Den sovjetiska doktrinen och offensiverna i Rysk-Ukrainska kriget!

ANALYS

”Offensiven” mot Kharkiv: En avledning eller något mer?

Som väntat så har Ryssland inlett ett angrepp i riktning mot Kharkov, Ukrainas viktigaste stad efter Kiev. Ifall man tar staden så skulle det kunna innebära en avgörande knäck för Ukraina, men är detta verkligen en riktig och allvarligt menad offensiv? Svaret på den frågan blir ett tvetydigt kanske. Låt mig förklara: Ur ett perspektiv så är den styrka Ryssland har till förfogande för stunden, uppe i nordöst, väldigt begränsad. Dessa består av det man behöver för att hålla gränsen, plus en rörlig reserv, som nu har satts in. Denna består av en enda division, 72 MRD (72:a mekaniserade¹), som nu alltså har genomfört detta angrepp. Enligt vad man kan se så har man nu satt in divisionens alla bataljoner, plus möjligen några extra, men om man ska utvidga sin offensiv så får resurser skjutas till från annat håll. För närvarande så är detta så klart helt otillräckligt för att kunna ta eller omringa en stad så stor som Kharkov! Det initial syftet har troligen varit att dra ukrainska resurser från Donetsk, vilket man nu har, då tre brigader har förflyttats över till Kharkov därifrån. Huvudansträngningen ligger fortfarande där nere. Ett annat perspektiv är: Om det går mycket bra för Rysslands 72 MRD så kan man mycket väl föra över mer trupp dit och det kan växa till huvudanfallsriktningen för den ryska sommaroffensiven.

Rysslands järnvägstrupper möjliggör de snabba strategiska förflyttningar som är förutsättningen för deras offensiva doktrin.

Denna utveckling har Ukraina skäl att bekymra sig för. En av Ryssland styrkor är förmågan att utföra snabba strategiska förflyttningar av tunga enheter medelst järnväg. Vill man så kan man troligen snabbare föra över mer tung trupp till stridszonen än Ukraina kan. Anfallen mot Kharkov är för stunden en avledningsmanöver och en understödjande attack, men tanken att snabbt flytta fokus från huvudriktningen till understödjande riktningar, om de vinner mer mark, är djupt rotad i sovjetiskt militärt tänkande. Detta är inget unikt för dem, men tänkandet är mer genomsyrande hos dem än i flertalet andra arméer. Den som lyckas får ALLA resurser, medans de andra får gå på sparlåga. Med andra ord, om Ukraina ignorerar det som nu är en avledningsmanöver, i syfte att behålla sina trupper där de ryska huvudansträngningarna nu sker, så kan de få ångra det, då det som var en avledning istället kan förvandlas till den nya huvudriktningen som därmed kommer hota Kharkiv.

Ukrainas sommaroffensiv och den sovjetiska doktrinen

Om man vidare beaktar sovjetisk militärdoktrin, så får man också svaret på varför Ukraina agerade som de gjorde under sin egen offensiv i somras och varför det var en sådan schism mellan dem och deras västerländska rådgivare angående hur offensiven skulle genomföras. De frustrerade rådgivarna ville att Ukraina direkt skulle satsa sina resurser på ett EN enda genombrottspunkt, medan ukrainarna anföll med mindre styrkor på många olika punkter.

Om man generaliserar så kan man säga att västs styrkor är mer flexibla taktiskt sett, medans sovjetisk doktrin lägger grunden för ett mer flexibelt strategiskt tänkande. Om man beaktar offensiver såsom den tyska in i Frankrike 1940, eller västkoalitionens in i Kuwait-Irak 1991, så följde man en nedlagd strategisk plan. En tydlig understödjande/vilseledande riktning, in i Holland-Belgien respektive in i Kuwait, följt av en bestämd huvudriktning, in genom Ardennerna respektive runt irakiernas flank genom södra Irak. Det ska sägas att dessa offensiver genomfördes i ett begränsa operativt utrymme, men de är ändå viktiga för att belysa det strategiska tänkandet. Man kan även titta på Normandie, El Alamein, Arnhem eller nästan vilken offensiv man vill från västmakternas sida och även flertalet av de tyska. I enlighet med detta ville de amerikanska rådgivarna att Ukraina i somras skulle lägga allt fokus på en förbestämd anfallsriktning, till exempel mot Melitopol, medans en avledningsmanöver skulle riktas mot till exempel Mariupol eller Bachmut.

Ukraina tränar sina trupper inför offensiven i somras.

Ukraina följde istället sovjetisk doktrin, som det ska sägas har utarbetats för att fungera på de mer vidsträckta slagfälten i öst, där syftet mer har lutat mot att förstöra fiendens stridskrafter än att ta specifika målpunkter. När Sovjet planerade inför ett anfall in i Västeuropa under Kalla kriget så utgick man även där ifrån detta tankesätt. Trupperna skulle formeras för 3 till 4 anfallsriktningar, med en som tänkt huvudriktning, men där huvudriktningen omedelbart skulle skifta över till en av de understödjande dito, om denna körde fast. Jag vill inte missförstås. Sovjetunionen var lika besatta av kraftkoncentration som de var av att slå på djupet, men aldrig på bara EN punkt. En viktigt särdrag var att de därmed höll sig mer strategiskt flexibla och var mindre låsta av ursprungsplanen². (Denna flexibilitet och ad hoc-approach kan dock få menlig effekt om man väntar för länge med ett beslut, som vi ska se vad gäller Ukrainas sommaroffensiv, längre ner.) Om huvudriktningen inte fick framgång så ville man snabbast möjligt styra om alla reserver till den riktning som fick. Fullständig strategisk flexibilitet med andra ord. Nyckeln till denna flexibilitet stavas järnvägstransporter. Särskilt viktigt i ett land som saknar ett överflöd av bra vägar. Det ska sägas här att samtidigt som den sovjetiska krigsmakten, och senare Rysslands, excellerar i snabba strategiska förflyttningar så har deras svaghet länge varit rörlighet och flexibilitet på taktisk nivå, på grund av bland annat för centraliserat beslutsfattande, men detta är dock inte ämnet för denna text.

När Röda armén väl hade hittat sin lucka så öste man allt man hade in i bräschen!

Genombrottet är det övergripande målet. Vart det sker är mindre viktigt. Viktigt i denna doktrin är också tanken med den framsända avdelningen. Det är en form av rekognosering i styrka, men till skillnad från hur vi tänker här i Väst, så skulle dessa inte bara söka upp svagheter i linjerna, utan sedan också köra igenom öppningarna som skjutna ur en kanon, passerandes alla fasta positioner. Detta såg vi tydligt när Ryssland inledde kriget med sin djupa blixtoffensiv i 2022. Man körde, precis som sovjetisk doktrin föreskriver, så långt man kan, tills tanken är tom och ammunitionen tagit slut. Som många gånger förr, som under deras ”stora fosterländska krig”, så skulle detta straffa sig om det inte ledde till fiendens kollaps. Särskilt nu med förekomsten av drönare och fullständig överblick över slagfältet. Det vi såg Ukraina göra sommaren 2023, var en variant av den framsända avdelningen, där man skickade fram styrkor i kompani- eller bataljonstorlek, längs hela fronten, sökandes efter svagheter och punkter där de sedan kunde fokusera sina styrkor. Mer än en klassisk rekognosering, men mindre än vad som hade krävts för ett regelrätt anfall. Det såg ofta lite märkligt ut. Ukraina slösade bort resurser i dessa huvudlösa körningar, rätt in i minfält och andra befästningar. När man efter någon vecka gick över till mer metodiska anfall, så följde man likväl principen att söka upp svagheterna längs hela fronten, istället för att bestämma sig och satsa allt på en punkt. När svagheterna inte uppstod, när de bara körde in i vägg efter vägg, så förmådde man inte ändra sitt tänkande, utan bara fortsatte att söka längs fronten. Först när deras styrka nästan var fullständigt uttömd, så bestämde man sig för att slänga in det sista man hade vid Robotyne. Inte för att man uppnått ett genombrott, utan för att man till slut insett att det etablerade tänkandet hade nått vägs ände. Hade man nått större framgångar om man istället hade fokuserat sina resurser redan från början och följt en fastslagen stridsplan? Sådant är svårt att säga, så klart. Det finns problem även med en tydligare koncentration, vilket Ryssland så klart också insåg inför att man gick in mot Kharkov. Särskilt i dessa tider med fullständig överblick över slagfältet. Man annonserar sina avsikter tydligare och försvararen kan föra fram sina egna reserver. Man gör sig även sårbar inför försvararens egen förbekämpning. Trots detta, så hade man troligen ändå slagit djupare in i de ryska linjerna med en sådan förbestämd anfallsriktning, men dock ändå inte brutit igenom. Teknologin såväl som numerären var emot dem.

Det sägs att ett av problemen för Ukraina var/är att medans lägre befäl i de nya brigaderna ofta hade utbildats/omskolats i Väst och enligt västerländskt tänkande, så var nästan alla befäl, från major och uppåt, skolade utefter sovjetiskt tankemönster. Det ukrainska, såväl som det ryska, militära etablissemanget är fortfarande djupt förankrat i sovjetisk doktrin.

Noter:

1. Ryska mekaniserade enheter kallas motoriserat skytte (på eng. motorized rifle), vilket för tankarna till vad vi i Väst kallar motoriserat, vilket är lastbilsburet och obepansrat, men det handlar alltså om vanliga mekaniserade enheter.
2. Detta innebar så klart inte att Sovjetunionen inte planerade sina anfall noggrant, såsom Operation Bagration eller slutanfallet mot Berlin, men blott att de delade upp sina trupper i två eller helst fler huvudsakliga anfallsriktningar, vars befälhavare sattes att tävla med varandra. Den som fick sitt genombrott fick allt stöd och rollen som hjälte. Jämför just med det välkända exemplet med Zjukov mot Konev vid anfallet mot Berlin, även om denna tävlan var ganska riggad. Det var alltid Zjukov som skulle få huvudrollen och äran att ta Berlin. På så vis var detta slag en perversion av den ryska doktrinen, samtidigt som det är det mest välkända exemplet på den tävlan mellan generalerna och deras anfallsriktningar som Sovjet alltid hetsade fram.