Ukraina är militärt chanslöst mot Ryssland

Man kan snabbt konstatera att utsikterna för Ukrainas väpnade styrkor vore dåliga om de ställdes mot de ryska i ett öppet krig. Landets styrkor har minskats avsevärt sedan 90-talet och materielen har sämre kvalitet. Flyvapnet är utrustat med det bästa Sovjetunionen hade att tillfoga över 1991, men det handlar ändå bara om ett hundratal jaktplan plus ett begränsat antal attackplan. Ryssland förfogar idag över nästan 700 jaktplan, varav ett antal av bättre och nyare modeller än de Ukraina förfogar över. Ett krig i luften hade troligen avgjorts relativt snabbt. Sedan hade de ukrainska markstyrkorna varit sårbara för angrepp från luften, vilket hade beskurit deras förmåga att manövrera på slagfältet.

När det gäller markstyrkor, så har Ukraina generellt sett materiel av lägre kvalitet (Ryssland har bland annat bättre stridsvagnar) och är ordentligt i underläge när det gäller antal (mer än 8 mot 1 utan att Ryssland mobiliserar mer styrkor), men kanske viktigare är att de är sämre tränade, framförallt när det gäller samarbete mellan större styrkor. Ryssland övar nu med hela armékårer och självförtroendet stiger hela tiden!

Men kanske viktigast av allt är att  det finns goda skäl att ifrågasätta de ukrainska styrkornas stridsmoral. Stora delar av försvarets manskap är etniska ryssar, vilket är naturligt med tanke på att de är en avsevärd minoritetsgrupp. Detta får mig att ifrågasätta hur pass helhjärtad de ukrainska styrkornas insatts kan komma att bli? En annan faktor är sammanhållningen i blandade enheter. Hur djupt löper klyftan inom förbanden? Det är svårt att tänka sig att ryssar i den ukrainska armén i dagens läge skulle skjuta på ryska soldater. Således finns det goda skäl för Ukraina att inte vilja trappa upp konfliken mer. Det finns för många frågetecken!

Annonser

Blir det krig eller en delning av Ukraina?

Ryssland skramlar med vapnen och oron sprider sig i omvärlden för en militär konflikt med Ukraina. Det är en del av den ryska arméns modus operandi att dölja förberedelserna för ett militärt angrepp med en övning, som i detta fallet bland annat består av 150.000 man och 900 stridsvagnar. Så gjorde man inför angreppet på Georgien 2008. Trupperna har då fått en sista repetition och man kan smidigt rulla direkt från övningsfältet till slagfältet. Nu är det långt från säkert att det blir så här, kanske inte ens särskilt troligt, men högst sannolikt är att Ryssland genom övningen har lagt denna möjlighet på bordet. Vad är då problemet och hur ska det lösas?

Ukraina är en splittrad stat, som alla har förstått vid det här laget. Återigen har bevis framlagts för betydelsen av nationell identitet. Ryssars och ukrainares skilda perspektiv på historien, stalintiden i synnerhet, och de skilda influenserna, där ukrainarna tenderar att se mer till vad som kommer från väst än ryssarna gör som en konsekvens av den unierade kyrkan och den polska och den habsburgska tiden, gör att man idag kanske inte kan leva ihop på ett politiskt plan. Socialt och kulturellt handlar det här om brödrafolk, men politiken och det historiska minnet är en helt annan sak.

Ukraina är precis som Kazakstan, i centralasien, en skapelse från Sovjettiden vars gränser inte har varken historisk eller etnisk grund. De båda delstaterna i Sovjetunionen blåstes upp till dubbla storleken för att ge substans till chimären att Sovjetunionen, till skillnad från föregångaren Ryssland, var en federation mellan likar och inte ett folks imperium. Olyckan är att dessa artificiellt förstorade delstater sedan blev självständiga i detta skick, med alla de problem detta medförde med minoritetsfrågor och ryskt inflytande. Ryssland har accepterat denna situation så länge de stora ryska minoriteterna har gett landet en öppen dörr in i de två ländernas politiska liv. Nu när Ukrainas ukrainska befolkning ser ut att försöka kapa detta band kan Rysslands syn på situationen radikalt förändras. Nu när ett frigjort Ukraina troligen kommer blicka mot EU framöver, så kan Ryssland komma att anse att det är bättre att ”återställa ordningen” när det gäller gränsdragningen. Det tidigare arrangemanget fungerar tydligen inte längre? Flottbasen i Sevastopol riskerar att hamna inom EU- och kanske Natoterritorium. Detta är en helt ohållbar situation för Moskva.

Det faktum att Ryssland har delat ut tiotusentals ryska pass till ryssarna på Krimhalvön är en indikator om att de har förberett ett liknande scenario som blev fallet med Georgien och provinsen Syd Ossetien, där i stort sett alla invånarna bar ryska pass. Det krävs bara en liten förevändning för att ryska armén ska slå till och om de gör det så kommer Krim falla blixtsnabbt.

Det finns en mental fastlåsthet bland många i väst vid att man inte får ändra gränser, men varför? Varför ska man inte korrigera det som är fel? Till viss del är detta kopplat till en rädsla för att separatism ska sprida sig och därmed eventuellt medföljande konflikter, men måste det vara så? Tjeckoslovakien delades på fantastiskt smidigt sätt. Det blev så här kanske främst för att man inte förvandlade landet till en tryckkokare av missnöje, utan istället pratade om problemen och sedan gick skilda vägar. Ukraina är en artificiell stat, om man ska utgå från realiteten att den nationella gemenskapen faktiskt har betydelse i dessa sammanhang, som delar mycket med fallet Tjeckoslovakien. En stat med två folk som har alla förutsättningar att komma överens socialt men som har skilda politiska erfarenheter eller skilda perspektiv på dessa erfarenheter.

Den andra invändningen från väst är ideologisk. Den stora förtjusningen vid idén om den mångkulturella staten gör att man inte vill att någon stat med olika nationaliteter ska splittras, då detta motsäger deras tes om den politiska stabiliteten i en sådan stat. Till och med Bosnien ska med tvång hållas ihop trots att det är bevisat att folken inte kan samsas. Folken behöver tid att svalna  av i skilda stater innan de kan återknyta banden igen, men denna gången från en position av ömsesidig trygghet och tillfredställdhet. Att ignorera etniska problem är inte att gångbart alternativ, vilket borde vara uppenbart två decennier efter murens fall med alla de etniska konflikter som följde i spåren av detta.

Det bästa vore om omvärlden släpper dessa låsningar och genast hjälper befolkningen i Ukraina att samtala om situationen och vid behov låta folkomröstningar avgöra vart olika landsändar ska hamna i för stat i framtiden, innan det som skulle kunnat bli ett Tjeckoslovakien istället förvandlas till ett Bosnien. Eller ännu värre, att Ryssland frestas att ta saken i egna händer. Europa måste lära sig av sina misstag och ta ett proaktivt grepp denna gången!

Ukraina – Ett kluvet land i Rysslands skugga

Att den ukrainska presidenten Viktor Janukovitj nyligen avböjde EUs handelsavtal kom som en smärre chock för etablissemangen i såväl Bryssel som i Stockholm. Varför agerar Ukraina som ett land med dubbla personligheter? Svaret är att landet befolkas av två folk med helt olika agendor och som strävar mot två helt skilda visioner av framtiden.

Ukrainare och ryssar skiljer sig inte så mycket åt kulturellt sett, men det finns omständigheter som har lagt grunden för skilda politiska identiteter. Kiev var som bekant centrum i det första ryska riket som bildades under ledning av vikingar. Efter den mongoliska invasionen på 1230-talet splittrades riket upp i små furstendömen. Så småningom kom det som idag är västra och centrala Ukraina att hamna under Polsk/Litauiskt styre. De Polsk-Litauiska kungarna var katoliker och samlevnaden med folkets ortodoxa tro var inte alltid lätt. 1596 gjordes dock en uppgörelse mellan kungen och de ortodoxa biskoparna. Dessa biskopar accepterade Påvens överhöghet men fick samtidigt behålla sin ortodoxa rit. Denna kyrka kallades den Unierade kyrkan. Idag har den bara fem miljoner anhängare i Ukraina, men under 16- och 1700-talet var den dominerande. Under 1800-talets russifieringskampanjer tvingades sju miljoner unierade att konvertera till den ortodoxa kyrkan.

Likväl så har den unierade kyrkan genom åren bidragit till en separat ukrainsk identitet. Influenser från Västeuropa blev avsevärt mer lättillgängliga för de unierade än de ortodoxa och därmed har ukrainarna i viss mån glidit ifrån det österländska mongoliska och det bysantiska arvet som den ryska kulturen bär så tungt på sina axlar. Detta ser man i en större aktivism mot auktoritära ledare bland den ukrainska befolkningen, manifesterad genom den Orangea revolutionen och dagens protester mot Janukovitjs försök att vrida klocka tillbaka. Ukrainas ryska befolkning längtar istället tillbaka till styret från Moskva och synes inte till lika stor grad vara rygga tillbaka inför möjligheten att hamna under Putin, som sina ukrainska grannar.

Större delen av Ukraina kom inte under Moskvas styre förrän 1793, i och med Polens första delning, så detta band är inte särskilt djupt förankrat. Relationen har hela tiden varit en besvärlig sådan. Tvångskonverteringarna, nämnda ovan, kombinerades med en russifieringspolitik under 1800-talet som syftade till att radera ut spåren av en separat ukrainsk kultur. Att de ”vita” hade sitt starkaste fäste i Ukraina under inbördeskriget mot de röda bolsjevikerna i Moskva, förvånar således inte. Möjligheten att uppnå självständighet från Moskva lockade onekligen. Hämnden för denna ”illojalitet” kom i och med Stalins angrepp på de fria bönderna, kulakerna, under 30-talet, med konsekvensen att miljoner ukrainare svalt ihjäl.

Nu sitter Ukraina med ett land och två folk, som uttryckligen har skilda visioner om vilken väg de vill gå. Ukrainarna vill återknyta sitt band med Västeuropa, medan ryssarna gärna återvänder till moder Ryssland. Hur ska detta lösas? Den självklara lösningen står framför dem, men som en konsekvens av generella låsningar i internationella systemet så stödjer få aktörer gränsändringar som lösningar på politiska slitningar. I detta fallet är det dock någonting som Ukraina bör överväga.

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Faktum är dock att de huvudsakligen rysktalande områdena i Ukraina, i öster och Krimhalvön, inte har någon anledning att vara en del av Ukraina. Dessa områden har aldrig varit en del av en ukrainsk statsbildning. Däremot har de varit kontinuerligt ryska sedan 1600-talet. Varför hör de då till Ukraina idag? Svaret är att Sovjetunionen överförde de nu rysktalande regionerna av Ukraina från den ryska rådsrepubliken. Krim överfördes så sent som 1956! Varför handlade Moskva så? Svaret är trefalt:

1) Ukrainas gränser expanderades för att ge intrycket av en mer jämbördig union. Denna expansion kunde givetvis inte förändra det faktum att den Ryska rådsrepubliken fullständigt dominerade unionen, men ansatsen fanns där.

2) Minska grogrunden för nationalism genom att justera rådsrepublikernas gränser så att de inte överensstämde med de etniska gruppernas utbredning.

3) Föra in rysk befolkning i de övriga republikerna för att på så sätt kunna utöva rysk kontroll över dem.

Om Ryssland hade fört en rättslig process i en opartisk internationell domstol för att återföra dessa områden till Ryssland så är det troligt att de hade vunnit, men en sådan process är osannolik. Dessutom tycks Ryssland för stunden inte ha något incitament att driva frågan om återförening. Är det så att punkt 3 fortfarande är giltig? Det mesta tyder på att så är fallet. 30 % av Ukrainas befolkning talar ryska och lika många hör till den ortodoxa kyrka som ser till Moskva. Detta är en värdefull spelmarker i det ukrainska politiska spelet, vilket vi inte minst kan se just nu. Således ligger bollen på den ukrainska planhalvan. Ingen stat ger frivilligt upp territorium, men som jag ser det så är detta det ända vettiga för Ukraina att göra. Annars kommer Ukraina aldrig bli kvitt det ryska inflytandet och Moskvas hållhake på Kiev!

%d bloggare gillar detta: