Rädslan för folkviljan!

DEBATT

I kölvattnet av Brexit har ledande opinionsbildare i vårt land gett uttryck för direkt antidemokratiska tankegångar. Dessa givetvis inlindade i de mest elaborerade argument, men ack så ihåliga och felaktiga dessa likväl är. Wolodarski, PM Nilsson, Rosenberg och Per Svensson gör allt för att framställa demokratin som allt annat än att folket uttrycker sin vilja och får se denna genomförd av politikerna. De resonerar i termer av att folket är för okunnigt för att förstå samhället, att den representativa demokratin innebär att folket ska förlita sig till att den politiska klassen alltid gör vad som är bäst för dem. När folket säger sitt är det enligt herrarna bara baserat på känslor och aldrig förnuft. Staten och EU ska skyddas från de plötsliga utbrotten av irrationell folkmakt, som de menar att dessa folkomröstningar innebär. Ett liknande öppet visat förakt för folket har jag nog inte skådat i svensk media tidigare. Kanske är detta en blick in i en framtid där demokratin sitter på en allt mindre säker position? Vad de inte vill ha sagt, rakt ut, är att om de argument som de framför mot folkomröstningar är valida, så gäller de även i grunden för de allmänna val som är kärnan i vår demokrati. Om folket är för ignoranta för att säga sitt i en folkomröstning, varför är de då inte för ignoranta att få lägga sin röst till riksdagen? Svaret hänger i luften och det gör kanske även demokratin i framtiden?

Denna artikel ska ses som ett svar på Peter Wolodarski (28/6), P.M. Nilsson (28/6), Göran Rosenberg (1/7), Per Svensson (23/6) och en tidigare artikel av Ian Buruma (13/3) från i våras som är väldigt talande. Prof. Ian Buruma är Sydsvenskans inofficiella husgud, vars artiklar de ofta tar in syndikerat när de vill få tyngd bakom sitt eget synsätt. Han följs alltid av samma typer av resonemang från Sydsvenskans skribenter, såsom var fallet med Per Svenssons artikel i den mycket röda kulturdelen. I och med att han i praktiken är en deltagare i den svenska debatten så är han värd att lyfta fram. Buruma för också fram så pass hårresande resonemang att de måste behandlas i detta sammanhang.

Vi kan börja med P.M. Nilsson. Han skriver i en ledare för Expressen att eftersom vi har tagit bort folkmakten ur ett antal sektorer, vilket han menar har varit gynnsamt, så kan man försvara vidare steg i denna riktning, i alla fall när det gäller EU. Han blandar och ger, men det blir inte övertygande. Exemplet med domstolar oberoende från folkmakten är märkligt då idén om denna institutions oberoende är äldre än den liberala demokratin och egentligen inte har någon bäring på frågan om huruvida politiker i EU ska ligga under demokratisk kontroll eller inte. Sedan tar han upp att vi har vi en oberoende riksbank och en ej folkvald statschef. Dessa exempel berör inte heller de centrala elementen av det demokratiska styret. Statschefen är en galjonsfigur som saknar makt. På vilket sätt är hans existens relevant att jämföra med de avgörande valsituationer som har presenterats folket i till exempel EU-valen? Baserat på dessa erfarenheter, som Nilsson tar upp, ska vi nu alltså beskära folkets rätt att fatta de avgörande besluten. EU ska helst skyddas från ”plötslig folkmakt”, som han skriver.

P.M. Nilsson åberopar regeringsformens bestämmelser för att ändra grundlagen, med två kvalificerade beslut med ett val emellan dem, som ett argument för att det redan nu finns principer för att säkerställa att folket inte fattar impulsiva beslut. Vad P.M. Nilsson inte inser är att denna ordning inte syftar inte att att säkerställa folket inte fattar fel beslut, utan istället till att politikerna inte gör det! Likväl fungerar inte systemet, då politikerna kan smyga igenom lagstiftning när de är så rörande överens att det inte krävs någon debatt och således inte heller blir någon som helst mediauppmärksamhet. Detta var fallet när det skrevs in i grundlagen att Sverige skulle vara ett mångkulturellt land, d.v.s. att landet Sverige aldrig från den punkten kunde ställa några som helst krav på dem som flyttar in i landet, att de ska anpassa sig till hur saker och ting fungerar här. Det synes tveklöst som att en klar majoritet av det svenska folket inte vill ha denna förändring men ändå så genomfördes detta beslut. Hur det kan bli så här ska jag utveckla nedan. Denna överkörning av folkviljan illustrerar på ett bra sätt var demokratibristen finns i dagens representativa demokrati och varför folkomröstningar är så pass viktiga och bör brukas vid liknande beslut.

Peter Wolodarski utgjuter sig över vad han anser vara svårigheten med att veta vad folket ”egentligen har röstat på” i en folkomröstning. Han drar näring från det faktum att det finns olika visioner för hur Storbritannien ska fortsätta framåt utan EU. Två visioner? Och detta menar han begränsar folkomröstningens legitimitet? Vad ska man då säga om riksdagsvalens resultat? Hur vet man till exempel vad en moderat väljare vill ha för politik framöver? Det finns otaliga bevekelsegrunder för en väljare att rösta moderat. Lägger denna sin röst på låga skatter? På fri migration à la Reinfeldt? På budgetdisciplin? På utarmning av försvaret? Ja, vem vet? Vem vet vilket mandat moderaterna egentligen har fått i riksdagen? Är det allt eller bara en del av det de lovat? Hur förhåller det sig med de beslut där de bryter löften. Ja, då är folkomröstningar mycket mer lättolkade. Wolodarski förde oavsiktligt fram en viktig poäng. Nämligen att denna osäkerhet om vad väljarna har röstat för i ett riksdagsval i relation till det mer tydliga beskedet i en folkomröstning är det starkaste argumentet FÖR folkomröstningar!

Han frågar sig som exempel om inte en potentiell koalition av Liberaldemokraterna, Labour och skottska SNP, kan gå till val på att riva upp resultatet i Brexit. Skulle det resultatet inte då väga tyngre än folkomröstningens, eftersom det är ”i parlamentet som demokratins legitimitet vilar” som han uttrycker det? Tyvärr kan inte Wolodarski se den uppenbara bristen i sitt resonemang. Kan han inte tänka sin några andra anledningar till att väljarna lägger sina röster på dessa partier. I nästa stycke blir det nästan parodiskt, när han konstaterar, fortfarande utan att förstå, att ”ett överväldigande flertal av landets väljare har röstat för M.P:s som är positiva till EU-medlemskapet samtidigt som en majoritet alltså röstade mot detsamma” i Brexitomröstningen. Det går inte att illustrera konsekvensen av sammanblandningen av frågor och ståndpunkter bättre än så här. De brittiska väljarna har inte röstat på de konservativa eller labour för att de vill vara med i EU, utan med anledning av partiernas lutning i ekonomiska frågor. Att därför låta denna sammansättningen av parlamentet avgöra en så pass viktig fråga i vilken de inte är specifikt framröstade för att representera väljarna vore definitivt fel. Folkomröstningen är, oavsett hur mycket Wolodarski än försöker smutskasta den, den renaste formen av demokrati. Det är bara genom denna metod som vi helt klart får veta hur folkets vilja ser ut i en specifik fråga!

Både medvetet och omedvetet bakar partierna in frågorna i paket som det inte går att lösgöra från varandra. Omedvetet är detta en naturlig aspekt av partipolitiken, såsom när en moderat som vill ha budgetdisciplin och sänkta skatter sedan också tvingas köpa en nedmontering av försvaret och i princip fri migration. Du får det goda med det onda. Medvetet kan det sägas vara när partierna väljer att inte utmana varandra, och ta upp frågor till diskussion som är väldigt viktiga, såsom grundlagsändringen jag nämnde ovan. Det har helt enkelt beslutats över folkets huvuden. Folket anses inte ha med det hela att göra. De väljare som inte ville ha denna förändring hade således ingen annan valsedel att välja, förutsatt att de hörde till de få som ens kände till beslutet, än Sverigedemokraternas, oavsett vad de för övrigt ansåg om deras politik. På vilket sätt skulle en inbiten socialdemokrat eller moderat visa sitt motstånd mot denna lagändring? Det kunde de givetvis inte vilket var avsikten. 51% (eller mer) av svenskarna skulle inte rösta på SD bara för att stoppa denna lagändring. Alltså lyckades detta svek, denna kupp, mot det svenska folket, som resulterade i att deras kultur inte längre har företräde i deras eget land. Medvetet i ett större perspektiv kan det sägas vara när partieliterna har drivit så långt bort från väljarnas vilja att man driver igenom ett sådant beslut över deras huvuden. Denna glidning påbörjades på 70-talet och har nu verkligen tagit fart, även på högersidan, under de senaste 15 åren. Nu synes den inte gå att stoppa. Den attityd som ledarskribenterna som figurerar i denna text uppvisar speglar utvecklingen. Politiken ska inte längre följa folkets vilja. Istället ska politikerna uppfostra väljarna i vad de ska tycka och om de tycker fel så finns det ändå inget alternativ att välja för alla etablerade partier tycker lika, förutom SD. Eftersom de kan vila tryggt i förvissningen att SD aldrig kommer att få 51% av rösterna så kan dessa partieliter fortsätta att styra landet tillsammans oavsett om det är vänster eller ”höger” som vinner valen. Demokratur är ett passande uttryck för detta tillstånd i politiken. Den enda flisan i deras ögon är just folkomröstningarna. Om dessa kan stoppas så är processen nästan fullbordad.

Helt avgörande frågor måste alltså lyftas ut ur riksdagens händer för att säkerställa att dessa beslut har tagits på ett demokratiskt hållbart sätt. Tänk till exempel om riksdagen hade fått mandatet att besluta om Euron? Då hade vi tagit det katastrofala beslutet att dras in i EMU-samarbetet, och dessutom i strid med vad folket ville. Göran Rosenberg beklagar sig över att det vid ett ”felbeslut” i en folkomröstning inte finns någon som kan ställas ansvarig för detta beslut (som om dagens politiker någonsin tar ansvar för dåliga beslut). Vänd istället på det och tänk vilken seger det var för demokratin när folket röstade bort Euron och sedan bevisades ha haft rätt, i strid mot de politiker som vill ta beslutet ovanför deras huvuden. Tänk på vilken känsla av egenvärde i processen dessa väljare fick och hur tron på demokratin förnyades!

Wolodarski fortsätter med att föra fram synpunkten att folkomröstningar kränker minoritetens rättigheter. Eftersom de ofta avgör ”konstitutionella frågor” som rör ”grundläggande rättigheter och suveränitet” så duger inte 51%, eftersom minoriteten då kommer i kläm. På vilket sätt är euron över kronan en grundläggande rättighet, eller ens medlemskapet i EU? Med tanke på, i enlighet med vad jag har beskrivit ovan, hur illa riksdagen har hanterat avgörande frågor som definitivt rör grundläggande rättigheter i ändringen av grundlagen, så känns argumentet tomt. Var det inte en grundläggande rättighet för det svenska folket att det står i grundlagen att den svenska kulturen, eller i alla fall grundläggande västerländska värderingar, ska vara vägledande för vårt samhälle? Men detta smög man igenom med utan så mycket som ett pip. Visst är det så att minoriteten ska skyddas från majoriteten när det gäller vissa verkligen grundläggande individuella rättigheter. Detta bör gälla när den personliga integriteten angrips, när det gäller att förhindra inskränkningar i äganderätten och andra tillfällen där staten (majoriteten) går för långt in i en individs liv, men inte i de frågor som Wolodarski syftar på. Kollektiva frågor, av intresse för hela folket, såsom allianser med främmande makter och byten av valutor ska definitivt avgöras av en enkel majoritet. Vad är det som säger att de 41% som inte vill ha en särskild utveckling har röster som väger tyngre än de 59% som vill ha densamma? Om man ifrågasätter denna princip för demokratiska beslut, så ifrågasätter man även per definition beslut med enkel majoritet i riksdagen också. Man kan hävda att det faktum att 51 % får besluta om hur mycket pengar staten får ta från medborgarens fickor (vilket till lika hög grad rör ”grundläggande rättigheter” som han menade att ”Euron eller inte” var) är en form av den ”enkla majoritetens diktatur”. Lika väl som att man kräver en kvalificerad majoritet på 60 % för folkomröstningar kan man kräva detsamma i riksdagen när en så viktig fråga som skatterna ska avhandlas. Konsekvensen av Wolodarskis argument, i dess logiska förlängning, skulle bli att demokratin låser sig fullständigt!

Sydsvenskan publicerade i mars en artikel av Ian Buruma, som Per Svenson sedan följde upp när han kommenterade Brexit på den knallröda kulturdelen på samma tidning i juni. De båda herrarnas argument var i dess essens att demokratin är ett komplicerat, tungrott och ogenomträngligt system och att de fräcka försöken från folkens sida att påverka denna koloss genom folkomröstningar var ”demokratiförstörande”. Uppenbarligen har demokratin blivit mycket ogenomtränglig, då ingen ledamot av EU-parlamentet ens orkade med att läsa igenom det förslag till ny författning som de likväl gladeligen klubbade igenom. Buruma klandrar folken för att fatta sina beslut på känslomässig grund, men man vill fråga sig på vilken grund dessa herrar och damer fattade sina beslut i denna avgörande fråga? Buruma och Svensson uppvisar direkt demokratifientliga attityder när de visar ett så illa dolt förakt för folkets synpunkter.

Längst går Ian Buruma, när han deklarerar att folkomröstningar är ”ett redskap för diktatorer”! Han skriver att även om folkomröstningar ”ibland används” i representativa demokratier, så är det ”diktatorerna som verkligen gillar dem”. Detta uttalande är i mina ögon hårresande, och vad värre är så står Sydsvenskan bakom det! Varför skulle en diktator gilla att folkviljan får gälla? De tillfällen som en diktator har använt en folkomröstning, såsom Hitler vid Anschluss 1938, (och aldrig med rena spelregler) så har han varit helt säker på utgången. På vilket sätt ska dessa fåtal tillfällen tillåtas smutsa ner en politisk process som vid alla andra användningstillfällen tjänar till att vitalisera demokratin, öka folkets delaktighet och se till att besluten som fattas verkligen ligger i linje med vad väljarna vill. Schweiz, med sina många folkomröstningar, känns inte för mig som ett paradis för diktatorer. Jag skulle gärna se Buruma eller Sydsvenskan kommentera på vilket sätt de menar att det är det.

Mest talande när det gäller detta motstånd mot folkomröstningar, är att den kritik som riktas samtidigt innehåller i princip samma kritik som skulle kunna framföras mot demokratin som sådan. Detta argument är att väljarna egentligen fattar sina (felaktiga?) beslut på emotionella grunder. Här tänker man så klart inte på Bremain-argumenten ”vi är en de av Europa” och tron på att Europa, utan ett politiskt centraliserat EU, kommer falla samman i förödande krig som om något är en emotionell grund för beslut som även politiker använder som bevekelsegrund, utan bara på Brexitsidans emotionalism. Visst skulle man kunna önska att emotionella grunder för beslut i demokratier skulle försvinna, men detta är en del av människan som vi får leva med. Samma emotionalism som är en del av folkomröstningar är också del av våra riksdagsval. Är mottagandet av ett fåtal migranter ”här” på bekostnad av de många ”där” inte ett emotionellt beslut som är en produkt av våra upphöjda politiker? Var finns rationalismen hos dem då? Emotionalism är någonting som vi måste argumentera mot i hela det demokratiska systemet, men det är inte skäl för att avskaffa demokratin, för det är det som är nästa logiska steg i enlighet med Burumas tankegångar. Likväl så handlar det, när det kommer till kritan, för de flesta om ett rationellt val, en kalkyl över antingen den egna nyttan, eller samhällets, som ligger till grund för hur väljarna lägger sin röst. Hur mycket får jag efter skatt? Hur stor risk är det att jag själv drabbas av brott? Hur kommer jag drabbas av en beskuren yttrandefrihet? Dessa är avvägningar som väljarna gör på riksplanet och detsamma gäller i folkomröstningarna. Britterna såg farorna med en kollapsande Dublin-förordning och det växande islamistiska hotet inifrån som en konsekvens av ohejdad migration. Dom såg ett styre i Bryssel som blir allt mindre demokratiskt i sina metoder. Dessa punkter är inte emotionella grunder för beslut, bara för att Buruma anser att dom har fel.

Det generella intrycker efter att ha läst dessa debattörer och ledarskribenter är att politik är någonting som är för komplicerat för folket. Det är någonting dessa ska överlåta åt de politiker som de var fjärde år väljer fram på ren chans, för inte vet man om dom gör vad dom har sagt och mandatet är nästan alltid väldigt otydligt. Politikerna och tyckare som Wolodarski och PM Nilsson anser att dessa valda ska slippa besväras av väljarna under dessa fyra år. Den största skräcken är fenomenet folkomröstning som avbryter lunken från ett icke bindande vallöfte till ett annat, och där folket faktiskt sträcker upp politikerna, är tydliga med vad majoritetsviljan är i en specifik fråga och kräver att denna utföres. Tänk fasan för ett slipat politikerproffs som är skolad i att blanda in allt det oönskade med de lockande vallöftena, där det svårtolkade väljarmandatet är Shangri-la. Det svider extra mycket för de politiker som inte ser politiken som utförandet av folkets vilja, utan som istället ser politikernas uppgift som att tillsammans med medierna uppfostra väljarna i hur de ska tänka och tycka. Därför fruktar såväl flertalet politiker som opinionsbildare såsom Wolodarski folkets vilja yttrad genom folkomröstningar. Resultatet blir allt för ofta för dem ett slag i ansiktet från ett folk som vägrar att låta sig bli uppfostrade i hur de ska tycka. Just därför kommer stora ansträngningar göras för att se till att det inte tillåts fler folkomröstningar i framtiden!