Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!

(Bright Magasin nr 1 2016)

Så har terrorsäsongen 2016 öppnats i Europa och det med besked. 2016 kommer att bli ett blodigt år om inte säkerhetstjänsterna överträffar sig själva. IS kommer försöka aktivera många av sina sovande resurser i en ansträngning att föra över kriget till våra samhällen. Inför detta scenario måste vi ta åtgärder. Men hur ska vi kunna vinna ett krig om vi inte kan bestämma oss för vem vi befinner oss i krig med?

Efter attackerna på Bryssel följde den våg av ursäkter som vi har fått vänja oss vid nu: ”Islamiska statens terrorattack har inget med islam att göra”! Vi befinner oss i krig med ”terror” lyder den uttjatade devisen, men hur kan man befinna sig i krig med en form av krigföring? Kan man även befinna sig i krig mot flygbombningar eller kavalleriattacker? Detta är givetvis ett uttryck för en grav form av verklighetsflykt som syftar till att inte agitera Europas muslimska minoritet.

Den muslimska teologen; Barakat, som DN citerar i ett uttalande som liknar det ovan, följer upp med att säga att bekämpandet av radikalisering är allas ansvar. Radikalisering av VAD, frågar jag då? Är det måhända islam? Eller syftar han på radikalisering inom en annan religiös-politisk auktoritär ideologi? Om inte så ligger faktiskt problemet inom islam.

Majoriteten av muslimer som lever i väst är inte radikala. Detta är ett faktum. Men lever de i enlighet med vad islams texter dikterar? I enlighet med Muhammed exempel? Nej, det gör de tack och lov inte. De känner sig kränkta av att de sammankopplas med IS illdåd och den känslan är förståelig, men lever de inte i en bubbla? Förstår de själva vad som står i koranen? Förstår de principen om abbrogering, som ger Koranens senare mer intoleranta stycken företräde över de tidigare relativt mer toleranta styckena? Om detta råder det stor konsensus om bland imamer.

Problemet för dessa muslimer, som bara vill leva sina liv, är att de lever en lögn. De lever med en religion som de ignorerar. Detta betyder inte att islam, som religion, har förändrats. Det betyder att de som människor har gjort andra val. De har valt att ignorera sin profets oupphörliga ropande efter heligt krig. Därför är det så viktigt att göra skillnad på muslim och islam! Man kan tycka att det är förkastligt att ställa upp på en religion som förespråkar våld, oavsett om man ignorerar dessa rop, men i grund och botten så är det trossatserna som får bära den tunga skuldbördan.

Problemet med islam är att om man gräver djupt, ner till dess rötter, läser det som står i koranen och ser vad dess profet säger så finns någonting helt annorlunda än om man gräver till kristendomens begynnelse och skärskådar Jesus. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett religio-politiskt system som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, såsom det finns inom islam.

Detta är anledningen till att dagens radikalisering, i betydelsen hårdtolkning av tankegodset, av kristna och muslimer får så pass olika utfall. Att man inte förmår tillskriva islam en del av skulden för detta utfall är en ordentlig tankevurpa. Detta betyder, som sades ovan, att alla muslimer, som inte lever efter de ursprungliga principerna, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religio-politiskt system ska definitivt klandras för att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot s.k. otrogna i texterna och Muhammeds exempel.

Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden. Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper. Svaret är inte som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor. Detta gör bara situationen värre. Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket skapar en grogrund för missämja och aversion mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.

Denna kan dock inte komma utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om vi som samhälle hela tiden blåser upp den bubbla våra muslimer sitter i. Om vi hela tiden underblåser den vanföreställning som Sveriges olika muslimska förbund lever med, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra!