Allt fler argumenterar för att rösträttsåldern bör sänkas till 16-års ålder. Utomlands är detta mest förekommande i Latinamerika, men det har även förekommit sådana steg i Europa. Här i Sverige propagerade Gudrun Schyman (Fi) under Almedalen i somras för denna förändring. Likaså har Grön ungdom gjort. Det finns även de inom miljöpartiet som för en mer extrem linje, som går ut på att det inte ska finnas en åldersgräns alls, att spädbarn ska få rösta via sina föräldrar. Det vettigaste inlägget i frågan kom från forskaren Patrik Lindenfors på DN Debatt 29/7-13, men han undvek att ta upp en avgörande aspekt, vilken jag ska ta upp nedan. En för mig okänd person, Josephin Ljungberg, skrev ett inlägg på DN Åsikter 9/12-15, som helt uppenbart var en copy-paste från Lindenfors artikel, vilket föranledde mig till att skriva detta svar, som jag dock riktar direkt till källan, nämligen Lindenfors.
Lindenfors hänvisar till en undersökning av 16-åringars röstbeteende i Niedersachsen, som sägs påvisa att dessa inte i högre utsträckning röstar på populistiska partier. Frågan som hänger i luften är dock hur man definierar populism? Detta begrepp kan ha många betydelser. En stor del av dagens politik, förd av de etablerade partierna, kan ses som populistisk, där man är opinionsdriven eller mediadriven, i första hand och anpassar sig till dagens nycker, i motsats till att vara till exempel ideologiskt driven. Är det inte populism när partierna har ett beroendeförhållande till opinionsundersökningar som visar exakt vad de kan vinna eller förlora på det ena eller det andra ställningstagandet, där röstfiske och valfläsk blir en del av den dagliga politiska dieten. Det krävs mogenhet och erfarenhet för att kunna genomskåda detta.
Lindenfors menar att 16-åringar är mer välinformerade än någonsin och har en skolutbildning som är mer fokuserade på förståelse än tidigare, vilket gör dem mer lämpade än 16-åringar under 70- och 80-talen. Jag betvivlar att utvecklingen har gått så snabbt. Istället finns det skäl att beakta att elevernas kunskapsbas har eroderats till förmån för ett värderingsbaserat urval av studieobjekt. Men mer oroväckande är den utveckling mot en tilltagande ytlighet som mest av allt präglar dagens unga. Om dagens skola har misslyckats med att motverka denna utveckling så har den helt enkelt inte lyckats med att leverera en 16-åring som är mer mogen att fatta välgrundade beslut som rör nationens framtid, än sina föregångare.
Studier har visat att dagens ungdomsgeneration, präglade som de är av informationsteknologin, har svårare än tidigare generationer att ta till sig djuplodande texter. Istället intas allt i korta förenklade sammanfattningar. Språkforskaren Theres Bellander skriver att ”det (är) oroande att ungdomar får allt svårare att förstå djupare texter. Här finns en tydlig baksida med utvecklingen mot mer fragmentariska texter”. Hon fortsätter; ”Människor möter alltmer sällan långa, fördjupande texter. Och tränas man inte i det så minskar förmågan att tolka dem.” Dessa brister avhjälps inte för flertalet förrän i bästa fall långt in i 20-års åldern. ”Sociala medier-generationen” blir dessvärre enkla offer för slagkraftig plakatpolitik.
Lindenfors hävdar vidare att eftersom man är straffmyndig vid 15-års ålder och får starta företag vid 16, så borde man även få förtroendet att rösta vid denna ålder. Att man vid 16-års ålder får ta konsekvenser av sitt eget handlande innebär dock inte att man är mogen att ta ansvar för andra, i betydelsen samhället. Dessa två ting får man skilja på. I det senare fallet har vi rätt att ställa högre krav.
Den viktiga aspekt som Lindenfors undvek att ta upp är att hjärnan tar tid att mogna till den grad då den kan förväntas ta balanserade och välavvägda beslut. Det handlar alltså inte om barnens högre IQ såsom han även hävdar, eller mängden kunskap, ytlig eller djuplodande, som de har hunnit ta till sig. Det handlar om förmågan till perspektiv och att se sammanhang!
Hjärnforskaren Jay Giedd har visat genom sin forskning att området runt pannloben, ”beslutsfattarcentrum” som han kallar det, ofta inte blir färdigutvecklat förrän vid 25-års ålder. Det innebär att förmågan till överblick och att kunna sålla intryck ofta är outvecklade bland tonåringar. Att sänka rösträttsgränsen till 16-års ålder vore att ställa krav på de unga som inte motsvaras av deras förmåga. Jay Giedd säger att tonåringar har ett mer känslomässigt styrt beteende på grund av att den delen av hjärnan istället mognar snabbare.
Det vi inte behöver mer av i politiken är ytterligare avsteg från rationalism och långsiktighet i riktning mot emotionella och dåligt övervägda beslut. Detta har vi nog av genom att ungdomsförbunden redan nu utövar ett stort inflytande över sina moderpartier. En sänkning av rösträttsåldern skulle troligen accelerera denna utveckling när partierna i ännu större utsträckning skulle komma att vända sig mot de unga genom att anpassa sin politik utefter deras emotionalism.
Vi skulle även få se ännu fler unga och oerfarna politiker i riksdagen i ansträngningar att framstå som ”det ungdomliga alternativet”. I dagens röd-gröna regering så har konsekvenserna av bristande kompetens, omdöme och erfarenhet blivit mer påtagligt än någonsin tidigare. Vi behöver istället bryta denna utveckling!
Mons Krabbe 
Rösträttsålder bör rimligen kopplas till myndighetsålder. Dvs den som är berättigad att göra ett val, som har bäring på och konsekvenser för en själv eller ens medmänniskor, bör naturligtvis också anses vara ansvarig för de konsekvenser som det gjorda valet resulterar i.
Den sortens resonemang, och synsätt, ligger bakom samhällets beslut om när en individs straffmyndighetsålder ska anses vara uppnådd, när hans/hennes ålder för rätten att köpa alkohol och tobak, rätten att köra moped, mc, bil etc inträder.
Kan man anses vara kapabel att ta ansvar för sådana val och handlingar (som påverkar både en själv och ens medmänniskor), ligger det också nära till hands, kan man tycka, att supponera, att man också är kapabel att ta ställning till sådana val och beslutshandlingar som direkt påverkar ens eget liv som social varelse. Eller?
Om detta resonemang accepteras, borde väl också sänkt ålder för ingående av äktenskap lobbas/propageras för?
Alltså: Har man omdöme nog att göra val som har bäring på andras väl och ve, vilket rösträtt innebär, är det rimligt att också få göra egna val som rör det egna välbefinnandet.
Härav följer, anser jag, att de som ivrar för sänkt rösträttsålder också bör tillhandahålla goda och tunga argument till varför man då inte samtidigt – i konsekvensens namn – bör sänka åldern för ingående av äktenskap, framföra motorfordon, köpa alkohol etc.
Läs nu denna mening, hämtad från bloggposten här ovanför, en gång till: ”Det finns även de inom miljöpartiet som för en mer extrem linje, som går ut på att det inte ska finnas en åldersgräns alls, att spädbarn ska få rösta via sina föräldrar.”
Rösta via sina färäldrar? Påminner inte det om den muslimska traditionen att föräldrarna (eller släkten) bestämmer vem deras barn ska få gifta sig med, ett val som oftast görs utan att de det berör erhåller någon som helst vetorätt.
Det skulle onekligen vara trevligt, ja rent av anständigt, ifall någon rösträttsålderssänkande ivrare, ville utveckla sina tankegångar och argument ytterligare.
På sätt och vis påminner detta om det kristna (och muslimska) löftet om evigt liv i paradisisk miljö. I förstone låter det löftet underbart. Men om man tar sig tid att begrunda erbjudandet/löftet ordentigt, inses lätt att detta till synes fantastiska löfte också har en rad allvarliga och negativa baksidor, vilka är lätta att förbise, åtminstone inledningsvis, innan man noggrant har penetrerat . ämnet.
GillaGilla
Det är som du säger, att om man sänker rösträttsåldern, så följer det logiskt att man då också måste sänka åldersgränsen på en mängd andra områden.
En annan reflektion, när det gäller de unga eventuella mognad, är att samtidigt som de i sena tonåren idag kan verka brådmogna på många sätt, vad gäller hur de klär sig och relaterar till omgivningen, så ger de ett omoget intryck på andra sätt. De för sig mer en kaxighet och inbillad vuxenhet samtidigt som de framstår som den mest ansvarslösa generationen i historien. De vill inte ta jobb som inte lever upp till deras visioner om vilken karriär de ska ha och de hävdar allt mer att de ska skyddas från allt som kan väcka känslor genom s.k. ”trigger warnings”. Vi har att göra med en brådmogen men samtidigt snuttifierad generation av ansvarslösa jättebebisar. Man ser inslag på Aktuellt om arbetslösa ungdomar som vägrar sommarjobba med att plocka bär eller plantera gran, för att det inte passar dem. Men det passar bättre att leva på staten då? Nej, denna generation förtjänar snarare en höjning av rösträttsåldern!
P.s. Till alla er som hade önskat en trigger-warning här för att skydda era känsliga själar från mitt raljerande, så kan jag säga att, ja, jag överdrev en aning och generaliserade ordentligt för att få fram poängen, men tyvärr så är det jag skriver symptom på ett växande samhällsproblem. Curling-generationen måste fås att vakna till, och det snabbt!
GillaGilla
http://illvet.se/hjarnan/tonaaringar-har-ar-fem-anledningar-till-att-tonaaringar-ar-omojliga
GillaGilla
https://utopiablogg.wordpress.com/2015/10/04/rostratt-vid-vilken-alder/
GillaGilla
Ja, jösses. Nu efter att ha läst dessa de två senaste länktipsen här ovanför fattar jag, att det nog blir dags att förbereda sig för, och se fram emot, en mardrömsfylld natt.
Ett Sverige styrt av FI och MP – kan någon Sverigevän ens vilja önska sin värsta fiende detta?
Ska 16-åringar ha rösträtt i detta land, då bör väl, i konsekvensens namn, samma 16-åringar samtidigt också göras valbara till att representera svenska folket i Sveriges riksdag, landsting och kommunfullmäktige?
Kanske lite väl magstarkt, av FI och MP, att driva båda dessa frågor samtidigt. Rent taktiskt bör de båda partierna hellre välja att driva blott en av dem åt gången.
OM eller när FI och MP till slut har fått del 1 av sin våta önskedröm uppfylld, blir det nästan logiskt att steg 2 i deras drömscenario – mitt mardrömsscenario – också implementeras. Litesom efter vintern följer våren.
Det spelar förmodligen ingen avgörande roll i vilken ordning de här båda stegen tas. Det ena leder till det andra oavsett. I konsekvensens namn.
Jag känner så här: Det finns få eller inga skäl att oroa sig för den globala uppvärmningen för Sveriges vidkommande, ifall FI och MP finge sin vilja igenom vad gäller deras gemensamma drömscenario (om sänkt rösträttsålder). Med nuvarande invandringstakt och så, som lök på laxen, sänkt rösträttsålder kommer det svenska välfärdssamhället att göra samma ”klassresa” som den svenska skolan. Dvs ta hissen rakt ned i källaren.
Vi får nog räkna med att rätten till fri rollator (som lån) och fri rullstol (som lån) för behövande åldringar i så fall kommer att ersättas med fri moppe (ej som lån utan som gåva från Sveriges ungdomliga riksdag) till, varför inte, tioåringar (trimmad moped) – eller, varför inte, till sjuåringar i deras fall ej trimmad moped) – på det att dessa våra unga framtidshopp lättare ska kunna ta sig till skolan och hem igen därifrån? Åldringar kan väl krypa om de behöver förflytta sig. Kort sagt göra som spädbarnen. Så att cirkeln blir, så att säga, sluten. Vem har sagt att förflyttningar måste ske upprätt och snabbt?
Kan bara hoppas att källargolvet är så pass stabilt, att det inte kan perforeras och pulveriseras av det nedåttryck som detsamma kan förväntas bli utsatt för.
Till sist vill jag parafrasera Viktor Rydbergs berömda tomtedikt:
När MP och FI går samman för att promota den här saken,
börjar nog även tomten att grubbla och hålla sig vaken.
Skall MP och FI styra landet med fast grepp om grimma och tömmar,
får många av oss räkna med nattsömn störd av de hemskaste drömmar.
GOTT NYTT ÅR! (Bäst att passa på att önska det nu. Redan i mitten av detta århundrade finns det risk att sådana nyårshälsningar snarast kan uppfattas som ett hån. Eller vad tror ni andra?)
PS Lyssna gärna på professor Johan Rockströms Vinter-program, vilket sändes tidigare i dag. Utifall att du tycker att ovanstående litania från mig inte räcker för att ge just dig en mardrömsfylld natt. DS
GillaGilla
Med den logiken ska inte sådana med hjärnskador eller vissa med psykiska funktionsnedsättningar få rösta eftersom de kanske aldrig ens når en 16-årings intellekt.
GillaGilla
@Truth: Förvisso har du en stark poäng där. Men jag tycker samtidigt, att du borde ha utvecklat ditt resonemang ytterligare – i syfte att belysa den sortens problematik som du nu lyfter fram.
När du nu inte gör detta, utser jag mig själv till att försöka åstadkomma den sortens belysning som hittills har saknats i vår debatt här i kommentarsfältet.
Så här tycker och resonerar jag:
Det finns i dag ingen större logik kring gällande lagstiftning om olika myndighetsåldrar i allmänhet och rösträttsålder i synnerhet.
I stället handlar det, enligt mig, om åsikter om vad som är bäst för individen, för samhället, för medborgarna.
Förklaringen är enkel: Den här sortens beslut är svåra att basera på fakta, eftersom de vetenskapliga faktauppgifter som samlats in under årens lopp i sig själva inte är entydiga. Dvs en del undersökningar tyder på att X vore det bästa alternativet, medan andra undersökningar samtidigt indikerar att Y nog är bästa alternativet.
Hittills har demokrati kommit att tolkas som att alla som uppfyller vissa minimikrav ska ha rösträtt och att denna rösträtt, som huvudregel, för alla som uppfyller de här minimikraven. ska vara exakt lika stor mätt i antalet röster som får avgivas och som sedan ska räknas in i slutresultatet. Exempelvis ingen graderad rösträtt efter kriterier som hur mycket skatt man betalar in till stat och kommun.
I dagsläget råder politisk konsensus om att rösträtten ska anses vara en rättighet som tillfaller alla medborgare i ett land utan krav på motprestationer typ att en viss kompetensnivå (till exempel läskunnighet) måste föreligga. Med ett undantag. Det råder en åldersgräns.
För närvarande går den vid 18 års ålder. Sålunda krävs av medborgaren inga kunskapstester, vilka måste klaras av med godkänt resultat, för att få rösta. Är du beviljad medborgarskap, får du således rösta även om du inte kan läsa eller skriva, inte heller behöver du behärska eller begripa det myndighetsspråk som talas i det land som du är medborgare i. Om detta kan man ha delade meningar och uppfattningar.
Jag hoppas att jag redan nu lyckats klargöra att allt inte är svart eller vitt vad gäller rösträtten. Men lugn, det kommer mera.
I Sverige gäller som bekant (hoppas jag) att vårdnadshavaren har rätt att rösta för den som är minderårig eller omyndig. Eftersom vårdnadshavare de facto bestämmer över sina barn tills de blir myndiga, innebär detat följande:
1) Ett barns rösträtt blir i praktiken delegerad till vårdnadshavaren, dvs, i normalfallet, föräldrarna.
2) En rimlig – dvs logisk – slutsats att dra därav är, att föräldrar med barn i praktiken redan i dagsläget har en större röstvikt än personer som saknar barn. Ju fler barn man är vårdnadshavare för, desto större blir vårdnadshavarens röstvikt. Rimmar inte detta illa med synsättet en person = en röst. Eller?
3) Låt mig belysa problematiken ur ytterligare en synvinkel: Låt oss antaga att det i en familj finns en 16-åring med stort politiskt engagemang. Och att denne 16-årings politiska preferenser inte överensstämmer med vårdnadshavarnas. Hur ska man förfara då?
I nuläget kan vårdnadshavarna helt sonika välja att köra över 16-åringen. Det är enligt svensk lagstiftning vårdnadshavarna som bestämmer, inte 16-åringen! Hur går detta ihop med den för demokratibegreppet så viktiga fria åsiktsbildningen?
De som ivrar för lägre rösträttsålder än dagens måste dessutom också rimligen anse att en 16-åring, i normalfallet, äger förmågan att självständigt kunna resonera sig fram till vilken politisk åsikt/ståndpunkt han vill ska gälla i det land han lever i.
Det saknas dock entydigt vetenskapligt stöd för att en ordinär 16-åring har den efterfrågade kapaciteten. Forskningsresultaten är helt enkelt motstridiga. Konsensus saknas.
4) I dagens Sverige har varje individ under 18 år (myndighetsåldersgränsen) minst en vårdnadshavare – men oftast två.
Vid fler än EN vårdnadshavare delar dessa lika på den underåriges/minderåriges röst. Dvs OM mamma och pappa är vårdnadshavare till en 16-åring, kommer barnets röst(rätt) – om den civilrättsliga myndighetsåldern ligger kvar vid 18 år – att tillfalla dem. Vilket betyder, i praktiken, att pappan disponerar över sin egen + hälften av barnets rösträtt (= 1,5 röster), och för mamman gäller samma sak (= 1,5 röster i ett politiskt val). 16-åringen blir i praktiken utan röst, eller snarare: hens röst flyttas över till någon eller några andra.
Hur demokratiskt är det? Alltså: Är detta rättvist eller orättvist sett från demokratisk synpunkt? Har man rätt till någon annans rösträtt bara för att man är vårdnadshavare för sina omyndiga barn?
Vad ska/bör man i så fall åberopa för skäl för att berättiga detta? Räcker det med att föräldern/vårdnadshavaren menar, att hen har ett juridiskt – och därför också, kanske, moraliskt – ansvar för sitt omyndiga barn (typ att det ju är barnen som en dag ska ta över landet från dagens föräldrageneration)? Jag misstänker att FI- och MP-anhängare gärna vill föra fram den sortens motiveringar/argument. Fast jag har inte undersökt saken vetenskapligt.
Läs gärna om min punkt 2 ovan en gång till.
5) Därmed kommer vi in på nästa heta potatis: myndighetsåldern. Ska 16-åringar ha egen rösträtt INKLUSIVE rätt att enväldigt bestämma till vilket politiskt parti denna röst ska gå vid ett val, då måste myndighetsåldern sänkas. Om inte övrig lagstiftning ändras och anpassas till sänkt rösträttsålder, kommer ju vårdnadshavaren att (för)bli den som i praktiken bestämmer över 16-åringen rösträtt.
Sedan den 1 juli 1974 är det här i Sverige 18 år som gäller såsom myndighetsålder. Samtidigt beslutade man då att från samma dag ska den här 18-årsgränsen gälla också för rätten att kunna få rösta vid allmänna val.
Snart insåg politikerna, och andra med dem, att det där beslutet likväl, trots noggrann förberedelse, råkade komma i konflikt med annan (redan) gällande lagstiftning, exempelvis att personer med grava funktionsnedsättningar – till exempel begåvningshandikapp – måste ha en förmyndare även efter sin 18-årsdag.
Nåväl, detta löste Sveriges lagstiftande församling, riksdagen, genom att den 1 januari 1989 ta bort den här ”klausulen” med bäring på personer med grava funktionshinder av olika slag. Kort sagt, man beslutade att skilja på rösträttsmyndighet och annan myndighet.
Ifall jag har förstått saken rätt (rätta mig gärna om jag har fel), får sålunda vårdnadshavaren till en gravt begåvningshandikappad person (som fyllt 18 år) alltsedan 1989 inte längre självsvåldigt bestämma vart den den minst 18-åriga förståndshandikappade individens röst ska gå i ett allmänt val. Det är med andra ord den förståndshandikappades vilja och åsikt som gäller härvidlag, inte föräldrarnas/vårdnadshavarnas.
Då uppkommer genast ett antal nya problem. Exempelvis: Hur ska den förståndshandikappade kunna eftersöka information om hur hen ska rösta (samt tolka denna information)? Och: Hur ska den förståndshandikappade minst 18-åriga individen kunna ta sig till vallokalen för att lägga sin röst i valurnan därstädes?
Informationshämtningen blir problematisk i sådana här fall. Ofta är dessa personer multihandikappade, kanske rullstolsburna, och de saknar inte sällan förmåga att göra sig förstådda – eller förstå, och följa, de anvisningar som valfunktionärer och andra försöker att kommunicera till dem.
Själva röstavlämningsproblematiken har man däremot lyckats lösa, i alla fall på papperet (= i teorin), dock knappast i praktiken. Lösningen går under namnet ombudsröstning. DFet innebär, som regel, att en vårdnadshavare kan agera ”skickebud” åt den röstberättigade handikappade personen.
Det är bara det att samhället i dag saknar möjligheter att till fullo kontrollera om huruvida ”skickebudet” har manipulerat röstningsförfarandet, kanske genom att förfara bedrägligt, så att den handikappades röst i stället kommer att gå till det parti som ”skickebudet” brinner för.
För att sammanfatta: Rösträtten tilldelas en medborgare i Sverige samma dag som hen fyller 18 år. Sedan den 1 januari 1989 föreligger, om jag har förstått saken rätt (än en gång, korrigera mig om jag har fel), INGA ANDRA krav än just detta ålderskriterium för rösträtt ska erhållas. Dvs inga kunskapsmässiga, ekonomiska eller andra krav ställs på den som ska tilldelas politisk rösträtt i ett demokratiskt land som Sverige. Det är väl egentligen detta som står i fokus för vår debatt här i Mons Krabbes kommentarsfält.
6) Till sist ytterligare några ord om myndighetsbegreppet – främst i syfte att påvisa den bristande logiken för besluten om när olika myndighetsåldrar ska anses föreligga/inträda i olika sammanhang.
Vi har sålunda en åldersgräns för när vi blir ”straffmyndiga”, dito en för när det är lagligt ha ha sexuellt umgänge med en pojke eller flicka (så kallad sexuell myndighetsålder). Vidare har vi en minimiålder för äktenskaps ingående, en minimiålder för att vara valbar till politisk församling, en lägsta körkortsålder (för när man får framföra olika typer av motorfordon), en minimiålder för inköp av alkoholhaltiga drycker. Nämnas bör väl också att samhället dessutom har olika åldersbegränsningar för när vi ska få utföra vissa typer av arbetsuppgifter (exempelvis är barnarbete förbjudet). Och så vidare.
Dessa begränsningar saknar som regel formell koppling till begreppet myndighet, dvs om den tidpunkt som gäller för att man ska anses vara/bli myndig. (Grötmyndighet räknar jag inte hit i denna översikt, utan den sortens myndighet lämnar jag därhän, åtminstone här och ju… 🙂 ).
Sammanfattningsvis kan sägas att I grund och botten är det olika slags moraliska och politiska ställningstaganden som ligger till grund för ett lands varierande åldersgränser för när myndighet och myndighetsansvar ska anses föreligga
Så – och nu kommer jag till min poäng, OAVSETT vilken ståndpunkt man intar i denna frågeställning som Mons Krabbe aktualiserade i sin bloggpost här ovanför, blir det problem som pockar på en lösning. Jag ser det som en klar fördel om problematiken blir medvetandegjord ity att först då kan man ju på allvar diskutera densamma, väga fördelar mot nackdelar och så vidare. Målet bör, enligt mig, vara att nå fram till en konsensuslösning som leder till att så få medborgare som möjligt blir missnöjda med den valda lösningen. Att ingen skulle bli missnöjd med den lösning som till slut väljs ser jag som uteslutet. Det är ju bara att än en gång ögna igenom de olika problemställningar jag just har pekat på här ovanför.
Besläktad med den här sortens frågeställningar är också frågan om vilka krav man ska ställa på dem som invandrat hit till vårt land och sedan vill bli svenska medborgare. Är det rimligt att av dem kräva, exempelvis, ett språktest, så att de kan göra det trovärdigt att de äger förmåga att tillgodogöra sig landets regler, lagar och förordningar? En del tycker detta är rimligt, andra inte.
Hur som helst så diskuteras just den sortens frågeställning på olika håll i världen, i andra länder. Till och med i Sverige har på senare år frågan börjat ställas, fast sällan har den diskuterats på massmediala forum i syfte att nå fram till ett svar, en lösning. Enligt mig beror det på att åsiktskorridoren här i vårt land är extremt smal, något som tyvärr leder till kraftigt förhöjd risk för mobbning, uteslutning, stigmatisering, andra sorters hot och liknande för den som trots allt vill driva en fråga som denna.
Jag tycker att vi ska se Mons Krabbes debattbloggpost här ovanför mot den bakgrund som jag försökt att skissera på i denna långa kommentar. Mons Krabbe gör ett seriöst försök att få upp den här sortens frågeställningar på dagordningen, indirekt eller direkt, genom att – i detta fall – adressera frågan om huruvida rösträttsåldern bör sänkas eller inte.
Det tycker jag hedrar Mons Krabbe.
Låt oss nu hoppas att fler vill torgföra sin åsikt här i kommentarsfältet.
GillaGilla
Här finns många tänkvärda synpunkter om rösträttsålder och myndighetsålder m m: http://detgodasamhallet.com/2016/01/14/om-den-goda-rostratten/
Två begrundansvärda citat ur den artikeln:
1) I vårt land kan alltså den som nått vuxen ålder men som på grund av “sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom” likväl rösta. Det anses av dem som drev fram reformen vara ett demokratiskt framsteg (jag vet, ty jag var med). I praktiken kan det nog antas att rösträtten själva verket utövas av dem som agerar som ombud eller ställföreträdare för den röstberättigade.
2) Så vi har för närvarande den smula märkliga ordningen, att unga får utse lagstiftare men anses omogna och som barn enligt alkohol-, straff- och omhändertagandelagarna. De svenska politikernas besked är alltså: “rösta på oss, det är du klok nog för, men vi anser att du ändå inte kan betraktas som vuxen”.
Citat nr 2 kan väl också, lite tillstpetsat,omskrivas så här: Du anses fullt kapabel att rösta fram dem som ska stifta landets lagar.
Men hur går det ihop med det faktum, att sådana lagar,som redan har stiftats och som för närvarande är i bruk, ofta är av sådant slag, att du trots denna kapabliltet att välja lagstiftare, blir särbehandlad – både gynnad och missgynnad – av sådana lagar och förordningar i förhållande till de medborgare som är 20 år eller äldre.
Jag tycker att en fråga man bör ställa sig är som följer: Bör inte denna särbehandling av (framför allt) tonåringar också förändras, ifall rösträttsåldern nu ska sänkas ytterligare (ja, kanske rent av redan i dagsläget, innan rösträttsåldern sänks ytterligare)?
Annars riskerar vi kanske att hamna i en situation där rösträttsåldern sänks, varvid den nyvalda lagstiftande församlingen måhända driver igenom ytterligare åldersrelaterad särbehandling av yngre – typ att strafflindring för begångna brott kommer att medgivas för envar som är under, exempelvis, 30 år, och att rätt att köpa alkohol på Systembolaget kanske ska sänkas till 10 år (varför ska föräldrar ha koll på allt deras barn gör?).
Och den delvis av tonåringar framröstade riksdagen kanske lutar åt att beröva åldringar rösträtt, dels för att dessa inte kommer att vara kvar i livet utan trilla av pinn inom en snar framtid, dels för att de, kanhända, inte är lika intresserade av att blicka 50-100 år framåt i tiden som yngre medborgare kan förmodas vara.
Rösträttsåldersfrågan var uppe till debatt i den gångna helgens ”Gomorron världen”. En av debattörerna påpekade då, försynt, att överlag har 12-åringar bättre ”moraliskt” omdöme än 16-åringar. Vad han menade var (om jag förstod saken rätt) att omdömesförmågan kan lilknas vid en U-kurva och att botten på U-et inträffar just runt 16-årsåldern.
Huruvida det synsättet/påståendet backas upp av vetenskaplig forskning känner jag inte till. Men ska man gå efter vad som rapporteras i nyhetsmedier, skulle det enligt mitt förmenande på något vis kännas mindre otryggt att låta 12-åringar bestämma över min ”legala” framtid än att låta 16-åringar göra detsamma. Vestigia terrent.
Men jag är kanske bara extremt fördomsfull?
GillaGilla
Det kan vara så, en rapport dom jag tyvärr inte hittar drog slutsatsen att 12-åringar faktiskt hade större mognad i trafiken än 16-åringar. En 16-åring saknar helt enkelt livserfarenhet och konsekvenstänk i tillräckligt stor utsträckning. Lägg ned kärnkraften, förbjud bilar etc. etc. Ja! tänker 16-åringen då får vi en bättre värld utan att begripa att den troligen blir sämre.
GillaGilla