Därför behövs Medborgerlig Samling i svensk politik!

DEBATT

Medborgerlig Samling står för någonting helt nytt i svensk politik och är inte bara ytterligare ett borgerligt parti i mängden. Vi vill bryta med det dominerande vänstertänkande som har fört vårt samhälle så fel under de senaste decennierna.

Till stor del innebar inte regeringarna Reinfeldt något frånsteg från detta dominerande vänsterparadigm. Det faktum att moderaterna tvingades till en så kraftig vänstersväng för att kunna ta makten indikerar egentligen att regeringarna Reinfeldt om något befäste socialdemokratins problemformuleringsprivilegium och därmed dominans över svensk politik. Reinfeldt och de nyliberaler som dominerar M, C och L försökte aldrig ens utmana detta vänsterparadigm. Istället kom man att anamma dess föresatser som sina egna och suddade därmed ut linjen mellan vänster och höger.

Ett rationellt, kyligt och realistiskt handhavande av statens relationer med dess medborgare och dem som befinner sig i landet har fått ge vika för den irrationella emotionalism som socialdemokraterna har låtit genomsyra hela det politiska systemet under de senaste decennierna. När emotionalismen triumferar över rationalismen i statens handhavande så ersätts evidensbaserad politik med beslut fattade på önsketänkande och kvasivetenskap. Man kan vara säker på att den politik som förs på denna grund blir kontraproduktiv i sitt resultat. Detta är det bästa sättet att degradera effektiviteten och nyttan med statens funktioner, vare sig det handlar om skolan, de sociala tjänsterna eller migrationspolitiken. Den genomsyrande emotionalismen förhindrar statens tjänstemän och de politiker som leder dem från att hantera de skattemedel som de förfogar över på ett ansvarsfullt sätt.

Emotionalismen har även mynnat ut i det för samhällsdebatten så kvävande politiskt korrekta tänkandet som har fått oss att överge det kritiska tänkandet när vi upplever att det som framkommer genom en öppen diskussion kommer att såra känslor. Detta har fört vårt samhälle till en punkt där inga problem längre löses och växande hot mot samhällsordningen inte kan identifieras och behandlas genom samhällsdiskursen. Därmed blir samhällets motståndskraft mot irrationella motparter till det politiska systemet underminerad. Vi tvingas visa förståelse för ideologier som förespråkar att människor underordnar sig nedvärderande strukturer och förekomsten på universiteten av teorier om genus som ofta har en högst tveksam vetenskaplig grund.

Vi befinner oss nu i intellektuella återvändsgränder när det gäller näst intill varje problem som samhället står inför. Ett genomgående tema i det socialistiska narrativet är att ansvaret för alla problem i samhället kan härledas till socio-ekonomiska strukturer. Bemötandet av kriminaliteten sticker ut, men denna förklaringsmodell förkommer även i debatten om skolan, utanförskapet i förorterna och genomförandet av s.k. jihadresor. Sociala omständigheter är en faktor, men inte den enda, eller ens den dominerande i avgörandet av hur en individs liv kommer att se ut. Vi fattar alla beslut om hur vi ska ta oss genom livet givet våra förutsättningar. Vissa fattar bra beslut och andra dåliga. Samhället måste upphöra med att befria individerna från konsekvenserna av deras egna beslut, inte bara för att det är moraliskt nedbrytande för såväl dem själva som för samhället, utan även för att det förhindrar lösningar på problemen. Om man befriar individen från ansvaret för dennas handlingar och intalar denna att han är ett offer för strukturerna så blir det också svårare att kräva en förändring.

Vissa växer upp med bättre förutsättningar än andra, men vi har byggt upp en fri skola som är likvärdig i kvalitet så länge eleverna inte själva degraderar den. Vi har ett socialt skydd som gör att inget barn behöver distraheras från skolarbetet. Det är upp till var och en att ta tillvara på dessa förutsättningar. Ingen social omständighet tvingar individen att missköta sitt skolarbete, att begå brott eller åka på jihadresor. Det är helt enkelt dags att vi återinför kravet på individens ansvar för det egna handlandet.

Medborgerlig Samling är det enda partiet som vill göra upp med denna irrationella emotionalism som förhindrar samhället att lösa problem och bemöta hot som vi står inför! Medborgerlig Samling vill återinföra ordning och ansvar, både inom offentligheten och för den enskilda individen.

Annonser

En höger utan ideologi förlorar valet!

De senaste 8 åren har vi haft ett välkommet avbrott från den socialistiska dominansen av det politiska livet i vårt land, men vad har detta inneburit för Moderaterna och vilken politik har de egentligen fört?

De första fyra åren var M översköljt av hyllningar för att ha blivit det statsbärande partiet tack vare sin flytt mot en mer central socialmoderat position på det politiska spektrat och till och med socialdemokraterna fick i efterhand acceptera skattesänkningarna. De ska också ha beröm för att ha balanserat budgeten och i och med detta ha gett Sverige en särställning i Europa!

Men makten i sig tycks vara viktigare än vad man vill göra med den. God förvaltning och sänkta skatter? Var det allt man ville göra med Sverige efter decennier i oppositionsställning? Vart tog Reinfelds ideologiska glöd, som han visade upp i sin ungdom, vägen? Kampanjmakare och strateger har fört partiet till en intetsägande mittenposition för att maximera attraktiviteten men samtidigt har detta dödat ideologin och möjligheten att genomföra en konsekvent politik som faktiskt ger resultat för ekonomin.

Jag hade förväntat mig mer genomgripande förändringar av samhällets struktur än skattesänkningar när nu de borgerliga inte bara fick regeringsmakten, utan även egen majoritet de första fyra åren. Har man gjort något för att hindra flykten av industrijobben? Åt skolan? För att hjälpa småföretagen? Jag ser mest prat och inget konkret. Att se folkpartiet, med Björklund, tjata om skolans problem i 8 år när de själva innehar skolministerposten framstår nästan parodiskt. Eller är det så att det är omöjligt att regera idag, när det egentligen är byråkrater och utredare som styr mycket av processen och drar allting i långbänk?

Problemet för denna alliansregering såväl som kommande vänsterallians är också att partierna bakbinder varandra, samtidigt som bra beslut som hade kunnat fattats via de majoriteter som de facto finns i riksdagen för dessa avstås ifrån av hänsyn till allianskollegorna. För att ta ett exempel; skulle M och S inte ha kunnat göra upp om en utbyggnad/renovering av kärnkraften så att billig el till den svenska industrin kan säkerställas? Av hänsyn till Centern respektive MP så händer ingenting. Medan Finland bygger den nya generationen av reaktorer så står våra och förfaller. Det svenska politiska systemet är allvarligt defekt. Låsningen mellan vänster och höger är ingenting mot låsningarna inom respektive block!

Moderaterna har blandat bra delar av sin politik med underlåtelsen att genomdriva andra essentiella komponenter för att detta ska ge de utlovade effekterna på arbetsmarknaden. Skattesänkningarna var av godo i sig. Mindre pengar i statens fickor och mer i medborgarnas, där de hör hemma, kan bara gynna landets utveckling! Några större effekter på arbetsmarknaden hade det dock inte. Varför inte då? Svaret är att skattesänkningar är bara det ena benet som en dynamisk privat sektor står på. Utan det andra benet så står denna bara och hoppar på samma plats. För att det kapital som frigörs ska investeras i näringslivet, så att företagen ska våga anställa mer och nya företag ska grundas, så krävs det förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen som ger företagen mer flexibilitet, en sänkning av arbetsgivaravgiften och en översyn av hela systemet i en ansträngning att lösgöra den privata sektorn från klorna på en ytterst begränsande statsmakt.

Detta vågar de nya moderatena dock inte göra eftersom de nu är ”det nya arbetarpartiet”. Inte för att detta skulle missgynna löntagarna, utan för att det hela skulle vara svårt att sälja in. De goda effekterna skulle vara svåra att överblicka i förhand för individen. Bättre då att låta bli det som kan riskera maktinnehavet och hoppas på att näringslivet kan hoppa vidare på ett ben ändå? Resultatet har blivit att alliansens politik har blivit ett misslyckande när det gäller jobben. Vänstern kan säga att vissa har fått mer pengar men att detta inte har gynnat alla, vilket det skulle ha kunnat göra om reformerna hade varit kompletta och inte bara gett många mer pengar utan också skapat förutsättningarna för att dessa ska kunna komma till användning i näringslivet på andra sätt än i konsumtion av resor och (oftast) utländskt producerade varor.

Missnöjet med nedskärningar i välfärden som skulle ha kunnat bäras upp genom vinsterna från nämnda typer av reformer alienerar arbetarna från de nya moderaterna. Nu är moderaterna tillbaka runt de 22 % partiet fick under 90-talet. Till slut var det fegheten som segrade. Om nödvändiga reformer hade genomdrivits tidigt i den första mandatperioden så hade kanske situationen på arbetsmarknaden sett annorlunda ut idag? Moderaterna sålde sin själ för att kunna sänka skatterna, men helt i onödan för med lite djärvhet så hade de kunnat ge Sverige en nystart in i det nya århundradet!

De nya moderaterna har också svikit sina trogna väljare på ett antal andra punkter. Långt från sina liberalkonservativa rötter har partiet vandrat när man överger försvaret, lag och ordning och en ansvarsfull migrationspolitik.

Många är de som stöttade moderaterna som nu känner sig svikna av den moderatledda nedmonteringen av landets försvarsförmåga. Förvaret är inte i allas intresse, utan numera ett ”särintresse”. Många var vi som påpekade att analyserna som sade att krigsrisken i vårt närområde numera var historia, var felaktiga. Historien har en ovana av att komma tillbaka och knacka på axeln. Så också denna gång. Moderaterna borde, som ett liberalkonservativt parti, stå för kontinuitet. Vara en garant mot nycker och ogrundade impulser. Men icke så, moderaterna rycktes med i nedläggningshysterin och nu står vi utan möjlighet att snabbt återta ens en bråkdel av vår förmåga.

1991 gick moderaterna till val på följande slogan: ”Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.” Något liknande vore otänkbart idag! Idag är det synd om de kriminella och straff ses som ”omodernt”. Man har helt och fullt anammat vänsterns daltande och köpt deras sociala agenda som syftar till att skala av allt personligt ansvar hos en brottsling. Moderaterna pratar ständigt om mer poliser, men ger dem inte redskapen till att nå framgång, som till exempel genom brottsprovokation. Kriminaliteten inom sektorer där straffen är ett skämt grasserar, såsom identitetsstölder, kreditkortsbrott, bluff-fakturor osv. Moderaterna har fullkomligt tappat greppet om kriminaliteten. Varför skärps inte straffen i dessa nya brottssektorer? Ingenting händer om inte medierna driver en fråga. Först då lovas en utredning och sedan en oändlig väntan vilket resulterar i någonting fullkomligt urvattnat.

Sverige ska ha en human migrationspolitik där vi tar hand om, tillfälligt eller permanent, personer som flyr från bestialiska regimers övergrepp eller förtryckande sociala strukturer. Detta betyder inte att vi ska vara västerlandets slappaste och mest kravlösa migrantmottagare. Moderaterna har gjort det fult att vilja ställa krav. Idag ses det som orimligt att staten kräver att de som kommer hit ska kunna legitimiera sig och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Det är fult att anse att de som kommer hit illegalt tar ansvar för sina egna val. Är det Sverige som ska ta ansvar för att de bryter mot våra lagar? Gustav Wasa sa att man ”med lag bygger ett land”. Gäller inte detta längre? Är det inte rimligt att man ska kunna kräva att staten ska upprätthålla lagen. Istället bedriver landets enda etablerade, förmodat, konservativa parti en linje som går ut på att de som kommer hit illegalt ska få ta del av sjukvård och tandvård som tack för detta lagbrott. Bara Sverigedemokraterna invänder mot detta och hånas på så sätt att ingen moderat som egentligen vill protestera mot förfarandet kan göra så.

Moderaterna, hand i hand med allierade i Centern och andra partier, utför en underlig balansakt. Å ena sidan så vidhåller man att den officiella linjen är att invandringen ska vara reglerad, men å andra sidan så för man en retorik mot de som vill diskutera kostnaderna för denna invandring med innebörden att fri migration är den enda anständiga policyn. Om man inte får lov, vare sig inom partiet eller utom, att diskutera kostnader med en väldigt hög nivå av invandring och varje tanke på att reglera invandringen betecknas som inhuman, befinner man sig inte, rent mentalt vid en position där man förespråkar fri migration? Är inte den officiella linjen då ett spel för galleriet? Om alla som kommer hit får stanna, har vi inte då fri migration redan nu? Bara nu nyligen har Reinfeldt, i sitt ”öppna era hjärtan” tal, berört det faktum att den redan nu stora och förväntat stigande invandringen kommer innebära väldiga kostnader för samhället, som gör att vi får dra åt bältet något hål eller två. Samtidigt får man som borgerlig höra att det bara är SD som ställer grupper mot varandra när det gäller diskussionen om kostnaderna. Men är det inte det Reinfeldt precis gjorde? Är det inte det allt budgetarbete går ut på? Vad ska man ha råd med? Vem eller vad får kosta hur mycket? Det är sådana här logiska krumbukter som gör att borgerliga väljare lämnar moderaterna för SD.

Vi som är gammelmoderater till sinnelaget, sanna liberalkonservetiva, vi vill ha en sund och genomtänkt politik som är framtagen efter en öppen och förbehållslös diskussion med högt i tak. Åsiktsjagande hör vänstern till! Det vill ingen sann moderat veta av inom politiken. Nej, moderaterna behöver göra en fullkomlig vändning tillbaka till sin tidigare högerposition. Annars förtjänar de att ersättas i kommande val!

%d bloggare gillar detta: