En politikerklass utan ansvarskännande!

KOMMENTAR

En av veckans snackisar har varit miljöpartisten Hanna Lidström som pratar sig varm om flygets inverkning på klimatet, men som gärna själv flyger till när och fjärran (1, 2). Hanna är språkrör för Grön Ungdom, och om vi för en stund lämnar klimatdebatten åt sidan och bara förhåller oss till miljöpartiets egen syn i frågan, så är hennes hållning ganska anmärkningsvärd. Hennes syn på det egna ansvaret för vad hon predikar, är att, om inte alla gör rätt så har hon inget ansvar för att visa vägen. Istället ska staten träda in och tvinga. Ganska symptomatiskt för vänsterns syn på individ vs stat.

Hanna Lidströms ståndpunkt att det är rimligt att föra linjen att flygandet ska begränsas, men att samtidigt själv inte vilja sluta flyga, känns igen från tidigare miljöpartistiska klavertramp, såsom Fridolins ”Arlanda-Bromma linje”, och överutnyttjande i allmänhet, av regeringsplanet för vanliga möten i Bryssel. Den känsla som smyger sig in är dessa personer alltid anser att det är någon annan som ska kompromissa med sin livsstil, men inte dem själva, partieliten som faktiskt driver den här linjen. Såsom i Orwells ”Djurfarmen”, att ”alla är jämlika, utom vissa, som är mer jämlika än andra”.

Politiskt är det oerhört ihåligt att propagera för en linje, där man själv, som politiker inte leder från främsta ledet och visar vägen. Det är som att säga sig vara feminist, men samtidigt själv begå övergrepp på kvinnor. Det finns ju dagsaktuella exempel på detta. Det är som att säga sig vara orolig över brottsligheten, men samtidigt själv inte leva ett laglydigt liv, utan istället hävda att samhället behöver höja straffen för att avskräcka sådana som en själv från att begå brott. För att fortsätta att hamra in poängen, så är det som att tala om vikten av skattemoral, men samtidigt inte själv betala sina skatter. Ja, jag talar om dig Mona Sahlin!

Lidström säger att det vore meningslöst för henne att agera själv, eller ens att bara alla dem som bryr sig, agerar. Istället måste alla tvingas! Och det är staten som ska göra det, via lagstiftning om straffskatter. Det finns inget eget ansvar i enlighet med hennes vänstervärldsbild. Istället är allt systemets fel. Här kommer vi in på ett stående tema hos vänstern. Människan är ett offer för ondsinta strukturer och är därmed befriade från eget ansvar. Istället är det staten som ska träda in och lägga allting tillrätta. Slutprodukten av ett sådant här förhållningssätt är att vi, etiskt och moraliskt, förvandlas till zombies under den allsmäktiga staten.

Jag tycker personligen att en politiker ska leva som den lär. Ingen är perfekt, men det minsta man kan förvänta sig av en politiker, är att att denna visar vägen när det gäller de egna hjärtefrågorna. Med folkvalda som Lidström, Fridolin och Sahlin, så är det inte konstigt att folket idag hyser ett djupt förakt för politiker.

Annonser

Nej, det finns ingen plats i de demokratiska institutionerna för odemokratiska värderingar!

Det verkar som att SVT:s avslöjande på måndagen, att Kaplan ser ut att ha verkat till förmån för en främmande makt, var det sista strået som knäckte kamelens rygg. Att han regelbundet träffade Milli Görus, som enligt Mona Sahlins ord är; ”djupt anti-semitiskt” och enligt Kurdo Baksi har en ambition att ”islamisera Mellanöstern och hela världen”, var tidigare, enligt undertecknad, det tyngsta argumentet för hans avgång. Milli Görus är ett av Erdogans redskap för att islamisera samhället och när SVT avslöjade att Kaplan även träffade en direkt representant för Erdogans regim vars uppgift det är att infiltrera och påverka omvärldens syn på Turkiets kvasidemokratiska styre, så blev detta troligen droppen. Kaplan var med andra ord sannolikt en agent för en främmande makt! Likväl så kan inte miljöpartiet förmå sig att ta avstånd från honom. Istället försvaras hans ”goda karaktär och värderingar”. Att hans värderingar står i stark kontrast till de demokratiska gör dem tydligen inte mindre ”goda”?

Islamistkramare runt om i landet, såsom miljöpartiets Peter Eriksson i Aktuellt på måndagskvällen, envisas likväl med att påstå att kampanjen mot Mehmet Kaplan var ett utslag av s.k. ”islamofobi”. Eriksson hävdar att de som inte är etniska svenskar eller av annan religion får utstå en hårdare behandling. Detta påstående kan lätt skjutas ner, genom en hänvisning till alla dem ”etniska svenskar” som har fått lämna sina poster för långt mindre förseelser. Istället kan man vända på brädet och påvisa att dem som kritiserar islam behandlas väldigt hårt medan personer som Kaplan kommer undan med väldigt mycket väldigt länge, just därför att de är av annan religion och etnicitet.

Rashid Musa, ordförande för ”Sveriges unga muslimer”, stämmer in i denna kör av ogrundade rop efter en offerroll, i syfte att minska det framtida motståndet mot försök att föra fram islamistiska politiker på den svenska politiska scenen. Han hävdar att angreppen på Mustafa Omar och nu Kaplan, ”påverkar unga muslimers vilja att deltaga” och att detta visar för dem att muslimerna ”inte har en plats de demokratiska institutionerna.” Nej, inte så länge de försöker föra in demokratifientliga värderingar i dessa institutioner, skulle jag vilja säga till svar!

Frågan vi får ställa oss här är, till vilket pris vi vill genomföra en integration av politiken? Är egenvärdet av att föra in muslimer i de demokratiska partierna och regeringen så stort att vi ska ha överseende med att de värderingar de ofta bär på är odemokratiska? Svaret från Miljöpartiet och oftast från Socialdemokraterna (Omar till trots), är att det ÄR värt det. Integration är ett egenvärde och stärkta av ”uppbyggliga” (läs; underminerande) kulturrelativistiska värderingar så ser de inte varför våra värderingar är bättre och ska läras ut.

Jag vill hävda att priset är aldrig värt det! Låt de muslimer som har anammat vårt samhälles demokratiska värdegrund deltaga, men förskjut alla dem som vägrar att anpassa sig. Demokratin är alldeles för skör för att man ska kunna utsätta den för sådana här påfrestningar. Den enda konsekvensen av att man släpper in islamister med demokratifientliga värderingar är att man visar för de unga muslimerna att demokratin är svag i sina värderingar i relation till islam. Det skulle visa att det finns en mottaglighet för de islamistiska värderingarna, om att stat och religion ska sammansmälta, i vårt samhälle. Att sända denna signal vore en ogärning mot både dem och vårt samhälle. Vi ska inte ge dem detta intryck. Istället ska vi tydligt visa att islamistiska värderingar inte har en plats i vår demokrati och att om dessa unga muslimer vill ha en framtid inom politiken så ska de slå dessa idéer ur sina huvuden på studs!

%d bloggare gillar detta: