Anledningen till att Ryssland står på Assads sida!

Det finns två sätt att förklara varför Ryssland tar ställning för Assad i det syriska inbördeskriget, det ena ser till ytan och den andra tar hänsyn till mer djupgående strategiska överväganden. I svenska medier får läsarna bara sig till dels den lite ytligare versionen.

Tidningsversionen lyder så här: ”Ryssland har gamla relationer till Syrien, som man också säljer vapen till. I Syrien har man också tillgång till en mindre flottbas i Tartus.”

Om man utvecklar detta synsätt lite så kan man konstatera att Ryssland, mycket riktigt, har ett band till Syriens regim som går tillbaka till 50-talet och Baathpartiets tidiga dagar. Sovjetunionen insåg snabbt att de arabsocialistiska regimerna i Syrien, Egypten och Irak kunde bli viktiga allierade i kampen om regionens olja. Dessa regimer utmanade tveklöst den reaktionära islamistiska regimen i Saudiarabien genom subversion och i ett proxykrig(1) i Jemen, men till ryssarnas besvikelse så kom de mesta av dessa regimers energier att riktas mot Israel. Likväl så utvecklades kampen mellan arabstaterna och Israel till en kamp mellan supermakterna om inflytande i regionen. En kamp som 1973 mycket väl hade kunnat gå från kallt krig till varmt krig.

Idag är denna kamp mellan socialistregimer och reaktionära monarkier ett minne blott och andra drivkrafter ligger bakom konflikterna i regionen. Ryssland har få direkta intressen kvar. Landet har inget större hopp om att rädda de sekulära regimernas existens i regionen, kanske heller ingen avsikt att göra just detta då Ryssland självt allt mer ser ut att genomsyras av religionens ande. Visst är det viktigt för Ryssland att få sälja vapen, där varje såld stridsvagn inte bara är en intäkt utan även innebär en mindre såld stridsvagn av ärkefienden USA. De gamla reflexerna sitter definitivt i ryggmärgen. På så sätt har inflytande i ett land nästan ett egenvärde vid sidan av de intäkter som vapenförsäljningen resulterar i. Den gamla björnen må vara luggsliten men den minns fortfarande principerna för supermakternas dans över kartan.

Viktigt för Ryssland är också att inte, till skillnad från hur USA gör, svika sina allierade. En sann realpolitisk aktör förstår att förtroenden mellan stater är lika känsliga som mellan företag i affärsvärlden. En svekfull allierad kan förvänta sig att det blir ytterst svårt att bygga upp förtroendekapitalet igen. Ryssland hade annars mycket väl kunnat byta sida och precis som USA odla kontakterna med den grupp som troligen blir Syriens framtida härskare, om det inte vore för att det ryska strategiska tänkandet är mer långsiktigt. Ryssland lägger nämligen till skillnad från USA en långsiktig strategisk plan för hur man ska agera i regionen för att möta det för närvarande största hotet mot dess säkerhet.

I södra Ryssland och på landets södra gränser, framför allt i Centralasien, lever 82 miljoner sunnimuslimer som Ryssland i mer än 150 år har haft en vansklig relation till. Ryssarna har vid många tillfällen handskats med uppror bland den muslimska befolkningen, som infogats i riket, på ett hårdhänt sätt, bland annat genom att flytta hela folkgrupper. Relationen har alltid varit spänd, men sedan Sovjetunionens fall så har Ryssland befunnit sig i ett nästan permanent konflikttillstånd med olika muslimska folkgrupper i Kaukasus.

Sedan det första Tjetjenienkriget 1994-96, har sunnimuslimska islamistiska jihadkrigare flockats till Kaukasus för att slåss mot Ryssland. Väldigt många av dem från Saudiarabien under ledningen av, den numera avlidna, saudiska rebell-”generalen” Ibn al-Khattab. Pengar och ideologiskt stöd till de sunnimuslimska jihadisterna på Rysslands södra flank kommer i strid ström från Saudiarabien.

Saudiarabien kommer inte sluta försöka radikalisera sunnimuslimerna i södra Ryssland eller sluta stödja ett krypande jihad. Snarare kommer detta bara bli värre över tid. En total seger i Mellanöstern för den sunniradikala alliansen, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, kommer göra Rysslands situation mycket prekär. Näst efter Israel så är Rysslands södra regioner det stora målet för dessa radikala jihadkrigare. Ryssland har inget annat val än att försöka hindra en sådan seger. Landet hyser inga varma känslor för shiamuslimska islamister heller, men dessa har inget fotfäste i södra Ryssland och har inga aspirationer där och utgör således inget hot. Därför är Iran och dess allierade i Hizbollah och Syrien Rysslands bästa allierade i denna ansträngning. De är Rysslands bästa försäkring mot ett mer omfattande jihad i söder. Ett jihad som skulle splittra Ryssland och söndra dess samhälle!

Rysslands långsiktiga strategi handlar inte, till skillnad från USAs, om att skydda tillgången till en råvara eller att bekämpa en tillfällig fiende, utan om att värja sig mot ett geopolitiskt hot av första digniteten. Shiamuslimska radikaler är inga allierade som någonsin kommer skada Ryssland. USA däremot allierar sig med krafter som i det långa loppet söker USAs och västs förgörelse. Här påvisar USA att de är noviserna och Ryssland att de är rävarna i det geopolitiska spelet.

Noter:

(1)     Krig via ombud. Egypten och Saudiarabien förde mellan 1962 och 1970 ett krig via ombud i Jemen. Egypten gjorde också stora truppinsattser.

Annonser
%d bloggare gillar detta: