Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Skymning över Tunisien

Denna artikel publicerades idag på Newsmill under titeln nedan, som är newsmills. Min som ni ser ovan är lite mer dramatisk.

Valets vinnare i Tunisien döljer sin agenda

(Newsmill 2 november 2011)

Jag har tidigare hävdat att Tunisien har en bättre chans att fortsätta sin resa mot modernismen än något annat land i den arabiska muslimska världen och detta står jag fast vid. En etablerad medelklass med ett starkt inslag av fria kvinnor och en modest befolkningsökning ökar oddsen för framgång. Kvinnorna kommer att slåss med näbbar och klor för att försvara sina landvinningar. Frågan är om detta räcker?

Jag skrev i min artikel, ”Naivt om revolutionen i Egypen” (3juni 2011);

”Överallt där det har genomförts val av mer eller mindre fri natur i arabvärlden de senaste 20 åren, har muslimska brödrarskapet, eller liknande islamistiska organisationer fått en ansenlig andel av rösterna och etablerats som det dominerande partiet.”

I ”Revolution med osäkert slut” (16 maj 2011) skrev jag angående det förestående valet i Egypten vad gäller islamisternas förmodade framgångar att;

”…erfarenheten visar att parti nummer två kommer långt efter.”

Dessvärre så har detta återigen blivit sanning. Islamistpartiet al-Nahda fick 37% av rösterna och fick tre gånger så många platser i parlamentet  som parti nummer två. Al-Nahda fick 90 av 217 platser, dvs ca 41%.

I en undersökning om väljarnas identitet som genomfördes före valet svarade 47% att de identifierade sig med islamism, 19% med arabisk nationalism, 19% med liberalism och 6% med socialism. Detta är siffror som stämmer ganska bra överens med valresultatet. Lite mindre än halva folket vill att staten styrs i enlighet med den muslimska läran. Vad innebär detta för Tunisien?

Det faktum att al-Nahda inte har prövats i den riktiga hetluften gör att denna fråga är svår att besvara, men det finns ledtrådar;

-Al-Nahda är associerat med det Muslimska brödraskapet. Denna kontakt säger oss någonting. Brödraskapet är en organisation med tydliga mål – sharialag och religionen i centrum och en markerad västfientlig hållning. Brödraskapet och de med dem närstående rörelserna är mycket pragmatiska. Politiken, retoriken och förändringstakten som förespråkas anpassas till det land där de verkar, men det ultimata målet är alltid detsamma; att bekämpa modernismen och västvärlden.

-Sayyid Qutb och andra islamistiska tänkare vars verk innehåller uppmaningar om krig (jihad) mot väst och ”dåliga” muslimer utgjorde grunden för al-Nahda vid begynnelsen. Ledaren Rashid al-Ghannushi hävdar att detta inte längre är aktuellt. Går det att lita på?

-Partiet deklarerar att de ska verka för kvinnors rättigheter. Inhemska kritiker observerar dock att det finns en diskrepans mellan det som partiets företrädare säger i TV-sofforna och vad de säger i moskeérna, mellan vad partiets ledare uttalar och vad deras väljare, framförallt på landet, anser. Endsta två av partiets 33 regionala listor till valet toppades av kvinnor. Vad menas med kvinnors rättigheter? Islamister brukar vara duktiga på att ställa logiken på huvudet, som när de definierar dessa rättigheter som kvinnans ”rätt” att bära slöja!

-Stora summor från gulfstaterna, främst Saudiarabien, har finansierat valkampanjen. Vad innebär detta för partiets politik? Ska vi tro att det inte finns några krav som medföljer dessa generösa donationer. Ingen risk för att det finns en samsyn här om relationen mellan stat och religion?

-Al-Nahda själva hävdar att deras politik ska modelleras efter den som drivs i Turkiet och Malaysia. Turkiet används ofta som ett exempel av islamister för att slå dunster i ögonen på de som granskar dem. Vad innebär detta egentligen, om vi nu utgår från att de talar sanning, vilket verkligen vore att tänja på den goda viljan. Turkiet är en stat som steg för steg nedmonterar den lagstiftning som har syftat till att landets offentliga liv ska vara sekulärt. Slöjförbud i skolor och annan offentlig verksamhet har tagits bort. Skyddet för sekulära muslimers livsstil blir allt mer nedmonterat, såsom är fallet med den allt mer aggresiva lagstiftningen för att beskära konsumtionen av alkohol.

Journalister förföljs och ställs inför domstol utan rimlig grund och personer tilldöms hårda straff med anledning av att de kritiserar religionen. Turkiet är helt klart på väg åt fel håll.

Vidare så kan man se oroväckande trender inom utrikespolitiken. Aggresiv och hotfull retorik gentemot Israel och Cypern paras med ett närmande och kanske rent av en allians med Iran. De båda planerar t.ex. att tillsammans slå till mot kurderna i sina respektiva länder och inne i Irak.

Vad gäller Malaysia, så är detta ett ännu värre exempel. Faktumet att al-Nahda nämner detta land är oroväckande. Malaysia har hamnat under radarn och inte fått särskilt mycket uppmärksamhet sedan de  införde sharialagar. Detta har skett som en konsekvens av stora investeringar i religiös ”upplysning” á la wahhabismen från Saudiarabiens sida. Precis som i ursprungslandet patrullerar nu shariapoliser på Kuala Lumpus gator och dikterar hur kvinnor ska vara klädda och hur nära varandra kvinnor och män får stå på gatan. Personer som påträffas med att dricka alkohol får spöstraff.

Är det dessa som är al-Nahdas förebilder så vet vi vad Tunisiens moderniserade invånare har att vänta!

Min slutsatts blir att al-Nahdas politik i Tunisien kommer bestå av en gradvis förändring av samhället i riktning mot sharia, men med förändringstakten anpassad till de tunisiska förhållandena. Pompösa tal om respekt för kvinnans rättigheter kommer att hållas men de kommer att stå i skarp kontrast till partiets egentliga och dolda värderingar. Finansieringen från Saudiarabien tyder på ett starkt band dem emellan, vilket al-Nahda gärna försöker dölja då detta avslöjar deras dubbelspel. Saudiarabien investerar inte en rial utomlands utan förväntningar på utdelning, en utdelning som al-Nahda troligen har lovat dem.

Bäva Tunisiens kvinnor, intellektuella, konstnärer, sekulära och fritänkande människor, ty skymningen nalkas…..

%d bloggare gillar detta: