osv? Ingen tror väl att alla kristna skulle koncentreras till dessa autonoma områden, men det hade varit skönt för dem att ha en plats på jorden som är deras, där de slipper uppleva förföljelse och förtryck och där de också kan försvara sig själva. Då kanske de autonoma regionerna hade kunnat användas som en plattform för att påverka samhället i stort i riktning mot modernitet med ett självförtroende som kommer av vetskapen att man är trygg.

 

Fotnoter:

(1) Detta är tyvärr ett mönster som inte har brutits ännu idag, vilket man kan se genom att antalet böcker som översätts till arabiska i arabvärlden varje år är en femtedel av det antal som översätts till grekiska i Grekland.

(2) I detta fallet, beroende på när man daterar starten, men enligt undertecknad befinner vi oss nu ca 250 år in i processen. I Ryssland tog den mentala omställningen ca 100-150 år. I Japan några decennier.

Advertisements

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

12 Responses to Vi ser slutfasen av fördrivningen av den kristna kulturen i Mellanöstern och Väst lyfter inte ett finger!

  1. Martin says:

    Som vanligt skriver du brillijant men man blir rädd…

    Det är nästan så man påminns om den där filmen där George Clooney spelar mot naziregimen och ska rädda undan konst. Därför att i slutändan… Om man raderar ut ett folks kultur finns inget folk och framförallt minne om ett folk kvar

    • monskrabbe says:

      Martin: Det är delvis därför IS raserar, spränger och hackar sönder alla kulturskatter från de religiösa minoriteterna som de kan få händerna på!

  2. bbnewsab says:

    Apropå fotnot 2. Du skriver: I Ryssland tog den mentala omställningen ca 100-150 år. I Japan några decennier.

    Hur tänker du då, Mons Krabbe?

    Jag tycker att Ryssland allt tydligare fronderar mot Västeuropa och västeuropeiska politiska värderingar.

    Och är det så mycket bättre i Japan? Ja, kanske, ifall man menar att utvecklingen i alla fall inte är på väg att reverseras. Men ett (ytterligare) närmande till västvärlden i Japan har jag svårt att se. Enligt mig har den processen gått i stå.

    Vad gäller islam håller jag dock med dig fullt ut. Vad värre är, islam håller ju snarast på att breda ut sig i den kristna västvärlden. Inte minst här i Sverige. Multikulti bejakas. Nationalism ringaktas och förtalas.

    På tal om islam. Jag har på webben mött många muslimska ateister. Jag skulle inte vilja kalla dem för ateister i det ordets vedertagna bemärkelse. Visst är de bra på att håna och häckla kristendomen. Men islam hackar de inte på. Sannolikt av omtanke om sina släktingar i MÖ.

    OM JAG lyfter min lans för att ”för deras räkning” hacka på allehanda islamska trossatser, då blir jag påhoppad. Direkt. Som om jag inte har rätt att uttala mig i den sortens frågor. Jag bör hålla mig till att häckla kristendomens olika dogmer.

    Flera gånger har jag påpekat att en ”sann” muslimsk ateist väl borde vägra att omskära sina söner, eftersom circumcision är ett religiöst påbud. Och jag har påpekat att en ”sann” muslimskt ateist väl borde kunna äta griskött, eftersom det förbudet är ett religiöst påbud.

    I båda dessa fall blev jag rejält påhoppad. Såna saker bör INTE diskuteras på förment ateistiska muslimsajter. Har jag lärt mig.

    För övrigt är rädslan (eller vad det är) så stor bland många ateistiska muslimer, att den sortens Facebookgrupper som startats av dem är slutna grupper. Uppenbarligen är de rädda att släktingar ska snoka reda på vad de tycker och sprida informationen vidare till deras släktingar i hemländerna.

    När till och med muslimska ateister beter sig på det här av mig nu beskrivna viset, ligger det nära till hands att postulera, att det lär dröja kanske flera århundraden än, innan denna sjuka och bisarra religion, som islam är, har förlorat sin giftighet och farlighet.

    Själv har jag tvingats till att låta bli att torgföra mina åsikter under mitt riktiga namn, ty då skulle jag kunna bli spårad och min familj kanske utsättas för sabotage. Hot (riktat mig mig, inte övriga familjen som väl är) finns uttalade. Min hals lämpar sig särskilt väl för att bli avskuren, har jag fått höra. Så muslimer litar jag inte fullt ut på. Inte ens om de kallar sig för ateistiska muslimer.

  3. monskrabbe says:

    @bbnewsab När jag skriver om att efterlikna väst, så syftar jag inte på specifika politiska värderingar, utan generellt på modernismen, såsom den är skapad i västerlandet. Med andra ord, utbildning, meritokrati, sekularism i staten osv. I Japan tog denna process häpnadsväckande lite tid. Det uppstod ett samuraj-uppror, som är känt för den breda publiken genom filmen ”Den sista samurajen” med Tom Cruise, som syftade till att besegra den moderniserande rörelsen för att återgå till den feodala livsstilen. Denna slogs raskt ner och Japan industrialiserades och fick modern utbildning blixtsnabbt. Detta betyder inte att man, kulturellt sett, har slängt ut sin livsstil, men det betyder att man har upphört med att låta denna påverka hur man bygger sitt samhälle. Detta är en mycket viktig punkt!

    Vad gäller Ryssland så tog det ca 100-150 år från det att Peter den store från ca 1700 inledde dessa reformer till att de verkligen hade fått grepp om det ryska sinnet. Krimkriget var den sista spiken i kistan för det traditionella samhället, och kort därefter försvann systemet med livegenskapen och landet kunde börja resan mot moderniteten. Detta betyder som sagt inte att Ryssland därefter måste vara överens med väst om allt, eller ens någonting, när det gäller storpolitiska val, men den grundläggande tanken för samhället var definitivt importerad från väst. Kommunismen var till exempel inte en revolt mot väst. det var en import FRÅN väst!

  4. bbnewsab says:

    Ja, då förstår jag ditt resonemang bättre.

    Till höger om dina bloggartiklar kan man notera att du lyfter fram olika ämnesavdelningar, varav en har rubriken Ryssland. Bra, sådant ökar överskådligheten, särskilt med tanke på att du vid det här laget har producerat ett stort antal blogginlägg i de mest skilda ämnen.

    Men eftersom du exemplifierar med Ryssland här i just denna bloggartikel (se ovan), så undrar jag nu: Varför kunde Ryssland inte tänka sig att bli en del av EU? För en rad före detta öststatsländer var det både OK och önskvärt att gå med. Men för Ryssland självt (och dess återstående ”lydstater”) var det uppenbarligen inget alternativ. Vad kan orsaken därtill vara?

    Du är i denna bloggartikel – se: https://monskrabbe.wordpress.com/2014/08/29/ryssland-som-det-tredje-rom-en-stormakt-med-fralsarambitioner/ – inne på att det ytterst handlar om religion. Eller har jag missuppfattat dig?

    Men hur i all världen har det religiösa tänkandet i Ryssland klarat av att överleva i den antireligiösa miljö som det sovjetiska kommunistpartiet ansträngde sig för att skapa och upprätthålla åt sina medborgare?

    Jfr med vad du skriver i din kommentar här ovanför: ”jag [syftar] inte på specifika politiska värderingar, utan generellt på modernismen, såsom den är skapad i västerlandet. Med andra ord, utbildning, meritokrati, sekularism i staten osv.”

    Alltså: Hur har den ryska ortodoxa kyrkan kunnat ”frodas” i en sådan miljö, som väl kan sägas ha varit förhärskande i Ryssland/Sovjetunionen under större delen av 1900-talet? Det är ju nästan så att jag börjar bli benägen att tro på ett religiöst mirakel så ateist jag är.

  5. bbnewsab says:

    Apropå ingenting: Kan det vara så enkelt, att kommunismen själv uppvisar stora likheter med en religion? Med ett makthungrigt ”prästerskap” (nomenklaturan) och med blind (i alla fall icke-evidensbaserad) tro på allsköns dravel och bullskit?

    Så befolkningen i Sovjetunionen blev kanske i själva verket inte alls ”avreligioniserad” under sovjettiden. Utan den bytte blott ett ”religiöst” trosparadigm mot ett annat. Och nu är man tillbaka på ruta 1. Putin verkar för övrigt vara bra på att knyta band med den ryska ortodoxa kyrkan. Men så är han ju också en typisk, och därtill duktig, maktspelare och pragmatiker.

  6. monskrabbe says:

    @bbnewsab: Intressant att du tar upp det här med kopplingen mellan religionen och kommunismen (och nazismen).

    Du kan läsa här vad jag har skrivit om det:

    https://monskrabbe.wordpress.com/2012/11/17/kommunismen-och-nazismen-har-sina-rotter-i-religionen/

  7. monskrabbe says:

    @bbnewsab: När det gäller Ryssland och religion: Skulle inte säga att den har frodats under dessa år, utan den har legat sovande, men ändå i ryssarnas medvetande. Kommunismen utnyttjade på religionens bildspråk och spelade på mentala religiösa föreställningar, men likväl var kommunismen modern med sin höga utbildningsambition och sina meritokratiska inslag (även om politisk lojalitet ofta var ett måste, men man blev inte ingenjör för att ens far var politruk). Detta fångar det speciellt ryska; dualismen, som du ser om du läser till exempel denna:

    https://monskrabbe.wordpress.com/2011/03/16/ryssland-mellan-ost-och-vast/

    Det sekulära är präglat av det religiösa och det religiösa tjänar statens motiv och målsättningar. Dessa två blir inte fria från varandra i Ryssland. Landet slits mellan modernism (väst) och andlighet (öst). Det är detta och ryssens syn på sin särskilda historiska roll som gör Ryssland unikt, som gör att landet inte kan gå hand i hand med granländerna in i en union där de kommer slukas upp, andligen. Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror nog att EU kollapsar före Ryssland är redo att gå med.

    P.s. Ärligt talat så ville inte EU ha med Ryssland när landets ledare (Jeltsin) under en förvirrande tid faktiskt ville gå med, och det på studs. Det erbjudandet om en underförstådd ”evig fred” mellan öst och väst drog Jeltsin tillbaka lika snabbt som en av hans vodka-berusningar kom och gick. Det skulle ändå aldrig gå att förankra i landet!

  8. bbnewsab says:

    @Mons Krabbe: Tack för dessa synnerligen intressanta och intresseväckande länktips!

    Egentligen borde man ägna en heldag åt att botanisera i denna bloggs arkiv (fast det kommer väl att stanna vid en tanke, tyvärr). Oavsett så kvarstår faktum: Här på denna blogg finns en hel del guld att leta reda på.

    Sällan har jag erhållit så många aha-upplevelser som när jag läser dina genomtänkta analyser av det politiska och religiösa skeendet i vår omvärld.

    Värt att notera är att dina anlyser håller, även om de har några år på nacken. Jag ser det som ett kvalitetstecken. Du förmår uppenbarligen att vaska fram det väsentliga ur samtidens politiko-religiösa skeende.

    Dessutom länder det dig till heder att du emellanåt vågar torgföra mindre PK-aktiga åsikter. Feghet är inget som du kommer att bli ihågkommen för. Däremot för genomtänkta analyser av hög klass, därtill lättbegripliga sådana (både till följd av god språkbehandling och det faktum att dina röda trådar är lätta att följa för envar som sätter en ära i att försöka använda sig av det kunskapshungrande intellekt som tilldelats honom eller henne av Vår Skapare – eller av någon/något annat).

  9. Mycket klargörande. Tack Mons.

  10. Andreas says:

    Enligt S, MP, V, M och C är detta dock inget folkmord. Inom Moderaterna går man till och med så långt att man bestraffar populära partiföreträdare som vågar yttra en annan åsikt. Antar att det är fel offer och fel förövare.

  11. monskrabbe says:

    @bbnewsab: Tack för dina vänliga ord! Syftet med bloggen är att ge den där lite djupare men ändå lättillgängliga insikten i de historiska skeenden som påverkar våra liv idag, så det faktum att du upplever den på det viset värmer verkligen och är någonting som jag tar med mig i fortsättningen av min skrivargärning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: