Trygghet Wallström, den finner du i de nationalistiska samhällen du fördömer!

KOMMENTAR

Utrikesminister Margot Wallström följde upp tidigare uttalanden av statsministern, när hon i sin utrikesdeklaration hävdade att nationalisterna i Europa utgör att hot mot demokratin. Dessa nämns i samma andetag som extremister, vilket ska tolkas som att nationalismen idag ska ses som lika hotfull mot demokratin som till exempel muslimsk extremism och jihadism. Kanske rent av att nationalisterna själva är en form av extremister? Man kan ju fundera över vilken samhällsmodell som är extrem egentligen.

”Nationalister och extremister utmanar politiska system över vår kontinent, över världen. Vi som har framtidstro behöver nu samla oss för att bekämpa otryggheten.”

Det är anmärkningsvärt att utrikesministern för vårt land idag anser att nationalismen leder till ”otrygghet”. Låt oss bena ut hur bisarrt hennes uttalande faktiskt är.

Det första hotet mot demokratin, är att en utrikesminister inte vill acceptera folkviljan och det demokratiska val som folken i Polen och Ungern har gjort, vilka är de två länderna som utgör måltavlorna för Wallströms formuleringar. Det svider så klart i den socialdemokratiska pälsen att vänsterpartierna i dessa två länder är nästintill utraderade och idag inte spelar någon roll i formandet av den nationella politiken. Att dessa folkvalda regeringar väljer att, som i Polen, omforma hur domarkåren utses, i syfte att skapa möjligheten till ett demokratiskt hållbart rättsväsende i stället för den självreproducerande odemokratiska socialistiska koloss som tidigare har kastat en lång röd skugga över landet, eller som i Ungern, väljer att försvåra utländsk inblandning i inrikespolitiska frågor, är inte odemokratiskt.

Varför ska en man som Soros, som tveklöst ska betecknas som en en-mans-gräshoppssvärm i den internationella ekonomin, fritt få verka för att underminera Ungerns samhälle? Hur mycket de internationella eliterna än omfamnar honom. Inklusive Wallström. Det ungerska folket vill uppenbarligen inte vet av hans massmigrationsagenda! Jag har full förståelse för att man inte vill att en utländsk makt, eller organisation, ska påverka den nationella debatten. Jag hade känt på liknande sätt här i Sverige. Här hemma går vågorna höga om påverkansoperationer från grannen i öst. Jag vill inte se påverkansoperationer från varken öst eller väst. Varken från Putin eller Soros! Svensk politik ska formas av det svenska folket. Punkt slut!

Wallström säger sedan att de ”som har framtidstro” måste bekämpa ”otryggheten”. Jag häpnar inför detta stycke. Har nationalisterna ingen framtidstro? Har de ingen vision om hur den nationella gemenskapen ska frodas i framtiden? Jag skulle säga att Ungerns policy för att öka det inhemska barnafödandet är en sådan vision, som andas framtidstro.

Sedan kan man fråga sig vilken otrygghet som Polen och Ungern genererar? Länderna hör till de mest trygga i Europa! Mest av allt som en konsekvens av valet att neka den massinvandring som är redskapet som Wallström och andra socialdemokrater runt om i Europa har använt för att skapa det multikulturella samhället, som inte har inneburit annat än en fullständig katastrof för den inhemska befolkningen. Det multi-allt-samhälle är det som är otryggt, vilket jag knappast behöver lägga ut texten om här, då det är uppenbart för alla. Hyckleriet sticker i ögonen. Inte minst eftersom Budapest är en stad där judar kan leva avsevärt tryggare än i Wallströms multikulturella paradexempel; Malmö.

Det är uppenbart att de samhällen i Europa som är trygga idag är de nationalistiska. De är homogena och har begränsade inre konflikter. Just det faktum att de är homogena och deras befolkningar känner sig trygga i att deras livsstil inte hotas gör att de kan vara generösa mot de minoritetsgrupper som har funnits i deras länder sedan århundraden. I våra multikulturella samhällen, å andra sidan, råder allas krig mot alla. Jag föredrar ett nationalistiskt samhälle, som har en hållbar framtidsvision att förlita sig på, över det multikulturella. Här finns det verkligen skäl att tala om framtidstro!

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

%d bloggare gillar detta: