Den nya klyftan som ersatt vänster-höger, gäller migration och globalism!

ANALYS

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens proposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid nu, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster-mot-höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny konfliktlinje som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två frågor:

1) De som vill se en stor migration står mot dem som vill se en begränsad migration. Den första gruppen ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små väggrupp, utmaningar som ska övervinnas, men vars eventuellt negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå det stora målet; det mångkulturella samhället, där migrationen brukats som ett redskap för uppluckrande av rådande normer och principer. De som vill begränsa ser ofta inte ett egenvärde i migration, i syfte att bryta upp eventuella kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se migration i syfte att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper, men oavsett så ska det hela ske under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för värdsamhället.

2) De som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter, till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i denna process en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgaren och där insyn tenderar att ersättas med beslut tagna i slutna rum. Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen, i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: Ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

Från att dessa två frågor inte knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, först i bemärkelsen att alla efter kriget var förespråkare av kulturellt homogena samhällen och sedan efter 68-generationens intåg, i bemärkelsen att både höger och vänster vägrade se betydelsen av desamma, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att dessa frågor har varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att inta en avgörande funktion för bildandet av politiska allianser och för väljarnas val av partier.

Eftersom de etablerade partierna har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, där inga negativa konsekvenser av desamma har kunnat diskuteras, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser mot dessa fenomen, i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. Detta är ett begrepp som i etablissemanget har gett formen av ett skällsord, men på vilken grund? De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Det är iofs inget märkligt i sig att ett parti står för sin ideologiska syn, går till val på den och sedan håller på den i parlamentet, men…och detta är ett stort men…när alla partierna i en nationell församling ignorerar folkets vilja i en särskilt viktig fråga så kan det inte vara negativt att något parti låter sig ledas av just denna vilja. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda som är knuten till migration och globalisering, som de politiska eliterna har varit överens sedan 60-talet i alla fall.

När det dyker upp sådana här ”populistiska” anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och bilda regeringar som om de platser dessa besitter i parlamenten inte existerade. Essensen av DÖ, egentligen. 2) Bilda vänster-höger samlingsregeringar. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska model har anammats även i Tyskland där samma två partier, nyligen återigen har ingått i en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan inte tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin.

I en situation där klasskampen redan var avgjord till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska kampen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är detaljer i relation till de frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Detta samtidigt som de flesta högerpartier i V. Europa har blivit ordentligt av-ideologiserade och därmed har gett walk over i kampen med vänstern om kultur- och utbildningsfrågor. Faktum är att vänster mot höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

Tiden för samlingsregeringar och låsningar som DÖ är dock snart över! I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle äta upp dem. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Anledningen till att man kan landa i överenskommelser som DÖ och ta steget att bilda samlingsregeringar, hänger ihop med att båda sidorna har närmat sig mitten, och särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå, att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket, eller som vi i Sverige kallar det, det borgerliga blocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

Högern kommer alltså delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi storfinansen och industrin. Således: Konservativa + nationalistiska sossar i ena lägret och internationalistiska sossar + socialliberaler i det andra lägret. Detta blir den naturliga uppdelningen nu när migration och globalism blivit den fråga som klyver samhället mitt itu.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen värderingsmässigt och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Konservativa och nationalistiska personer inser dock oftast att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är mer manstarka, de som har antalen på sin sida, kommer påtvinga dem som är färre, sina vanor och sin kultur. Det blir ingen välvillig sammansmältning, utan en global assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer bli vägledande i detta samhälle. Istället blir resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer få ge vika i en sådan här process av politisk globalisering. Vi ser det redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har alltså insett detta, att högerkonservativas naturliga allierade är de s.k. ”populister” av olika nyanser (högerlutande såväl som sossiga) som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskritspartiet. I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som att högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som att Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, Én Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod bara att försöka samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak.

Varför låtsas om vänster-högerskillnader längre, när det är uppenbart att migration/globalism nu är den avgörande skiljelinjen i Europeisk politik. En Marche var en sammanslagning landets socialdemokratiska, eftersom socialistpartiet var på väg att nästan utraderas, och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en förebild för Europas migrations/globalism förespråkare. Nicola Sturgeon försökte åkalla Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har som sagt Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat välja ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan; nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och om inte moderaterna anpassar sig till den nya verkligheten, så kan MED på sikt komma att ersätta moderaterna.