En politikerklass utan ansvarskännande!

KOMMENTAR

En av veckans snackisar har varit miljöpartisten Hanna Lidström som pratar sig varm om flygets inverkning på klimatet, men som gärna själv flyger till när och fjärran (1, 2). Hanna är språkrör för Grön Ungdom, och om vi för en stund lämnar klimatdebatten åt sidan och bara förhåller oss till miljöpartiets egen syn i frågan, så är hennes hållning ganska anmärkningsvärd. Hennes syn på det egna ansvaret för vad hon predikar, är att, om inte alla gör rätt så har hon inget ansvar för att visa vägen. Istället ska staten träda in och tvinga. Ganska symptomatiskt för vänsterns syn på individ vs stat.

Hanna Lidströms ståndpunkt att det är rimligt att föra linjen att flygandet ska begränsas, men att samtidigt själv inte vilja sluta flyga, känns igen från tidigare miljöpartistiska klavertramp, såsom Fridolins ”Arlanda-Bromma linje”, och överutnyttjande i allmänhet, av regeringsplanet för vanliga möten i Bryssel. Den känsla som smyger sig in är dessa personer alltid anser att det är någon annan som ska kompromissa med sin livsstil, men inte dem själva, partieliten som faktiskt driver den här linjen. Såsom i Orwells ”Djurfarmen”, att ”alla är jämlika, utom vissa, som är mer jämlika än andra”.

Politiskt är det oerhört ihåligt att propagera för en linje, där man själv, som politiker inte leder från främsta ledet och visar vägen. Det är som att säga sig vara feminist, men samtidigt själv begå övergrepp på kvinnor. Det finns ju dagsaktuella exempel på detta. Det är som att säga sig vara orolig över brottsligheten, men samtidigt själv inte leva ett laglydigt liv, utan istället hävda att samhället behöver höja straffen för att avskräcka sådana som en själv från att begå brott. För att fortsätta att hamra in poängen, så är det som att tala om vikten av skattemoral, men samtidigt inte själv betala sina skatter. Ja, jag talar om dig Mona Sahlin!

Lidström säger att det vore meningslöst för henne att agera själv, eller ens att bara alla dem som bryr sig, agerar. Istället måste alla tvingas! Och det är staten som ska göra det, via lagstiftning om straffskatter. Det finns inget eget ansvar i enlighet med hennes vänstervärldsbild. Istället är allt systemets fel. Här kommer vi in på ett stående tema hos vänstern. Människan är ett offer för ondsinta strukturer och är därmed befriade från eget ansvar. Istället är det staten som ska träda in och lägga allting tillrätta. Slutprodukten av ett sådant här förhållningssätt är att vi, etiskt och moraliskt, förvandlas till zombies under den allsmäktiga staten.

Jag tycker personligen att en politiker ska leva som den lär. Ingen är perfekt, men det minsta man kan förvänta sig av en politiker, är att att denna visar vägen när det gäller de egna hjärtefrågorna. Med folkvalda som Lidström, Fridolin och Sahlin, så är det inte konstigt att folket idag hyser ett djupt förakt för politiker.

Annonser

Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

%d bloggare gillar detta: