En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Den nödvändiga konservativa ideologin!

ESSÄ

Förutsättningen för en väckelse inom högern är en återgång till konservatismens grundläggande tankegångar. Ett sådant återtagande av konservativ ideologi innebär dock inte dogmatism i någon som helst form. Konservatismen är nämligen den mest pragmatiska ideologin som man kan tänka sig.  Dock så finns det ett antal vägledande intellektuella principer som man anser har gjort västerlandet storartat, vilka jag tycker att vi ska ta till hjärtat. Två av de mest grundläggande av dessa principer är: Tilltron till en naturrätt bestående av universella objektiva moraliska sanningar och behovet av en ackumulerande utveckling. När vi har hållit fast vid naturrättens principer så har väst blomstrat. När vi har avvikit från den ackumulerande utvecklingen så har Europa störtats in i en våldscykel av revolutioner, blodsutgjutelse och totalitära ideologier såsom marxism och nazism.

Naturrätten

Idén om naturrätten är central inom konservatismen. Här drar man inspiration från en mer än 2400 år gammal filosofisk idétradition som går tillbaka till Platon och Aristoteles, som myntade begreppet. Grundtanken som har formats genom dessa år av idédiskurs är att det finns grundläggande rättigheter, oavsett vilket juridiskt system som råder och ej nödvändigtvis knutet till detta, som bygger på universella moraliska principer. Rätten till liv och trygghet, till egendom och rättssäkerhet, rätten till individuellt självbestämmande. Enligt naturrätten är dessa rättigheter objektivt uppenbara och ett samhälle som utvecklas i enlighet med dessa principer blir också harmoniskt och stabilt. Denna idétradition ligger till grund för inte bara den engelska Bill off Rights (1689), den amerikanska självständighetsdeklarationen och den franska förklaringen av människans och medborgarens rättigheter under revolutionen 1789, utan även FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Denna idétradition stötte på motstånd under 1800-talet då värdenihilismen växte fram, vars förespråkare hävdade att det inte fanns någon objektiv sanning, inga moraliskt sanna värden. Idén om naturrätten och värdenihilismen är varandras naturliga motpoler. Den logiska fortsättningen på nihilismen är kulturrelativismen som idag undergräver vår kulturs förmåga att kritisera brister och brott mot naturrätten inom andra kulturer. Enligt kulturrelativismen, som idag till stor del är vänsterns skötebarn, kan man inte säga att de moraliska principerna inom en kultur är bättre än de som råder inom en annan kultur. Alla kulturer ska bedömas efter sina egna standards och ingen moralisk princip är giltig utanför den enskilda kulturen.

Att denna tankefåra har fått ett sådant grepp om västvärlden är ett resultat av att kulturmarxismen har varit framgångsrik i att profitera på det västerländska självtvivlet i kölvattnet av de två världskrigen. Efter krigen tänkte många intellektuella att kanske allting som vi gjorde i väst var fel? Vilka var vi att deklarera att moraliska principer som var framväxta ur den judeokristna traditionen och dessutom var formade i den europeiska kontexten, ägde allmänmänsklig giltighet? Slutsatsen var dock felaktig. Problemet var inte de höga moraliska principer som västerlandet byggde sin utveckling på, eller att argumentet om dessas naturrättsliga giltighet! Problemet låg i det faktum att dessa inte hade fått ett tillräckligt starkt grepp om alla samhällen i Europa när de teknologiska genombrotten som möjliggjorde krigen kom. Vi var inte ännu tillräckligt immuna mot totalitärt, kollektivistiskt och utopiskt tänkande. Mer betoning på naturrätten borde ha varit svaret, inte mindre! Istället för detta förnuftiga svar så har vi nu fått se en 2300 år gammal filosofisk tradition brytas till förmån för en kulturmarxistisk dominans inom alla utbildningsinstanser, medierna och politiken.

Den verkan kulturrelativismen har fått genom vänsterns försorg blir uppenbar när vi betraktar den misslyckade integrationen av invandrare till vårt land. Eftersom inga traditioner eller vanor kan ses som stridande mot naturliga mänskliga rättigheter, så har kulturellt och religiöst förtryck, hedersvåld, religiösa irrläror och vetenskapsförakt fått härja fritt i vårt samhälle utan åtgärd. Att detta är skadligt för så väl individen som utsätts för det som för samhället i övrigt borde vara uppenbart.

Vi vill se en återgång till ett samhälle som bygger på idén om objektiva universella mänskliga rättigheter. Vi vill se att vårt land återupprättar tilltron till den västerländska civilisationens och vetenskapens frukter. Det är dags att skörda igen!

Ackumulerande utveckling

Den andra av konservatismens två grundpelare är tanken att samhället mår bäst av att utvecklas gradvis. Det Edmund Burke kallade för innovation är det ständiga ackumulerandet av goda erfarenheter från samhällets alla medlemmar genom historiens gång. Detta ska inte lättvindigt förkastas, då det borgar för en stabil och gynnsam samhällsordning. Konservatismen ska dock inte vara ett försvar för en stelnande social och politisk ordning. De samhällen som utvecklas i enlighet med naturrätten gör så med framgång. De andra stagnerar. Förtryckande strukturer som inte kan förmås att lösgöra sitt grepp om individen ska kunna få hjälp på vägen. Detta ska dock ske med största möjliga försiktighet och långsiktighet, då revolutionerande omvälvningar ofta medför svåröverskådliga konsekvenser.

Behovet av en stegvis utveckling som bygger på ett åtföljande av naturlagarna är en nödvändighet enligt konservatismen då man konstaterar att den enskilda människans förnuft inte räcker till för att förstå ett samhälles alla drivkrafter och således inte räcker till för att på ett tillfredsställande sätt radikalt omforma detta samhälle. Detta innebär att konservatismen utgör själva motpolen till utopiska fantasier. Dessa är dömda att misslyckas då de bygger på två felaktiga premisser. Den första är som sagt att en person eller en liten grupp av personer inte kan förstå samhället bra nog för att radikalt rita om detta. Bevis i sak är marxismen vars teorier visade sig vara fullständigt inkompatibla med den mänskliga naturen. Detta leder in till den andra felaktiga premissen; antagandet att alla människor är förnuftiga och i grunden goda. Konservatismen inser att människan är dualistisk. Hon är både god och ond. Hon är både altruistisk och självisk. Marxismen byggde sin katastrofala samhällsmodell på den orealistiska tanken att människan skulle prestera sitt bästa helt utan egenintresse. Kapitalismen, å andra sidan, förstår att det individuella egenintresset genererar det största värdet för det allmännas bästa.

De som förespråkar utopier som omvandlar samhället förespråkar ofta som en konsekvens stora ingrepp i individens liv och en stor stat. Beslut ska fattas över huvudet på folket av de som tror sig veta bättre om hur individen ska leva. Detta appellerar till människans värsta sidor. När man sätter folk i en position att utöva den sortens makt över sin nästa så kommer denna makt obönhörligen eskalera och missbrukas. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, som talesättet lyder.

Det är därför vi som konservativa ser den ackumulerande utvecklingen som det bästa skyddet för individen. Vi vill minska statens roll i individens och familjens liv. Ingen byråkrat eller politiker kan överblicka vilka behov alla individer eller familjer har och således är de inte skickade att bestämma om hur dessa ska fördela föräldrapenningen eller ta liknande beslut. En utopi som samhället lider under idag är den radikala feminismen som vill mena att könet är en social konstruktion och vill kvotera bort alla inbillade orättvisor. Såsom är fallet med all form av socialt ingenjörskap så finns det en förlorare för varje vinnare med en kvoteringspolitik. Vi anser att detta inte är statens roll. Varje övergrepp på en individs rättigheter är en tragedi.

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

%d bloggare gillar detta: