Varför skänker Moderaterna bort regeringsmakten?

Den stora frågan som hänger i luften just nu är hur en högerregering som har gett oss en ekonomisk stabilitet som är Europas avund så lättvindigt kunde skänka bort makten? Allt baserat på en missriktad moralisk princip där man på grund av att man har anammat en kulturmarxistisk världsbild, där man ser felen inom Sverigedemokraterna men bortser från felen inom vänsterpartierna, har ensidigt målat ut det ena partiet som oanständigt medan det andra får frodas inne i salongerna. Man kan konstatera att det i stor utsträckning är denna världsbild som gör att man baserar sitt ställningstagande mot SD på svepande rasistanklagelser snarare än på den faktiska sakfrågan. Därmed överger man det som inom högern i både Sverige och Europa har utgjort grunden för en ansvarig invandringspolitik, där man förväntar sig att lagen ska följas och respekt för mottagarlandets regler och principer ska visas.

Jag är sannerligen inte den enda högermannen som kräver att migranter ska kunna identifiera sig vid ankomst och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Jag är inte den enda som vill att staten ska ställa krav på de som förväntar sig att få bli nya medborgare, såsom att de lär sig språket och lär sig vilka principer vårt samhälle bygger på. Detta har man övergett då vänsterdominansen har gjort det fult att ställa krav. Den som ställer krav på migranterna till vårt land anses vara rasister då de yrkar på att medborgarskap inte är en rättighet, utan något man förtjänar. De som vill diskutera en nivå av invandring som ligger lägre än de facto fri migration anses vara främlingsfientliga. Då Reinfeldt var fullständigt förtrollad av dessa vänsterresonemang så blev hans ställningstagande att det är viktigare vem man diskuterar med än vad man diskuterar. Hela etablissemanget har drabbats av denna sjukan, som kan illustreras med attityden till tiggarna från Balkan. Inledningsvis förekom det att etablerade politiker och skribenter konstaterade att tiggeriet ofta var organiserat av ligor, men när SD drog samma slutsats så försvann detta resonemang från mainstream. Säger SD bu så måste alla andra säga bä. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva en samhällsdebatt.

Tydligen har migrationsfrågan och bilden av Sverigedemokraterna numera blivit den allena viktigaste frågan i svensk politik? Så viktigt var det uppenbarligen för Reinfeldt att upprätthålla västvärldens högsta nivå av invandring att han hellre gav Löfven stafettpinnen och därmed riskerar att omintetgöra 8 år av arbete för lägre skatter och ökad valfrihet, än att vara tvingad att reducera denna invandring något för att få stöd från SD för en fortsatt regering. Varför vägrar man inte på liknande grunder släppa fram en regering under Löfven som stödjer sig på vänsterpartiet? Är kommunisterna mer ”rumsrena”?

Tveklöst blir man bedrövad av att se när smygnazister eller smygrasister i Sverigedemokraternas led avslöjas med att vräka ur sig de mest plumpa omdömen och låga värderingar, men om man baserar sitt ställningstagande gentemot partiet på dessa individer, trots att ingen vill mena att ens en större del av de ca 750.000 svenskar som röstade på partiet är rasister, så är det nog lämpligt att även ta sig en titt på andra partier som sitter i riksdagen. Om hela partier ska skuldbeläggas på grund av dåliga värderingar som florerar bland en del av partiets medlemmar och därmed frysas ut, så blir listan på partier som man kan prata med i riksdagen snabbt kortare.

Hur ska man behandla vänsterpartiet och miljöpartiet vars organisationer är nerlusade med antisemiter? Det finns många inom Sverigedemokraterna som låter kritiken av migrationspolitiken präglas av sin egen aversion mot olika grupper i samhället, på samma sätt som det finns många inom vänstern som inte kan kritisera Israel utan att låta denna kritik präglas av sin antisemitism. Ska inte dessa partier då också uteslutas från allt samarbete i riksdagen? Eller varför inte socialdemokraterna, efter att Stefan Löfven vek sig för de mest vidriga uttryck för judehat och hyllningar av Hitler som uttrycktes av partikamrater på hans facebooksida efter hans uttalande av stöd för Israels rätt att försvara sig. Löfvens beslut att dra tillbaka sitt uttalade stöd inför denna våg av avskyvärdheter innebar en acceptans för antisemitismen. När ska vänsterblocket införa en nolltolernas mot antisemitism? När ska man sluta ursäkta detta som ”förståeligt”? Judehat och rasism väger tydligen olika i samhället.

Varför anser man att SD är mindre ”rumsrent” än vänsterpartiet, de ”f.d.” kommunisterna? Hur kan man anse att de auktoritära tendenser som en del av SD:s representanter bär på är värre än de auktoritära och revolutionära dito som vänsterpartisterna bär på? Hur länge sedan var det man hyllade Stalin och Mao i vänsterpartiet vars ledarskikt så sent som på 70-talet underhöll idén om väpnad revolution i vårt land för att införa ”proletariatets diktatur”, vars motstånd mot demokratin var inskrivet i partiprogrammet fram tills inte så länge sedan och vars ungdomsförbund ännu idag agerar på det mest odemokratiska vis. Vilket parti var det nu som var oanständigt?

Handlar det om att SD ”ställer människor mot människor” genom sin kritik mot det som idag i praktiken är fri migration? Vad är det då Åsa Romson och Gudrun Schyman gör när de uppvisar ett så påtagligt hat mot män? Ställer de inte man mot kvinna, människa mot människa, då? Varför visas en större acceptans inför detta? Varför utesluter inte Reinfeldt MP från regeringssamarbete på denna grund? Nä, just det ja, vi lever ju i ett samhälle där de kulturmarxistiska värderingarna regerar, där allt ses genom ett rött filter. Vilken oerhörd informell makt detta innebär! Högern slår knut på sig självt genom en statsminister som Reinfeldt som skänker bort regeringsmakten för att han är fullständigt marinerad i vänsterns dubbelmoral. Det är ju bara sådant som strider mot vänsterns ideal som kan vara oanständigt! Inte revolution och pöbelvälde på gatorna.

Med detta sagt så finns det ett behov av att påpeka att synpunkten som ofta framförs, att de andra partierna har en ”skyldighet” att samarbeta med SD då de är folkligt valda, för mig är obegriplig. Få liberalkonservativa personer, såsom undertecknad, skulle acceptera ett samarbete med vänsterpartiet! Jag har aldrig läst något som indikerar att detta skulle vara en etablerad princip för det demokratiska styrelseskicket. Måste man verkligen acceptera representanterna för partier som för en politik som man anser vara huvudlös? Verkligen inte! Således, fortsätt att ignorera varandra om ni vill i riksdagen. Det är er rättighet att också frysa ut feministpartiet – manshatarna, vänsterpartiet – revolutionärerna eller miljöpartiet – chemtrailteoretikerna / utvecklingsfienderna, från samarbete i riksdagen. Gör gärna det!

Om vi istället ska utgå från sakfrågan; hade det verkligen varit rasistiskt att reducera omfattningen på västvärldens högsta invandring, ställda som vi är inför de problem med otillräckligt utbud av billiga bostäder och enkla jobb, såsom KDU:s ordförande Sara Skyttedal skrev? Vi måste snart inse att den ankdam till samhälle vi lever i präglas politiken av något som Maciej Zaremba kallar för ”strutspolitik”. Är det verkligen så fult att diskutera uppenbara problem i vår migrationspolitik? Ska vi ha ett sådant debattklimat? För några år sedan gick Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy med korta mellanrum, i utspel som kändes synkroniserade, ut och deklarerade att invandringen måste begränsas och att, det som Bauhn/Demirbag-Steen kallar för ”normativ multikulturalism”, var ett misslyckande ur ett integrationsperspektiv. Dessa Europeiska giganter, ledare för kontinentens största liberalkonservativa partier hade sannolikt ansetts vara rasister i Sverige, vars partier man inte skulle ta i med tång. Så långt har vänsterprägeln av samhällsdiskursen gått! Tystnaden inför dessa utspel i Sverige och den påtagliga oviljan att diskutera riktigheten i dessa uttalanden här hemma var talande. Oviljan att diskutera någonting överhuvudtaget som strider mot den av dubbelmoral präglade vänsternorm som vi lever utefter!

Alliansen delar många centrala frågor med SD, såsom synen på kärnkraften, försvarspolitiken, synen på valfrihet inom vård och skola, det mesta av skatte- och näringslivspolitiken såväl som familjepolitiken. Det hade inte varit ett svårt steg att ge SD en sänkning av skatten på pensionerna. Utan det blinda hatet som Reinfeldt känner inför SD, samtidigt som han bortser från vänsterns antisemitism, så hade det inte varit ett svårt steg att reducera invandringen något så att vi som land hade haft möjligheten att sköta den på ett sätt som möjliggör integration istället för att bädda för utanförskap. Då hade Sverige kunnat, precis som Norge och Danmark, få slippa ytterligare en vänsterregering som vill höja skatter och därmed försvåra tillväxten. För ett par år sedan presenterades en undersökning som visade att ca 50 % av de moderata väljarna ville ha ett samarbete med SD, efter dansk modell kan man förmoda, för att slippa denna utveckling. Uppenbarligen köper inte dessa moderater pratet om sverigedemokraterna som rasister. Reinfeldt insisterade i ljuset av detta ändå på att fortsätta sin oförsonliga linje mot SD. Resultatet kan vi beskåda nu, när desamma moderater som ville ha ett samarbete nu strömhoppar till Åkessons famn. Hur kommer detta utveckla sig om den svenska högern vidhåller i sin beröringsskräck inför migrationsdiskursen, som utmärker sig som nästan unik i Europa? Kommer moderaterna att sjunka till 15 % efter nästa val och SD stiga till 20 %? Man måste inte gilla hur sverigedemokraterna uttrycker sig, eller formulerar problemet, eller tycka om deras lösningar, men som moderat så måste man inse att de framför en legitim kritik av de systemfel som finns och att om man fortsätter att försöka tiga ihjäl problemet så kommer det bara resultera i att vi får en väldigt försvagad traditionell höger i Sverige framöver.

I summering

Således kan man konstatera att Sverigedemokraterna inte har värre saker i sitt förflutna som de nu försöker städa bort än Vänsterpartiet har i sitt, som de inte ens försöker städa bort för egen del. Vad är det för moralisk skillnad mellan att Socialdemokraterna i decennier har styrt med VP(K):s stöd och om nu Alliansen gjorde detsamma med hjälp av Sverigedemokraterna? Den enda skillnaden ligger i den bild av det hela som vi har fått färdigtuggad och serverad av medier som är genomsyrade av vänstertänkande. Befriad som jag är från detta tankefängelse så föredrar jag klart ett fortsatt högerstyre med hjälp av ett parti som kanske kan lära högern att återgå till sina rötter innan det är försent. Som jag skrev ovan så är det inte en demokratisk princip att man måste beakta SD på grund av att de har fått 13 % som ska styra högerns agerande, då detta är nys, utan en insikt om att högern inte längre kan spela efter vänsterns spelregler, där det ena förlåts och det andra fördöms. Den pragmatism som ska styra högeralliansens agerande är att man med SD:s stöd kan säkerställa en fortsatt högerdominans av landets politiska liv. Konsekvensen, att man får återgå till den politik man själv propagerade för för dryga 10 år sedan och att man beaktar den oro och irritation över en situation som inte är ekonomiskt hållbar som definitivt går långt utanför den krets av personer som röstade på Sverigedemokraterna, ser jag inte som problematisk. Jag vågar inte uttala mig om vilken väg Moderaterna kommer ta framöver, men jag ser framför mig ett Europa där Conservatives i framtiden styr Storbritannien med stöd av UKIP och där UMP styr Frankrike med hjälp av Front National, såsom många av UMP:s väljare och representanter har uttryckt önskemål om. Detsamma har som bekant redan skett i Norge och Danmark. Vi får se om vår egen höger väljer denna strategi eller om Sverige fortsättningsvis kommer att utgöra undantaget?

Annonser

Marxismens återkomst utgör det största hotet mot vår frihet!

Europavalet visade med bestämdhet att marxismen har gjort en återkomst i landets politiska liv. De tokiga utspelen i Almedalen bekräftade detta faktum. Det som tidigare betecknades som ytterligheter är numera norm. 27 % av väljarna röstade på partier med en marxistisk värdegrund; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Detta borde skrämma varje vän av såväl individens frihet som rationalism inom politiken. Hur har det kunnat bli så här?

Ända sedan kalla krigets slut avslöjade hur defekt den marxistiska skapelsen Sovjetunionen var har vänsterkrafterna sökt efter en ny väg till makten. Man kunde inte längre insistera på att kommunismen, i sig, fortfarande var gångbar. Lösningen blev att infiltrera lämpliga rörelser och använda dessa till att i förtäckta ordalag föra fram den marxistiska agendan.

Dessa tre partier överlappar varandra till en stor del som en konsekvens av den delade marxistiska ideologin. De är alla postmoderna och kulturrelativistiska rörelser som underminerar vårt samhälles självförtroende och utan att förstå det, försvårar på så sätt integrationen. Både Fi och Mp är genomsyrade av kommunistiskt tänkande när det gäller ekonomin. Samma grundlösa och fantasifulla planer presenteras av de tre partierna. Mp och Fi argumenterar för det befängda förslaget om ”medborgarlön”, vilket i sig är lite konstigt eftersom de så ringaktar medborgarkonceptet. Kanske skulle de istället plädera för att staten betalar ut en ”lön” till alla som råkar uppehålla sig innanför rikets gränser för stunden, legalt eller illegalt? Men detta är väl nästa logiska steg för dem.

Alla är grundligt feministiska och då inte i meningen att de är för lika rättigheter, utan i den betydelse begreppet har fått idag, nämligen att man hatar alla vita heterosexuella män och klandrar dem för allt ont i samhället. Alla driver en manisk klimatagenda som närmast kan liknas vid en religiös övertygelse, såsom flera av de tidigare förgrundsgestalterna i miljörörelsen har påpekat, såsom Greenpeaces grundare Patrick Moore liksom författaren av Gaia-böckerna och klimatrörelsens ”gudfader”, James Lovelock. Inte så konstigt kanske när socialismen som sådan bär så tydliga drag av en religiös rörelse, vilket jag har skrivit om tidigare. Samhället tycks ha ett behov av någonting att tro på, i ordets religiösa bemärkelse, och vi människor kan bara inte låta bli att dela upp folk i rättroende och kättare. Frågan är inte hur religionerna kan ha fått en så stor roll i våra samhällen. Istället bör man fråga sig hur vi annars skulle ha kunnat tillfredsställa vårt behov av tillhörighet och mening? Hur som helst så är det uppenbart att den nya marxismen spelar på dessa strängar idag och den nya postreligiösa vilsenheten ger nya möjligheter att skrämma fritänkarna tillbaka in i skydd av det kollektivt godkända ”korrekta” tänkandet under hot om en stundande undergång. Ve den som inte anpassar sig. Mental korsfästning och social bränning på bål väntar. Ack denna eviga mänskliga dragning till undergångstanken. Vilket hot den har utgjort mot friheten!

Man kan konstatera att Fi och Mp sammanfogar sina två nischer när de deklarerar att den vita mannen är skyldig till alla inbillade såväl som verkliga miljöproblem på detta klot. Vad är det för fel med folks verklighetsuppfattning som gör att så många som en fjärdedel av befolkningen röstar på ett marxistiskt alternativ till det fria samhälle de flesta av oss håller så högt? Är det den urholkade utbildningsnivån som gör att man inte kan se att en marxist är en marxist och att en auktoritär tanke är en auktoritär tanke, oavsett om den är klädd i miljöaktivistskrud och feministretorik eller den mer uppenbara bolsjevikstöveln på individens nacke?

I ett samhälle som är lamslaget av att marxismen dominerar utbildningsväsendet och medierna så är folk inte längre kapabla att genomskåda detta. Denna första seger för marxisterna som lägger grunden för det andra steget; framgångar för de kommunistinfiltrerade rörelserna vid valurnorna har möjliggjorts genom statens försorg. Den allmänna socialistiska dominansen inom statsapparaten har tillåtit röda aktivister att härja fritt på SVT, SR, förskolor och universitet och där etablerat postmoderna kulturrelativa och anti-rationella utgångspunkter som norm. De som har varit av en mer sansad socialdemokratisk läggning har ofta släppt igenom och tolererat sina mer extrema röda falangfränder och låtit dem få sin vilja igenom inom de fält där extremister alltid tycks vilja få ett grepp; inom utbildning och propaganda (medierna)! Det är där framtiden formas. Det är där man kan indoktrinera de unga innan de utvecklar ett sinne för kritiskt tänkande. Det är där man kan etablera de stora lögnerna som fakta.

Detta får socialdemokraterna betala dyrt för idag, när de vänsterextrema partierna tillsammans är lika stora som socialdemokraterna i Europavalet och även om de krymper inför riksdagsvalet kommer skapa mycket huvudbry för Löfven när en röd-grön-rosa regering troligen ska bildas i höst.

Värre är det dock för landet som helhet, nu när så många som var fjärde svensk antingen är vänsterextrem eller har gått på bluffen som den röda infiltrationen av ”värdrörelserna” utgör. Till vilken grad detta är ett uttryck för den låga bildningsgraden i dag eller rent av det blaséartade förhållningssättet folk har inför den för deras liv så viktiga politiken, låter jag vara osagt. Troligen stärker de varandra. Tänker på personen som svarade; ”Jag röstar på MP för att jag inte är intresserad av politik”, eller kvinnan som sade att hon röstade på Fi för att ”det är väl bra med jämställdhet”, som om MP inte var politiska utan bara var gröna aktivister och att Fi inte hade en annan agenda än jämställdhet. Denna interaktion mellan bristande medvetenhet och bildning är tragisk och hotar undergräva inte bara individens fri- och rättigheter, utan även hela samhällets ekonomiska och sociala hållbarhet.

De marxister som idag styr över de feministiska och miljöaktiva rörelserna har gemensamt med de mer uttalade marxisterna i vänsterpartiet att de vill beskära individens rätt att förfoga över sina egna tillgångar, att bestämma över sina egna liv och styra sina företag som de själva vill. De delar en i grunden auktoritär utgångspunkt där en liten utvald skara tror sig veta vad som är bäst för alla och är beredda att bruka staten eller överstatligheten till att tvinga individen att rätta sig i ledet. De vill, till synes utan ände, expandera statens roll i samhället och dennas rätt att diktera liv och leverne för medborgaren. Detta är den egentliga drivkraften bakom deras aktivism. Inte miljön eller inbillade orättvisor! Medlet utgör målet!

De delar givetvis också en fientlighet mot kapitalismen och själva idén om eviga framsteg och utveckling för mänskligheten. Istället vill såväl miljömarxister och femimarxister att vi ska sträva mot en nolltillväxt, att vi som i Pol Pots ”vision” ska leva av landet i ett myller av småjordbruk. Den industriella framtidsvision som genomsyrade det sovjetiska experimentet och som ledde till så mycket miljöförstörelse, har man nu bestämt tagit avstånd från för att istället anamma Maos för människan lika katastrofala vision.

Man delar också en fientlighet mot nationalstaten, vid den brytpunkt då agendan kan föras med större kraft på ett internationellt plan och där staten har tjänat ut sin roll. Därför har till ex MP vänt och blivit EU-positiva. Skillnaden mellan en stat och en överstatlighet som EU är egentligen hårfin och har inget värde ur ett principiellt perspektiv. Den viktiga distinktionen för marxisten är mellan en politisk enhet som är avgränsad i enlighet med en nationell grupps utbredning, med andra ord nationalstaten, och å andra sidan en politisk enhet som kan utkräva lojaliteter av med tiden allt större grupper. Den nationella identiteten ses som en förkastlig borgerlig konstruktion som reser gränser för marxistens inflytande och lägger hinder för dennes drömmar om en allomfattande och allsmäktig världsregering. Nationalstaten och dess nationella identitet bör således förstöras enligt marxisten!

Feminismens förvandling till femimarxism

Feminismen som vi känner den idag, har sitt ursprung i upplysningstidens diskussioner om vilka rättigheter som kvinnorna också skulle få ta del av. Under 1800-talet fördes denna rörelse framåt av liberaler såsom John Stuart Mill som skrev ”Förtrycket av kvinnorna” och lade fram förslag om kvinnlig rösträtt i parlamentet. I början av 1900-talet blev dock vänstertankarna allt vanligare då tanken att de bättre bemedlade feministerna hade svikit de mindre bemedlade kvinnorna började sprida sig. Vissa ansåg att bara en revolution kunde skapa de önskade förändringarna och stödde följaktligen den sovjetiska revolutionen. Det riktiga genombrottet för de marxistiska tankegångarna inom den feministiska rörelsen kom dock efter kriget i och med de Beauvoirs ”Det andra könet” och befästes under 60- och 70-talens hippierörelse. Nedgången för feminismen på 80-talet då en känsla spred sig att jämställdheten var väl avancerad i västvärlden vändes, som jag inledde med, när rörelsen fick ny kraft efter det kalla krigets slut då kommunister sökte en ny väg framåt. Gudrun Schyman personifierar denna omvandling, där feminismen nu är en fullblodsmarxistisk rörelse med ett program fyllt av idéer om den stora staten, strypt kapitalism och företagande, tvång och knasiga tankar om medborgarlön. I en vidareutveckling av detta koncept har feminismen idag utvecklats från en rörelse som verkar för kvinnors rättigheter till en som hatar män. Det oblyga och öppna hatet som dess representanter marknadsför är chockerande. Den vita mannen utmålas som hela planetens fiende i en sammansmältning av de röda, gröna och ”legitima” rasistiska idéerna av vår tid.

Feministerna ser mansdominans överallt. Höghus är stående penisar, långtradare är liggande penisar. Bäst att kapa dem alla. Slagordet ”Klipp kuken” bör ses som havandes även en metaforisk innebörd, när allt vi bygger och tillverkar ses som symboler för manlighet. Den ”kuk” som ska klippas är i själva verket höghuset. Det är i själva verket framsteget som sådant som ska ”klippas”. Klipp den manliga ambitionen skulle det lika gärna kunnat heta! Här visar dagens feminister sin rätta natur, som den vänsterorienterade framstegsfienden!

Klimatrörelsens förvandling till klimatmarxism

Greenpeace och andra gröna organisationer började som, om inte opolitiska, så bara rimligen affilierade med vänstern givet överlappningen av intressen och individer. Såsmåningom började denna bild dock att förändras allteftersom miljöfrågan allt mer användes som ett slagträ mot ekonomiska intressen hos de grupper som sågs som vänsterns fiender. Kärnkraftsfrågan är ett argument i sak. Inledningsvis, under 80-talet så grundade sig kärnkraftsmotståndet i en reell oro för härdsmältor vilket ersattes av en andra våg av miljöpartiburet motstånd efter en mellanperiod av allt större folkligt stöd för kärnkraften. Denna andra våg av kärnkraftsmotstånd är en pusselbit i en större rödgrön vision av nolltillväxt för västvärlden där vi ska ta ”ett steg tillbaka”.

Miljöpartiet är ett djupt ologiskt parti om man för en stund tar dem på allvar och utgår från att de vill vara del av en seriös diskussion. De två målen att bekämpa vad man uppfattar som farliga temperaturökningar och att avskaffa kärnkraften kan aldrig gå ihop. Vindsnurror och solpaneler kan aldrig försörja oss med mer än några procent av våra elbehov och än mindre täcka den förväntade 50%-iga ökningen av den globala energikonsumtionen fram till 2050. Så vad vill man egentligen? Varför prioriterar man inte? Kärnkraften är den ända energikällan som kan ersätta de fossila källorna till el. Varför fortsätter man driva den omöjliga linjen att vi ska avskaffa kärnkraften samtidigt som det sägs vara av kritisk betydelse att vi upphör med konsumtionen av fossila bränslen. Hela planetens överlevnad sägs ju stå på spel. Om insatserna är så stora så borde man väl kunna kompromissa med kärnkraften under några decennier?

Men nej, det kan man inte. Denna hållning blir logisk först när man ser till vad agendan egentligen är. Det är uppenbarligen inte klimathotet, för vad är två-tre decennier av kärnkraft mot planetens överlevnad? Istället är agendan bakom dessa dubbla krav att vår civilisation helt enkelt ska anpassa sig till att överleva på några få procent av den energi som vi producerar idag. Vi ska helt enkelt upphöra att sträva efter vidare framsteg inom medicin och teknik, sluta med att utforska andra planeter och att förbättra mänskligheten. Istället ska vi återgå till att leva på självförsörjningsjordbruk.

Detta är en neo-maoistisk dröm för mänskligheten där vi lever i små jordbrukskommuner i ett primitivt tillstånd. Dessa Gröna Khmerer använder sin klimatagenda som ett svepskäl för att implementera den marxistiska drömmen om att förstöra det kapitalistiska samhället och den livsstil som är en produkt av det moderna samhället. Bara om man betraktar dem ur detta perspektiv blir deras agerande och ståndpunkter logiska! Det lilla problemet är bara att för att uppnå detta samhälle så måste man paradoxalt nog först stärka staten eller en överstatlig organisation som EU eller FN och detta stadium har socialismen ännu inte lyckats med att ta sig ur, då man underskattar människans förtjusning vid makten hon utövar över sin nästa och den korrumperande effekt detta har på hennes idelism. Tankarna går till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!

 

%d bloggare gillar detta: