Om hur relativismen försvagar västerlandet

Maria Schottenius skriver med fasa om den brittiska filosofen John Armstrongs presentation om värden som vi bör hålla högt och verka för i vår civilisation. Hon säger så här om Armstrongs presentation inför de samlade lärda från bland annat Oxford, Cambridge och Columbia University:

”Några såg helt chockerade ut. ”Vi”. Vilka vi? ”God”. Vad är det? Hur definieras godhet? Och vilka är de andra som ska civiliseras av oss?”

Detta är post-modernistisk kulturrelativism i sin renaste form. Gräddan av kultureliten tvingas fläkta sig efter chocken att någon vågar påstå att det finns något objektivt gott, att det finns något objektivt rätt och fel, att vi överhuvudtaget någon gång kan eller får ta ställning och göra en moralisk bedömning av vår omvärld.

Schottenius frågar sig vem som har rätten att definiera vad som är goda kvaliteter? Ingen, tydligen, som hon ser det! Alla, som jag ser det! Alla gör det och alla kommer att göra det, utom vi i väst. Nu är det inte primärt kulturer emellan som Armstrong syftar på, men det är den tanken som får Schottenius att rygga tillbaka så häftigt. Bara tanken på att vi i väst skulle lägga en värdering på andra kulturer ger henne vibbar av överlägsenhet och kolonialism. Ja, hemska tanke, att britterna när de kom till Indien såg änkebränningarna som något objektivt vedervärdigt och satte stopp för fenomenet. Indierna av idag förbannar dem säkerligen fortfarande för detta intrång av ”västerländsk moralisk överlägsenhet”, denna negativa värdering av vissa inslag i deras kultur.

Nu syftar Armstrong dock huvudsakligen på den inre processen i en civilisation och kampen för bättre värden inom denna, men hans argumentation gäller givetvis även för kulturer och det är kanske där diskussionen är som mest intressant, att döma av reaktionen. Men likväl, de värden som Armstrong sätter högt i en individ, såsom; rationell, empatisk, kontemplativ och med förmåga till självkontroll, sätter jag lika högt i en kultur som i en individ. Vem vill leva i en kultur som omvänt är; irrationell, oempatisk, impulsiv och styrd av raseri och andra känslostormar? Nu är det så att Armstrongs idealbild är något som aldrig kan eller bör bli verklighet. Alla, såväl individer som kulturer, bär på en dualism, en kombination av gott och ont. Frågan berör balansen dem emellan, inte huruvida den ena ska helt betvinga den andre eller inte. Även om civilisationen förutsätter att de goda egenskaperna dominerar så behövs ett visst mått av emotion, för att förmå individ och kultur att försvara förnuftet. Lite primitiva kvaliteter måste finnas kvar i civilisationen, annars kan den inte försvara sig och går under.

För att återvända till Schottenius fråga om vad som är godhet: Självklart finns det en objektiv sanning, men kommer alla se den? Definitivt inte! Alla gör sina subjektiva definitioner av vad detta begrepp innefattar, men ska vi sluta definiera den objektiva sanningen bara för att den är så svårfångad för många? Ska diskursen runt detta objektiva, detta allmängiltigt mänskliga, upphöra på grund av denna svårighet? Ska vi därför glida in i ett moraliskt tomrum där allting är relativt? Ska vi acceptera idén att alla kulturella uttryck, hur nedriga de än är, är lika nära sanningen, lika goda, bara för att vi inte kan bevisa att den egna synen är rätt?

Detta innebär att vi undergräver vårt eget sökande, att vi slutar att tro på våra egna värderingar. Detta är synnerligen farligt i en tid då vi bevisligen omges av utmaningar mot den position vår civilisation har uppnått, de insikter som vi gemensamt har framarbetat vad gäller demokratiska värderingar, synen på människovärdet, kvinnors rättigheter och de uppenbara rättigheterna människor emellan och människa visavi stat.

Kristendomens nedgång i väst kan tveklöst kopplas till denna blomning av relativism och tvivel. Detta är en naturlig reaktion på den dogmatism och självsäkerhet när det gäller svaren på ovanstående frågor som är kopplad till religionen. Det är förståeligt att en sådan rektion följer. En form av ”tillbakaryggning”.

Det moderna samhälle som sedan 1800-talet allt mer har axlat den moraliska kappan som den försvagade kyrkan inte har kunnat bära upp, måste nu träda fram och stå på sig. Det sekulära västerländska samhället måste ta efter något av kyrkans självförtroende. Tron på vad som är rätt måste återupprättas. En ”tro” som nu istället är förankrad i förnuft och empati. Om västerlandet inte tror på sina egna värderingar, hur ska vi då få någon annan att göra detsamma? Om vi inte tror på att de värderingar som vi håller högt är de objektivt rätta, hur ska de då överleva?  

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

2 Responses to Om hur relativismen försvagar västerlandet

  1. HH says:

    En god vän till mig är försvuren åt den danske tänkaren/kristne filosofen Martinus. Han lånade mig en liten bok på danska ”Kulturens skabelse”. Så här skriver Martinus i kapitel 20: ”Religiositetens förvandling till politik”: ”Den i det materialistiske intellektuelle menneske tillsyneladende försvunne religiositet er i virkeligheten slet ikke försvundet fra naevnte vaesens psyke. Vi igenfinder her det religiöse princip och den herfra udgående kraft i form av det, vi kalder ”politik”. – – – Finder man ikke her opsatte dogmer og fanatiske tillhaengere af disse?”

    Jag hoppas danskan inte är för svår, men rakt igenom Martinus ord ser jag precis det vi ser idag. Att politiska partier hela tiden försöker förgöra varandra, att deras dogmer är grunden till krig precis som religionerna var det förr och är det också nu i sann fanatism. Den kristna läran har väl äntligen återgått till ursprunget, tycker jag. Martinus menar också att de politiska partierna är enbart materialistiska sammanslutningar.

    Det här kan man läsa om även i andra religiösa föreställningar. T ex fransmannen René Guénon som blev sufier och i en räcka skrifter är inne på samma tankespår. Faktiskt finner jag spår av både sann kristendom och buddhism i denne fransmans skrifter.

    Och vårt eget land, vårt Sverige? Tyvärr finner jag bara en nedgång i det officiella tänkandet på alla fronter. Massmedia ser jag som det verkliga hotet med sitt döljande av verkligheten. Jag förstår faktiskt inte att det har gått så långt. Och tyvärr, jag har inget hopp alls!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: