Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Annonser

USA kan inte finna sin roll i religionskrigens Mellanöstern

USA är en supermakt som har tappat fotfästet i Mellanöstern. Landet deltager just nu på båda sidor i ett omfattande regionalt krig mellan å ena sidan ett block av sunniaktörer och å andra sidan ett block av shiaaktörer. I denna nya politiska situation har USA inga allierade. Istället för att dra sig ur eller gå sin egen väg, så famlar landets ledare fram i mörkret utan en strategi som är anpassad till situationen. Det har uppenbarligen inte alltid varit så här. När USA trädde in på Mellanösterns politiska arena på 50-talet, så såg spelplanen helt annorlunda ut och USA:s roll var tydlig.

Arabsocialister mot rojalister

Sekterismen var inte den brinnande frågan i det politiska livet under det kalla kriget. Istället drogs, under perioden mellan 50-talet och 70-talet, den avgörande konfliktlinjen mellan de gamla autokratiska rojalistiska regimerna och de nya arab-socialistiska regimerna som i snabb takt under 50-talet kastade ut kungar och tog makten i Egypten, Irak och Syrien. I detta politiska landskap var det inte svårt för USA att finna sin roll som beskyddaren av den rojalistiska fraktionen, bestående av Saudiarabien, Gulfstaterna, Jordanien, Marocko, Iran och Pakistan. Beskyddet av oljeresurserna runt gulfen var av essentiell betydelse för västvärldens ekonomiska stabilitet. USA deklarerade att ett Sovjetiskt angrepp mot gulfen genom Iran skulle utgöra casus belli länderna emellan. Så långt gick det ju aldrig, men det sovjetiska intresset av att kontrollera samma oljeresurser var en påtaglig faktor under den del av det regionalt heta ”kalla kriget” som utspelade sig i Mellanöstern. Egypten, Syrien och Irak var allierade till Sovjetunionen, men de var aldrig varken lojala eller delade sovjeternas syn på hur samhället skulle struktureras. De hävdade alla, särskilt Irak, med bestämdhet sin rätt till en oberoende policy. Detta kan illustreras av att regimerna i alla staterna förföljde sina inhemska kommunistpartier, vilka var lojala mot Moskva.

Krigen mot Israel som kan tyckas vara skilda från denna ekvation var i själva verket en djupt integrerad del av detta skeende. Även om USA stöttade Israel av ideologiska skäl, så var man medvetna om att om de arab-socialistiska regimerna hade lyckats med att krossa Israel så hade Sovjets och dessa allierades position i regionen ha blivit oerhört mycket starkare. Israel utgjorde indirekt den första försvarsvallen för de rojalistiska regimerna. Utan Israel hade dessa aldrig kunnat stå emot detta nordliga arab-socialistiska triumviratets arméer vid ett eventuellt angrepp och då hade troligen ett tredje världskrig blivit ett faktum.

Angreppen mot Israel var den huvudsakliga metoden för att samla stöd i den arabiska världen. De arab socialistiska regimernas legitimitet var så pass tätt knutet till denna kamp att de upprepade misslyckandena i krigen -67 och -73 var helt avgörande för dessa regimers de-legitimering på den arabiska gatan. De rojalistiska regimerna var dock först med att söka legitimitet genom att deltaga i denna kamp. Kriget 1948-49 var dessa regimers krig och misslyckandet i detta försök att krossa den judiska staten var det som de-legitimerade dem och banade vägen för arabsocialisterna som senare skulle trampa på samma mina. Israel har på så vis genom sitt motstånd indirekt agerat ”kingmaker” i regionen. Vi får se om mönstret upprepar sig när det gäller islamisterna? Efterhand som de rojalistiska regimerna insåg att det var Israel först och dem sedan, för arabsocialisterna, så trappade de ner sitt deltagande till avståndstagande och ekonomisk krigföring. Jordanien som var den enda rojalistiska makt som deltog i egentlig mening, i sexdagarskriget, vägrade deltaga i Yom Kippur angreppet. Det kriget hade förgåtts av en uppgörelse med det arabsocialistiska PLO innanför landets egna gränser, känt som ”Svarta September” 1970, som också ledde till ett kort men intensivt gränskrig med Syrien.

Krigen mellan de rojalistiska regimerna och de arabsocialistiska dito var inte lika frekventa som de med Israel men det som utspelade sig i Jemen var blodigare än alla dessa tillsammans. Jemen är intressant då utvecklingen i landet fungerar som en spegel för utvecklingen i regionen i stort. inbördeskriget i Jemen (1962-70) föranleddes av att arabsocialistiska officerare med stöd av Egypten kastade ut en shiamuslimsk imam-dynasti som kom att stöttas av Saudiarabien. Samma huthis som Saudi flög in över landets norra gräns för att bomba i våras, flög man in för att stödja på 60-talet mot de sunnimuslimer man nu är allierade med. Då var frågan sunni-shia av liten betydelse i politiken. Nu är den värd allt!

Kriget var egentligen en kraftmätning mellan Egyptens och Saudis respektive livsåskådningar och i och med denna var klyftan inom arabvärlden nu avgrundsdjup. Det arabsocialistiska försöket att ta över arabvärlden tog dock som sagt slut efter Yom Kippur-kriget då Egyptens Sadat 1978 skrev på fredsavtalet med Israel och bytte läger till USA-alliansen. Israels motstånd kröntes med en effektiv diplomatisk insatts av USA som därmed säkrade Israels existens och gjorde slut det sovjetiska försöket att få inflytande i Mellanöstern.

En ny verklighet

I svallvågorna av att arabsocialisterna abdikerade från scenen trädde de religiösa fundamentalisterna fram på allvar i Iran och sedan även i sunnivärlden. Framöver skulle alla frågor formuleras utefter denna återtagna sekteristiska identitet. Syrien under Assad Sr. gled mycket snabbt in i shialägret i början av 80-talet och bildade allians med Iran, medan Saddams Irak försökte balansera i denna nya verklighet under ett decennium som präglades av alliansernas omkastande. Utan att helt kapa banden med sin gamla socialistiska vapenleverantör till norr så ville Saddam skapa nya band till västländerna för att diversifiera sin leverantörbild. Kriget mot Iran målades upp som ett krig mellan sunni och shia, eller som han formulerade det mot ”det gamla Persiska hotet”, men regimerna runt Gulfen visste vad han menade då de alla monarkier stod hotade av mullornas revolution. Inte minst med tanke på de stora shiamuslimska minoriteterna runt Gulfen. De sunniledda monarkierna runt Gulfen anpassade i enlighet med detta sin retorik och sin politik. För att kontra hotet från Ayatollans folkliga revolution så identifierade man sig allt mer som sunni eller wahhabi-sunni för att genom denna nya konfliktlinje ge sig legitimiteten att tala för sunni-araberna mot det shiamuslimska persiska hotet. I spåret av detta kan vi se den religiösa offensiv som wahhabismen i Saudiarabien har genomfört runt om i världen där muslimer bor. Pakistan blev en av de främsta måltavlorna under Afghanistankriget och vips var Talibanrörelsen född. Stora ansträngningar har också riktats mot sydöstasien, vilket man nu kan se effekterna av i till ex Malaysia och i form av Moskébygge i väst där wahhabistiska predikanter har hetsat mot väst vilket har lagt grunden för stödet till IS.

Revolutionen i Iran blir startskottet för förvirringens tid! USA såg sin chans att kapa åt sig ännu en f.d. Sovjet-allierad i Irak och stöttade Saddam således nästan reservationslöst i hans grymma krig mot Iran. Saddam som förespeglade gulfmonarkierna att han nu var på deras sida i religionskrigens nya tid bar dock ännu på tankemönstren från den tidigare konflikten mellan rojalister och socialister. När Iran-Irak krigets dyra räkning skulle betalas ville Saddam inte ta fram plånboken. Gulfstaterna skulle givetvis efterskänka vad de hade lånat ut. Saddams tankar var fylld av den gamla antagonismen mellan det fattiga centrala Mellanöstern och det rika rojalistiska Gulfen. Det var deras olja regimerna i norr hela tiden hade varit ute efter. När de nu inte ville betala för Saddams påtvingade beskydd så skulle han utkräva den efterlängtade socialistiska revanschen. USA:s ambassadör i Irak förstod inte denna konflikt när hon deklarerade att det var en inom-arabisk affär, som om Irak och Kuwait/Saudi nu var allierade och de gamla konfliktlinjerna var som bortblåsta i sanden. Istället vände Saddam den nya ordning som USA trodde sig se upp och ner när han angrep Kuwait och Saudiarabien och uppfyllde därmed en decennier gammal arabsocialistisk dröm.

Vilsna supermakter

Sovjetunionen var lika vilset som USA under 80-talet. Greppet om Irak blev allt lösare samtidigt som möjligheten att fånga in Iran uppenbarade sig efter revolutionen. Men Irans mullor, som under revolutionens förstadium hade samarbetat med kommunisterna, visa de föga intresse av ett sådant arrangemang med Sovjet som man såg som den sekulära ”lilla satan” (efter USA som var den ”stora satan”). Likväl hjälpte Sovjet genom Nordkorea och Syrien Iran med vapen och ammunition i hopp om att balansera ett Irak som allt mer sneglade mot väst och för att hålla dörrarna öppna. Mot slutet av kriget lutade sig Irak likväl mot Sovjet och fick leveranser av stora mängder stridsvagnar och flygplan som gjorde att de kunde stå emot Irans slutoffensiver. Efter Saddams fall har den ryska policyn varit att åter fokusera på Iran, och nu med större framgång. Ryssland har till skillnad från USA funnit en konsekvent linje i Mellanöstern som man håller sig till. I kampen mellan shia och sunni så ställer man sig numera uteslutande på shiablockets sida. Detta gör man huvudsakligen för att det är sunnis och inte shias som utgör ett hot mot den inre stabiliteten hemma i Ryssland. Saudiarabien och andra Gulfstater stöttar sunni-jihadister i Kaukasus. Att stödja dessa motkrafter, i form av Iran och Assads Syrien, är geopolitiskt sunt förnuft.

USA däremot har inte landat i en vettig politik. Under 80-talet stöttade man, som är bekant, jihadister i Afghanistan i tron att de var harmlösa. Man tänkte att dessa gudskrigare var lite grand som de själva var, balanserat religiösa motståndare till det sekulära röda imperiet. På samma sätt fortsatte det i Bosnien och på andra platser under 90-talet ända fram till 9/11. Här trodde man att USA skulle vakna upp och förstå vad det var man gjorde? Men, nej, man levde kvar i 50- till 70-talens världsbild som dikterade att det fanns en arabisk nation, eller till och med en irakisk eller en syrisk nation och att religionen var ett redskap som andra att bruka i regionen istället för den kommande och återuppvaknande stora källan till identitet i regionen. Därför trodde man att sunnis och shias skulle kunna komma överens inom ramarna för ett demokratiskt system i det befriade Irak 2003. Dom var ju alla irakier, eller hur? Man förstod inte att begreppet ”irakier” var en fullständigt artificiell konstruktion och man nu hade öppnat historiens krafter på vid gavel. Till USA:s försvar ska dock sägas, och det är inte många som vågar (alt. vill) säga detta idag, att detta var en ofrånkomlig utveckling på sikt som amerikanerna bara påskyndade. Dessa krafter hade redan väckts till liv igen i och med revolutionen 1979 och hela regionen var från och med denna punkt en en veritabel krutdurk. Inbördeskriget i Libanon, shiaupproret mot Saddam 1991 och sunniupproret mot Assad i början av 80-talet är exempel på hur det puttrade i grytan.

Vad gör USA idag?

Amerikanerna har varit ovanligt senfärdiga i att greppa den nya verkligheten i regionen. I Irak gjorde man inga försök att genomdriva en författning som skulle ha kunnat balanserat shia-majoritetens grepp om samhället. Istället släppte man bara tyglarna och hoppades på det bästa utfallet. Givetvis blev det det värsta möjliga då en majoritetsbefolkning som har förtryckts i decennier inte är benägen att begränsa sig självt. Under den arabiska våren stöttade man friskt alla krafter som gjorde uppror utan en tanke på att det oftast handlade om radikala islamister, där många hade gedigna rötterna i jihadgrupperingar, såsom de wahhabitiska idrissarvtagarna från Cyrenaica och efterföljarna till brödraskapets upprorsmän mot Assad på 80-talet i Syrien. Moraliskt var det rätt att skydda de civila i Libyen, men det var inte rätt att bara bomba och sedan låta korten falla som ville. Läxan lärdes inte inför engagemanget i Syrien. Vapen som skulle gå till s.k. moderata krafter såldes vidare till al-Quaida och ISIS och krigare som utbildats i tron att de var detsamma gick över till dessa grupper.

Nu har detta gått upp för USA:s ledarskap, men blir det ändring? Icke! IS offensiv in i Irak blev en magnifik chock för alla, vilket i och för sig har fått USA att upphöra med allt prat om att bomba Assads regim, men likväl så har man fortsatt sina ansträngningar för att stärka de krafter som man fortfarande tror är moderata i Syrien. Det trots att detta ytterligare försvagar Assad som är den enda kraften som kan bekämpa IS söderifrån och är det enda som står mellan IS och landets minoriteter och resterande kulturskatter (Damaskus, Palmyra etc). Man tror sig rädda de civila med den ena handen och dödar dem med den andra.

Ännu värre blir det om man betraktar det regionala krig som rasar i Mellanöstern som en helhet. USA deltager på båda sidorna i detta krig mellan sunnis och shias utan att, tillsynes, förstå att det är delarna av en helhet. I Irak strider man med shiasidan och Iran mot den sunnimuslimska krafterna. Samtidigt hjälper man tillsammans med Saudi sunnis i Jemen och bombar samma shias som även de är stöttade av Iran. Det är orimligt att tro att de tre krigen inte är kopplade till varandra.

Det finns flera cirkulerande förklaringar till att USA agerar på detta sättet. Det finns konspirationsteorier som antyder att USA är intresserat av fullständigt kaos för att kunna exportera vapen, destabilisera eventuella motkrafter i regionen (petrodollar-teorin) för att sedan kunna svepa in för att bygga upp igen och forma om efter eget hjärta. Problemet med detta resonemang är att man har redan bränt en förmögenhet på att kunna forma om, även om det nu misslyckades till stor del, och ordningen i Irak ÄR ändå USA:s skapelse. Varför skulle man nu vilja störta denna?

Nej, mer troligt är som jag ser det att USA inte kan göra det lika lätt för sig som Ryssland därför att USA är sedan andra världskrigets slut det globala systemets väktare. Den ordning som existerar idag är USA:s ordning. Man försöker sköta och hantera detta system, trycka ner utmanade s.k. ”skurkstater” som Saddams Irak, se till att det globala kapitalistiska systemets nödvändiga funktioner är på plats såsom tillgången till råvaror och varför inte i processen tilta spelbordet till sin egen förmån och försöka tjäna en slant. Detta är utgångspunkten som gör att USA hyllas av de som vill ha ett stabilt globalt system men samtidigt kritiseras av dem som tycker att det blir för mycket av tiltande och egenintresse.

USA kan inte i ljuset av detta helt enkelt välja en sida i konflikten. Systemet är för invecklat för ett så enkelt ställningstagande. Under kalla kriget då sidorna ordnades utefter ideologi var uppdelningarna högst tillfälliga. Egypten bytte sida efter att de insett socialismens brister. Idag är konfliktlinjen permanent. Det är med andra ord svårare för USA att bara ta ställning för sunnisidan såsom Saudi säkerligen vill att de gör. Ryssland som är en outsider, som försöker påverka systemet utifrån, kan kapa åt sig en del av kakan och kontrollen, kan utan att ta ansvar för helheten ta ställning för en sida. ”Polisen” USA måste dock försöka upprätthålla ordningen på gatan. USA ser troligen sin roll i att benhårt försöka upprätthålla de legitima regeringarna, oavsett om dessa är sunnitiska i Jemen eller shittiska i Irak. Systemets integritet är det viktigaste enligt denna strategi. Krocken med verkligheten blir dock mycket svår.

Politiskt korrekt utrikespolitik

Sedan har vi ”elefanterna i rummet” som många inte tycks kunna se. Nämligen att de starka islamistiska krafterna i Mellanöstern inte vill ha demokrati. Att islam är den världsreligion som gör mest hårdnackat motstånd mot modernismens och demokratins inträde. Att det finns en mycket låg känsla av kollektivt ansvar för staten och nationen i regionen, huvudsakligen för att det inte finns någon nation i egentlig mening och för att staten oftast inrymmer en serie trätande folkningsgrupper. Den som nyligen har varit förtryckt och kommer till makten vill bara förtrycka och sko sig i sin tur. Vägen till modern liberal demokrati och välfungerande samhällen i Mellanöstern är mycket mycket lång.

Varför insisterar USA då på att stödja MB:s stridande grupper i Syrien och varför insisterade Obama på att backa upp Mursis styre i Egypten? Svaret är dessa politiskt korrekta vanföreställningar om vad islamisterna är och vad de vill göra i regionen, som till stor del kommer från aktivister från vänsterkanten och islamistiska infiltratörer som finns djupt in i regeringsapparaten, CIA mfl. Det har förekommit vid ett flertal tillfällen att tidigare högt uppsatta rådgivare i USA har avslöjats med att stödja terrorism eller ingå i sådana organisationer. Att de ofta tillhör MB är ingenting som man ens försöker dölja. Samma sak pågår i vårt eget land i form av Mehmet Kaplan mfl som försöker inifrån vrida vår verklighetsuppfattning till den grad att vi inte kan fatta vettiga beslut längre. Likställande av finlandsfrivilliga och terrorister är exempel på detta. Folkhemsislamister deklarerar prof. Hjärpe. ”Dom är som våra socialdemokrater!” Visst, om man med detta menar att man kan jämställa MB:s vidareförsäljning av vapen till vår tids nazister i IS med det socialdemokratiska Aftonbladets uttalade stöd för Nazityskland? Då är jag med på resonemanget.

Faktum är i summering att det västerländska ställningstagandet för islamisterna i Mellanöstern är en produkt av våra inavlade politiskt korrekta universitet och medier som har skapat en politisk värld som har fullständigt tappat greppet om verkligheten.

Vad bör USA göra nu?

Iran är en ”skurkstat” såsom de arabsocialistiska regimerna var då den är icke-demokratisk och således illegitim. Men när Iran går in och stöttar USA:s skyddsling Irak så blir det hela väldigt komplicerat. Assad är detsamma, men vad göra när han strider mot det värsta mördargäng som har setts på 70 år? Kalla krigets blockpolitik är inte tillämplig längre då gränserna suddas ut till gråzoner samtidigt som USA:s polisroll visar sig vara otillräcklig. Ska USA då helt enkelt abdikera sin roll i regionen, då det inte längre finns några riktiga allierade där, utan bara två trätande sidor som båda hatar väst? Ställningstagandena från de shia-miliser som numera utgör ryggraden i Iraks väpnade styrkor är talande. De sträcker sig från ”Hatar USA, men accepterar att USA bombar IS” till ”Hatar USA och vill inte ens att USA bombar våra fiender”. Vad finns det då kvar för USA att göra i ett sådant land?

USA bör inse att landet inte kan påverka så att det blir ett gynnsamt utfall av alla konflikter. Det finns inte alltid en god sida, hur mycket man än har behovet av att måla upp en sådan. Allt stöd till oppositionen i Syrien leder i förlängningen till att IS kan massakrera minoriteterna och demolera kulturskatter. Det som redan har hänt, får USA ta på sig en del av ansvaret för med anledning av de vapenleveranser som man har genomfört. Man bör istället verka för en fredsöverenskommelse mellan MB och Assad i Syrien så att de som vill kan koncentrera sig på att bekämpa IS. En lösning för Syrien vore bildandet av kantoner efter schweizisk modell, kombinerat med en svag centralmakt.

Även Irak bör få en ny författning, som förmår att balansera den stora shia-majoriteten. Jag skrev om detta redan 2006. USA bör ställa en ny författning som ett krav för att hjälpa till att stoppa IS. Framväxten av stödet för IS bland sunnimuslimerna i norra Irak kan huvudsakligen skyllas shias missbruk av sin permanenta majoritetsposition. Om detta inte faller väl ut så bör man istället verka för en uppdelning av Irak i dess tre naturliga beståndsdelar. Det var uppenbarligen ett misstag av USA att tro att shias inte skulle missbruka sin position. Nu finns chansen att göra om, göra rätt. Kanske behöver USA återgå till det idealistiska sinnelaget som Woodrow Wilson hade när han deklarerade i Versailles att alla folkgrupper som ville styra sig själva skulle få göra detta. Visst, det ritar om en del kartor och det kanske inte är den naturliga reflexen för en stat som ser sig som bevararen av den globala ordningen, men det ser ut att vara det som behövs just nu i Mellanöstern just för att återställa ordning och reda. Trätande folkgrupper som separeras lyfts i alla fall ut ur det eviga blodfejdmönstret och får tid att låta såren läkas. Där har vi ytterligare en produkt av den politiskt korrekta världsbilden som påverkar politiken. Om det inte hade varit för den ideologiska besattheten vid att alla multikulturella samhällen till varje pris skulle hållas ihop så hade vi troligen sluppit IS offensiven in i norra Irak och medföljande försök till folkmord på minoriteterna. Vi hade kunnat låta befolkningarna i Bosnien få ”closure” och finna sig tillrätta innanför nya statsgränser och kunna se framtiden emot med tillförsikt istället för det nuvarande infekterade tillståndet i väntan på nästa runda.

Framförallt bör USA inte låta sig förminskas till en bricka i det stora kriget i regionen, som används än av sunnis och än av shias. De måste genomskåda detta mönster. Man kan inte samarbeta med en stat i en konflikt som underminerar ordningen i en annan. Man måste helt enkelt så på sig och lära sig ställa krav. Under främst Obama så har USA förvandlats enkom till ”the good cop”, vilket tyvärr också leder till att man villigt låter sig förledas. I Mellanöstern respekterar man bara styrka. Just nu uppvisar amerikanerna inget av detta. Varken viljan att genomdriva nödvändiga reformer vad gäller statsskick eller viljan att diktera för sina allierade vad som gäller. Eller ens viljan att bilda sig en egen uppfattning baserad i västerländska värderingar. Om man inte kan detta, så är det kanske dags att abdikera sin position, att dra sig ur regionen?

Kulturkriget i USA – Om hatet mot Obama och kampen om framtiden

Hatet mot Obama formligen sjuder i USA. Här hemma vill förståsigpåare förklara detta med ett utbrett hat mot svarta i USA. Detta rimmar naturligtvis illa med det faktum att amerikanerna faktiskt har valt en färgad president och att vita republikaner hyser en stor kärlek till svarta ikoner som ”Condi” Rice och Allen West. Nej, hatet kan inte i någon större omfattning härledas till rasism i en direkt mening. Däremot så kan aversionen mot Obama härledas till de skilda politiska värderingar som är förhärskande bland svarta och latinos respektive vita och den konflikt som växer mellan dessa motsatta synsätt med anledning av den demografiska omvälvning som landet just nu befinner sig i.

Eurosocialism vs Amerikansk individualism

Det är alltid vanskligt att generalisera om värderingar inom folkgrupper eller raser i ett land, men det är just detta man måste tillåta sig för att förstå vad som händer i USA idag. Främst svarta, men även den snabbt växande latinobefolkningen, är starkt benägna att rösta på demokraterna (svarta till ca 90 % och latinos till ca 70 %), som är det parti som förespråkar en stor och dyr välfärdsstat efter europeisk modell. Många svarta har tyvärr köpt den mentala bilden, skapad av välbärgade vita socialliberaler, av sig själva som offer för systemet. Detta i sin tur leder till en kravbild där staten ska kompensera individen för de, ofta, självupplevda orättvisorna. Nu när latinobefolkningen, som också har en förkärlek för det som staten kan ge dem, växer snabbt sedan 80-talet så får detta politiska konsekvenser. På samma sätt som balansen mellan vänster och höger i Europa rubbas genom att ca 90 % av de invandrade från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterpartierna så kommer den stora latinoinvandringen till USA att på sikt permanenta demokraternas övertag i USA. Den vita befolkningen som traditionellt har burit på mer konservativa ideal där individualism och oberoende har varit honnörsord sedan pionjärernas tid, ser därmed sitt USA förändras på ett sätt de snart inte har kontroll över.

På samma sätt som socialistiska intellektuella i Europa ser på invandrare från Mena-länderna som sitt nya fotfolk, sin nya arbetarklass, ser vita social-liberala intellektuella i USA latinos och svarta som sina redskap för att förändra USA. Dessa social-liberala intellektuella som tidigare kämpade i uppförsbacke med ett överlag konservativt och individualistiskt amerikanskt folk kan nu rulla i nedförsbacke framöver och snabbare för varje år därtill. Med detta inte sagt att det inte finns vita väljare som är social-liberaler. Utan dem hade inte Obama blivit vald, men faktum är att med bara 39 % av de vita rösterna 2012 så hade Obama inte blivit vald med den demografiska strukturen som fanns på 1980-talet!

De ca 60 % av de vita amerikanerna som fortfarande vill ha ett samhälle som bygger på traditionella amerikanska värderingar, med en liten stat och ett stort individuellt ansvar och följaktligen stora individuella friheter, ser de demografiska förändringarna som det stora hotet mot detta samhälle. Den snabbt växande lationobefolkningen ses som negativt på grund av de värderingar som denna för med sig, inte på rund av människorna i sig. Den hjälper via röstsedeln de vita social-liberaler som vill kopiera de europeiska socialistiska samhället till Amerika. Hatet mot Obama är så stort som det är, inte på grund av att han är svart, utan på grund av att han ses som den som sätter spiken i kistan på detta amerikanska samhälle med hjälp av bland annat ”Obamacare”, men även en lång rad andra insatser för att stärka statens roll i samhället. Om den demografiska trenden fortsätter på inslagen väg så är den unika amerikanska modellen förlorad. Det vore mer konstigt om den som mer än någon annan personifierar denna förändring inte drog till sig hat och aversion.

Både i USA och här hemma så framställs motståndarna till Obamas politik, dvs republikanerna, som obildade fånar som inte förstår den moraliska upphöjdhet och de välsignelser som den europeiska social-liberala modellen medför. Fox News må fylla sin programtablå med mycket dumheter, köpta av privata aktörer, men också många förnuftiga ställningstaganden som får vänstersidans MSNBC att avslöjas som samma typ av nonsensmedier som vårt eget SVT/SR. Kikar man på väljarstatistiken från valet 2012, så kan man hårdra det till att säga att demokraterna utgör en allians mellan akademiker på doktorandnivå och de med bara highschool examen eller mindre. Bland de med universitetsstudier har istället republikanerna övertaget eller håller paritet. Tänk så fel mainstream-medierna kan ha!

När Reagan blev vald 1980, kanske höjdpunkten på de republikanska konservativa motvågen till det social-liberala och socialistiska 60-talet, utgjorde den vita andelen av befolkningen 83 %. Idag är den vita andelen nere på 63 % och vit minoritetsstatus är beräknad till 2043 eller tidigare. De ångestkänslor som florerar bland vita amerikaner över att ha, som man känner, ”förlorat sitt land” till grupper med andra sociala värderingar kan ses som en parallell till känslorna som många vita européer hyser inför den raskt växande utom-européeiska befolkningen här hemma. Det finns historiskt sett ingen faktor som göder konflikter mellan befolkningsgrupper så som stor migration och förändringar av den demografiska situationen. De växande konflikterna inom Europa och USA borde således inte förvåna någon! Mitt synsätt är att konflikterna inte huvudsakligen beror på att de kommer människor med annat utseende eller andra ytliga kulturella uttryck och att folk i gemen inte är toleranta inför detta, utan istället på att grupper bär på, via sin kultur eller sin kollektiva erfarenhet, värderingar som sedan krockar. I Europa är den hetaste frågan religionens roll i samhället medan den i USA är centrerad till statens roll i människans liv.

Michelles förakt mot USA och Baracks billiga raspoänger

Paret Obama, det gäller också Michelle som är om möjligt ännu mer avskydd än Barack, drivs av den för dagens liberalism typiska attityden; ”ser inte bjälken i den andres öga, men stickan i det egna ögat” såsom jag skulle vilja skriva om talesättet. De känner sig inte hemma i sitt eget land och vill därför förändra det till någonting helt annat. Detta är givetvis upprörande för alla medborgare som älskar sitt land när det kommer från landets högsta ämbete och dennas hustru. Michelle sade kort efter att Barack hade valts 2008 att det var första gången i hennes liv som hon var stolt över sitt land. Detta skar nog som en kniv i många patriotiska hjärtan. Det krävdes alltså en svart president för att hon skulle kunna uppskatta den frihet som det amerikanska samhället står för. Det räcker dock inte med detta, utan Michelle har även vid ett flertal tillfällen uppvisat rent förakt för nationens symboler, såsom när hon vid en 9/11 ceremoni observerades säga om det ömsinta ceremoniella hanterandet av flaggan; ”Allt detta för en jävla flagga” till sin make, varpå Barack nickade instämmande. Om folk här hemma i Sverige förvånas av hatet mot USA:s president, så kan de försöka sätta sig in i hur folk skulle reagera om Kungen och drottningen sade dylika saker om gamla Svea!

Michelles ilska mot det system som har, som synes, belönat henne väl för hennes och Baracks kritik mot detsamma, återspeglas i många av presidentens ställningstaganden. Personligen så hade jag förhoppningen när Obama var nyvald att han skulle kunna vara mer än sin ras, att han skulle kunna visa att rasen spelade ingen roll och våga vara en president för alla amerikaner. Denna tunna förhoppning kom ganska snabbt på skam då Obama raskt trampade fel i ett flertal situationer, utan något mått av eftertanke. I allt från situationen där en svart professor greps av en vit polis då han bröt sig in i sitt eget hem mitt i natten till skjutningen av den svarta smågangstern Treyvon Martin av den judisk-latinska George Zimmerman, visade Obama att han var svart i första hand och president i andra hand. Obama lät sig villigt luras (?) av mediernas manipulerade bilder som visade en fem år yngre Martin och deklarerade att denne pojke kunde ha varit hans egen son, men bortsåg från verkligheten som Martin själv visade upp på sin FB-sida och det kriminella beteendet där han skröt bara någon kväll innan överfallet på Zimmerman om att ha slagit ner en busschaufför. Faktum är att Obama är den som har mer än någon annan, med sina tydliga och naiva ställningstaganden, bidragit till att öka spänningarna mellan raserna i landet!

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som "kunde ha varit min son."

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som ”kunde ha varit min son.”

 

Utrikespolitiken – Världen behöver inte ännu ett Europa

Inte lika viktigt som de inrikespolitiska dragningarna mot socialliberalism, men ändå av betydelse, har Obamas ställningstaganden på den internationella arenan varit för bilden av honom hos amerikanerna. Obama förnekar den vanliga amerikanska uppfattningen att USA har ett särskilt öde i dagens politiska spel, ett särskilt ansvar för att upprätthålla det rådande globala politiska systemets integritet. Istället synes han vilja att USA ska inta en roll i världen som mer liknar den Europa för närvarande har; dvs att medelst huvudsakligen mjuka medel såsom påtryckningar, sanktioner och avtal försöka styra världen i rätt riktning. Hans bruk av drönare för att slå ut farliga jihadister, som attraherar mycket kritik är inte ett uttryck för en intervenerande politik, utan snarare motsatsen, ett försök att uträtta det han måste som överbefälhavare med bruk av ett minimum av resurser. Under hans ledning har USA allt mer dragit sig tillbaka från sina åtaganden alltmedan han närmast har vägrat att gripa tag i någon som helst uppkommen krissituation. I Libyen lät han Frankrike hålla i taktpinnen. I Syrien bluffade han när han utfärdade hot om intervention vid bruket av kemvapen. Assad synade och Obamas pondus gick upp i rök!

Självklart har det fortsatt med Ryssland som passar på att utnyttja den svagaste presidenten sedan Carter, om inte ännu längre tillbaka. USA drar sig ur Afghanistan utan knappt något hopp em ett lyckligt slut på det äventyret. Iran har fortsatt att trotsa utveckla sitt kärnvapenprogram trots sanktioner och ihåliga avtal. Det enda som har hållit tillbaka Iran från att nå den slutgiltiga framgången är med all sannolikhet Israels hemliga krigföring mot det nämnda programmet, med hjälp av lönnmord, sabotage och IT-krigsföring. Kronan på verket har varit IS offensiv i Irak och Syrien. Det är inte en slump att de valde detta tillfälle för sin satsning som avgör organisationens framtida öde. Det är ett stort beslut som det inte går att backa från. När de väl nu har gått över till konventionell strid så måste de vinna eller försvinna. Således var tillfället för deras satsning i Irak nogsamt valt. Obama måste ha framstått som absolut svagast efter oförmågan att förhindra Putin att göra som han vill med Ukraina. Tillbakadragandet från Irak hade gått för snabbt, allt för att vinna inrikespolitiska poänger. Den irakiska armén var långt från färdig och alldeles för lite energi hade lagts på att forma det irakiska politiska systemet, något som dock inte Obama specifikt ska klandras för, men insikten om alla bristerna USA lämnade bakom sig borde ha funnits där och politiken ha formats därefter. Inte efter vallöften baserade på okunskap.

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

 

Underminerandet av Väst

Obama inledde sin första mandatperiod med en s.k. ”Apology tour” (ursäktsturne), där han reste runt i världen, med betoning på den muslimska världen, och bad om ursäkt för alla inbillade eller riktiga felgrepp från USA sida de senaste decennierna. Denna präglades av den liberala slutsatsen att terroristerna och jihadisterna hatar oss på grund av det vi har gjort och inte för det vi är och representerar. Samtidigt så finns det många i till exempel den muslimska världen eller för den delen Ryssland eller Kina som faktiskt hatar väst och i synnerhet USA för det vi har gjort, men betyder detta att de för den sakens skull har rätt? Har den som hatar, eller för att använda en svensk inrikespolitisk referens, den som är kränkt per automatik tolkningsföreträde? Mycket klander riktas mot väst för kolonialismen, men allt som gjordes under denna period var inte fel. Modernismens spridande över världen var inte per definition fel, bara för att traditionalister i arabvärlden, Indien och Ryssland tycker så.

Obama felade i att han inte hade förmågan att stå upp för de västerländska värdena och vad dessa har gett världen. Inte så konstigt kanske eftersom han har växt upp i tredje världen och fått västfientligheten i sig från barnsben. Detta tas givetvis inte väl emot av konservativa amerikaner, som ser agerandet som ett kulturellt förräderi.

Det kanske mest symboliska tillfället under Obamas medvetna nedmontering av Amerikas anseende och prestige i världen var när han bugade ner under axelhöjd på den saudiska kungen Abdullah när de träffades första gången. Man kan fråga sig om Obama var så naiv att han inte insåg symbolvärdet i att den fria världens ledare visade sig så underdånig inför en despoten i en av världens mest förtryckande regimer? Troligen visste han precis vad han gjorde. Man kan tolka det som att han trodde att monarker skulle visas en sådan respekt, vilket i sig är underligt för varför ska personer som föds in i privilegier visas mer respekt än personer som väljs till sina ämbeten i en demokrati? Obama visade i så fall upp ett oförstånd inför själva tanken bakom USA:s grundande; att man skulle göra sig fria från krypandet inför enväldiga monarker! Men eftersom han bara bugade för den saudiska kungen och kejsaren av Japan och inte inför drottning Elizabeth, så kan man bara dra slutsatsen att det var en del av hans ”appology tour” inför den utomeuropeiska världen, som kom att inkludera både ett av de ämbeten som man slogs mot under VK II och det som mest av allt bekämpar demokrati och frihet i dagen samhälle i form av ledaren för den wahhabitiska tron. Att vår egen aningslösa kung delar ut medalj till densamma och att Bush J.r. ses promenera hand i hand är illa nog, men att Obama bugar djupt för denna sponsor av lejonparten av världens jihadism är djupt skamligt och den senaste bottennoteringen i den fria världens moraliska förfall.

I Summering

Det rasar ett kulturkrig i både USA och Europa där socialister och socialliberaler som ser kritiskt på den värld som väst har skapat vill underminera denna genom att konstant ge ensidig och onyanserad kritik mot det egna samtidigt som ofördelaktiga företeelser inom andra kulturer bortförklaras genom kulturrelativismens perspektiv. Dessa personer tycker inte att väst ska leda världen. De tycker inte ens att vårt demokratiska och liberala samhällssystem ger oss ett moraliskt tolkningsföreträde gentemot diktatoriska regimer, religiösa fundamentalister eller förtryckande strukturer inom traditionalistiska kulturer. Mot dessa krafter står konservativa och liberaler, i ordets sanna bemärkelse, som vill att väst ska stå upp för de värden som vi har skapat och som de facto har fört resten av världen framåt mot en ljusare framtid; modernismen med vad den innebär i form av allt från välstånd till individuell frihet.

Dessa, ofta, ”arga vita män” som inte accepterar ett onyanserat skuldbeläggande av sin egen grupp har medvind i en växande nykonservativ motrörelse. Obama befinner sig i centrum av denna konflikt i USA. Hatet mot honom är inte i första hand knutet till hans ras. Hillary Clinton är i stort sett lika avskydd av de konservativa kärntrupperna. Dock så medför hans tydliga ställningstaganden som svart president ytterligare en dimension till denna konflikt. Det är svårt att tänka sig Al Gore buga djupt för den saudiska kungen. Obama gjorde det för att han troligen känner att vara ledaren för den demokratiska, liberala och…..ja….den huvudsakligen europeiska västvärlden inte är en så speciell position att han inte kan visa sig underdånig inför en oljedespot.

Även om få kanske vill erkänna det så känner även många vita att Obamas, varandes en så tydligt partisk svart president, innebär början till slutet på den vita europeiska kulturens dominans i USA. Även inom utrikespolitiken kommer USA att bli allt mindre europeiskt. Visst är det så att många amerikaner inte kan placera europeiska länder och huvudstader på en blindkarta, men likväl så finns det en naturlig närhet till den europeiska kulturen som binder USA till oss, vilket resulterade i att Västeuropa räddades vid två världskrig under 1900-talet och under ett kallt krig av våra kusiner i väster. I dagsläget så flyttar USA allt mer sitt fokus mot Asien. Ryssland tillåts härja fritt, nu när USA knappt har några trupper i Europa och än mindre intresse. Ett mindre europeiskt USA kommer förstärka denna trenden. När amerikanerna blir oberoende av oljan från Mellanöstern så kommer engagemanget där att bli än mer flyktigt än idag och vi kommer lämnas ensamma med jihadisterna.

Ett sådant scenario är bara att beklaga, men det är klart att en person med ursprung i Mexico eller Kina inte hyser några särskilda känslor för Europa och bryr sig särskilt mycket om vårt öde. Detta är ett faktum som vi får väga in när vi funderar över Europas framtid. Det enda hoppet i ett sådant scenario är att den gamla västvärlden-identiteten ersätts med en mer generell ”den fria världen-identitet”, där alla fria människor stöttar varandra mot mörkrets krafter. Detta förutsätter dock att väst har det kulturella självförtroendet att integrera alla nya medborgare i denna tidigare väst-identitet, där vi vågar prägla den men samtidigt låter den bli allas. Det är essentiellt att vi har förmågan att vinna kulturkriget om värderingarna. Bara då kan väst bli världen och världen bli väst.

%d bloggare gillar detta: