Sydsvenskan missförstår MED:s integrationspolitik

DEBATT

Sydsvenskan hade i fredagens nummer (7/10) fyra helsidor om det nya partiet Medborgerlig Samling. Det är bra att ett nytt och snabbt växande parti som vårt äntligen uppmärksammas av Sydsvenskan, men tyvärr finns det anledning att invända mot sättet man hanterade vårt parti. Tyvärr konstaterar jag att bilden som framträder i artikeln är förvrängd i några avseenden och det antyds på helt felaktiga grunder att vi i det stora hela skulle ha likheter med andra partier, med vilka vi varken delar värderingar eller politik.

Som integrationspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling vill jag bemöta den felaktiga bild av vår integrationspolitik som denna blandning av utbrutna citat och reportrarnas egna texter har skapat.

Sydsvenskans artikel har tagit citatet ”fullständig anpassning” från vårt idéprogram, men citatet står inte längre i sitt rätta sammanhang och har i stället fått ett nytt sådant som ger intrycket av att vi anser att alla måste assimileras kulturellt. Så är det inte. Vad vi kräver fullständig anpassning till är de grundläggande principer som vårt moderna samhälle vilar på: Demokratin, jämställdheten, statens sekularitet, press- och yttrandefriheten, barnens rätt och likheten inför lagen. Dessa principer vill vi inte rucka på och här är det mer än befogat att kräva just ”fullständig anpassning” av dem som kommer till Sverige. Detta är en viktig ståndpunkt, då vi i dagens samhälle kan se en smygande underminering av dessa principer, när det offentliga accepterar månggifte, könssegregation, religiösa krav på samhälle och skola och faktiskt finansierar organisationer som vill avveckla demokratin.

Detta är en helt nödvändig samhällelig assimilation, men vårt parti, sprunget som det är ur liberala och konservativt frihetliga tankar, anser att en tydlig gräns skall dras mellan samhället och den privata sfären. Vi anser således att det inte är statens roll att verka för kulturell assimilation. Hur var och en väljer att leva sitt liv, värderar samhället, firar sina högtider och vad man känner samhörighet till ska givetvis inte staten ha synpunkter på, så länge man inte inskränker någon annans frihet till detsamma. Vi kräver med andra ord ingen kulturell anpassning av dem som kommer till Sverige. Att kräva detta vore, förutom att det vore en uppenbar inskränkning av den personliga friheten även, som satsning utsiktslöst, då man inte kan tvinga en person att omfamna eller känna samhörighet med en kultur eller ett samhälle.

Istället ser vi sammansmältningen av dem som kommer till vårt land, med dess majoritetskultur som en naturlig process, som givet de lärdomar som vi kan dra från historien, kommer fortskrida av egen kraft och under loppet av ett par eller tre generationer, givet att den inte aktivt motverkas av samhället, leda till en frivillig anpassning. Tyvärr blir resultatet av det normativa mångkulturella samhällsprojektet som staten driver just nu att man just motverkar denna naturliga process. Tanken att det kulturella utanförskapet, vilket blir resultatet för många grupper, ska permanentas, är märklig och gynnar varken individen eller samhället på sikt. Historiskt har över lag migrerande befolkningar frivilligt assimilerats in i värdkulturerna. Det är svårt att se varför detta skulle vara en dålig process i sig och således varför de invandrande grupperna ska uppmuntras att permanenta sitt kulturella utanförskap gentemot majoritetsbefolkningen? De franska hugenotter som flydde till England och Preussen talar inte franska idag eller har en säridentitet. De svenskar som flyttade till USA är idag fullständigt och frivilligt assimilerade i det anglosaxiska amerikanska samhället. Det är svårt att förstå på vilket sätt dessa fransmän respektive svenskar på något sätt hade mått bättre om de idag hade levt i ett permanentat kulturellt utanförskap i dessa länder.

Således är det Medborgerlig Samlings linje att inte tvinga in någon invandrare in i kulturell assimilation, men att samtidigt se till att staten inte heller aktivt motverkar den naturliga och frivilliga kulturella anpassningen till det nya landet, istället för att aktivt verka för sociokulturell splittring av samhället.

Annonser

En medievärld utan självinsikt i fritt fall

De gamla medierna är som en skadad tiger, som slår åt alla håll, med desperation i blicken. Deras minskande läsarunderlag är allas fel utom deras eget. Ett av de mer bisarra av dessa utfall utfördes av Per T Ohlsson i Sydsvenskan (26/4), där han anklagar bloggar och nya nättidningar för att, om än inte fullt ut orsaka så i alla fall, göda fördumningen av samhället och skapandet av s.k. ”ekokammare”, där man bara får bekräftelse i retur. Problemen finns men Ohlsson och andra från hans bransch pekar fingrarna åt fel håll. Ekokammare är just vad deras egen medievärld har förvandlats till när 69 % av journalisterna stöttar vänsterpartierna och de som lutar åt höger huvudsakligen vägleds av social-liberala tankegångar. Konsekvensen av den ideologiska likriktning som uppstått ur denna snedfördelning av sympatierna är att motpoler har bildats för att skapa balans i samhällsdiskursen. Det finns på de politiska ytterkanterna partiorgan som verkligen är extrema ekokammare, men många nya medieproducenter tillhandahåller istället en mer balanserad världsbild än gammelmedierna.

Vi lever i ett samhälle där allting sker snabbare och snabbare. Mer och mer information finns tillgänglig på våra fingerspetsars nåder. Problemet är att många bara har tid att ”sampla”, läsa lite här och lite där istället för att förkovra sig. Undersökningar har visat att den yngre generationen idag sällan läser längre texter. Istället vill man ha summeringar och korta översikter, helst av allt ett argument i tweetform! Man vill ha koll på allt, men istället så får man brottstycken utan sammanhang. Detta är en intellektuell variant av det behov av ”omedelbar tillfredsställelse” som har kommit att prägla vårt samhälle. Men mer oroväckande är att bland de yngre har sinnet för ifrågasättande till stor del gått förlorat. En växande grupp tror faktiskt att allt de läser är sant.

Per T Ohlsson och gammelmedierna vill gärna skylla bloggare och andra nymedier för denna fördumning, men skulden ska inte riktas mot dem, utan mot vår misslyckade skola. Vi har sedan 60-talet allt mer utvecklat en fördumnings-skola, där man korvstoppar eleverna med tillrättalagda och politiskt korrekta sanningar som är i överensstämmelse med den socialistiska världsbilden. Den brister inte bara i hur man ”ska” tänka, utan ännu värre, i att den har nästan totalt underlåtit att stimulera det kritiska tänkandet som sådant. Jag kan personligen inte minnas något tillfälle upp till och med gymnasiet där vi sattes i en position att ställa två eller fler idéer eller teorier mot varandra för utvärdering och diskussion. Denna socialistiska syn på undervisning fortsätter i vissa fall ända upp på universitetsnivå, där jag själv har deltagit i ett flertal kurser där EN tolkning presenteras, trots att det uppenbarligen finns fler, ofta mer accepterade, teorier som man borde ha ställt mot denna tolkning. Samtidigt sitter nybakade studenter, stöpta i den form som den politiserade grundskolan syftar till, och slukar allt som säges, som vore det en obefläckad sanning.

Om medierna hade fått som de ville så skulle nyheterna fortsättningsvis ”sorteras och värderas”, som Per T uttrycker det, av en enväldig tredje statsmakt som bär på samma vänstervärderingar som skolan har stöpts i. I vänsterns vision för samhället ska medborgarna som har formats till lydiga medborgare som inte ifrågasätter ”sanningar” fortsätta att, livet ut, serveras en nyhetsbevakning som marxister eller vänsterlutande liberaler i medierna har valt ut att visa dem. Tack och lov så har den tekniska revolutionen omöjliggjort detta informationsmonopol. Nu finns det gott om nålar som kan spräcka denna bubbla. Stackars Per T Ohlsson, som inte längre får sortera vad jag ska ta del av! Vilken skräckvision det hade varit med en passiviserad befolkning som serveras det en liten politisk ”elit” vill att de ska höra! Vad kallar man ett sådant samhälle?

Informationssamhället har skapat förutsättningarna för att folk ska kunna hålla sig mer informerade men också, paradoxalt nog, skapat falluckor för många. Skolan har fallerat i sin uppgift att skapa självständigt tänkande och kritiskt granskande medborgare som klarar av att hantera dagens informationsflöde och är den institution som ska klandras för att de faller genom luckorna. Om inte skolans kvalitet höjs i denna så viktiga bemärkelse så är demokratin på sikt hotad. De nya mediernas roll är inte negativ, som hotade journalister framhärdar i, utan istället ger de en konstgjord andning till en passiv befolkning i väntan på att systemet ska läkas.

Per T sätter det upphörande informationsmonopolet i samband med ett växande bildningsförakt. Han vill spegla tidsandan så här; ”Du har disputerat. Jaha, men jag har googlat och du har fel.” Högre utbildning brukade stå för objektiva och djupa insikter i ett ämne. Efter -68 generationens intåg så förändrades detta. Högre utbildning blev till ett redskap för att forma samhället. Verkligheten fick stryka på foten till förmån för utopin. I slutändan sitter vi med aktivist-professorer som Mattias Gardell, vars gärning utgör ett hån mot just de gamla bildningsidealen. Återigen skjuter Per in sig mot fel måltavla. Det är i sig ett sundhetstecken att folket ifrågasätter intellektuella auktoriteter. Annars hade vi fortfarande haft rasbiologisk forskning vid universiteten. Om detta ifrågasättande inte sker, om lärarna inte längre behöver motivera och försvara sina slutsatser för eleverna, ja då stagnerar snabbt universiteten från stormande hav till just de intellektuella gyttjepölar som Per omnämner i sin text. Ifrågasättande av auktoriteter kan vara en livsviktig fråga för individen. Förr hade man en sådan respekt för läkarens position att man hellre gick hem och dog än att man hade invändningar mot dennes utlåtande. Jag kan själv tacka min lyckliga stjärna för att min mor, Barbro, är en sådan ifrågasättande själ, som vågade ifrågasätta en läkares omdöme när jag var liten. Annars hade jag inte levt idag.

Således; googla på, fråga och utmana. Låt aldrig en titel stå i er väg. Ifrågasätt, lärare, läkare, professorer. Stå på er, lär er skillnaden mellan objektiva fakta och subjektiva värderingar av dessa. Det är upp till universitetsvärlden att återupprätta respekten för de akademiska titlarna genom att avkräva innehavarna saklighet och rensa aktivismen från sina utbildningar. Det är inte upp till er att respektera en institution som så påtagligt sviker sina ideal.

Att allt fler inser att såväl journalister, som professorer, som de som skriver skolböckerna kan ha en agenda är en nyttig utveckling. Den ökade kritiken mot medierna bland dem som har genomskådat den påstådda objektiviteten som har förspeglats oss, har dock inte lett till självrannsakan utan istället motsatsen. Desto mer kritik som riktas, mot den sneda rapportering som gammelmedierna levererar, desto mer samlar journalisterna leden och riktar taggarna utåt. Det ironiska i Per T Ohlssons utfall är att det i själva verket är många av våra stora papperstidningar såväl som SVT/SR som har förvandlats till det han kallar för ”ekokammare”, där man bara lyssnar på ideologiskt rättroende och bara får respons som instämmer i narrativen från elfenbenstornet.

%d bloggare gillar detta: