Teokrati – Varför inom Islam men inte inom Kristenheten

Det finns många likheter mellan den protestantiska religiösa väckelsen under 1500-talet och den salafistiska väckelsen i Mellanöstern under de senaste 200 åren. Liknande kritik riktades mot de respektive religiösa etablissemangen. Men det finns också avgörande skillnader. Den kanske viktigaste ligger i de olika resultaten dessa väckelserörelser fick som en konsekvens av de essentiella skillnaderna i religionernas teologi. Den protestantismen ledde till en separation mellan stat och kyrka eller ett underordnande av kyrkan under staten medan den islamistiska wahhabismen ledde till ett ännu starkare religiös kontroll över staten och teokrati. I denna jämförande diskussion kommer jag ställa protestantismen, med kalvinismen särskilt i åtanke, som växte fram under reformationen på 1500-t mot wahhabismen som växte fram under 17- och 1800-talen.

 

Likheterna:

Religiös renhet

Det som kännetecknar båda väckelserörelserna är att de ställde krav på religiös renhet. Alla ovanor som de troende hade lagt sig till med och externa influenser skulle rensas ut. Kvar skulle stå en enklare, mer avskalad religion, både vad gäller det andliga innehållet och den fysiska miljön, d.v.s. lokalen för tillbedjan.

En salafist vill att muslimen ska leva som muslimerna levde under profeten och hans närmast efterföljande kalifer. På samma sätt eftersträvade kalvinisterna att de kristna skulle leva som lärjungarna och de tidiga kristna. Bara det som stod i Bibeln skulle vägleda de troende, inte senare påfund från den katolska kyrkan. Inga⁽¹⁾ senare tillkomna procedurer och tolkningar kunde accepteras av de båda väckelserörelserna.

Ibn Wahhab, skaparen av den wahhabitiska rörelsen, pekade ut vad han uppfattade som polyteism, som det största felet inom islam. Muslimerna hade börjat anamma den kristna helgonadyrkan. Viktiga personer från islams tidiga historia dyrkades som helgon och troende vallfärdade till deras gravar och bad om hjälp med problem såsom infertilitet och ohälsa. Detta ansåg Wahhab vara avgudadyrkan. Han skrev att det var av vikt att avsluta ”all dyrkan av andra ”gudar” än Gud” och att de som inte accepterade detta skulle inte visas någon nåd. Istället skulle de rättrogna ”döda avgudadyrkarna var (de) än må finna dem”. Angrepp på kristna och judarna legitimerades också på detta sätt. Dyrkan av personer som Jesus och Moses m.fl. gjorde dem med till avgudadyrkare och därmed förlorade de sin status som ”skyddade” dhimmi-folk som det stipuleras inom islam.

Denna tanke återspeglas i den protestantiska aversionen mot helgonadyrkan. Även här uppfattades helgonadyrkan som en form av avgudadyrkan och något som det inte fanns stöd för i Nya testamentet. Protestanterna vände sig också mot de elaborerade dekorationerna i de katolska kyrkorna. De många vägmålningarna och andra illustrationerna tjänade som ett komplement till den latinskspråkiga mässan, som få kunde förstå. Eftersom dessa inte tjänade ett syfte nu när bibeln skulle tryckas på det lokala språket och mässorna hållas på detsamma, så skulle de bort. I kyrkan skulle människan möta gud utan hinder eller distraktioner. Essensen i protestantismens religionsyn är strävan efter ett mer asketiskt levnadssätt.

På samma sätt som protestanterna målade över ovärderliga kulturskatter i de svenska kyrkorna, har wahhabiterna gått hårt åt de muslimska dito. När de intog Mecka 1803 förstörde de alla gravkapell där det förekom helgonadyrkan. Överallt där wahhabismen idag får inflytande förstör de moskéer och andra religioners monument som inte lever upp till deras asketism. Från Bosnien, till Bamiyan i Afghanistan, till Timbuktu.

Kyskhet

I synen på kvinnan finns paralleller mellan de två väckelserna. Den kalvinistiska kyskheten och kraven på att just kvinnan ska bära den moraliska bördan för hur en relation mellan en man och en kvinna utvecklas påminner om wahabiternas syn. Det finns stora och påtagliga gradskillnader här, men andan är densamma. Denna kyskhetstanke har kommit och gått i väst. Den senaste blomningen skedde under den s.k. viktorianska eran som var en tid präglad av nykalvinism väckelse.

Kritik mot felande centrum

Båda reformrörelserna var givetvis starkt kritiska mot hur deras respektive religioners religiösa centrum hanterade sina maktpositioner. Kritiken mot Påven, var mer omfattande än den mot Kalifen, men de hade vissa gemensamma nämnare. Påvemaktens allt större politiska ambitioner fick stark kritik. Särskilt uppe i norr, där folken inte hade vant sig vid en arvtagare till kejsaren i Rom, som på sin tid aldrig hade haft politisk makt över dem. Närheten till Rom och den latinska kulturens hierarkiska natur gjorde folken i söder mer förlåtande inför Påvens olater, men i norr växte intoleransen för ett prästerskap som överkonsumerade rusdrycker, besökte prostituerade, inte kunde recitera ”fader vår” och en kyrka, som det synes, släpphänt förlät alla synder mot betalning (s.k. avlatsbrev) med avsikten att ackumulera rikedomar.

Den ottomanska kalifen såg precis som andra insatta muslimer att den muslimska världen halkade efter väst på ett dramatiskt sätt under 1700-talet och att enda lösningen var att kopiera den gamla kristna motståndaren. I Turkiet⁽²⁾ och Egypten, de viktigaste muslimskdominerade delarna av imperiet, påbörjades raskt reformer under 1800-talet med avsikt att få igång en industrialisering. Denna process fick inte önskat resultat, men mycket annat förändrades i Mellanöstern, särskilt i Levanten och Egypten. Kristen missionering inleddes och kristna skolor öppnades, vilka snabbt blev populära då de blev de bästa i regionen. Västmakterna tilltvingade sig reformer som gav de kristna och judarna riktiga och (i teorin) oinskränkbara rättigheter för första gången sedan före Muhammeds tid. Dessa förändringar satt inte väl med många traditionella muslimer. Kalifen i Istanbul anklagades för att ha svikit islam. Kalifen var en världslig härskare som samtidigt skulle se till uleman, de troendes, behov. Distinktionen mellan de två sfärerna finns som bekant inte inom islam. Nu ansågs han ha svikit, framför allt, den religiösa delen av sitt uppdrag. Han hade blivit alldeles för fokuserad på den världsliga sfären i sina ansträngningar att efterlikna det väst som nu kunde göra som de ville med hans rike. De islamistiska väckelserörelserna, framförallt wahabiterna, ansåg att svaret på svårigheterna låg i en återgång till det ursprungliga islam och att Kalifen nu skulle visas till rätta.

Det är inte vanligt att se på klyftan mellan wahhabismen och resten av sunniislam som lika stor som den som öppnade sig mellan protestanter och katoliker, men på många sätt är den just det. Det kommer kanske bli mer och mer uppenbart i takt med hur wahhabiterna med saudiska pengar i ryggen far fram i den sunnitiska världen och härjar och river bland moskéer och gravkapell och försöker omskola sunniterna från Göteborg till Malaysia i den mer strikta och renodlade tron.

Skillnaderna:

Teokrati eller inte?

Det finns således avsevärda likheter mellan de wahhabitiska och protestantiska väckelserörelserna, men skillnaderna är å andra sidan inte mindre. Frågan som uppstår är; varför utvecklades inte teokratier i de områden där den protestantiska väckelsen var stark? Nordamerika koloniserades till stor del av religiösa extremister av kalvinistiskt, eller annat protestantiskt, mönster. Religiösa som var för extrema för Europa och som mer eller mindre drevs i exil. Dessas inflytande är mer en påtagligt i dagens USA. Varför blev då inte USA en teokrati såsom Saudiarabien?

Jag ser två primära orsaker till detta:

1/ Reformationen fick bäst fäste i norr, i Holland, Storbritannien och Norden. Dels pga. av avståndet från Rom, men även med anledning av att reformationen drevs av statsmakten själv. I Mellaneuropa hade den reformerta väckelsen en mer folklig karaktär och bekämpades istället oftast av den politiska eliten. I norr kunde staten, i de nämnda exemplen, inte acceptera en annan form av kyrklig överhöghet som kunde utmana den statliga makten. I det fallet hade inget varit vunnet med den politiska chansning som reformationen utgjorde för kungar som Henrik VIII och Gustav Vasa. Istället underordnades de nya protestantiska kyrkorna raskt statsmakten.

2/ Detta förklarar inte varför inte USA blev en teokrati, när den staten trots allt grundades av djupt religiösa renläriga protestanter, helt befriade av det maktpolitiska spelet mellan statsmakterna i norr och Rom som utspelade sig på kontinenten. För att komma närmare sanningen så får vi se till de djupa skillnaderna mellan kristendomen och islam vad gäller religionernas natur. Det finns ingen grund för ett teokratiskt styrelsesätt i den kristna tron. Kanonisk lag har aldrig applicerats på samhället som helhet där den har haft giltighet. Inom islam finns som bekant den åtskillnaden inte. Sharialagen är mer än en religiös lag. Det är en religiös och världslig lag, förtäckt som religiös lag. På så sätt lurar alltid teokratin runt hörnet. För att applicera lagen måste samhället underställas de religiösa domarna. Även statschefen underställs per definition denna lag, alltså blir resultatet en teokrati när sharia införs.

Saudiarabien anammade den wahhabitiska väckelsen av liknande orsaker som furstarna i norra Europa anammade protestantismen. Wahhabismen gav familjen Saud ökad politisk makt. Mot löftet att skydda Ibn Wahhab och hans tro och sprida denna genom jihad, lovade Wahhab i sin tur att legitimera familjen Sauds styre. På så vis skapades en allians helt i linje med vad Muhammed ursprungligen hade tänkt. Det ”sociala kontraktet” mellan Kalifen och Umman (den muslimska gemenskapen) gick ut på att Kalifen var de troendes ledare så länge han skyddade dessa och deras tro. Själva anledningen till den wahhabitiska väckelsen var just att de traditionella ansåg att kalifen hade svikit sin uppgift. Då stod det dem fritt att kasta av sig hans styre, som det stipulerades i ”kontraktet”. Det Saud och Wahhab gjorde var att återskapa detta ”kontrakt” mellan härskare och Umman. Familjen Saud sitter bara säkert på tronen så länge de skyddar väckelsetron och sprider denna via jihad utomlands. Detta är inte ett tomt hot, på något sätt. 1964 tilltvingade sig Uleman (de religiöst lärde) att dåvarande kung Saud fick avgå pga. att han hade glömt sitt ansvar för den wahhabitiska saken och istället hade valt att leva ett sorglöst liv.

Det som skiljer wahhabismen från den protestantiska väckelsen är således att eftersom den politiska makten, som Saud så eftersträvade med hjälp av denna väckelse, är så sammanbunden med den religiösa makten, så blir en muslimsk stat som genomsyras av en väckelserörelse per automatik en teokrati. Det fanns aldrig en möjlighet att underordna religionen i relation till statens behov, när en islamistisk väckelserörelse fick greppet om samhället i den muslimska världen. Samtidigt, i norra Europa, fanns inte verktygen, ens om man så hade velat, att underordna staten efter religionens behov. En kristen väckelserörelse som förhåller sig sann till skrifterna kan aldrig ställa detta krav på samhället. Väldigt långtgående andliga krav kunde de ställa vilket kan illustreras med den kyrkobesöksplikt som gällde och de husförhör som prästerna utförde i hemmen, så sent som under det av nyväckelse präglade 1800-talet och ett generellt formativt inflytande över samhällsmoralen, men inte att underordna staten i relation till kyrkan. Därför resulterade inte ens det omfattande greppet om samhället som de amerikanska puritanismerna hade i en kristen teokrati.

Medan de protestantiska väckelserörelsernas insisterande på bokstavlig tolkningar av de heliga texterna ledde dem bort från det teokratiska spåret, så var det Istället den katolska kyrkan och dess högsta ledare i Rom som kom närmast att utöva världslig makt. Samma katolska ledare som protestanterna rätteligen anklagade för att avvika från det som stipulerades i Nya testamentet.

Summa summarum

Medan wahhabiterna vänder sig mot att den religiösa sfären tappar inflytandet över det världsliga så var protestantismen mot att den religiösa sfären fick inflytande över detta världsliga. På så vis är kristendomen och islam varandras motpoler. När en härskare inom den muslimska världen särar på de två sfärerna så bryter han mot skrifterna, men när en religiös ledare inom kristendomen, såsom Påven, försöker föra ihop dessa sfärer vilket var vanligt förekommande under 1000- till 1300-talen så bryter han mot dogmerna. Denna distinktion är viktigt eftersom den skapar förståelse för varför Europa och Mellanöstern har tagit så olika vägar. Kulturrelativister vill ofta argumentera för att de två religionerna är lika skadliga när det gäller krig och politik och framför ofta den ovan nämnda perioden och korstågen som beviset för detta. Det man inte inser är att medan muslimska härskare tog en politisk roll som en konsekvens av koranen så tog deras kristna motsvarigheter sig denna roll trots Nya testamentet.

Beviset för detta ligger i den utveckling som vi har haft sedan medeltiden. Religionens roll i Europas politiska liv har stadigt minskat medan den har förblivit stark i Mellanöstern. Det som verkligen bröt religionens roll i den politiska sfären var den protestantiska väckelsen. Inom islam ledde istället den motsvarande väckelsen till ett stärkande av denna roll.

Noter:

(1)    I realiteten blev det givetvis ”få” istället för ”inga” när det gäller de protestantiska rörelserna.

(2)    Syftandes på området där dagens turkiska statsbildning existerar. Turkiet fanns ej som stat vid denna tid.