Ett ödesval om migrationen och vår framtid!

DEBATT

Söndagens EU-val är ett ödesval. Inte det enda, men ett i en serie av ödesval under kommande 10-års period. På både nationell och EU-nivå. Desto förr vi kan få en förändring till stånd, desto bättre är våra chanser att få skutan på rätt köl igen. Greta har således rätt om de tio åren, men inte på det sätt som hon tror. Inte i närheten!

Jag har skrivit en del om migrationen till Europa den senaste tiden och här kommer en till. Det får ni stå ut med. Frågan är nämligen viktig. Mycket viktig! Europa håller på att förändras på grund av en migration som bara kommer att växa och växa i styrka. För mig som älskar Europa och som håller den västerländska civilisationen som den främsta som mänskligheten har frambringat, är detta fasansfullt. Ja, jag uttrycker mig på detta viset, och jag gör det trots att det låter högtravande i vissas öron. Jag vill nämligen väcka er ur er slummer. Något som inte bara är värdefullt för oss som lever idag, utan för mänskligheten som helhet, håller på att gå förlorat. Den västerländska civilisationen har nämligen fört ett ljus med sig till världens alla hörn, som inte finner en motsvarighet i historien. Den har spridet det goda ordet, om värdet av demokrati och yttrandefrihet, om individuella rättigheter och könens likställdhet, om värdet av en okorrumperad och välskött statsmakt, om fria medier och en opartisk rättsstat. Detta är en appell till er alla om att stå upp för detta! Stå upp för dessa landvinningar i civilisationens tjänst!

 

Vår tids barbarer!

Vår tids barbarer!

Dessa landvinningar är nämligen hotade. Detta är inte en fantasi utan något som pågår mitt framför oss, varje dag och i varje land i Europa. Många av dessa inskränkningar av det som vi bör skydda, utförs för att vissa av oss vill tillfredsställa önskemålen hos personer som kommer hit ifrån länder där man, som kollektiv, inte värderar dessa attribut lika högt som vi gör, om ens alls. Vi intalas att göra dessa inskränkningar av representanter för intellektuella traditioner på vänsterflanken. Dess resonemang brukas dock fritt av politiska krafter över nästan hela det politiska spektret. Så pass korrumperad är högerns moraliska kompass idag! Det finns ingen uppfattning om vad som gör vårt samhälle starkt och framgångsrikt. Det finns, i denna tid av historielöshet, ingen känsla för vad det är för arv vi bör föra vidare till kommande generationer.

I denna tid av både yttre tryck och inre förfall är det av största vikt att de som förstår, samlas och kämpar för en renässans för de värden som har byggt Väst!

Det finns hopp, men tiden är knapp:

Det vore i så fall i sista stund, för tiden är emot oss. Man kan förvisso skönja en ung och konservativ generation, som vägrar indoktrineras att inte lita till sitt goda förnuft, men massutbildningens-, massmediernas- och masspsykosens makt är stor och ofta överväldigande. Man kan skönja begynnelsen av en traditionalistisk motståndsrörelse runt om i Europa, men frågan är om denna hinner växa sig stark i tid, då de demografiska förändringarna som nu sker är en kraftfull faktor i sammanhanget och migrationen till Europa ser ut att bara öka i styrka. Alla prognoser som jag har sett indikerar att vi bara befinner oss i begynnelsen av tidernas största folkvandring. De flesta av oss som lever idag kommer få uppleva Roms fall, som om vi satt med näsan djupt ner i historieböckerna. Vi kommer att få leva….och lida oss igenom historien.

Den kända historikern Walter Laqueur ställde sig frågan, i sin bok, ”The last days of Europe; Epitaph for an Old Continent”, om ”Europa kan förbli detsamma med en annan befolkning”? Svaret är givetvis ett rungande: Nej! Kultur och dess värderingar formar ett samhälle. Tar man hit den tredje världens dysfunktionella samhällens befolkningar i stora mängder så kommer vårt samhälle med tiden också att bli ett dysfunktionellt samhälle. Ingen inbillad tanke om massintegration kan rucka på detta faktum. Inte ens massassimilation. Assimilation kan fungera, under gynnsamma förhållanden, med mindre grupper av människor, som gärna ska vara bildade och västerländskt sinnade. Sverige har haft tur med en del av våra migranter. Personer som har kommit hit av olika anledningar, men som enas av att dom alla har flytt från själva motpolerna till detta samhälle, såsom en stat styrd av religion och vidskeplighet, ett samhälle under ett patriarkats tunga hand eller en tillvaro i en intellektuellt beskuren och förtryckande miljö. De som känner sig träffade vet vad jag talar om och förstår vad jag vill säga. Dessvärre kom dessa personer inte ensamma i den stora migrationen till Väst. Där finns också en stor grupp, av opinions- och värderingsmätningar  att döma, rent av en majoritet, som är direkt fientliga i sin hållning till de värderingar som fram tills nu har upprätthållit vårt samhälles stabilitet.

 

Parallellen till Rom:

En del av dem vet dock inte ens om det. Denna kategori av aningslösa personer har dragits till Väst för att de ser välståndet, men de har ingen som helst uppfattning om vad som har skapat detta välstånd. De förstår inte att deras småskaliga gnagande på Västs fundament sakta men säkert underminerar detta välstånd.

Man kan dra en tydlig parallell till Roms fall: Germanerna, som i och för sig inte var utan goda värderingar, vilket manifesterades i deras återuppbyggnad av den romerska civilisationen ett antal hundra år senare i form av det som vi idag känner som Väst, kom till det romerska riket av precis samma anledningar som dagens migranter. De såg välståndet och ville ha en del av kakan.

De konverterade ofta till kristendomen, ibland redan innan de korsade gränsen, och gjorde ibland allt de kunde för att bli romare. De förstod dock inte att de inte bar på de romerska värderingar som en gång gjorde Rom till världens centrum. De må ha haft en kärlek till Rom, men de föraktade den bildning som utgör gränsen mellan civilisation och barbari. Skrivkunnigheten och utbildningen förföll snabbt och därmed alla möjligheter att administrera ett sådant rike och upprätthålla dess tekniska landvinningar. Vi ser tyvärr samma scenario idag. En vilja att ha frukterna av civilisationen, men ingen uppfattning om hur denna skapas. Vi ser det från de stökiga klassrummen där lärdom anses vara omanligt och aggression blir statusskaparen, till salafisterna i Syriens öken, som gärna vill använda en GPS eller en trådstyrd pansarvärnsmissil, men som föraktar den vetenskap som frambringat desamma. Förr eller senare skapas en kritisk massa av personer som vill ha men som inte gör någonting för att generera värden. Från denna punkt och framåt kommer systemet haverera i en allt snabbare takt.

 

Inre och yttre faktorer:

De inre och de yttre faktorerna samverkar starkt här. Utan bildning vet vi inte vad vi ska bevara och varför. Vi vet inte tyngden av kultur och vi förstår inte hur detta scenario tidigare har utspelats i historien. Vi förstår inte att det inte räcker med en god vilja för att allt mirakulöst ska falla på plats. Vi har nått en nivå av dumhet och hysteri i vårt samhälle som får oss med bibehållet förstånd att nästan ha en utanför-kroppen-upplevelse när vi förbluffade åser skeendet.

Många blir passiva av detta. Det får vi inte bli! Vi måste agera innan det har gått för långt. Vi måste mobilisera alla vettiga krafter som finns kvar där ute. Vi måste få dessa att verka för migrationsstop till inte bara Sverige, utan till hela Europa. Skapa effektiva sätt att avvisa illegala migranter. Fatta politiska beslut som säkerställer att vår lagstiftning kommer att stå oinskränkt och ohotad under många år in i framtiden. Finna lagliga sätt att bekämpa dem som hotar våra friheter. Gör vi allt detta så kommer den Europeiska civilisationen kanske överleva och fortsätta att utgöra en fyrbåk och ett exempel för världen. Även kunna ta emot begränsade mängder personer som är likatänkande och som har ett behov av beskydd i framtiden och således kunna ha ett utbyte med omvärlden till allas förmån.

Det är upp till oss, här och nu, att avgöra vilken typ av samhälle våra kommande generationer ska leva i. Jag, för min del, vill att dessa ska leva i ett samhälle som liknar det goda samhälle som jag växte upp i, så mycket som möjligt och tänker kämpa vidare för det. Jag tycker att dom förtjänar den ansträngningen från vår sida! Så gå ut nu på söndag och rösta. Rösta rätt och om ni inte gjort det tidigare; engagera er!

Annonser

Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.

Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

Kommer massmigrationen leda till militärkupper i Europa?

 

ANALYS

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

 

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

 

Militära kupper i Europas framtid?

 

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

 

1) Medvetenhet om problemet:

 

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

 

2) Viljan att agera politiskt:

 

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

 

General Pierre de Villiers

 

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi. Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

 

Tyska elitstyrkan KSK

 

3) Viljan att agera militärt:

 

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

 

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

%d bloggare gillar detta: