Islamisternas framgångar i Irak befäster att Jihad har gått in i en ny fas

Den radikala islamistorganisationen ISIS⁽¹⁾ har intagit Mosul, en stad med nästan 2 miljoner invånare och sedan ryckt söderut och hotar nu Bagdad. Detta är en chockerande framgång som få trodde var möjlig för bara några år sedan. Det är en logisk fortsättning på den våldsamma terrorkampanj som har bedrivits i Irak de senaste åren, det faktum att ISIS med framgång har växlat om till att bli ett konventionellt stridande förband i det syriska inbördeskriget och framför allt att de i januari i år ockuperade Falluja, väster om Bagdad, utan att regeringsstyrkorna kunde göra någonting åt detta. Svaghet provocerar som bekant ännu mer aggression!

 

Krasade framtidsvisioner

NIC ⁽²⁾  författade 2012 en rapport om vad som kunde förväntas fram tills år 2030. Där stod bland annat att den islamistiska jihadrörelsen kommer att försvagas i takt med att regionen demokratiseras. Tyvärr kan man inte spåra någon sådan utveckling. Istället kan man se att dessa krafter går igenom en metamorfos till mer konventionellt stridande förband och tar nu för sig allt mer i kölvattnet av det amerikanska tillbakadragandet. Territoriell expansion sker sedan ett antal år i Somalia, Pakistan, Mali, Syrien och nu Irak och bara i Mali har väst slagit tillbaka dem. Nu är många regimer i regionen i farozonen. Kartan nedan visar utsträckningen av ISIS kontroll i Syrien och Irak:

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

ISIS får folkligt stöd på grund av den ogenomtänkta konstruktionen av den irakiska systemet för folklig representation. Ingen tanke har ägnats det faktum att befolkningen nästan fullkomligt röstar i enlighet med deras religiösa tillhörighet. Detta har inneburit att den sunnimuslimska minoriteten aldrig kommer att få del i styret av staten då shiamuslimerna är i överväldigande majoritet. Sunnimuslimerna har nu goda skäl att se Irak som en enpartistat. Detta hade kunnat uppvägas genom att implementera garderingar mot en sådan dominans i form av en andra kammare i parlamentet till exempel, där minoriteterna har ett proportionellt större inflytande. (Jag skrev om detta redan 2006 i Sydsvenskan.) Istället har vi nu fått se ett växande missnöje bland sunnimuslimerna med styret i Bagdad, som har skapat förutsättningarna för ISIS framgångar.

Nu, minst en halv miljard dollar rikare och i besittning av en avsevärd vapenarsenal, står ISIS redo att ta ytterligare ett steg. Den irakiska arméns andra division som var stationerad i Mosul formligen smälte bort inför deras angrepp. Kanske bidrog deras rykte om oerhörd grymhet till denna panik. Det vore i så fall inte första gången i militärhistorien detta skedde. Irakiska soldater slängde sina vapen, tog av uniformerna och sprang för livet.

Motivation slår utrustning

Att religiöst eller ideologiskt motiverade soldater oftast slår betalda dito är en läxa från historien. Hur många gånger har vi inte sett detta? I Vietnam till exempel där sydvietnamesernas armé var chanslöst mot nordvietnamesernas NVA och gerillan utan USA:s stöd. ISIS har tränat strid i Syrien och har enligt uppgift blivit betydligt bättre än när deras föregångare stred mot amerikanerna i Irak (Falluja till exempel). Nu är de dessutom utrustade med avancerad kommunikationsutrustning tillhandahållen via sponsorer i Gulfstaterna. De agerar med en snabbhet och flexibilitet som imponerar. Även om deras förmåga till konventionell strid inte skulle rå på de bäst tränade och utrustade irakiska förbanden så räcker denna snabbhet parat med skräcken som de sprider till väldiga framgångar.

I kontrast till deras stridsiver står de irakiska arméförbandens håglöshet. Få av deras rekryter befinner sig i tjänst av andra skäl än att få mat på bordet och en liten slant i fickan. De synes inte vara beredda att riskera livet för en statsbildning som de troligen inte identifierar sig med. Detta blir extra påtagligt i norr där till ex andra divisionen i Mosul huvudsakligen var bemannad av kurder. Dessa kännde troligen inget större behov av att offra livet för en statsbildning som de kanske hellre hade lämnat istället. De kurder som kommer ta strid mot ISIS gör det istället i de traditionella kurdiska formationer som finns i Kurdistan.

Den irakiska armén befinner sig fortfarande i en transition där organisationen är svag och pusselbitar som stridsflyg och artilleri fortfarande inte helt är på plats. Sedan lider man, såsom alla arabiska arméer, av svårigheter att få sina förband att fungera som enheter. Relationen mellan befäl och manskap präglas av förakt respektive misstro. Klassklyftor skapar en avgrund mellan de två och de arméer såsom den irakiska som också blandar in religiösa och etniska konflikter i förbanden är dömda att inte fungera på ett effektivt sätt. Vid minsta lilla tryck eller motgång så riskerar dessa förband att falla samman. Detta utnyttjar nu de motiverade islamisternas förband som, till skillnad från statens, präglas av inbördes lojalitet och broderskap. Den irakiska armén är bara till liten del tränad av amerikanska ”contractors”, som huvudsakligen har fokuserat sina ansträngningar på befälen och underbefälen plus några få elitenheter. Problemet är att dessa befäl sedan själva måste träna sina rekryter. Detta är den svaga länken i återuppbyggnaden. Man faller snabbt tillbaka i gamla ovanor av manskapsförakt och icke konstruktiva träningsmetoder. Det är ingen slump att de irakiska förbanden presterade så dåligt i kriget mot Iran med tanke på dessa strukturer och med det faktum att en majoritet av manskapet (shiamuslimerna) tvingades att strida för en regering som de inte kunde känna lojalitet med. Det är ett faktum att den icke-religiöst definierade statliga, förment ”nationella”, identiteten inte någon gång under 1900- eller 2000-talet har lyckats frammana reell stridsvilja i någon arabisk armé. Religionen däremot, den gör susen!

Givetvis kan inte 5000 ISIS-soldater besegra 300.000 dito i Irakiska armén och motståndet kommer att hårdna ju längre söderut de kommer, men detta sänder illavarslande signaler. Detta kan ses som en föraning av vad som kommer ske när Nato drar sig ur Afghanistan. Sammanbrottet för den afghanska armén kommer om möjligt att bli ännu mer dramatiskt. Den afghanska armén är ännu sämre tränad och lider av ännu större inre konflikter än den irakiska. I ett större perspektiv kan man ha samma farhågor när det gäller Mellanöstern som helhet. Det finns många riskobjekt som riskerar att avslöjas som korthus i framtiden. Hur stabil är den pakistanska armén egentligen på sikt? Hur stabil är Jordaniens?

Vad händer nu?

Jag ser två vägar som utvecklingen kan ta:

1) Den irakiska armén tar sig samman och använder sitt numerära övertag till att skingra ISIS trupper. Märk väl; skingra, inte slå. De flyr i så fall bara tillfälligt över gränsen till Syrien och bedriver sin kamp där med förnyad styrka givet allt militärt materiel och kapital de nu har erövrat.

2) ISIS har framgång i sitt uppsåt att uppvigla iraks sunnimuslimska befolkning till att resa sig mot regeringen. I så fall får vi ett fullskaligt inbördeskrig i landet, vars ände vi inte kommer att få se på mycket länge.

Jag vill egentligen inte spekulera i vilket fall som är troligast, men; man kan se att ett visst stöd finnes för ISIS i de städer man har erövrat. Dock så är det inte troligt att ISIS hinner med att organisera en upprorsrörelse innan den irakiska armén slår tillbaka, om de bara reagerar inom rimliga tidsramar. Det är detta som är den avgörande punkten. Hinner regeringen och armén samla sig och slå tillbaka i tid? Just nu ser allting väldigt kaotiskt ut så det ser inte helt lovande ut på den punkten och osäkerheten om just denna faktor gör att det omöjligt att spå framtiden.

Wahhabismens roll

Det spekuleras mycket om vem eller vad som finansierar ISIS verksamhet. En del inkomster få man troligen lokalt, via ”donationer”, utpressning och lokala oljetillgångar, men det finns mycket som indikerar inspiration, ledning och ett stort pengaflöde från Gulfregionen. ISIS föregångare skapades efter att USA gick in i Irak 2003, som ett svar på att Irak då, korrekt uppfattat, såg ut att tas över av shiakrafterna. Det behöver knappast nämnas att detta prospekt oroade Gulfstaterna oerhört, vilket också var anledningen till att de vägrade stödja den amerikanska interventionen. En viktig ledtråd till gruppens ursprung och finansiering tycker jag mig se i det uttalade målet att förstöra de shiamuslimska helgedomarna i Karbala och Samarra. Detta återspeglar det wahhabistiska hatat mot shiaislam och ska ses som ett kall på en repetition av det wahhabitiska angreppet på Karbala 1802 och den därpå följande massakern på platsen. Denna bisarra och även för jihadister ovanligt intoleranta och hatiska målsättning säger mig att inspirationen för denna rörelse tveklöst kommer från de wahhabitiska länderna Saudiarabien och Qatar.

Noter:

1) ISIS = Den islamiska staten i Irak och Levanten. Kallas även för Da´awa = Kallelse

2) NIC = National Intelligence Council. Utför långsiktiga underättelseanalyser åt den amerikanska staten.