Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

Folkmordet på armenierna och fördrivningen av grekerna utgjorde slutpunkten på det Ottomanska rikets hårdhänta behandling av dess kristna befolkning. I takt med att de kristna tröttnade på förtrycket och gjorde uppror mot det turkiska styret så pådrevs den ottomanska metamorfosen från mångkulturelt imperium till turkisk nationalstat. Intoleransen mot religiös avvikelse under den ottomanska tiden övergick till intolerans mot språklig avvikelse i den turkiska staten. Auktoritär kontinuitet med andra ord. 

Den 24 april utgjorde hundraårs-minnesdagen för det turkiska folkmordet på dess armeniska befolkning. Naturligt nog möter Turkiet mycket kritik för inte bara sin roll som armeniernas baneman, utan kanske framför allt för att landets ledare vägar att erkänna att det var ett brott i sig. Påve Franciskus hade ryggraden att deklarera att detta var ”det första folkmordet under 1900-talet”, varpå sultan Erdogan svarade med hotelser som mer påminner om den Ottomanska tiden, vilket kanske var just den signal han ville sända. Det anmärkningsvärda svaret ljöd: ”Jag fördömer Påven och vill varna honom att inte begå samma misstag igen”.

Erdogans Turkiet ser, för att citera Foreign Policy, ”mindre och mindre ut som en europeisk demokrati och mer och mer som en en-mans-autokrati i Mellanöstern.” Denna turkiska ledare, som i juni söker stöd i de generella valen för en reform som ytterligare stärker presidentämbetets makt vilket ger honom än mindre anledning att bekymra sig för den oppositionella sekulariserade alewitiska minoriteten och de partier som dessa dominerar, håller på att föra landet i en oroväckande riktning. Förtryck av press och yttrandefriheten, kvinno- och jämställdhetsfientlig politik, stöd till terroristerna i Hamas och den syriska jihadrörelsen och kanske mest oroväckande förtäckt stöd till IS och passivitet inför deras försök att massakrera kurderna i Kobane. Det senare visar att vad förnekanden av sina egna brott i historien kan leda till för politik. Utan en gedigen självrannsakan, en öppen diskussion om landets brott mot mänskligheten, kan landet inte utvecklas till en respektabel nation, såsom tyskarna har efter kriget. Turkiet i dess nuvarande skick, med dess nuvarande ledning hör inte på långt när hemma i Europa!

Turkiets försvarare, skyller det armeniska folkmordet och den senare fördrivningen av grekerna från Konstantinopel och Mindre Asien på krigen (VK I och Grek-Turkiska 1919-22). De menar att fördrivningen och folkmorden kan ursäktas med att turkarna försökte förhindra att fler landsändar skulle kapas bort av kristna på samma sätt som hade skett sedan serberna påbörjade sin frihetskamp med upproret av år 1804. De menar att behandlingen av armenier och greker var ett direkt svar på fördrivningar av muslimer från Balkan i takt med befrielsekamperna där. Det är sannolikt att turkarna kan ha sett på saken på detta viset, men det är inget försvar för deras oproportionella svar. I botten ligger en unken föreställning och vilar; att Muhammeds följare hade den gudagivna rätten att styra de folk som de hade invaderat. Dem som gjorde uppror, med självständighet i åtanke skulle inte visas någon pardon. Oviljan hos Erdogan och hans gelikar i Ankara att erkänna det brottsliga i folkmordet ännu idag avslöjar att de fortfarande bär på detta tankegods. De anser att det var turkarnas rätt att bestraffa de upproriska. De kan inte se att frihetskamperna var en legitim korrigering av ett ursprunglig övergrepp; den muslimska invasionen av regionen.

Det Ottomanska riket var under 1800-talet plågat av ständiga uppror, men inte bara från kristet håll. Lokala pashor, såsom den ökända Ali Pasha ”Lejonet från Ioannina”, trotsade centralmakten på olika håll i riket. Under sina 82 levnadsår karvade Ali Pasha ut en i praktiken självständig stat utifrån sin pashalik med säte i Ioannina, som täckte Albanien och den grekiska regionen Epirus. På randen till det grekiska självständighetskriget stod den sista konfrontationen där han faktiskt verkade, omedvetet, till förmån för det grekiska upproret, men när ett lönnmord fasciliterade det abrupta slutet på hans bana så uteblev konsekvenserna för hans allierade. Samma godartade slut mötte de bosniaker som 1831-32 gjorde uppror mot det Ottomanska riket i syftet att utverka självstyre för de bosniska muslimerna. Upproret under ledning av Husein Gradascevic ”Draken från Bosnien” (ytterligare ett färgstarkt tillnamn) var klart inspirerat av det serbiska dito från år 1804-15, som fick konsekvensen att Ryssland utkrävde autonomi för Serbien 1829. Medan serberna massakrerades och torterades i drivor efter sitt upprors nesliga slut, så fick de bosniska muslimerna inte erfara någon liknande hämnd från Sultanen. Det är tydligt att muslimer och kristna dömdes efter olika mallar. Det som verkligen är anmärkningsvärt är det faktum att denna praxis inte ändrades ens i relation till wahhabiterna, som inte bara gjorde uppror mot Sultanen, utan även utmanade hans religiösa auktoritet som Kalif och alla rättroendes ledare. Svaret borde ha blivit gruvligt, men i själva verket blev detta ytterst släpphänt. Det wahhabitiska samhällets ideologi utgjorde ju ett hot mot ett av riket fundament. Istället för att göra som man senare gjorde på Chios, d.v.s. döma befolkningen kollektivt, så nöjde sig den utsända egyptiska armen, som bekämpade wahhabiterna mellan 1811-18, med att endast eliminera emiren och ett fåtal religiösa ledare. Resten av det politiska ledarskapet och folket fick återgå till sina liv och snart var wahhabiterna tillbaka vid makten.

Grunden för den särskiljande hårdheten mot de kristna ligger i det ”kontrakt” som turkarna ansåg sig ha ingått med sin kristna befolkning. De kristna var ”skyddade” från omfattande politiskt våld (men inte vardagliga övergrepp och orättvisor) så länge de var lojala. Så fort de tog sig rätten, som bevisligen muslimer också tog sig, att göra uppror mot utsugning och förtryck för att kräva självstyre eller mer, så tog detta ”beskydd” omedelbart bort. De kristna skulle då påminnas om sin plats i hierarkin, om vilka som var herrefolk och vilka som var rättslösa.

"Massakern på Chios" av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

”Massakern på Chios” av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

När grekerna inledde sin befrielsekamp var det ottomanska svaret således logiskt: Den upproriska ön Chios intogs 1822 och befolkningen dömdes kollektivt till utrotning. 20.000 hängdes på plats och resterande 70.000 greker skickades till slavmarknader i öster. Resultatet blev en väldig upprördhet i Väst och Ryssland där man, korrekt, ansåg att det Ottomanska riket hade gått långt bortom vad som var legitimt i försvar av rikets suveränitet. Således var fröet sått till, inte bara dessa makters intervention för att säkerställa en självständig grekisk stat, utan även en långsiktig intervention i det Ottomanska rikets inre affärer med syftet att skydda de kristna invånarna från ytterligare barbariska övergrepp. IS av idag framstår i perspektiv av Chios och det senare folkmordet på armenierna som rena duvungar. Turkarna frossade i pålning, uppsprättande av gravida magar, slängandet av barn från kyrktorn osv osv. Det är tydligt vilka IS får sin inspiration ifrån!

Vem vet vad som hade hänt om turkarna inte hade svarat på de kristnas uppror med en sådan gruvlig grymhet? Kanske hade riket överlevt längre? Kanske hade inte så många muslimer fördrivits från Grekland Och Bulgarien? Klart är i alla fall att det fanns röster i Västeuropa som var vänligt inställda till det Ottomanska riket före Chios och en del till och med efter. Dessa, främst brittiska, turkofiler såg det så som att ottomanerna höll trätande kristna fraktioner isär genom sitt, som man menade pragmatiska, styre. De fick vatten på sin kvarn efter att ha bevittnat de oupphörliga bråken mellan olika kristna trosinriktningar vid Jerusalems heliga platser mellan munkar och präster, ofta med dödlig utgång. Om dessa personer hade levt i vår tid så hade de säkerligen tolkat krigen i f.d. Jugoslavien under 1900-talet i ljuset av det ottomanska tillbakadragandet. Vad de dock inte insåg var att det ottomanska riket, istället för att dämpa konflikter, fungerade som en tryckkammare där aversion byggdes på genom århundradena med anledning av den negativa särbehandlingen de kristna och den generella ekonomiska stagnationen som orsakades av rikets tilltagande reaktionära religiösa karaktär.

Det finns även anledning att invända mot det moraliska resonemang som jag tog upp tidigare; att grymheterna mot greker och armenier var ett svar på fördrivningen av muslimer från Balkan, vilket skulle ge dessa inte bara ett sken av politisk nödvändighet, utan även av moralisk rättfärdighet. Detta resonemang ställer dock begreppen på huvudet. Hur kan man likställa ett ockuperande folks ”rätt” att leva i ett land i en privilegierad position, med ett ockuperat folks genuina rätt till självstyre? Man kan tycka att det finns en preskriptionstid på invasioner och historiska övergrepp, men ur moralisk synvinkel finns denna inte när det gäller folk och nationer som har en bibehållen kontinuitet och som fortsätter att lida av dess konsekvenser. Turkarnas ”rätt” att styra över det Ottomanska rikets icke-turkiska domäner har aldrig existerat. De hade missbrukat sin position gentemot de erövrade folken genom ett inrätta ett religiöst apartheidsystem som bibehölls genom århundradena motiverat av de nämnda föreställningar om muslimerna som ett herrefolk. Om ottomanerna inte hade etablerat detta system så hade muslimernas framtid i balkanländerna troligen fått en betydligt ljusare utveckling än vad som blev fallet under 1800- och 1900-talen. Här handlar det inte huvudsakligen om kollektivt ansvar, utan det individuella ansvaret som var och en har haft för att ha levt som en del av en högre kast gentemot, ofta sina egna landsmän, motiverat av religionen.

Uppdelningen av den odlingsbara jorden på Peloponnisos kan tjäna som en illustration av denna samhällsordning. De 40.000 muslimerna på halvön, varav de flesta var grekisk-talande och konvertiter sedan lång tid tillbaka, ägde 300.000 hektar mark, medan de 360.000 kristna ägde 150.000 hektar. Med andra ord ägde den genomsnittliga muslimen 17 gånger mer jord än den genomsnittliga kristna jordägaren. Var och en muslim som levde i detta system kunde inte undgå att inse att detta är ett fullständigt orättvist apartheidsystem som man såväl individuellt, som förmånstagare av detsamma, som kollektivt bar ansvar för. Att muslimer fördrevs med anledning av detta förhållande och de upprepade folkrättsliga förbrytelser som turkarna utsatte de revolterande kristna för legitimerar således inte det våld som greker, armenier och andra östkristna utsattes för senare. Detta var givetvis inte ett resonemang som den ottomanska staten kunde förstå när det hela utspelade sig. Få ockuperande makter inser att dess egen ockupation är illegitim. Det man däremot kan kräva är att dagens turkiska regering ska kunna inse detta och sluta ursäkta folkmordet med moraliskt relativistiska resonemang!

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

Ursäkten att folkmordet på armenierna var ett svar på gerillaverksamhet till stöd för den ryska armen under det första världskriget faller också, då den Ottomanska regimen redan 20 år tidigare hade visat vad man var beredda att göra för att kväsa de armeniska strävandena efter likabehandling med muslimerna. 1894-96 genomfördes de s.k. Hamidiska massakrerna då uppemot 300.000 armenier slaktades i östra Anatolien. Detta kan betraktas som en generalrepetition inför det som skulle komma, eller som en sista varning till armenierna: acceptera en underlägsen position, eller dö. Då som 1915 kom starka protester mot dödandet och planer drogs upp över hur armenierna skulle räddas, men i slutändan kunde inget göras annat än att framföra protester.

Folkmordet på armenierna får utgöra den slutgiltiga domen över det Ottomanska riket. Det enda möjliga långsiktiga utfallet av det månghundraåriga religiöst baserade förtrycket av de kristna och herrefolkstänkandet blev ett sönderfall dränkt i blod. Blod utgjutet i namn av hämnd, blod utgjutet i namn av förakt för en undersåte som sågs som underlägsen i Guds ögon. Samtidigt som den ottomanska staten gick under i blodsorgier, så föddes den turkiska staten ur denna situation som en blodsfärgad fågeln fenix. En stat född ur oförätter mot sina kristna undersåtar som fortsätter i samma mentalitet via behandlingen av kurderna. Utrensningens och utestängandets logik fortsätter men nu med andra förtecken. Efter att ottomanerna hade rensat ut de kristna, kunde den nyfödda turkiska staten skapa sin identitet runt en turkisk nation. Kurderna, där många hade varit behjälpliga i övergreppen mot de kristna, blev nu dem som inte passade in. Det är samma skruvade tankegångar i ny skepnad: Att en ockupant förklarar ett ockuperat folks kamp för likaberättigande som illegal.

Jag skulle vilja illustrera det bisarra i det ottomanska moraliska tänkandet genom en jämförelse med ett kontrafaktiskt historiskt scenario: Tänk er att Nazityskland hade vunnit kriget och genomfört sin kolonisation av bland annat Ukrainas bördiga jordar. Huvuddelen har här portionerats ut bland tyskar och till nazismen ”konverterade” ukrainare. Århundraden senare börjar imperiet implodera tack vare såväl att ”de allierade” har återuppstått, som att ukrainska uppror har blossat upp. Nazister fördrivs från Ukraina under våldsamma former, till svar på såväl orättvisorna som råa tyska anti-partisan operationer med massavrättningar. Tyskland påbörjar då ett massmord på en polsk befolkning som börjar visa tecken på politisk rastlöshet, och fördriver de överlevande ner till Venedig, med motiveringen att de är på väg att ta exempel från sina slaviska bröder. En avnazifierad tysk stat skapas, efter fredsavtal med de allierade, som nu inkluderar hela det tidigare Polen. Hundra år senare kan denna tyska stat ännu förneka folkmordet på polackerna och driva tesen att det var ett motiverat självförsvar mot separatism, medan man väntar på att ett världssamfund som genom sin tystnad accepterar denna moraliska relativism ska uppta det nya Tyskland i sin varma famn!

Känns detta bisarrt? Då vet ni hur armenierna av idag känner inför hur världen hanterar Turkiets undanflykter och fortsatta agerande mot armenierna!

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

11 Responses to Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

  1. Pak Choi says:

    Hej Måns! Jag läste detta med stort intresse. Jag skulle vilja fråga dig om något som är oklart för mig. Jag läste att i det Ottomanska riket fick inte bönder äga jord, utan att de arrenderade den från skatteindrivarna och att det var kolonilisterna som införde äganderätten. Skatteindrivarna ägde inte heller jorden, utan var tillsatta av sultanen. Du skriver att muslimerna hade 17 ggr mera jord än kristna. Betyder det att i vissa delar av riket fanns äganderätt?

    • monskrabbe says:

      Till stor del sant som du säger, även om en reform genomfördes 1875 (efter de västerländska stormakternas påtryckningar) som möjliggjorde för de kristna bönderna att äga sin egen mark. I fallet Peloponnisos som jag tar upp så ägdes den kristna andelen av marken i början av 1800-talet av stora jordägare (Fanarioterna).

  2. Hej Måns! Jag är väldigt imponerad av Dina kunskaper i en del av historien som inte är så känd här i landet. Jag är nyfiken på Din utbildning. Vill Du berätta lite om den?

    • monskrabbe says:

      Jag har läst till C-kurs i freds. B-kurs i stats och en hel del fördjupningskurser i Ryssland, Balkan, Öst och Centraleuropa, Säkerhetspolitik och en del andra kurser såsom samhällsgeografi och ekonomisk historia. Detta ger en bra inledande orientering, men det mesta får man läsa sig till själv. Jag skriver gärna om Ryssland, Balkan och Mellanöstern. Det sistnämnda är ett område som jag intresserade mig för först efter studierna. 9/11 förändrade mycket. Dessa områden har också överlappat med dem som jag har sysslat med i min yrkesverksamhet.
      Jag skriver också en hel del religionsdebatt, där frågan om islams roll i våra samhällen ofta dyker upp. Detta är inte ett ämne som jag skriver om för att jag vill, utan för att jag känner att jag måste. Tyvärr är situationen sådan idag!

  3. inte viktigt says:

    Fattar inte varför det är ett folkmord, när armenierna själva dödade jag vet ej hur många turkar/kurder det nu kan vara. Men de är inte oskyldiga. Ryssland hjälpte armenierna att attackera Osmanska riket. De trodde att de kunde vinna över turkarna, men de insåg inte att de inte kunde göra det. Första Premiärminister av Armenien skrev ner sina ord, inte pratar folk om det. – Men det är normalt att skylla på muslimer, 😉 Alltid deras fel. Jag har själv vänner som är både kurder och turkar som berättat själva hur deras släktingar blivit slaktade, jag känner även Armenier som inte håller med om att det var folk mord, de själva säger att många dog av svält. Många säger åxå att Ryssland svek de och lät dem dö. Men men vad är sant vad är falskt? Fanns ingen utländsk reporter eller något som va där å skrev ner allt som hände precis!

    http://videos.factcheckarmenia.com/

    • monskrabbe says:

      Så du menar att eftersom armenierna försökte frigöra sig från det ottomanska förtrycket, så var det rätt av turkarna att massakrera dem alla, kvinnor, barn och gamla??? Det är precis det tankesättet, som turkarna hade, som jag angriper i artikeln. Det fanns en dubbel standard. En för muslimer och en för kristna!

      P.s. Det fanns utländska observatörer, journalister, missionärer osv. Deras vittnesmål är enstämmigt. Det var ett folkmord!

  4. En person says:

    Mer än 2 miljoner människor dog.
    Muslimer
    kristna
    Judar
    Turkar
    Kurder
    Armeniska ottomanska medborgare
    Vart dödade.

    Armenien är inte oskyldiga om du frågar mig.

    • monskrabbe says:

      Menar du på fullt allvar att armenierna bär skulden för alla dödsfall i det Ottomanska imperiet under kriget? Eller hur tänker du här?

  5. San says:

    Först och främst bra skrivet!

    Dock är det vissa punkter som missats, ej stämmer.

    1. Kurderna deltog som allierade i mördandet i ett avtal om att så fort de kristna ( assyrier, armenier och greker ) är borta får de ta över. Det var ej fåtalet kurder som deltog, det var en majoritet av kurderna som deltog i mördandet. Turkarna själva hade ej klarat av folkmordet själva. Vissa hävdar att det fanns kurder som vägrade order i mördandet, jamen likaså fanns det turkar som vägrade order, men dessa var i extremt liten minoritet. Gör om gör rätt, kurderna och turksrna begick folkmordet på uppdrag av tyskarna/ungturkarna

    2. Du missar att skriva om en stor del av offre vännen, assyrier mördades i ett antal om 750-1 miljon, greker mördades och förflyttades i ett lika stort antal

    3. Upproret som armenierna ör kända för var utfört av ett antal små millitanta grupper, ska 4 miljoner kristna mördas pga detta? Är detta turkar/kurders ståndpunkt. Skärp er

    • Mons Krabbe says:

      San,
      Tack för omdömet!

      1) Eftersom jag inte har en god källa på exakt hur stor del av den kurdiska befolkningen som hjälpte turkarna i massakrerna, så valde jag en försiktig formulering. Klart är iaf att kurder hjälpte till i mördandet och sedan tog över de kristnas mark. Något som vidare kastar en skugga över kurderna idag är hur det kurdiska styret i norra Irak beslagtar mark från de kristna i kölvattnet efter IS framfart. Detta är inte ett särskilt aktningsvärt agerande!

      2) Tycker absolut att jag nämner de övriga kristna i texten, men var vänlig och notera att detta inte är en katalogisering av brotten under 1915, utan att texten mer handlar om hur turkarna reagerade på det faktum att imperiet rasade samman och de dubbla standards som man applicerade på kristna respektive muslimska upproriska grupper.

      3) Jag utgår från att anklagelsen i denna punkt inte är riktad mot undertecknad!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: