Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Islamisternas framgångar i Irak befäster att Jihad har gått in i en ny fas

Den radikala islamistorganisationen ISIS(1) har intagit Mosul, en stad med nästan 2 miljoner invånare och sedan ryckt söderut och hotar nu Bagdad. Detta är en chockerande framgång som få trodde var möjlig för bara några år sedan. Det är en logisk fortsättning på den våldsamma terrorkampanj som har bedrivits i Irak de senaste åren, det faktum att ISIS med framgång har växlat om till att bli ett konventionellt stridande förband i det syriska inbördeskriget och framför allt att de i januari i år ockuperade Falluja, väster om Bagdad, utan att regeringsstyrkorna kunde göra någonting åt detta. Svaghet provocerar som bekant ännu mer aggression!

 

Krasade framtidsvisioner

NIC (2)  författade 2012 en rapport om vad som kunde förväntas fram tills år 2030. Där stod bland annat att den islamistiska jihadrörelsen kommer att försvagas i takt med att regionen demokratiseras. Tyvärr kan man inte spåra någon sådan utveckling. Istället kan man se att dessa krafter går igenom en metamorfos till mer konventionellt stridande förband och tar nu för sig allt mer i kölvattnet av det amerikanska tillbakadragandet. Territoriell expansion sker sedan ett antal år i Somalia, Pakistan, Mali, Syrien och nu Irak och bara i Mali har väst slagit tillbaka dem. Nu är många regimer i regionen i farozonen. Kartan nedan visar utsträckningen av ISIS kontroll i Syrien och Irak:

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

ISIS får folkligt stöd på grund av den ogenomtänkta konstruktionen av den irakiska systemet för folklig representation. Ingen tanke har ägnats det faktum att befolkningen nästan fullkomligt röstar i enlighet med deras religiösa tillhörighet. Detta har inneburit att den sunnimuslimska minoriteten aldrig kommer att få del i styret av staten då shiamuslimerna är i överväldigande majoritet. Sunnimuslimerna har nu goda skäl att se Irak som en enpartistat. Detta hade kunnat uppvägas genom att implementera garderingar mot en sådan dominans i form av en andra kammare i parlamentet till exempel, där minoriteterna har ett proportionellt större inflytande. (Jag skrev om detta redan 2006 i Sydsvenskan.) Istället har vi nu fått se ett växande missnöje bland sunnimuslimerna med styret i Bagdad, som har skapat förutsättningarna för ISIS framgångar.

Nu, minst en halv miljard dollar rikare och i besittning av en avsevärd vapenarsenal, står ISIS redo att ta ytterligare ett steg. Den irakiska arméns andra division som var stationerad i Mosul formligen smälte bort inför deras angrepp. Kanske bidrog deras rykte om oerhörd grymhet till denna panik. Det vore i så fall inte första gången i militärhistorien detta skedde. Irakiska soldater slängde sina vapen, tog av uniformerna och sprang för livet.

Motivation slår utrustning

Att religiöst eller ideologiskt motiverade soldater oftast slår betalda dito är en läxa från historien. Hur många gånger har vi inte sett detta? I Vietnam till exempel där sydvietnamesernas armé var chanslöst mot nordvietnamesernas NVA och gerillan utan USA:s stöd. ISIS har tränat strid i Syrien och har enligt uppgift blivit betydligt bättre än när deras föregångare stred mot amerikanerna i Irak (Falluja till exempel). Nu är de dessutom utrustade med avancerad kommunikationsutrustning tillhandahållen via sponsorer i Gulfstaterna. De agerar med en snabbhet och flexibilitet som imponerar. Även om deras förmåga till konventionell strid inte skulle rå på de bäst tränade och utrustade irakiska förbanden så räcker denna snabbhet parat med skräcken som de sprider till väldiga framgångar.

I kontrast till deras stridsiver står de irakiska arméförbandens håglöshet. Få av deras rekryter befinner sig i tjänst av andra skäl än att få mat på bordet och en liten slant i fickan. De synes inte vara beredda att riskera livet för en statsbildning som de troligen inte identifierar sig med. Detta blir extra påtagligt i norr där till ex andra divisionen i Mosul huvudsakligen var bemannad av kurder. Dessa kännde troligen inget större behov av att offra livet för en statsbildning som de kanske hellre hade lämnat istället. De kurder som kommer ta strid mot ISIS gör det istället i de traditionella kurdiska formationer som finns i Kurdistan.

Den irakiska armén befinner sig fortfarande i en transition där organisationen är svag och pusselbitar som stridsflyg och artilleri fortfarande inte helt är på plats. Sedan lider man, såsom alla arabiska arméer, av svårigheter att få sina förband att fungera som enheter. Relationen mellan befäl och manskap präglas av förakt respektive misstro. Klassklyftor skapar en avgrund mellan de två och de arméer såsom den irakiska som också blandar in religiösa och etniska konflikter i förbanden är dömda att inte fungera på ett effektivt sätt. Vid minsta lilla tryck eller motgång så riskerar dessa förband att falla samman. Detta utnyttjar nu de motiverade islamisternas förband som, till skillnad från statens, präglas av inbördes lojalitet och broderskap. Den irakiska armén är bara till liten del tränad av amerikanska ”contractors”, som huvudsakligen har fokuserat sina ansträngningar på befälen och underbefälen plus några få elitenheter. Problemet är att dessa befäl sedan själva måste träna sina rekryter. Detta är den svaga länken i återuppbyggnaden. Man faller snabbt tillbaka i gamla ovanor av manskapsförakt och icke konstruktiva träningsmetoder. Det är ingen slump att de irakiska förbanden presterade så dåligt i kriget mot Iran med tanke på dessa strukturer och med det faktum att en majoritet av manskapet (shiamuslimerna) tvingades att strida för en regering som de inte kunde känna lojalitet med. Det är ett faktum att den icke-religiöst definierade statliga, förment ”nationella”, identiteten inte någon gång under 1900- eller 2000-talet har lyckats frammana reell stridsvilja i någon arabisk armé. Religionen däremot, den gör susen!

Givetvis kan inte 5000 ISIS-soldater besegra 300.000 dito i Irakiska armén och motståndet kommer att hårdna ju längre söderut de kommer, men detta sänder illavarslande signaler. Detta kan ses som en föraning av vad som kommer ske när Nato drar sig ur Afghanistan. Sammanbrottet för den afghanska armén kommer om möjligt att bli ännu mer dramatiskt. Den afghanska armén är ännu sämre tränad och lider av ännu större inre konflikter än den irakiska. I ett större perspektiv kan man ha samma farhågor när det gäller Mellanöstern som helhet. Det finns många riskobjekt som riskerar att avslöjas som korthus i framtiden. Hur stabil är den pakistanska armén egentligen på sikt? Hur stabil är Jordaniens?

Vad händer nu?

Jag ser två vägar som utvecklingen kan ta:

1) Den irakiska armén tar sig samman och använder sitt numerära övertag till att skingra ISIS trupper. Märk väl; skingra, inte slå. De flyr i så fall bara tillfälligt över gränsen till Syrien och bedriver sin kamp där med förnyad styrka givet allt militärt materiel och kapital de nu har erövrat.

2) ISIS har framgång i sitt uppsåt att uppvigla iraks sunnimuslimska befolkning till att resa sig mot regeringen. I så fall får vi ett fullskaligt inbördeskrig i landet, vars ände vi inte kommer att få se på mycket länge.

Jag vill egentligen inte spekulera i vilket fall som är troligast, men; man kan se att ett visst stöd finnes för ISIS i de städer man har erövrat. Dock så är det inte troligt att ISIS hinner med att organisera en upprorsrörelse innan den irakiska armén slår tillbaka, om de bara reagerar inom rimliga tidsramar. Det är detta som är den avgörande punkten. Hinner regeringen och armén samla sig och slå tillbaka i tid? Just nu ser allting väldigt kaotiskt ut så det ser inte helt lovande ut på den punkten och osäkerheten om just denna faktor gör att det omöjligt att spå framtiden.

Wahhabismens roll

Det spekuleras mycket om vem eller vad som finansierar ISIS verksamhet. En del inkomster få man troligen lokalt, via ”donationer”, utpressning och lokala oljetillgångar, men det finns mycket som indikerar inspiration, ledning och ett stort pengaflöde från Gulfregionen. ISIS föregångare skapades efter att USA gick in i Irak 2003, som ett svar på att Irak då, korrekt uppfattat, såg ut att tas över av shiakrafterna. Det behöver knappast nämnas att detta prospekt oroade Gulfstaterna oerhört, vilket också var anledningen till att de vägrade stödja den amerikanska interventionen. En viktig ledtråd till gruppens ursprung och finansiering tycker jag mig se i det uttalade målet att förstöra de shiamuslimska helgedomarna i Karbala och Samarra. Detta återspeglar det wahhabistiska hatat mot shiaislam och ska ses som ett kall på en repetition av det wahhabitiska angreppet på Karbala 1802 och den därpå följande massakern på platsen. Denna bisarra och även för jihadister ovanligt intoleranta och hatiska målsättning säger mig att inspirationen för denna rörelse tveklöst kommer från de wahhabitiska länderna Saudiarabien och Qatar.

Noter:

1) ISIS = Den islamiska staten i Irak och Levanten. Kallas även för Da´awa = Kallelse

2) NIC = National Intelligence Council. Utför långsiktiga underättelseanalyser åt den amerikanska staten.

 

 

%d bloggare gillar detta: