Det är dags för ledarskifte i den f.d. kronkolonin Hong Kong. Regeringschefen väljs av en kommitté bestående av 1200 medlemmar av den påstått självstyrande staden. Dessa 1200 personer tillhör stadens finans- och maktelit och går helt i Pekings ledband.
Problemet för partitoppen i Peking är att folket i Hong Kong har vant sig vid ett antal rättigheter under den brittiska tiden som det nu är mycket svårt för kommunistpartiet att få dem att glömma.
Under 1800-talet växte det fram en allt tydligare policy i London som syftade till att kolonierna skulle formas för ett framtida självstyre och såsmåningom oberoende och deltagare i det brittiska samväldet. Denna idé resulterade i att britterna gav sig hän åt nationsbyggnadsprojekt i sina kolonier på ett sätt som lämnar Frankrike, Belgien och andra kolonialmakter i skamvrån.
Britterna hade lärt sig från sin egen resa mot demokrati att plötsliga omvälvningar kan vara direkt kontraproduktiva. Deras egen utveckling mot den mest stabila demokratin i Europa skedde stegvis på ett sätt som skulle kunna benämnas som konservativt. Avsaknaden av behovet och således utförandet av en politisk revolution i Storbritannien under de senaste 300 åren är talande. Särskilt tydligt var detta under ett hett år som 1848.
Britterna hade samma tillvägagångssätt i sina kolonier. Först skulle grundläggande institutioner byggas upp såsom ett oberoende rättsväsende, en fri press och en välfungerande inhemsk administration. Självstyre, fria val och oberoende kunde inte komma i fråga förrän dessa institutioner var väl etablerade. Vid mitten av 1900-talet hade man kommit långt i denna process, men alla kolonier var inte fullt mogna för självstyre i britternas ögon. Det ska inte förnekas att många britter med näbbar och klor ville hålla fast vid sitt imperium, men den generella policyn att kolonierna friserades för ett framtida självstyre kan inte bortses från.
I de länder som har gått från diktatur till formell demokrati i ett snabbt svep, så finns det många exempel på varför denna utveckling har inneburit stor fara. Ryssland är ett typfall. Utvecklingen i subsahara Afrika ett annat med undantag för ett antal f.d. brittiska kolonier som Kenya, som klarat sig avsevärt bättre. Utan existerande institutioner som oberoende rättsväsende och fri press kan auktoritära krafter ostört manipulera samhället. Den nya sköra demokratin kan ofta inte överleva i en miljö där ingen av dessa pusselbitar finns på plats.
Hong Kong är ett paradexempel. Här byggdes mycket starka institutioner upp. En fri press och ett oberoende rättsväsende ger Peking mycket huvudbry, men kanske viktigast är vetskapen bland Hong Kongborna att de faktiskt har rättigheter. Individuella såväl som kollektiva.
Nu försöker Peking med små medel kväsa denna känsla. Den utlovade demokratiseringen av Hong Kong till år 2017 finns det litet hopp om att kommunistpartiet ska respektera. Problemet för diktaturen är att burfågeln nu är ur buren och den vill absolut inte tillbaka in igen. Dessutom så visar den för sina systrar och bröder i den stora buren på fastlandet vad som är möjligt.
Om en reel demokratirörelse i Kina tar fart så är det kronkolonin Hong Kong och dess brittiska grundläggare som ska tackas för det inspirerande exemplet.