Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

Annonser

Gör Sverige till en kärnvapenfri zon!

DEBATT

Kampen mot kärnvapnen, innehavet, bruket och spridningen av dem bortom ”de fem”, har utgjort en röd tråd i vårt internationella engagemang sedan decennier tillbaka. Nu ställer jag mig frågan om FN:s konvention för att avveckla kärnvapnen, för att förbjuda dess innehav och bruk, är rätt steg för att uppnå det önskade målet, eller om Sverige istället ska betona sin kamp mot kärnvapnen på hemmaplan?

Man kan ha synpunkter på hur väl icke-spridningsavtalet (NPT) har fungerat, med tanke på alla de stater som har anskaffat kärnvapen utöver ”de fem”, som avtalet syftade till att begränsa innehavet till. Dock så kan man ställa sig undrande till hur väl den nya konventionen kommer fungera när inte någon kärnvapenmakt och knappt någon med dem allierad, skriver under avtalet. Frågan vi får ställa oss är denna: Vilka blir konsekvenserna av att den nya konventionen anses gälla i alla fall där en konflikt uppstår mellan detta nya avtal och de tidigare, såsom just NPT och provstoppsavtalet (CTBT)? Det nya avtalet synes ha allvarliga brister när det gäller möjligheterna till verifikation av efterlevnaden av avtalet. Detta var en av punkterna där Sverige hade invändningar, men vi röstades ned. Ytterligare försvagningar av regelverket i konventionen framöver kan komma att urvattna icke-spridningsavtalet. Likväl ska vi nu skriva under? Detta kan leda till att möjligheterna för FN att förhindra spridningen av kärnvapen faktiskt blir sämre framöver! Detta är skäl nog för Medborgerlig Samling och andra goda krafter i svensk politik, att säga nej till att Sverige undertecknar avtalet i dess nuvarande form!

Det som är viktigt här är inte att våra relationer till Natoländerna kan bli sämre om vi skriver på avtalet, vilket är en punkt som alliansen trycker på, då denna hänsyn bör vara sekundär i relation till Sveriges mål om en kärnvapenfri värld. Kortsiktigt försämrade relationer med USA hade absolut varit acceptabelt om det nya avtalet faktiskt hade varit ett bättre redskap än NPT för att uppnå just det målet. Nu är detta som sagt inte fallet och vi kan istället stå inför en försämrad möjlighet att förhindra spridningen av innehavet av kärnvapen.

Istället för att agera på fel sätt globalt, så kan vi agera på rätt sätt regionalt! Sverige bör gå i bräschen för att Norden äntligen blir en kärnvapenfri zon. Vi bör lagstifta om ett förbud mot kärnvapen på svensk mark, såsom Finland redan har gjort och visa vägen för Danmark och Norge. Betyder detta att vi därmed inte kan få militärt stöd från kärnvapenmakter om vi i framtiden skulle behöva be om denna hjälp? Absolut inte! Det finns inget som säger att en kärnvapenmakt inte kan bedriva konventionell krigföring.

Vi behöver inte kärnvapenbestyckade ubåtar eller dito bombplan från vänligt sinnade främmande makter för att värja vårt territorium mot en illasinnad främmande makt. Det enda syftet för till exempel NATO att placera kärnvapen i Sverige skulle vara för att bruka dem som en del av större uppgörelse med Ryssland, inte för att försvara just Sverige.

Vi borde inte ha något intresse av att agera spelbricka i ett sådant spel. Den huvudsakliga anledningen för till exempel Ryssland att använda kärnvapen mot oss vore att de vet om, eller bara har skäl att misstänka, att NATO har eller kommer basera kärnvapen på vårt territorium. Om kärnvapen används mot oss, vilken glädje har vi av att USA förvandlar Rysslands städer till aska? Vi har inget intresse av att deltaga i NATO och Rysslands MAD (Mutual Assured Destuction)!

MED och andra vettiga krafter i svensk politik måste säga nej till att Sverige blir en del av MAD!

I gårdagens Svenskan står det att ”Med ett kärnvapenstopp blir (värdlands)avtalet omöjligt att tillämpa, oavsett om det rör sig om övningar eller militärt stöd i händelse av en kris.” Ska man utgå från att USA tar med sig kärnvapen till Aurora? Om friheten för USA att ta med sig kärnvapen är förutsättningen för samövningar så bör vi med bestämdhet avstå från dessa övningar. I enlighet med ovan, så måste inte värdlandsavtalet innebära att vi accepterar att förvandlas till en indirekt kärnvapenmakt, men om USA insisterar på det så bör vi fundera över om det är värt det priset att vara kvar i samarbetet med NATO.

Det är dags för oss att deklarera att kärnvapen på vårt territorium är en knäckfråga för oss!

 

Folklig makt över rättsväsendet är en naturlig del av maktdelningen i en demokrati!

KOMMENTAR

Polen och EU tycks vara låsta i en lika långvarig som djupgående konflikt. Kärnan i denna utgörs av konflikten mellan det vänsterliberala etablissemanget, som just nu styr såväl EU som alla de västeuropeiska länderna, och den konservativa och nationalistiska väckelse som är som en knopp som precis ska brista i väst, men som redan står i full blom i öst. Att just Polen är ett av de ledande länderna i denna motrörelse är inte konstigt då landet har en lång historia av att få kämpa för sin nationella identitet under decennier, ja århundraden i ett längre perspektiv, av utländskt förtryck, vilket har gjort dem särskilt känsliga för dagens dompterande tonlägen från Bryssel och andra huvudständer inom unionen. Viktigt i sammanhanget är så klart också att Polen är naturligt konservativt, där dess levande katolska kultur spelar en avgörande roll, vilket sätter dem på kollisionskurs med detta vänsterliberala etablissemang.

Vi står inför en situation där detta vänsterliberala etablissemang till varje pris vill driva igenom sin massmigrationsagenda i EU. Priset, att organisationen kan spricka som en konsekvens, är tydligen en risk som de är villiga att ta. Redan nu har, som bekant, Storbritannien beslutat sig för att lämna EU som en konsekvens av de öppna gränserna mot Afrika och Mellanöstern. Reagerade detta etablissemang med självkritik på denna utveckling? Nej, man trycker istället på ännu mer!

Polen och de andra länderna, som inte vill ta emot migration från en kultursfär som har en problematisk historia vad gäller våldsanvändning och som kollektivt sett, har en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, utsätts för ett enormt tryck. Konsekvensen av att man driver denna agenda så hårt, där Polen ska tvingas ta konsekvenserna av beslut som aldrig formellt har tagits, kan bli ytterligare söndring av unionen.

Den konflikt som har blossat upp sedan PiS (Lag och rättvisa) tog makten i Polen, gäller enligt PiS frågan om återförandet av rättsväsendet under folkets kontroll, vilket redan är fallet i större delen av västvärlden. Att folkmakten utser den dömande makten negerar lika lite maktdelningen inom statsmakten som det faktum att både den lagstiftande och den verkställande makten är utsedda av detsamma. 

PiS hävdar att den självgenererande polska domarkåren är starkt vänsterlutande och utgör en politiserad faktor i den pågående striden mellan det vänsterliberala etablissemanget och den konservativa motrörelsen. Denna fråga leder fram till diskussionen om möjligheten till objektivet i denna och andra samhällstjänande sektorer, men det berör jag längre ner.

Just nu räcker det med att konstatera att om risken föreligger att objektiviteten inte kan säkerställas så blir ett domarväsende som helt oberoende av folkets vilja ett demokratiskt problem.

Det finns poänger i en del av kritiken som har riktats mot det styrande partiet PiS reformer av rättsväsendet, men kärnan i reformen är sund. Normen i dagens demokratiska system är att domare, inklusive dem som sitter i den högsta domstolen, utses av de folkvalda. I ljuset av detta blir den upphetsade retoriken, i bland annat vårt eget land, löjeväckande. Här utses de högsta domarna av regeringen. I enlighet med PiS förslag ska istället parlamentet med 3/5 delars majoritet, utse dessa. Problemet i Polen blir när man avser kicka alla domarna på en gång, vilket innebär att den sittande majoriteten kommer dominera den högsta domstolen under den närmaste tiden. Att de folkvalda utser domarna, fungerar som princip tack vare den tröghet som blir konsekvensen av att domarna sitter länge vilket gör att ett parti har svårt att dominera utnämningarna. Att PiS sedan vill se olika pensionsåldrar för män och kvinnor, är givetvis inte en acceptabel princip och detta har även EU-kommissionen hängt upp sig på.

Det PiS kan kritiseras för är således det abrupta sätt man vill genomdriva denna reform på, men absolut inte tanken i sig, att den dömande maktens auktoritet ska komma från folket och ingen annan. Varför är detta då så självklart? Svaret är att den idé som har slagit rot i väst, kanske tack vare våra så länge väl fungerande samhällen, med dess höga etiska standards, om att mänsklig objektivitet inte bara är möjlig, utan faktiskt kan vägleda hela statsapparaten, är fullständigt falsk. Det är kanske så att med en ökande grad av tillsynes oförsonliga interna konflikter i ett samhälle, så blottas detta faktum allt mer. Vi har de senaste decennierna fått se den ena yrkesgruppen efter den andra smittas av den tilltagande politiseringen. Yrkespersoner tycks få allt svårare att skilja mellan den personliga åsikten och yrkesutövningen. De moraliska positionerna framstår för allt fler som något som har företräde över alla skyldigheter.

Själva idén om objektivitet är i grunden falsk. Ingen människa är objektiv. Alla har formats av sina respektive erfarenheter och även om man medvetet kan försöka undertrycka sin subjektivitet så kommer ingen människa någonsin lyckas med detta. Vi kan aldrig förhålla oss neutrala inför livet.

Det gäller i lika hög grad för en domare som för en journalist. Den som intalar sig själv att han är helt objektiv i sin yrkesutövning lurar ingen annan än sig själv. Likväl så har det funnits ideal som man har strävat mot här i väst, bland annat den Weberianska förvaltningsetiken, och en sådan strävan är en god målsättning och i sig en av förutsättningarna för ett fungerande samhälle, så länge man inser att målet man strävar mot aldrig kommer att uppnås i sin helhet, och drar rätt slutsatser från denna insikt.

I Sverige har vi fått se läraryrket bli grundligt politiserat, där det till och med har gått så långt som att det i skolplanen dikteras vilka politiska åsikter som är godkända. Vi har fått inse att journalistkåren aldrig kommer att fungera på ett objektivt sätt. Detta har väl ingen inbillat sig över lag, men visst fanns tanken om att de statliga medierna skulle förhålla sig lite mer objektiva inför samhället än vad de faktiskt har. Självaste universiteten, som skulle stå som objektivitetens högborg, som en plats där studenter kunde exponeras för ett brett spektrum av tankar och teorier och ges redskapen att själva kunna lära sig att analysera och dra slutsatser, har idag blivit subjektivt i sitt förhållningssätt till fakta, till den grad att politiserat nonsens idag får förtrycka den fria tanken.

Idén att rättsväsendet på något sätt skulle stå över denna trend i samhället är i mina ögon befängd. Domare och åklagare är liksom socialarbetare, lärare och journalister subjektiva människor. Själva tanken om ett rättsväsende, som står bortom folklig kontroll, baserat på idén om dessa personers okränkbara objektivitet, är som jag konstaterade tidigare, en mycket farlig sådan.

I USA, tar man för givet att domarna i HD är politiska (även om deras roll nu skiljer sig från motsvarande i Sverige). Det är allmänt känt var dessa står i frågor som är i högsta grad politiska till sin natur. Den realism som råder har resulterar i att idealet är någon form av balans mellan dessa politiserade domare och att denna balans hela tiden skiftar fram och tillbaka. Ingen inbillar sig att dessa domare är helt neutrala och objektiva personer. Hade man fört fram en sådan tanke till en amerikan så hade man möts av oförstånd.

Ledarsidorna visade med sin granskning av nätverken ”Hilda” och ”Ruben” hur dessa nätverk, som dominerar domarnämnden, vilken föreslår utnämningar till regeringen, i högsta grad är politiserade. Grundaren av advokatsamfundets ”Ruben”, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, är en person som har uppvisat en extrem intolerans för andra politiska värderingar än hennes egna. Man kan fråga sig hur vårt rättsväsende hade sett ut om domarkåren och dessa nätverk, fullständigt autonomt skulle ha fått utse alla domare, inklusive dem i HD. Många svenska tidningar utgjuter sig över vad de ser som en begynnande diktatur i Polen, men jag skulle vara mer benägen att se en domarkår som inte står under folklig kontroll som just steget mot en mental diktatur och åsiktsförtryck. En av bevekelsegrunderna för PiS i Polen är just att den självgenerande domarkåren är, sedan kommunisttiden, stark vänsterlutande. Att den i deras ögon har blivit en högborg för politisk aktivism som bara verkar för den ena sidan av det politiska spektrumet och är en elit som verkar mot det i grunden konservativa polska folkets intressen, gör det nuvarande systemet ohållbart. I Polen idag pågår en process där man gör upp med det kommunistiska arvet. Massgravar med offer från regimen grävs upp och alla sovjetiska krigsminnesmärken demoleras. Det är i ljuset av detta man ska se de bryska metoder som föreslås användas i försöket att demokratisera en domarkår som sitter på privilegier som de fick under kommunisttidens sista skälvande dagar. Vad man än må tycka om dessa bryska metoder, och det är rimligt att vara kritisk till processen, så är målet att ställa domarna under folklig makt och att arbeta utefter en realism om människans subjektivitet när det gäller metoden för utnämningarna av dessa, i grund någonting bra.

 

 

%d bloggare gillar detta: