Nu får det räcka med tomma solidaritetsdeklarationer! Det är tid för handling!

DEBATT

Nu har vi varit ledsna, vi har visat samhörighet med offren i Nice, vi har alla deklarerat att vi ska ”hålla ihop”! Precis som förra gången och gången innan dess. Vart har detta fört oss? Jag tror att jag har fått en överdos av solidaritet. Är det inte tid för handling nu? Försvinner problemet för att vi deklarerar att vi står enade? Enade i vad? Tron på öppna gränser utan personkontroller eller krav? Tron på att det går att tolerera intolerans i all evighet utan att det får konsekvenser för samhällets stabilitet? Jag tror inte att vi, som folk, någonsin har stått eniga bakom den linjen.

Politiker, kanske framförallt våra svenska, pratar om att ”ta ansvar”, men vad menar de då? ”Att ta ansvar” betyder enligt gängse definition att leva upp till en ”skyldighet”. Med andra ord är politikerns ansvar att göra vad denna har en skyldighet att göra. Den primära skyldigheten som politikern har att sköta om är att se till medborgarnas säkerhet och trygghet. När dagens politiska majoritet tolkar ordet ”ansvar” som att öppna landets gränser för alla dem som vill komma in, oavsett bevisat skyddsbehov, menar jag att de har missförstått sitt syfte. Detta är ett steg som med all säkerhet strider mot ordet ansvars egentliga betydelse i termer av det ”medborgerliga kontraktet”, vilket utgör grunden för demokratin (Fotnot 1). För det är väl så att politikerns första skyldighet är att måna om medborgarnas väl och ve?

Europas politiker undlåter idag å det grövsta att sköta denna, sin primära uppgift. Detta gäller högt som lågt; det sträcker sig från misslyckandet att skydda medborgarna från de våldtäkter och våldsbrott till de spektakulära terrordåden som nu sker med jämna mellanrum nere på kontinenten och som mycket väl kan komma att utspela sig även här i Norden inom kort. Detta svek måste föranleda att nya politiker träder fram, som är villiga att ta det ansvar som krävs, som är villiga att skydda Europas befolkning från angrepp. Vi kan inte acceptera en situation där terrordåd på denna nivå blir vardagsmat i Europa. Politikerna måste börja ta ansvar för sin primära skyldighet!

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Bilden av den okända flickan som ligger död bredvid sin docka är plågsam att se och på många sätt och vis spegelbilden av den mycket mer uppmärksammade bilden av den döde pojken Alan Kurdi. Bilden av Alan skulle visa vad som händer med migranterna om de inte släpps in förbehållslöst i Europa, utan den farliga resan över Medelhavet. Men bilden av den döda flickan på gatan i Nice visar vad som händer oss invånare i Europa när vi inte kontrollerar invandringen till vår kontinent. Den visar vad som kan hända när vi inte ställer krav på identitet och försöker gallra ut dem som inte har skyddsbehov här och som i värsta fall är här för att angripa vårt samhälle. Det handlar här inte om att ”ställa grupper mot varandra”, utan om att se realiteter. Vi kan inte blunda för de negativa konsekvenserna av att Europas befolkningsstruktur förändras. Vi kan inte blunda för konflikterna som allt mer byggs upp och för att detta kommer att förändra vårt samhälle. Till vilken utsträckning kan vi dock fortfarande påverka!

Vänsterskribenter som Wirtanen anser att vi inte ska oroa oss över terrorattackerna mot Europa. Det är mycket större chans att dö i en bilolycka säger han. Skillnaden mellan riktat politiskt våld och slumpmässiga olyckor är dock uppenbar. Det finns folk boendes mitt ibland oss som, genom att använda våld, vill påverka oss att förändra vår livsstil och nedmontera vårt demokratiska och öppna samhälle. Ska vi bara ignorera dessa personer som vill döda oss, som planerar att göra så och som med jämna mellanrum lyckas med sina planer? Ska vi bara gå vidare med en fatalistisk livssyn och acceptera risken att nästa gång är det vårt barn som ligger där på asfalten, kall och livlös med sin docka bredvid sig? Jag har i alla fall ingen avsikt att falla in i en sådan fatalism. Vänsterns tokskribenter får tycka vad dom vill, men jag avser bekämpa deras synsätt på alla sätt!

Vari ligger då problemet? Det kan inte vara en nyhet för någon som inte har bott i en garderob de senaste 25 åren att Europa generellt har ett problem med att att integrera sin invandrade muslimska befolkning. Det finns givetvis stora skillnader beroende på vilket ursprungsland vi talar om men över lag så finns grundläggande och väl spridda uppfattningar inom det muslimska kollektivet som strider med grundläggande uppfattningar hos européerna. Störst ser klyftan ut att vara i relation till den somaliska- och den arabiskmuslimska kulturen och minst i relation till de bosniska-, iranska- och kurdiska muslimska kulturerna. Storbritannien har problem med sina pakistanier, Nederländerna med sina marockaner och Frankrike med sina nordafrikanska invandrare, till exempel. Ett flertal tillförlitliga opinionsundersökningar, bland annat utförda av Pew Research, har visat på att mellan 40 % – och 60 % av den muslimska befolkningen i Nordvästeuropa vill se våra länder styrda av sharialagar och detta vet vi allt för väl vad det innebär för demokratin, yttrandefriheten, individens rättigheter och kvinnors dito. En nyligen utförd undersökning från Danmark av landets muslimer visade till och med att så många som 77 % av muslimerna boendes i Danmark anser att sharialagarna måste följas till fullo (upp från 62 % för tio år sedan). En undersökning av muslimer i Storbritannien från 2006 som CBS citerar visade att 25 % av dem stödde jihadistiska attacker mot Storbritannien (bland annat de på 7/7). Hela en tredjedel ansåg att det västerländska samhället var dekadent och att muslimerna borde göra slut på det. Följaktligen ville 28 % att Storbritannien blir en fundamentalistisk muslimsk stat! Vi har alltså inte att göra med en liten 5:e kolonn! Dessa siffror är anmärkningsvärda och borde få även de mest slumrande att vakna upp till insikten att de jihadistiska terroristerna inte är isolerade och utan stöd i från de muslimska befolkningsgrupperna. Det är sådana här siffror som gör att islam särskiljer sig från andra religioner i dagens värld. Det är dags att inse att vi har ett problem med islam.

Det faktum att vi inte ens försöker integrera dem som kommer hit gör bara den mentala avgrunden mellan Väst och islam större. Till skillnad från vad man generellt har trott om integration så tycks de muslimer som bor i Nordvästeuropa bara bli mindre och mindre integrerade. Radikala värderingar är mycket mer spridda bland den yngre generationen. Vi kan inte komma åt den radikalisering och extremism som frodas bland muslimer i förorterna med nuvarande policy. Det religiösa våld som vi ser från islams sida i Europa kommer således bara att bli värre och värre. Ska vi vänta tills det är försent med att försöka skydda våra medborgare?

Det är därför hög tid att våra politiker tänker om här och kräver en större grad av anpassning till den europeiska civilisationens grundläggande värderingar. För att detta ska ha den minsta chans att lyckas så måste vi starkt begränsa invandringen från länder där de radikala tolkningarna förekommer starkt, vilket idag inkluderar de flesta avsändarländerna till migrantströmmen mot vårt land. Om en minoritet hela tiden får påfyllning i sina led hemifrån så sjunker chanserna till en framgångsrik politisk integration.

Kollektiv bestraffning är något av det värsta min liberala sida kan tänka sig, men vi har slut på alternativ. Om man vänder på resonemanget så kan man se en fortsatt ointegrerbar migration som en kollektiv bestraffning av befolkningen i väst (som vänstern tycker är välförtjänt med anledning av någondera av de inbillade oförätterna som vi anses ha utfört mot omvärlden). Den migrationspaus som vi skapar ska brukas till att integrera de muslimer som lever i vårt land. Det måste bli ett stop på samhällets anpassning till muslimska religiösa krav. Sverige är en sekulär stat och dessa principer måste vi sluta upp med att rucka på. Man vinner inte en kulturkamp mot en irrationell motståndare genom eftergifter som förstärker dennas inbillning att han är på rätt spår. Man vinner genom att benhårt hålla fast vi de rationellt framtagna värden som vårt samhälle bygger på. Vår tro på vårt system, den växande insikten om det sekulära systemets överlägsenhet och de allt svagare banden till migranternas hemländer, om vi drastiskt minskar migrationen, kommer med tiden ge oss rätt i deras ögon!
Fotnoter:
1) Samhällskontraktet eller medborgarkontraktet är ett samlingsbegrepp på ett antal överenskommelser av såväl formell som informell natur som deklarerar statens och medborgarnas skyldigheter gentemot varandra, vilka utgör fundamentet för demokratin

Annonser

Margot Wallström vägrar förstå orsaken till terrordådet i Nice!

DEBATT

Så har Margot Wallström trampat fel ännu en gång. Nu under SVT:s ”Terror-i-Nice special”. Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som; fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

Ursprunget till det muslimska jihadkrig som Västvärlden har utsatts för de senaste decennierna, och som eskalerar allt mer, står inte att finna i fattigdom eller att någon invandrare känner sig orättvist behandlad. Detta är den typiska vänstervinklingen, som syftar till att skuldbelägga västvärlden för det som vi själva utsätts för. Lösningen är enligt Wallström och alla andra socialister, mer och åter mer ekonomiska transfereringar, mer krypande för sekteristernas krav och obefintlig efterfrågan på muslimsk självkritik.

Istället är det givetvis så att den muslimska terrorn mot väst inte har någonting som helst med fattigdom att göra. Angriper fattiga från andra kulturer och religioner också väst med sådana här våldsdåd? Massmördar fattiga vietnamesiska eller hinduiska invandrare till Europa fransmän, belgare eller britter? Om inte, så var ligger då logiken i Wallströms resonemang?

Är det inte istället så att väldigt många av de ledande personerna i Mellanösterns och Europas terrorgrupper är välutbildade och välbeställda män? Är det inte till och med så att många av ensamvargarna är studenter eller etablerade akademiker? Den doktor som dog i sitt försök till självmordsdåd mot flygplatsen i Glasgow 2007 är bara en av många akademiker som har radikaliserats. Islamisk terror verkar vara en medelklassjukdom.

Den är inte knuten till en särskilt utsatt etnisk grupp. Detta kan vi konstatera genom att beakta de många våldsamma västerländska konvertiterna. Driver fattigdom även dem, skulle jag vilja fråga Wallström? Kopplingen till fattigdom är helt och hållet  politiskt inbillad i vänsterkretsar.

Inte heller i ett större perspektiv är fattigdom en avgörande faktor. Den största sponsorn av radikal islam och terrorism är den mycket rika staten Saudiarabien. Dess ortodoxa elit gör allt för att underblåsa radikaliseringen av muslimer i Europa. På vilket sätt är fattigdom en faktor i deras agerande?

Istället ska orsakerna till det jihad som vi nu utsätts för sökas i de muslimska heliga texterna som befaller religionens följare att dominera andra grupper och sprida islam med svärdet i hand. Vidare ska man söka svaret i diskrepansen mellan den inbillade muslimska överlägsenheten och den miserabla politiska verklighet som den muslimska världen befinner sig i idag, med anledning av intellektuell-, vetenskaplig-, social- och följaktligen ekonomisk stagnation. Här hjälper inga biståndsmiljarder i världen. Bara en insikt om vad som har gått fel, som resulterar i en reformation av islam och en separation mellan religion och stat. De som plågas av denna förlorade ställning som politisk maktfaktor är inte de fattiga i Egypten eller de vilsna ungdomarna i Tensta. De som verkligen plågas av denna förlust av prestige är ledande och rika i Mellanöstern, de utbildade och historiskt ”medvetna” hemma och i exilen, som längtar tillbaka till en svunnen tid, men som inte förstår varför den är svunnen. De lockar halvkriminella och rotlösa unga invandrare som inte finner sin plats i ett normlöst mångkulturellt samhälle, med en roll, ett syfte och en tillhörighet. Fattigdom i sig orsakar inte terrorism. Dagens jihad har orsakats av rika muslimer som inte kan acceptera islams misslyckande!

Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!

(Bright Magasin nr 1 2016)

Så har terrorsäsongen 2016 öppnats i Europa och det med besked. 2016 kommer att bli ett blodigt år om inte säkerhetstjänsterna överträffar sig själva. IS kommer försöka aktivera många av sina sovande resurser i en ansträngning att föra över kriget till våra samhällen. Inför detta scenario måste vi ta åtgärder. Men hur ska vi kunna vinna ett krig om vi inte kan bestämma oss för vem vi befinner oss i krig med?

Efter attackerna på Bryssel följde den våg av ursäkter som vi har fått vänja oss vid nu: ”Islamiska statens terrorattack har inget med islam att göra”! Vi befinner oss i krig med ”terror” lyder den uttjatade devisen, men hur kan man befinna sig i krig med en form av krigföring? Kan man även befinna sig i krig mot flygbombningar eller kavalleriattacker? Detta är givetvis ett uttryck för en grav form av verklighetsflykt som syftar till att inte agitera Europas muslimska minoritet.

Den muslimska teologen; Barakat, som DN citerar i ett uttalande som liknar det ovan, följer upp med att säga att bekämpandet av radikalisering är allas ansvar. Radikalisering av VAD, frågar jag då? Är det måhända islam? Eller syftar han på radikalisering inom en annan religiös-politisk auktoritär ideologi? Om inte så ligger faktiskt problemet inom islam.

Majoriteten av muslimer som lever i väst är inte radikala. Detta är ett faktum. Men lever de i enlighet med vad islams texter dikterar? I enlighet med Muhammed exempel? Nej, det gör de tack och lov inte. De känner sig kränkta av att de sammankopplas med IS illdåd och den känslan är förståelig, men lever de inte i en bubbla? Förstår de själva vad som står i koranen? Förstår de principen om abbrogering, som ger Koranens senare mer intoleranta stycken företräde över de tidigare relativt mer toleranta styckena? Om detta råder det stor konsensus om bland imamer.

Problemet för dessa muslimer, som bara vill leva sina liv, är att de lever en lögn. De lever med en religion som de ignorerar. Detta betyder inte att islam, som religion, har förändrats. Det betyder att de som människor har gjort andra val. De har valt att ignorera sin profets oupphörliga ropande efter heligt krig. Därför är det så viktigt att göra skillnad på muslim och islam! Man kan tycka att det är förkastligt att ställa upp på en religion som förespråkar våld, oavsett om man ignorerar dessa rop, men i grund och botten så är det trossatserna som får bära den tunga skuldbördan.

Problemet med islam är att om man gräver djupt, ner till dess rötter, läser det som står i koranen och ser vad dess profet säger så finns någonting helt annorlunda än om man gräver till kristendomens begynnelse och skärskådar Jesus. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett religio-politiskt system som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, såsom det finns inom islam.

Detta är anledningen till att dagens radikalisering, i betydelsen hårdtolkning av tankegodset, av kristna och muslimer får så pass olika utfall. Att man inte förmår tillskriva islam en del av skulden för detta utfall är en ordentlig tankevurpa. Detta betyder, som sades ovan, att alla muslimer, som inte lever efter de ursprungliga principerna, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religio-politiskt system ska definitivt klandras för att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot s.k. otrogna i texterna och Muhammeds exempel.

Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden. Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper. Svaret är inte som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor. Detta gör bara situationen värre. Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket skapar en grogrund för missämja och aversion mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.

Denna kan dock inte komma utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om vi som samhälle hela tiden blåser upp den bubbla våra muslimer sitter i. Om vi hela tiden underblåser den vanföreställning som Sveriges olika muslimska förbund lever med, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra!

Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

Vi har svikit det kurdiska folket!

Alla som orkar med det kan nu beskåda den lilla Alan Kurdi ligga död i vattenbrynet vid det Egeiska havet. Denna lilla pojkes död får stå som symbol för ett svek, den civiliserade världens svek mot det kurdiska folket, de kristna och yazidierna. Sveket ligger på två plan. För det första så har vi alldeles för länge fört en invandringspolitik som i sin essens har inneburit nästan fri migration och via detta system har vi tagit emot alldeles för många människor som inte egentligen har varit i behov av vårt skydd. Konsekvensen av detta har blivit att vi inte har haft beredskapen att kunna skydda dem som nu verkligen behöver skydd, de riktiga krigsflyktingarna, de som förföljs och hotas med utrotning. Detta är ett misslyckande utan like. Det är en skam för vårt land och för vår civilisation.

Om de senaste decenniernas regeringar inte hade pressat vårt samhälles resurser till bristningsgränsen genom att slösa med ersättningar till otacksamma och svårintegrerade individer utan adekvat skyddsbehov, så hade vi haft möjligheterna och den folkliga villigheten att göra någonting drastiskt där det verkligen hade behövts. Vi hade kunnat skicka ner diplomater till Kobane och andra särskilt utsatta platser för att dela ut skyddspass till barn och icke-kombatanter i Raul Wallenbergs anda, eskorterat dem över gränsen till väntande ”vita bussar” och Herkulesplan för att föra dem med störst skyddsbehov till säkerhet i Sverige. Huruvida tillfälligt eller permanent är en annan fråga. Detta hade vi haft råd med, detta hade vi kunnat göra om vi hade prioriterat rätt från början. Istället öppnade vi en färjelinje över Medelhavet, genom kustbevakningens försorg, för nästan uteslutande ekonomiska migranter! Vår moraliska kompass snurrar runt runt utan att någonsin hitta norr.

Det sönderskjutna Kobane

Det sönderskjutna Kobane

Den andra delen av vårt svek gäller vårt agerande mot det kurdiska folket. IS utgör en ondska som vi inte har sett sedan nazismen. Likväl lämnar vi kurderna att, i princip, ensamma ta sig an dessa helvetets stormtrupper på marken. Sverige flyr sitt moraliska ansvar att göra det som är civiliserat och rätt. Vi avstår från att beväpna den enda grupp som på plats förmår att stå emot dessa massmördare. Istället skickar vi tält. Vi, i samstämmighet med övriga Europa och USA, väljer att respektera den turkiska statens önskan att inte se en kurdisk statsbildning på sin södra flank. Vi sitter tysta när Turkiet bombar kurderna i Syrien medan de förespeglar oss att de bombar IS. Vi accepterar detta då både höger- och vänsterregeringar till varje pris vill ha in Turkiet i EU. Moral vill man inte låta lägga hinder i vägen för detta mål!

Kurderna har som minoritet i fyra länder blivit oerhört plågade i dessa länder under de senaste decennierna. IS angrepp är det som borde utgöra det sista strået. Nu får det vara nog helt enkelt. Kurderna måste få en egen stat så att de kan på ett adekvat sätt ombesörja skyddet av sitt eget folk. De resurser som de hade behövt ska inte erfordra godkännande från Bagdad eller Istanbul. Kurderna behöver få bestämma över sin egen välfärd och trygghet. I en sådan stat skulle också yazidier och kristna vara trygga. Det enda som förhindrar en kurdisk utbrytning ur Irak och Syrien just nu är högst sannolikt stränga varningar från Obama och brist på stöd från oss i Europa.

Vi i Sverige är i högsta grad delaktiga i flykten från Kobane, genom att vi tillåter personer boendes här att åka ner för att deltaga i IS grymma krigföring och terror mot befolkningen där nere. Vi låter IS nyttja Sverige som en bas för ledning och rekrytering. Vi är således en part i kriget, men på helt fel sida. Blod rinner nedför våra politikers händer. Må historien döma dem hårt!

Befinner vi oss redan i krig?

KD ledaren Ebba Busch Thor får ta emot kritik för sitt förslag att man ska kunna döma IS-terrorister för landsförräderi. DN hör till dem som ger henne svidande kritik. Den vanligaste invändningen är att lagen om landsförräderi endast gäller vid ett krigstillstånd. Stämmer detta verkligen? Och hur definierar vi idag krig? Kan det vara så att gängse definitioner rent av är otidsenliga?

Krig av idag utspelar sig sällan mellan bara stater och krigsförklaringar förkommer inte längre. För en aktör som IS spelar dessutom staten som sådan en liten roll om de själva inte erkänner denna. Befinner sig Sverige i krig med IS, frågar sig kritikerna? Den frågan är fel ställd. IS befinner sig inte i krig med Sverige eller Danmark, utan istället med hela västerlandet! Professorerna Gerner och Agrell menar till och med att vi befinner oss i inledningen av ett tredje världskrig mellan just väst och den globala jihadrörelsen. Sverige som enskild stat befinner sig enligt traditionella definitioner inte i krig med IS med anledning av det terrordåd som utfördes i Stockholm, eller ens med anledning av de hot som har utfärdats mot Sverige nere ifrån Syrien, men vi får fråga oss på vilket sätt vi svenskar känner oss angripna av det globala jihad som är riktat mot Europa och som kryper allt närmre? Vilket ansvar har vi?

Detta för oss in på nästa punkt. DN kritiserade Busch när man menade att terrorkrigarna inte utgjorde ett hot mot Sverige såsom hon hade deklarerat. Är hotet om angrepp verkligen inte stort? Personligen skulle jag säga att ett sådant hot är överhängande. Vi huserar ett flertal lockande måltavlor, vi har haft en styrka i Afghanistan och pekas vid upprepade tillfällen av jihadister ut som en nation som skall straffas.

Landsförräderi regleras i Brottsbalkens 22 kapitel. Undertecknad är inte jurist, men enligt min lekmannatolkning så kan ett åtal om landsförräderi bli aktuellt även om ett krigstillstånd inte råder. Och tolkning finns det, enligt vad jag uppfattar, utrymme för på flera paragrafer.

I 1 § står det så här: ”Den som, då riket är i krig,
”…3. åt fienden anskaffar krigsfolk, egendom eller tjänster, eller 4. begår annan liknande förrädisk gärning

Längre ner under 11 § står det dock att ”Med fiende likställs i detta kapitel främmande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kommer i krig med den makten.”

Inte är i krig med men som det finns risk att staten hamnar i krig med alltså! Det tycks alltså som att personer som rekryterar terrorister till eller strider för en organisation som det finns en risk att vi hamnar i krig med täcks av 22 kapitlet.

I 7 § står det även så här:

”För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi eller landssvek skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts förövas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter, skall dömas till ansvar trots att fientligheter inte utbrutit.”

Vilket tycks bekräfta att vid risk för krig med IS så ska de personer som verkar för dem kunna dömas i enlighet med landsförräderilagen.

En annan intressant paragraf är 9 §.

”Om en gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel förövas mot en stat som är förbunden med riket, mot en sådan stats krigsmakt eller mot någon som tillhör denna, skall vad som föreskrivs om sådana gärningar mot riket, dess försvarsmakt eller krigsmän tillämpas. ”

Vad lägger man i begreppet ”förbunden”? Åsyftas här endast en ren militär allians? Varför står det då inte så? Nu är jag ju inte en jurist, men begreppet kan definieras tämligen brett; allians, union, sammanslutning etc etc.

Vi är med i EU och enligt fördraget är vi skyldiga att hjälpa de andra medlemsländerna vid terrorattack eller väpnat angrepp. Måhända inte nödvändigtvis med militära medel, men det minsta vi kan göra är väl ändå att kriminalisera våra egna medborgares krigföring mot dessa med oss ”förbundna” stater? Frankrike, Danmark och Storbritannien befinner sig i direkt krig med IS och andra jihadister och inte på eget bevåg, utan med anledning av utförda terrordåd på deras respektive hemmaplaner. Vi förväntas dessutom genom FN ställa upp till kollektivt försvar av de angripna staterna på samma sätt som stora delar av världssamfundet ställde upp bakom USA i Afghanistan efter 9/11.

Summa summarum så skulle jag vilja säga att det tycks finnas stöd i 22 kapitlet för att lagföra de IS-terrorister som för krig mot med oss förbundna stater och för att lagföra dem med anledning av att de verkar i en organisation som har utfört terrordåd på vårt territorium och har utfärdat direkta hot mot vårt land och därför kan bedömas vara en organisation som vi troligen kommer att ligga i krig med inom den nära framtiden.

%d bloggare gillar detta: