Folklig makt över rättsväsendet är en naturlig del av maktdelningen i en demokrati!

KOMMENTAR

Polen och EU tycks vara låsta i en lika långvarig som djupgående konflikt. Kärnan i denna utgörs av konflikten mellan det vänsterliberala etablissemanget, som just nu styr såväl EU som alla de västeuropeiska länderna, och den konservativa och nationalistiska väckelse som är som en knopp som precis ska brista i väst, men som redan står i full blom i öst. Att just Polen är ett av de ledande länderna i denna motrörelse är inte konstigt då landet har en lång historia av att få kämpa för sin nationella identitet under decennier, ja århundraden i ett längre perspektiv, av utländskt förtryck, vilket har gjort dem särskilt känsliga för dagens dompterande tonlägen från Bryssel och andra huvudständer inom unionen. Viktigt i sammanhanget är så klart också att Polen är naturligt konservativt, där dess levande katolska kultur spelar en avgörande roll, vilket sätter dem på kollisionskurs med detta vänsterliberala etablissemang.

Vi står inför en situation där detta vänsterliberala etablissemang till varje pris vill driva igenom sin massmigrationsagenda i EU. Priset, att organisationen kan spricka som en konsekvens, är tydligen en risk som de är villiga att ta. Redan nu har, som bekant, Storbritannien beslutat sig för att lämna EU som en konsekvens av de öppna gränserna mot Afrika och Mellanöstern. Reagerade detta etablissemang med självkritik på denna utveckling? Nej, man trycker istället på ännu mer!

Polen och de andra länderna, som inte vill ta emot migration från en kultursfär som har en problematisk historia vad gäller våldsanvändning och som kollektivt sett, har en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, utsätts för ett enormt tryck. Konsekvensen av att man driver denna agenda så hårt, där Polen ska tvingas ta konsekvenserna av beslut som aldrig formellt har tagits, kan bli ytterligare söndring av unionen.

Den konflikt som har blossat upp sedan PiS (Lag och rättvisa) tog makten i Polen, gäller enligt PiS frågan om återförandet av rättsväsendet under folkets kontroll, vilket redan är fallet i större delen av västvärlden. Att folkmakten utser den dömande makten negerar lika lite maktdelningen inom statsmakten som det faktum att både den lagstiftande och den verkställande makten är utsedda av detsamma. 

PiS hävdar att den självgenererande polska domarkåren är starkt vänsterlutande och utgör en politiserad faktor i den pågående striden mellan det vänsterliberala etablissemanget och den konservativa motrörelsen. Denna fråga leder fram till diskussionen om möjligheten till objektivet i denna och andra samhällstjänande sektorer, men det berör jag längre ner.

Just nu räcker det med att konstatera att om risken föreligger att objektiviteten inte kan säkerställas så blir ett domarväsende som helt oberoende av folkets vilja ett demokratiskt problem.

Det finns poänger i en del av kritiken som har riktats mot det styrande partiet PiS reformer av rättsväsendet, men kärnan i reformen är sund. Normen i dagens demokratiska system är att domare, inklusive dem som sitter i den högsta domstolen, utses av de folkvalda. I ljuset av detta blir den upphetsade retoriken, i bland annat vårt eget land, löjeväckande. Här utses de högsta domarna av regeringen. I enlighet med PiS förslag ska istället parlamentet med 3/5 delars majoritet, utse dessa. Problemet i Polen blir när man avser kicka alla domarna på en gång, vilket innebär att den sittande majoriteten kommer dominera den högsta domstolen under den närmaste tiden. Att de folkvalda utser domarna, fungerar som princip tack vare den tröghet som blir konsekvensen av att domarna sitter länge vilket gör att ett parti har svårt att dominera utnämningarna. Att PiS sedan vill se olika pensionsåldrar för män och kvinnor, är givetvis inte en acceptabel princip och detta har även EU-kommissionen hängt upp sig på.

Det PiS kan kritiseras för är således det abrupta sätt man vill genomdriva denna reform på, men absolut inte tanken i sig, att den dömande maktens auktoritet ska komma från folket och ingen annan. Varför är detta då så självklart? Svaret är att den idé som har slagit rot i väst, kanske tack vare våra så länge väl fungerande samhällen, med dess höga etiska standards, om att mänsklig objektivitet inte bara är möjlig, utan faktiskt kan vägleda hela statsapparaten, är fullständigt falsk. Det är kanske så att med en ökande grad av tillsynes oförsonliga interna konflikter i ett samhälle, så blottas detta faktum allt mer. Vi har de senaste decennierna fått se den ena yrkesgruppen efter den andra smittas av den tilltagande politiseringen. Yrkespersoner tycks få allt svårare att skilja mellan den personliga åsikten och yrkesutövningen. De moraliska positionerna framstår för allt fler som något som har företräde över alla skyldigheter.

Själva idén om objektivitet är i grunden falsk. Ingen människa är objektiv. Alla har formats av sina respektive erfarenheter och även om man medvetet kan försöka undertrycka sin subjektivitet så kommer ingen människa någonsin lyckas med detta. Vi kan aldrig förhålla oss neutrala inför livet.

Det gäller i lika hög grad för en domare som för en journalist. Den som intalar sig själv att han är helt objektiv i sin yrkesutövning lurar ingen annan än sig själv. Likväl så har det funnits ideal som man har strävat mot här i väst, bland annat den Weberianska förvaltningsetiken, och en sådan strävan är en god målsättning och i sig en av förutsättningarna för ett fungerande samhälle, så länge man inser att målet man strävar mot aldrig kommer att uppnås i sin helhet, och drar rätt slutsatser från denna insikt.

I Sverige har vi fått se läraryrket bli grundligt politiserat, där det till och med har gått så långt som att det i skolplanen dikteras vilka politiska åsikter som är godkända. Vi har fått inse att journalistkåren aldrig kommer att fungera på ett objektivt sätt. Detta har väl ingen inbillat sig över lag, men visst fanns tanken om att de statliga medierna skulle förhålla sig lite mer objektiva inför samhället än vad de faktiskt har. Självaste universiteten, som skulle stå som objektivitetens högborg, som en plats där studenter kunde exponeras för ett brett spektrum av tankar och teorier och ges redskapen att själva kunna lära sig att analysera och dra slutsatser, har idag blivit subjektivt i sitt förhållningssätt till fakta, till den grad att politiserat nonsens idag får förtrycka den fria tanken.

Idén att rättsväsendet på något sätt skulle stå över denna trend i samhället är i mina ögon befängd. Domare och åklagare är liksom socialarbetare, lärare och journalister subjektiva människor. Själva tanken om ett rättsväsende, som står bortom folklig kontroll, baserat på idén om dessa personers okränkbara objektivitet, är som jag konstaterade tidigare, en mycket farlig sådan.

I USA, tar man för givet att domarna i HD är politiska (även om deras roll nu skiljer sig från motsvarande i Sverige). Det är allmänt känt var dessa står i frågor som är i högsta grad politiska till sin natur. Den realism som råder har resulterar i att idealet är någon form av balans mellan dessa politiserade domare och att denna balans hela tiden skiftar fram och tillbaka. Ingen inbillar sig att dessa domare är helt neutrala och objektiva personer. Hade man fört fram en sådan tanke till en amerikan så hade man möts av oförstånd.

Ledarsidorna visade med sin granskning av nätverken ”Hilda” och ”Ruben” hur dessa nätverk, som dominerar domarnämnden, vilken föreslår utnämningar till regeringen, i högsta grad är politiserade. Grundaren av advokatsamfundets ”Ruben”, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, är en person som har uppvisat en extrem intolerans för andra politiska värderingar än hennes egna. Man kan fråga sig hur vårt rättsväsende hade sett ut om domarkåren och dessa nätverk, fullständigt autonomt skulle ha fått utse alla domare, inklusive dem i HD. Många svenska tidningar utgjuter sig över vad de ser som en begynnande diktatur i Polen, men jag skulle vara mer benägen att se en domarkår som inte står under folklig kontroll som just steget mot en mental diktatur och åsiktsförtryck. En av bevekelsegrunderna för PiS i Polen är just att den självgenerande domarkåren är, sedan kommunisttiden, stark vänsterlutande. Att den i deras ögon har blivit en högborg för politisk aktivism som bara verkar för den ena sidan av det politiska spektrumet och är en elit som verkar mot det i grunden konservativa polska folkets intressen, gör det nuvarande systemet ohållbart. I Polen idag pågår en process där man gör upp med det kommunistiska arvet. Massgravar med offer från regimen grävs upp och alla sovjetiska krigsminnesmärken demoleras. Det är i ljuset av detta man ska se de bryska metoder som föreslås användas i försöket att demokratisera en domarkår som sitter på privilegier som de fick under kommunisttidens sista skälvande dagar. Vad man än må tycka om dessa bryska metoder, och det är rimligt att vara kritisk till processen, så är målet att ställa domarna under folklig makt och att arbeta utefter en realism om människans subjektivitet när det gäller metoden för utnämningarna av dessa, i grund någonting bra.

 

 

När terrorattacker reduceras till incidenter

KOMMENTAR

Jag satt uppe sent i natt och följde rapporteringen från terrorattacken i London på främst BBC, men även på France 24 och NBC. Det som slog mig, kanske tydligare än någonsin tidigare var hur dessa nyhetskanaler, såväl som de myndigheter de citerade, konsekvent vägrade använda ordet angrepp. Det var nästan plågsamt att beskåda det utstuderade sätt på vilket man bar våld på språket i syfte att uppnå en politisk effekt. Ordet par préférence var ”incident”.

I början, när det var osäkert om vad som hade hänt, när det fortfarande kunde vara bara en allvarlig trafikolycka eller ett vansinnesdåd, så passade ordvalet. Jag följde rapporteringen från början, då jag av en slump slog på BBC just då de började rapportera, och i det läget var det rimligt att benämna det hela som en ”incident”. Det som däremot föreföll mig vara märkligt var när man envist fortsatte med att använda ordet ”incident” efterhand som det blev allt tydligare att det var en samordnad attack, då två angreppspunkter hade identifierats och när polisen hade bekräftat att de hade skjutit ned minst två gärningsmän, vilket senare visade sig vara tre stycken.

Kronan på verket kom när Londonpolisen gjorde ett tweet under småtimmarna med budskapet att det absolut var ett terrordåd, men där man dock benämnde det hela som en ”terrorincident”. Vad är nu detta? Inte en ”terrorattack”, utan en ”terrorincident”!

Vad vill myndigheter och vänsterlutande statsmedier vinna på sådant här nyspråk? I mina ögon, vill man helt uppenbarligen förminska och reducera hotet från radikala muslimska terrorgrupper!

Bruket av ordet ”incident” är så konsekvent och utstuderat att vi behöver ägna det lite uppmärksamhet. En vanlig definition är ”tillfällig och störande händelse”. Synonymer anses förutom ”tillfällig” och ”händelse” vara, ”episod”, ”tillbud” och ”missöde”. Episod å sin sida är bland annat en olyckshändelse eller en tillfällighet. Tillbud är hotande händelse och ett olyckstillbud. Missöde slutligen en olycka eller en fatalitet. Ja, ni får bilden här!

Den känsla man vill förmedla genom bruket av ett ord som incident är att:

1) Terrordåden är tillfälliga missöden och absolut inget som vi kommer behöva oroa oss för på lång sikt. Absolut inget som innebär att vi behöver ta åtgärder. Detta kommer gå över snart. Sitt bara still i båten!

2) Terrordåden är tillfälliga olyckshändelser och störande episoder, som ”är en naturlig konsekvens av att leva i en storstad”. Nästan som en naturkraft som vi inte kan råda på.

3) Terrordåden är en konsekvens av mänskligt vansinne och attentatsmännen är uppenbarligen förvirrade. Det finns ingen genomtänkt tanke här inte. ”Incidenterna” är tillfälligheter! Det finns ingen genomtänkt strategi. Bara slumpmässiga vansinnesdåd. Det finns således ingen anledning att agera mot de krafter som ligger bakom dessa dåd. Detta ska anses vara en polisiär fråga och absolut inte en politisk dito.

4) När terrordåd har förvandlats till blott ”incidenter” så finns det ingen fiende och ingen krigsförklaring mot västvärlden. Hur kan man befinna sig i en kamp mot incidenter. Blotta tanken är ju löjeväckande. Detta är ännu mer förminskande än begreppet ”kriget mot terrorismen”. På detta sätt vill man förvandla dem som pekar på hotet från de radikala och våldsamma grupperna inom islam till löjliga personer som ser hot där det uppenbarligen bara finns tillfälliga och olyckliga händelser.

Hemma i Sverige har vi vant oss vid att medier och politiskt korrekta politiker brukar ord som ”incident” eller ”händelse”, eller vad som helst som gör att de slipper ta ord som attack eller angrepp i sina munnar. Detta är en smygande indoktrinering av tittare och åhörare, ett försök av forma debatten genom bruket av nyspråk, som jag hoppas att alla som ställs inför fenomenet ska genomskåda! Angreppet i London är, precis som de i Manchester, Stockholm, Berlin, Paris och Nice, inte incidenter med något diffust eller obegripligt ursprung. Dessa är tveklöst angrepp, som utgör delar av något som allt mer börjar likna början på ett krig.

 

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

%d bloggare gillar detta: