Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

Annonser

Wallströms utrikespolitiska deklaration är utan verklighetsanknytning!

KOMMENTAR

Margot Wallström beskrev sina prioriteringar inom utrikespolitiken i onsdags. Jag vill här kommentera på några policyinriktningar som verkligen påvisar en bristande verklighetsanknytning. Hennes kommentar till Israel-Palestina konflikten har jag redan berört i ett tidigare inlägg. Nu vill jag ta upp flyktingfrågan och biståndet, relationen till EU och dess expansion och säkerhetspolitiken.

Flyktingfrågan

Helt klart är att Socialdemokraterna inte har förstått problematiken bakom flyktingkrisen. Man vägrar att inse att asylsystemet inte är anpassat till dagens situation. Upprätthållandet av asylrätten leder till att Europa blir en veritabel magnet för världens fattiga och frustrerade. Asylrätten är själva motorn i den illegala migrationen. Istället för att komma till probleminsikt, vilket länder som Österrike och Malta hitintills har, så fortsätter Sveriges vänsterregering att prata om omfördelningskvoter som om man inte har förstått hur opinionen inom EU har svängt. Bara en mindre del av dem som skulle ha omfördelas, har faktiskt omfördelats och detta på grund av lokalt tryck mot politikerna. Istället för att inse att Tyskland och Sverige förde en policy under 2015 som ingen annan ville ta del av och sedan bidraga till att lösa det defekta systemet så vill regeringen istället bara fortsätta tvångsmata gåsen. Vi har redan fått se en kraftig reaktion i form av Brexit. Är det inte dags att omvärdera, eller ska vi låta EU raseras helt över denna fråga?

Det ringer falskt när Wallström bedyrar ett ökat stöd till UNHCR när Sverige bedriver en flyktingpolitik som på ett mycket oekonomiskt sätt under 2015 konsumerade resurser som ensamt hade kunnat finansiera UNHCR hela kostnad för världens flyktingar, dubbelt upp. Om vi ska få råd att spela en större roll när det gäller att hjälpa världens utsatta, så måste vi också agera mer ekonomiskt ansvarsfullt med skattekronorna. Vi ska använda dem där vi får största möjliga värde för dem, vilket är i närområdet, i enlighet med vad salige Hans Rosling försökte förmedla till dem som inte redan hade förstått!

EU och dess utvidgning

Wallström belyser problemen med utvecklingen i Turkiet, men likväl viker hon inte från målsättningen att landet ska med i EU. Istället för att omvärdera relationen till denna framväxande autokrati, så betecknas EU:s relation till Turkiet som varandes av ”strategisk betydelse”. Flyktingavtalet spelar in här, men det förklarar inte hela bilden. Här finns en djupt rotad naiv bild av Turkiet i grunden. Istället för att inse att Turkiet är mer beroende av EU än vise versa, och i enlighet med denna insikt se till att Turkiet spelar rent när det gäller flyktingfrågan, så bidrager Wallström till att EU låter sig utpressas av Erdogan. Planerna för EU:s utvidgning till att inkludera Turkiet borde läggas helt på is, tills dess att demokratin är helt och fullt befäst i landet. Samtidigt bör Turkiet få behålla frihandel med EU-zonen så länge man sköter sitt eget gränsskydd. De flyktingar som Turkiet har tagit emot ska omvärlden hjälpa dem med och det är därför som det är så viktigt att UNHCR inte underfinansieras på grund av en moraliskt missriktad migrationspolitik i länder som vårt eget.

Säkerhetspolitiken

Wallström betonar hur centralt EU är för Sveriges säkerhetspolitiska planering men samtidigt att vi ska vara alliansfria. Hon slår fast att Sverige avser stödja andra EU-länder om dessa blir angripna, på samma sätt som vi förväntar oss samma skydd om vi skulle bli den part som blir utsatt för ett väpnat angrepp. Samtidigt vill regeringen fortsätta att fördjupa vårt samarbete med Finland och våra granländer via organisationer som NATO och OSSE. Det kan idag absolut vara en vettig idé att planera för en framtid med ett svagare Nato, i ljuset av den osäkerhet som idag råder runt organisationen. Problemet med regeringens betoning på Sveriges alliansfrihet är att den är ihålig så länge som vår försvarsförmåga är så pass urholkad som den är idag. Wallström pratar om en trovärdig försvarsförmåga, samtidigt som regeringen inte är beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att kunna upprätthålla denna försvarsförmåga. Utan en försvarsförmåga finns ingen möjlighet till en stark utrikespolitik! Vi kan idag troligen inte ens gå med i NATO utan att rusta upp avsevärt. USA har nyligen återupprepat president Trumps besked om att det inte längre finns plats för fripassagerare inom NATO.

I summering så kan man säga att regeringen fortsätter som om ingenting har hänt inom dessa viktiga frågor. Man fortsätter som om på moln, i hopp om att ingen ska se att den politik som man bygger är som luftslott. Fina bilder utan substans. En migrationspolicy för EU som ignorerar opinionens omsvängning i Europa, en svag policy gentemot Turkiet som kommer leda till att EU blir fortsättningsvis utnyttjat och utmanövrerat och en säkerhetspolitisk väg som inte är realistisk så länge man inte vill göra vad som krävs för att återställa vår försvarsförmåga!

Man kan konstatera att Sverige aldrig tidigare har varit i ett så skriande behov av ett regeringsskifte!

Det är hög tid att återta försvarsförmågan!

ANALYS/DEBATT

Vår försvarsförmåga befinner sig i fritt fall och även om försvarsbeslut 2015 ledde till en 5 % – ökning under fem år, så fortsätter vi att falla efter i relativa termer. Vi är nu i princip försvarslösa mot en beslutsam och kapabel yttre fiende, som skulle kunna slå ut försvaret genom flygangrepp, kryssningsmissiler och cyberattacker mot kritisk nationell infrastruktur på mycket kort tid. Vi saknar en beredskap för att förnödenhetsförsörja folket med dess mest grundläggande behov vid en situation där, på grund av konflikt i närområdet eller av en annan anledning, vi blir avskurna från leveranser från omvärlden. Vi saknar lager av livsmedel och drivmedel vilka har avvecklats på det mest ansvarslösa sätt. Tekniska brister finns från högt till lågt, men mest allvarligt är att de essentiella system som vårt försvar bygger på inte får erforderligt stöd och komplement. Våra skrytsystem, såsom JAS planen, Kustkorvetterna och stridsvagn 122 står som solitärer, då de saknar helt nödvändiga komplement och tappar därmed i värde.

Den politiska situationen

Låt mig börja med att konstatera att någon form av operation mot Sverige med omfattande marktrupper från Ryssland, det enda land som nu potentiellt kan hota oss, inte är sannolik. Istället är det scenario som vi skulle behöva förbereda oss för, en konflikt mellan Ryssland och Nato rörande Baltikum. Detta scenario kan leda till att Ryssland vill försäkra sig om att vi inte ska skada dem genom att preventivt slå ut det svenska flygvapnet, vilket idag vore mycket enkelt gjort och eventuellt säkra Gotland för att skära av Nato från Baltikum. Luftstrider skulle sedan kunna utspela sig i vårt luftrum och kanske till och med operationer med begränsade mängder specialförband på vårt territorium. Detta bör vi primärt förbereda oss på att avvärja, men vi har även en plikt att upprätthålla en beredskap för de mest osannolika scenarier, för som historien lär oss, så brukar något som det ena året upplevas vara absurt, det andra året kunna bli verklighet.

Bristerna som jag anser måste korrigeras:

Det finns uppenbarligen många brister i vår försvarsmakt såsom stora brister i ledningssystem, speciellt för markförband, till att det saknas tillräckliga förråd av avancerad ammunition som möjliggör uthålligt motstånd, men detta har jag inte full insikt i. Personligen kan jag endast peka ut de uppenbara brister som jag ser, och som jag skulle vilja se åtgärdade. Dessa är knutna till våra primära vapensystem, antingen det gäller utrustning som dessa saknar, eller att bristerna ligger i att dessa vapensystem inte har de nödvändiga komplementen för att kunna vara effektiva.

Flottan innehar två av våra viktigaste vapensystem; ubåtarna av Gotland-klass och smygkorvetterna av Visby-klass. Svenska ubåtskonstruktioner är av världsklass och sterlingmotorerna, en svensk innovation, möjliggör en mycket tyst och därmed svårupptäck framfart i Östersjöns vatten. Övningar med USA:s flotta 2005-07 bevisade detta när HMS Gotland inte gick att finna och bland annat dök upp nära ett amerikanskt hangarfartyg. Försvarsbeslutet att vi ska komplettera de tre Gotland-ubåtarna med två nya större och förbättrade modeller, som har arbetsnamnet A26, var viktigt. Bara en enda rätt placerad patrullerande Gotland/A26 skulle kunna utgöra ett dödligt hot mot en potentiell, hur osannolik den än är, rysk invasionsflotta, och ett antal större än så skulle rent av kunna stoppa denna. Ubåtarna är således vårt bästa hopp och även viktiga för underrättelseinhämtning. Så långt de goda nyheterna. Nu till de mer nedslående.

De på sin tid banbrytande Kustkorvetterna av Visbyklass har smygteknik som sätter dem potentiellt i ett läge av övertag mot ryska ytstridsfartyg….men….och detta är ett stort men, dom saknar luftvärn av kostnadskäl. Detta innebär att dom inte kan operera på det öppna havet utan att med all sannolikhet sänkas av fientligt flyg. Självklart ska dom samverka med flygvapnet, men vem kan garantera ett sådant stöd? Således duger det inte att sakna system för bekämpning av fientligt flyg och inkommande missiler. Därmed slösar vi bort ett värdefullt vapensystem, som tillsammans med ubåtarna och JAS skulle kunna göra ett fientligt korsande av Östersjön mycket kostsamt.

HMS Visby

HMS Visby: Den försvarslösa skönheten!

De stora problemen finns dock i flygvapnet! När flygflottiljer lades ned så lät man, som bekant, politiska avvägningar väga tyngre än militära sådana. Av de flottiljer som man valde att behålla (F7 Såtenäs, F17 Kallinge och F21 Luleå) så har ingen av dem bergrumshangarer, medan man lade ned dem som hade (F16 Uppsala, F13 Norrköping, F8 Barkaby, F9 Säve och F18 Tullinge). Vidare finns det idag inga basförband som kan utlokalisera JAS-planen till motorvägar vid en överhängande krigssrisk. Konsekvensen av denna situation är att våra fina och dyra JAS-plan kommer sprängas i tusen bitar redan innan vi förstår att kriget har börjat. Utan kompletterande system så blir dom värdelösa! Det blir som Pearl Harbor! Eftersom vi saknar radar som kan spåra ballistiska missiler så står våra flottiljer utan förvarning vid en sådan attack. Försvarsmakten formerar nu ett basförband (Basbataljon 16) vid Uppsala flygbas, som ska återta en del av denna kapacitet, men det räcker inte. Varje flottilj ska ha ett sådant förband att tillgå med kort varsel. Vidare bör Uppsalas F16 återuppväckas, vilket inte är omöjligt då denna bas fortfarande är aktiv med andra verksamheter (Flygskola och förråd), för att ge flygvapnet i alla fall EN anläggning med bergrum, vilket skulle kunna ge oss i alla fall en begränsad kapacitet efter ett överraskningsangrepp, i enlighet med vad som beskrevs ovan. För att skyddet för flygflottiljerna ska vara gott och JAS faktiskt ska komma upp i luften så behöver även luftvärnet rustas upp! Mer om det nedan.

Armén befinner sig även den i ett sorgligt tillstånd. I ett långsiktigt perspektiv kan man diskutera olika lösningar på manskapsförsörjningen för armén, men i det korta perspektivet så finns det inget alternativ till den lilla hel- och halvprofessionella armé som vi har idag. Istället bör fokus ligga på att utrusta de förband vi har med det bästa som vi rimligen kan ha råd med och sedan se till att de är försörjda till den grad att de klarar av en uthållig strid. Precis som inom flygvapnet så brister det när det gäller kompletterande system. Stridsvagn 122 och stridsfordon 90 är utmärkta system, men om de tunga enheterna ska kunna förflyttas snabbt till där de behövs så krävs det fler stridsvagnstransporter. Idag är den kapaciteten begränsad till två tunga transportplutoner, en i Boden och en i Skövde. Det räcker inte långt!

2:a Tunga transportplutonen i Boden

2:a Tunga transportplutonen i Boden

Vad gör utmärkta pansarförband för nytta om de sedan inte kan röra på sig utan att jagas av fientligt flyg. Här verkar bristen på modernt luftvärn mycket hämmande på inte bara de tunga enheterna, utan även på möjligheten att värja flygflottiljerna och således på möjligheterna att faktiskt få JAS-planen upp i luften. Vi saknar helt ett luftvärn för att bekämpa mål på medelhög höjd. För hög höjd har vi det antika HAWK-robotarna, som dock är kompletterade med radarsystemet till BAMSE, som skulle ha fyllt gapet mellan högt och lågt. För låg nivå har vi kvar en uppgraderad version av robot 70, istället för det modernare robot 90, som givetvis blev för dyr i dessa svångremmens tider. Summa summarum så är vårt luftvärn ett sorgligt lapptäcke. Vi vet alla vad som händer med en försvarsmakt som inte kan hålla fiendens flyg ifrån sig. Kanske har man slagit sig till ro med ett uselt luftvärn eftersom vi har JAS, men som jag påpekade så är det troligt att flygvapnet kommer förstöras på flygfälten under en konflikts första timma. Sedan är ”den lede fi” fri att i lugn och ro plocka sönder våra tunga förband under deras långsamma resa mellan till exempel Skövde och Stockholm.

Nej, detta ser inte alls bra ut! Har våra politiker förstått hur allvarlig situationen är? Hur sårbara och försvarslösa vi egentligen är? I ljuset av detta så skulle jag vilja att hemvärnet gradvis återtar en del av sin forna numerära styrka och framöver tränas mer och mer i det som vi kallade för ”det fria kriget”, d.v.s. gerillakrig mot en ockuperande makt! För det är detta som blir vårt sista hopp om vi skulle hamna i en konflikt med en beslutsam fiende.

Kostnaderna för Sveriges försvar, som andel av BNP har stadigt fallit sedan kalla krigets slut. En del av denna nedrustning är logisk och försvarbar, men den punkt som var försvarbar har för länge passerats. 1989 var andelen 2,9 %, 2002 1,7 % och 2013 var den nere på 1,1 % resulterande i 42 miljarder. Om vi ska kunna, med tiden, rätta till bristerna i försvaret, så krävs det att denna utveckling vänds. Jag förordar att vår målsättning ska vara att kostnaderna för försvaret ska tillåtas ta i anspråk mellan 1,5 och 2 % av BNP. Endast med en sådan satsning kan vi säkerställa vårt oberoende och skydda vårt territorium.

Konsekvensen av att dessa brister inte blir åtgärdade blir att Sverige får föra en feg utrikespolitik och för eller senare tvingas söka skydd under Natos vingar. Jag är för samarbete med våra europeiska grannländer, särskilt Finland, men det politiska oberoendet vill jag gärna se bevarat. Därför är det av största vikt att vi så fort som möjligt korrigerar de ovan nämnda felen, vilka förhindrar våra viktigaste vapensystem att bli effektiva verktyg i skyddet av vår demokrati och frihet!

Rädslan för folkviljan!

DEBATT

I kölvattnet av Brexit har ledande opinionsbildare i vårt land gett uttryck för direkt antidemokratiska tankegångar. Dessa givetvis inlindade i de mest elaborerade argument, men ack så ihåliga och felaktiga dessa likväl är. Wolodarski, PM Nilsson, Rosenberg och Per Svensson gör allt för att framställa demokratin som allt annat än att folket uttrycker sin vilja och får se denna genomförd av politikerna. De resonerar i termer av att folket är för okunnigt för att förstå samhället, att den representativa demokratin innebär att folket ska förlita sig till att den politiska klassen alltid gör vad som är bäst för dem. När folket säger sitt är det enligt herrarna bara baserat på känslor och aldrig förnuft. Staten och EU ska skyddas från de plötsliga utbrotten av irrationell folkmakt, som de menar att dessa folkomröstningar innebär. Ett liknande öppet visat förakt för folket har jag nog inte skådat i svensk media tidigare. Kanske är detta en blick in i en framtid där demokratin sitter på en allt mindre säker position? Vad de inte vill ha sagt, rakt ut, är att om de argument som de framför mot folkomröstningar är valida, så gäller de även i grunden för de allmänna val som är kärnan i vår demokrati. Om folket är för ignoranta för att säga sitt i en folkomröstning, varför är de då inte för ignoranta att få lägga sin röst till riksdagen? Svaret hänger i luften och det gör kanske även demokratin i framtiden?

Denna artikel ska ses som ett svar på Peter Wolodarski (28/6), P.M. Nilsson (28/6), Göran Rosenberg (1/7), Per Svensson (23/6) och en tidigare artikel av Ian Buruma (13/3) från i våras som är väldigt talande. Prof. Ian Buruma är Sydsvenskans inofficiella husgud, vars artiklar de ofta tar in syndikerat när de vill få tyngd bakom sitt eget synsätt. Han följs alltid av samma typer av resonemang från Sydsvenskans skribenter, såsom var fallet med Per Svenssons artikel i den mycket röda kulturdelen. I och med att han i praktiken är en deltagare i den svenska debatten så är han värd att lyfta fram. Buruma för också fram så pass hårresande resonemang att de måste behandlas i detta sammanhang.

Vi kan börja med P.M. Nilsson. Han skriver i en ledare för Expressen att eftersom vi har tagit bort folkmakten ur ett antal sektorer, vilket han menar har varit gynnsamt, så kan man försvara vidare steg i denna riktning, i alla fall när det gäller EU. Han blandar och ger, men det blir inte övertygande. Exemplet med domstolar oberoende från folkmakten är märkligt då idén om denna institutions oberoende är äldre än den liberala demokratin och egentligen inte har någon bäring på frågan om huruvida politiker i EU ska ligga under demokratisk kontroll eller inte. Sedan tar han upp att vi har vi en oberoende riksbank och en ej folkvald statschef. Dessa exempel berör inte heller de centrala elementen av det demokratiska styret. Statschefen är en galjonsfigur som saknar makt. På vilket sätt är hans existens relevant att jämföra med de avgörande valsituationer som har presenterats folket i till exempel EU-valen? Baserat på dessa erfarenheter, som Nilsson tar upp, ska vi nu alltså beskära folkets rätt att fatta de avgörande besluten. EU ska helst skyddas från ”plötslig folkmakt”, som han skriver.

P.M. Nilsson åberopar regeringsformens bestämmelser för att ändra grundlagen, med två kvalificerade beslut med ett val emellan dem, som ett argument för att det redan nu finns principer för att säkerställa att folket inte fattar impulsiva beslut. Vad P.M. Nilsson inte inser är att denna ordning inte syftar inte att att säkerställa folket inte fattar fel beslut, utan istället till att politikerna inte gör det! Likväl fungerar inte systemet, då politikerna kan smyga igenom lagstiftning när de är så rörande överens att det inte krävs någon debatt och således inte heller blir någon som helst mediauppmärksamhet. Detta var fallet när det skrevs in i grundlagen att Sverige skulle vara ett mångkulturellt land, d.v.s. att landet Sverige aldrig från den punkten kunde ställa några som helst krav på dem som flyttar in i landet, att de ska anpassa sig till hur saker och ting fungerar här. Det synes tveklöst som att en klar majoritet av det svenska folket inte vill ha denna förändring men ändå så genomfördes detta beslut. Hur det kan bli så här ska jag utveckla nedan. Denna överkörning av folkviljan illustrerar på ett bra sätt var demokratibristen finns i dagens representativa demokrati och varför folkomröstningar är så pass viktiga och bör brukas vid liknande beslut.

Peter Wolodarski utgjuter sig över vad han anser vara svårigheten med att veta vad folket ”egentligen har röstat på” i en folkomröstning. Han drar näring från det faktum att det finns olika visioner för hur Storbritannien ska fortsätta framåt utan EU. Två visioner? Och detta menar han begränsar folkomröstningens legitimitet? Vad ska man då säga om riksdagsvalens resultat? Hur vet man till exempel vad en moderat väljare vill ha för politik framöver? Det finns otaliga bevekelsegrunder för en väljare att rösta moderat. Lägger denna sin röst på låga skatter? På fri migration à la Reinfeldt? På budgetdisciplin? På utarmning av försvaret? Ja, vem vet? Vem vet vilket mandat moderaterna egentligen har fått i riksdagen? Är det allt eller bara en del av det de lovat? Hur förhåller det sig med de beslut där de bryter löften. Ja, då är folkomröstningar mycket mer lättolkade. Wolodarski förde oavsiktligt fram en viktig poäng. Nämligen att denna osäkerhet om vad väljarna har röstat för i ett riksdagsval i relation till det mer tydliga beskedet i en folkomröstning är det starkaste argumentet FÖR folkomröstningar!

Han frågar sig som exempel om inte en potentiell koalition av Liberaldemokraterna, Labour och skottska SNP, kan gå till val på att riva upp resultatet i Brexit. Skulle det resultatet inte då väga tyngre än folkomröstningens, eftersom det är ”i parlamentet som demokratins legitimitet vilar” som han uttrycker det? Tyvärr kan inte Wolodarski se den uppenbara bristen i sitt resonemang. Kan han inte tänka sin några andra anledningar till att väljarna lägger sina röster på dessa partier. I nästa stycke blir det nästan parodiskt, när han konstaterar, fortfarande utan att förstå, att ”ett överväldigande flertal av landets väljare har röstat för M.P:s som är positiva till EU-medlemskapet samtidigt som en majoritet alltså röstade mot detsamma” i Brexitomröstningen. Det går inte att illustrera konsekvensen av sammanblandningen av frågor och ståndpunkter bättre än så här. De brittiska väljarna har inte röstat på de konservativa eller labour för att de vill vara med i EU, utan med anledning av partiernas lutning i ekonomiska frågor. Att därför låta denna sammansättningen av parlamentet avgöra en så pass viktig fråga i vilken de inte är specifikt framröstade för att representera väljarna vore definitivt fel. Folkomröstningen är, oavsett hur mycket Wolodarski än försöker smutskasta den, den renaste formen av demokrati. Det är bara genom denna metod som vi helt klart får veta hur folkets vilja ser ut i en specifik fråga!

Både medvetet och omedvetet bakar partierna in frågorna i paket som det inte går att lösgöra från varandra. Omedvetet är detta en naturlig aspekt av partipolitiken, såsom när en moderat som vill ha budgetdisciplin och sänkta skatter sedan också tvingas köpa en nedmontering av försvaret och i princip fri migration. Du får det goda med det onda. Medvetet kan det sägas vara när partierna väljer att inte utmana varandra, och ta upp frågor till diskussion som är väldigt viktiga, såsom grundlagsändringen jag nämnde ovan. Det har helt enkelt beslutats över folkets huvuden. Folket anses inte ha med det hela att göra. De väljare som inte ville ha denna förändring hade således ingen annan valsedel att välja, förutsatt att de hörde till de få som ens kände till beslutet, än Sverigedemokraternas, oavsett vad de för övrigt ansåg om deras politik. På vilket sätt skulle en inbiten socialdemokrat eller moderat visa sitt motstånd mot denna lagändring? Det kunde de givetvis inte vilket var avsikten. 51% (eller mer) av svenskarna skulle inte rösta på SD bara för att stoppa denna lagändring. Alltså lyckades detta svek, denna kupp, mot det svenska folket, som resulterade i att deras kultur inte längre har företräde i deras eget land. Medvetet i ett större perspektiv kan det sägas vara när partieliterna har drivit så långt bort från väljarnas vilja att man driver igenom ett sådant beslut över deras huvuden. Denna glidning påbörjades på 70-talet och har nu verkligen tagit fart, även på högersidan, under de senaste 15 åren. Nu synes den inte gå att stoppa. Den attityd som ledarskribenterna som figurerar i denna text uppvisar speglar utvecklingen. Politiken ska inte längre följa folkets vilja. Istället ska politikerna uppfostra väljarna i vad de ska tycka och om de tycker fel så finns det ändå inget alternativ att välja för alla etablerade partier tycker lika, förutom SD. Eftersom de kan vila tryggt i förvissningen att SD aldrig kommer att få 51% av rösterna så kan dessa partieliter fortsätta att styra landet tillsammans oavsett om det är vänster eller ”höger” som vinner valen. Demokratur är ett passande uttryck för detta tillstånd i politiken. Den enda flisan i deras ögon är just folkomröstningarna. Om dessa kan stoppas så är processen nästan fullbordad.

Helt avgörande frågor måste alltså lyftas ut ur riksdagens händer för att säkerställa att dessa beslut har tagits på ett demokratiskt hållbart sätt. Tänk till exempel om riksdagen hade fått mandatet att besluta om Euron? Då hade vi tagit det katastrofala beslutet att dras in i EMU-samarbetet, och dessutom i strid med vad folket ville. Göran Rosenberg beklagar sig över att det vid ett ”felbeslut” i en folkomröstning inte finns någon som kan ställas ansvarig för detta beslut (som om dagens politiker någonsin tar ansvar för dåliga beslut). Vänd istället på det och tänk vilken seger det var för demokratin när folket röstade bort Euron och sedan bevisades ha haft rätt, i strid mot de politiker som vill ta beslutet ovanför deras huvuden. Tänk på vilken känsla av egenvärde i processen dessa väljare fick och hur tron på demokratin förnyades!

Wolodarski fortsätter med att föra fram synpunkten att folkomröstningar kränker minoritetens rättigheter. Eftersom de ofta avgör ”konstitutionella frågor” som rör ”grundläggande rättigheter och suveränitet” så duger inte 51%, eftersom minoriteten då kommer i kläm. På vilket sätt är euron över kronan en grundläggande rättighet, eller ens medlemskapet i EU? Med tanke på, i enlighet med vad jag har beskrivit ovan, hur illa riksdagen har hanterat avgörande frågor som definitivt rör grundläggande rättigheter i ändringen av grundlagen, så känns argumentet tomt. Var det inte en grundläggande rättighet för det svenska folket att det står i grundlagen att den svenska kulturen, eller i alla fall grundläggande västerländska värderingar, ska vara vägledande för vårt samhälle? Men detta smög man igenom med utan så mycket som ett pip. Visst är det så att minoriteten ska skyddas från majoriteten när det gäller vissa verkligen grundläggande individuella rättigheter. Detta bör gälla när den personliga integriteten angrips, när det gäller att förhindra inskränkningar i äganderätten och andra tillfällen där staten (majoriteten) går för långt in i en individs liv, men inte i de frågor som Wolodarski syftar på. Kollektiva frågor, av intresse för hela folket, såsom allianser med främmande makter och byten av valutor ska definitivt avgöras av en enkel majoritet. Vad är det som säger att de 41% som inte vill ha en särskild utveckling har röster som väger tyngre än de 59% som vill ha densamma? Om man ifrågasätter denna princip för demokratiska beslut, så ifrågasätter man även per definition beslut med enkel majoritet i riksdagen också. Man kan hävda att det faktum att 51 % får besluta om hur mycket pengar staten får ta från medborgarens fickor (vilket till lika hög grad rör ”grundläggande rättigheter” som han menade att ”Euron eller inte” var) är en form av den ”enkla majoritetens diktatur”. Lika väl som att man kräver en kvalificerad majoritet på 60 % för folkomröstningar kan man kräva detsamma i riksdagen när en så viktig fråga som skatterna ska avhandlas. Konsekvensen av Wolodarskis argument, i dess logiska förlängning, skulle bli att demokratin låser sig fullständigt!

Sydsvenskan publicerade i mars en artikel av Ian Buruma, som Per Svenson sedan följde upp när han kommenterade Brexit på den knallröda kulturdelen på samma tidning i juni. De båda herrarnas argument var i dess essens att demokratin är ett komplicerat, tungrott och ogenomträngligt system och att de fräcka försöken från folkens sida att påverka denna koloss genom folkomröstningar var ”demokratiförstörande”. Uppenbarligen har demokratin blivit mycket ogenomtränglig, då ingen ledamot av EU-parlamentet ens orkade med att läsa igenom det förslag till ny författning som de likväl gladeligen klubbade igenom. Buruma klandrar folken för att fatta sina beslut på känslomässig grund, men man vill fråga sig på vilken grund dessa herrar och damer fattade sina beslut i denna avgörande fråga? Buruma och Svensson uppvisar direkt demokratifientliga attityder när de visar ett så illa dolt förakt för folkets synpunkter.

Längst går Ian Buruma, när han deklarerar att folkomröstningar är ”ett redskap för diktatorer”! Han skriver att även om folkomröstningar ”ibland används” i representativa demokratier, så är det ”diktatorerna som verkligen gillar dem”. Detta uttalande är i mina ögon hårresande, och vad värre är så står Sydsvenskan bakom det! Varför skulle en diktator gilla att folkviljan får gälla? De tillfällen som en diktator har använt en folkomröstning, såsom Hitler vid Anschluss 1938, (och aldrig med rena spelregler) så har han varit helt säker på utgången. På vilket sätt ska dessa fåtal tillfällen tillåtas smutsa ner en politisk process som vid alla andra användningstillfällen tjänar till att vitalisera demokratin, öka folkets delaktighet och se till att besluten som fattas verkligen ligger i linje med vad väljarna vill. Schweiz, med sina många folkomröstningar, känns inte för mig som ett paradis för diktatorer. Jag skulle gärna se Buruma eller Sydsvenskan kommentera på vilket sätt de menar att det är det.

Mest talande när det gäller detta motstånd mot folkomröstningar, är att den kritik som riktas samtidigt innehåller i princip samma kritik som skulle kunna framföras mot demokratin som sådan. Detta argument är att väljarna egentligen fattar sina (felaktiga?) beslut på emotionella grunder. Här tänker man så klart inte på Bremain-argumenten ”vi är en de av Europa” och tron på att Europa, utan ett politiskt centraliserat EU, kommer falla samman i förödande krig som om något är en emotionell grund för beslut som även politiker använder som bevekelsegrund, utan bara på Brexitsidans emotionalism. Visst skulle man kunna önska att emotionella grunder för beslut i demokratier skulle försvinna, men detta är en del av människan som vi får leva med. Samma emotionalism som är en del av folkomröstningar är också del av våra riksdagsval. Är mottagandet av ett fåtal migranter ”här” på bekostnad av de många ”där” inte ett emotionellt beslut som är en produkt av våra upphöjda politiker? Var finns rationalismen hos dem då? Emotionalism är någonting som vi måste argumentera mot i hela det demokratiska systemet, men det är inte skäl för att avskaffa demokratin, för det är det som är nästa logiska steg i enlighet med Burumas tankegångar. Likväl så handlar det, när det kommer till kritan, för de flesta om ett rationellt val, en kalkyl över antingen den egna nyttan, eller samhällets, som ligger till grund för hur väljarna lägger sin röst. Hur mycket får jag efter skatt? Hur stor risk är det att jag själv drabbas av brott? Hur kommer jag drabbas av en beskuren yttrandefrihet? Dessa är avvägningar som väljarna gör på riksplanet och detsamma gäller i folkomröstningarna. Britterna såg farorna med en kollapsande Dublin-förordning och det växande islamistiska hotet inifrån som en konsekvens av ohejdad migration. Dom såg ett styre i Bryssel som blir allt mindre demokratiskt i sina metoder. Dessa punkter är inte emotionella grunder för beslut, bara för att Buruma anser att dom har fel.

Det generella intrycker efter att ha läst dessa debattörer och ledarskribenter är att politik är någonting som är för komplicerat för folket. Det är någonting dessa ska överlåta åt de politiker som de var fjärde år väljer fram på ren chans, för inte vet man om dom gör vad dom har sagt och mandatet är nästan alltid väldigt otydligt. Politikerna och tyckare som Wolodarski och PM Nilsson anser att dessa valda ska slippa besväras av väljarna under dessa fyra år. Den största skräcken är fenomenet folkomröstning som avbryter lunken från ett icke bindande vallöfte till ett annat, och där folket faktiskt sträcker upp politikerna, är tydliga med vad majoritetsviljan är i en specifik fråga och kräver att denna utföres. Tänk fasan för ett slipat politikerproffs som är skolad i att blanda in allt det oönskade med de lockande vallöftena, där det svårtolkade väljarmandatet är Shangri-la. Det svider extra mycket för de politiker som inte ser politiken som utförandet av folkets vilja, utan som istället ser politikernas uppgift som att tillsammans med medierna uppfostra väljarna i hur de ska tänka och tycka. Därför fruktar såväl flertalet politiker som opinionsbildare såsom Wolodarski folkets vilja yttrad genom folkomröstningar. Resultatet blir allt för ofta för dem ett slag i ansiktet från ett folk som vägrar att låta sig bli uppfostrade i hur de ska tycka. Just därför kommer stora ansträngningar göras för att se till att det inte tillåts fler folkomröstningar i framtiden!

Om hur västerlandets värderingar ledde till utveckling och modernism: Ett svar till Hans Rosling

Den under sensommaren högaktuella statistikern Hans Rosling har kommit med det ena utspelet efter det andra. Från att omvärdera flyktingsmugglare till att förespråka fri migration, vilket Anna Dahlberg förtjänstfullt sköt ner. Det utspel som jag vill ta fasta på gjorde han i maj i en intervju i ”The Local”, där han bland annat hävdar att det inte finns några svenska värderingar och att vår ekonomiska utveckling och politiska stabilitet har uppstått ur ingenting alls. Det är ren tur helt enkelt! Det finns alltså inga drivkrafter bakom dessa? Vad ska man säga om sådana utspel från en forskare? Detta är ytterligare ett exempel på att subjektiviteten allt mer håller på att förstöra den akademiska världen.

Rosling säger att vi inte längre har svenska värderingar, utan dessa har nu ersatts av moderna värderingar. Vi bor inte på en plats, utan i en tid, fortsätter han. Detta låter en del som framtidsforskaren Alvin Tofflers teser, som jag har behandlat tidigare här på bloggen. Han menar att jordbrukare oavsett plats har mer gemensamt med varandra än de har med de samlare som föregick dem på platsen och människor i ett industrisamhällen har på samma sätt mer gemensamt med varandra än de har med den näraliggande landsbygden. Skiftena till det agrara samhället, det industriella och nu kunskapssamhället har sannerligen inneburit stora skiften när det gäller folks värderingar rörande frågor som familjen, äganderätt, könsroller, staten och dess styrande principer och statsskick.

På så sätt har Rosling en poäng, som dock inte är utan brister vilket jag ska visa längre ner, men, det han helt underlåter att ta upp är varför dessa skiften sker. Inte så mycket när det gäller den agrara revolutionen, men i fallet med de sista två skiftena, så är dessa produkterna av värderingar. Värderingar har skapat samhällsomvälvningar som i sin tur finslipar dessa värderingar och lägger till nya. Rosling kallar det genuint svenska vårt ”hemska förflutna” (”ugly past”), som föregick de moderna värderingarna; jämställdhet, tolerans och transparens, som han vill betona. För att verkligen gnugga in det, och i processen uppvisa sitt Reinfeldtska förakt, så säger han att ”om någonting är svenskt, så är det alkoholism”. Det är så man baxnar. En beroendesjukdom är det enda som är sant svenskt?

Ingen utveckling utan goda värderingar

Modernismen, i Roslings tappning, kan tolkas som det sena industrisamhället, och kunskapssamhället sammanslagna, eftersom han tycks dra en skiljelinje runt 1940-talet. Tydligen så kom industrisamhällets välsignelser som just en skänk från ovan. ”Vi hade tur” deklarerar Rosling. Vi ”fick” en ekonomisk tillväxt, ett sunt politiskt system och ett starkt civilt samhälle. Vi ”fick” detta, tydligen av ren slump!? Som forskare, har Rosling valt att ignorera all ekonomisk forskning om drivkrafterna bakom den industriella revolutionen och all historisk diskurs om krafterna bakom det moderna samhällets uppkomst just i Väst. Jag kan rekommendera honom att ta en titt på Niall Ferguson och hans lista över de faktorer som bidrog till att göra västvärlden exceptionellt, där jag personligen skulle vilja betona den framväxande dominansen av det vetenskapliga tänkandet, rättsstaten med bland annat ägarrättigheter och uppfattningen om individuella rättigheter som från de grekiska demokratierna, via bland annat Magna Charta, resulterade i det liberala demokratiska systemet. Det starka civila samhället i Sverige har uppstått som en konsekvens av ett stort förtroende människor emellan och en vilja att göra gott för gemenskapen, som kan spåras till en värderingsmässig homogenitet.

Dessa växte alltså inte fram av sig själva. De kom inte från ovan som en skänk till en lyckosam civilisation. De var produkterna av de värderingar som redan fanns på plats i Väst. Det moderna samhället är inte en fristående utveckling, utan en vidareutveckling av västvärldens värderingar och samhällsordning. Det är också här som den enda poäng som Rosling har, om det moderna samhällenas delade värderingar visavi de övriga, har sin svaghet. Det faktum att den moderna världen är framvuxen ur väst gör att den skepnad den tar på många platser runt om i världen där den sprids ibland bara blir en blek kopia, påverkad som den är där av de lokala värdringarna so inte förmådde att frammana industrisamhället eller dess modernism. Även om man kan se liknande processer i till exempel så skilda platser som Stockholm och Tehran i spåren av det moderna samhällets inträde, med kvinnors inträde på arbetsmarknaden och medföljande fall i nativitet och fröet till den kvinnliga frigörelsen, så vore det att gå för långt att säga att det därmed finns en knippe delade värderingar mellan de två städerna. Huruvida den västerländska modernismen förmår att mala ner den ofta religiöst betingade reaktionismen över tid är en fråga vars svar vi helt enkelt får vänta på.

Modernismen är en vidareutveckling av västerlandets värderingar

När det gäller de tre moderna värderingar som Rosling tar upp så kan man se att toleransen är en produkt av en seglivad intellektuell tradition, som har bitit sig fast sedan antiken och lyckats övervintra den bistra medeltiden, för att återkomma i full styrka för att betvinga en dogmatisk kristendom som har sina rötter i Mellanöstern och på många sätt utgör ett främmande element i den västerländska civilisationen. Hur mycket vi än vill se den som en del av västerlandet, så är det en kraft som våra intellektuella och fritänkare har fått brottas med från den första dagen till denna. Man kan konstatera att Europas fritänkare och sekulära har lyckats relativt väl med att forma den till att passa lite mindre illa med vår civilisations grundläggande värderingar och på därmed gjort kristendomen mer och mer europeisk. Den tilltagande sekulariseringen av samhället, som blev resultatet av att det vetenskapliga tänkandet lyckades tämja den religiösa dogmatismen avslutade denna process.

Jämställdhet har inte en lång tradition i södra Europa, men i den norra halvan så finns det en tråd som går långt tillbaka i historien. De germanska kvinnorna var fria och jämställda. I de svenska vikinga- och sedan medetida samhällena hade kvinnan en position som man inte kunde se i till exempel den muslimska världen. När mannen var borta så styrde kvinnan torp eller gods. När mannen avled så var hon fri att agera som hon ville, utan att tvingas gifta om sig för att hamna under en ny mans hand. Här skiljer sig Nordeuropa från både det katolska Sydeuropa och det muslimska Mellanöstern och flertalet andra civilisationer. Paradoxalt nog var det troligen mörkast precis innan gryningen, då 1800-talet såg en återgång i kvinnans position, i vissa situationer och samhällsklasser, under den nyreligiösa väckelsen som blomstrade då, som de reaktionära krafternas sista kamp inför det annalkande skiftet till modernism. I andra länder än de nordeuropeiska, och de av dem präglade, så tog det längre tid att få in kvinnor i arbetslivet och därmed tog modernismen längre tid att smyga sig in.

Transparens i politiken, som Rosling lyfter fram, är produkten av närheten mellan elit och folk i ett land. Vår närhet har givetvis fördjupats under hela processen genom industrialisering och framåt, med en möjlig reaktion nu de senaste decennierna när systemet har börjat att hacka. Även här kan man se en skiljelinje mellan det germanska norr och det latinska söder, och ännu mer i relation till länderna söder och öster därom. Medan romarna bit för bit fick folken i söder att förtränga de gamla grekiska idealen, så fanns det i norr en tradition av fria stormän och bönder hade en stark position i relation till den högsta makten. Detta förhållande kan ses som en konsekvens av geografiska begränsningar i form av ett sparsamt befolkat och svårtillgängligt landskap, vilket gjorde att kungarna fick styra med lätt hand och lyhört öra för att förekomma uppror och upprätthålla någon form av kontroll över rikenas domäner. Detta har jag skrivit en artikel om tidigare, som beskriver skillnaderna mellan norr och söder vad gäller de politiska systemen. Med tiden utvecklades det som var en nödvändighet till att bli en politisk kultur, som lade grunden till den demokratisyn som vi har idag.

Således kan man se att de värderingar som Rosling ser som produkter av modernismen redan fanns på plats i en form eller annan i norra Europa. Det är som historiker som Ferguson visar så att dessa värderingar lade grunden till vår ekonomiska utveckling. Om det vetenskapliga och rationella tänkandet inte hade överlevt och steg för steg tyglat religionen så hade vi inta haft den vetenskapliga revolution som lade grunden för den industriella dito. Utan tryggad äganderätt och rättsstat i allmänhet kunde det inte heller finnas någon industrialism. Utan förtroende mellan kapitalägare och elit så hade det varit svårare att ta steget att investera så tungt och långsiktigt som industrialismen krävde. Handelskoggar eller djonkar kunde man segla iväg med och varulager kunde man ibland ha råd att mista, men industrifastigheter och medföljande realkapital är en annan sak. Utan relativt jämställda traditioner skulle denna process också ha gått betydligt långsammare. Att man inte kan mobilisera den kvinnliga arbetskraften i arabvärlden till exempel har tagit bort många investeringar från den regionen. Det första steget i en industrialiseringsprocess är textilindustrin, vilken förlitar sig tungt på kvinnlig arbetskraft. Detta är en av anledningarna till att industrialiseringen har i stort passerat förbi Mellanöstern. Det är ingen slump att industrialismen uppstod i den norra halva av Europa och inte den södra. Eller för den delen i resten av världen.

Vad är svenska värderingar?

Rosling säger tre saker i intervjun: Att det inte krävdes särskilda värderingar för att uppnå modernism och tillväxt, att vi i Sverige (och västerlandet som helhet underförstått) inte hade några goda värderingar innan denna modernism utan befann oss i ett enda mörker och slutligen att det inte finns svenska värderingar med band tillbaka i historien idag, utan istället lever vi med globala värderingar med ett diffust ursprung. Dessa påstående anser jag mig ha avfärdat med bestämdhet ovan. Kvarstår gör dock en fråga: Vad exakt är då svenska värderingar?

Detta är en fråga som framförallt Sverigedemokraterna har försökt använda, men på ett tafatt sätt. Jimmie Åkesson, precis som de flesta sverigedemokrater, har svamlat om att stå i kö och att ha bonader på väggarna när han ska svara på vad det innebär att vara svensk. Vänstern har svarat att det definitivt inte finns några svenska värderingar. Båda har givetvis helt fel. Att respektera samhällets behov av ordning i det offentliga rummet, eller kvinnans ställning i samhället är inte unika svenska kvaliteter. Allting handlar om var på skalan genomsnittet av svenska värderingar befinner sig i ett stort antal frågor. Tycker vi mer eller mindre om det eller det beteendet. Alla måste inte hålla alla kärnvärden högt, men var medelvärdet ligger säger oss allt. Det är därför som detta är så svårt att sätta fingret på. Man kan identifiera ett antal värden som de flesta av oss svenskar tror mycket på att upprätthålla. Mer exakt kan man nog inte bli utan att genomföra en opinionsundersökning av aldrig tidigare skådad omfattning.

Det är inte så att vi (d.v.s. våra medelvärden) skiljer oss dramatiskt från de som man kan finna i våra grannländer, men olika kollektiva historiska erfarenheter har skapat små skillnader och i vissa fall faktiskt betydande skillnader. Våra värderingar är i främsta rummet västerländska värderingar, som inkluderar det som har beskrivits ovan, med arvet från antiken och det medeltida samspelet mellan kyrka och de sekulära krafterna. Nästa steg är den germanska avgränsningen, där vi delar ett visst knippe av värderingar med Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och övriga Nordiska länder. I tredje hand så delar de nordiska länderna det faktum att vi i och med det sena kristnandet delar aspekter av den kultur som blomstrade här på vikingatiden, där relationerna mellan elit och makt fick mer fasta former och vår politiska kultur därmed tog en annan väg en den som togs i Tyskland. I sista hand har vi det som skiljer oss från våra grannländer. Danmark som hade andra geografiska förutsättningar än övriga Norden kom att utvecklas till en hybridkultur mellan den tyska och de i norr. Detta kan man se när det gäller deras avsaknad av vår extrema konsensuskultur.

Svenskarnas värderingar (eller, för att vara tjatig; genomsnittet av våra värderingar) tenderar att favorisera samförstånd eftersom det är så vår politiska kultur har utvecklats genom åren mot ett väldigt stabilt samhälle. Den stabila politiska kulturen gav tidigare än nere på kontinenten en tydlig vi-känsla och sammanhållning som föregick den organiserade nationalismen. Vad som är bra för flertalet har således blivit ett högt skattat värde. Vi har inte samma individualistiska dragning som Storbritannien och framför allt dess kolonier har förädlat, men märk väl, en kärlek för personlig frihet. Denna personliga frihet har inte haft samma karaktär som den anglosaxiska friheten. Det är en frihet från förtryck, men inte en frihet att skada helheten. Vi flyr ut i våra stugor djupt inne i skogen, långt från statens arm, där vi kan vara fria, men väl tillbaka i lägenheten eller radhusvillan anpassar vi oss, för att alla ska må bra, men inte till staten, utan till varandra. Staten ses därmed inte som en fjärran maktfaktor såsom den till stor utsträckning ses söder om alperna eller öster om Östersjön, utan som en manifestation av folkviljan. Därför ses anpassningen till statens kollektivistiska dragningar som ett frivilligt val snarare än en kompromiss med de frihetliga idealen.

Det skifte som Rosling missade är istället den av-industrialisering som tog fart ordentligt på 80-talet och steget mot den mer individualiserade kultur som finns inbakad i det som vi nu kallar för ”kunskapssamhället”, i brist på ett bättre ord. Detta är en naturlig ekonomisk post-industriell process, men också en universalisering av den anglosaxiska individualistiska kulturen. Detta går hand i hand med att den svenska industriella framgångsmodellen har gått i graven. De kollektiva lösningarna är inte längre svaret på dagens utmaningar.

Den konsensuskultur som har varit så nyttig i att svetsa samman ett samhälle som är på väg uppåt, har tragiskt nog vänts mot folket nu när Sveriges kurva pekar nedåt. Den svajande ekonomin medförde konflikter om hur man ska styra samhället rätt och migrationsfrågan satte sista spiken i kistan på sammanhållningen. Är omfattande migration det bästa för folket, eller det som är bäst för de ekonomiska och/eller de politiska eliterna? Därom står konflikten. Klart är i alla fall att en växande andel av folket inte längre ser statens linje som grundad i en omsorg om deras bästa. Detta är ett trendbrott. Kontraktet ser därmed ut att vara brutet. I och med denna situation så har konsensuskulturen kommit att vändas emot dem som anser att staten har brutit med den politiska kulturens bärande element som har utgjort själva förutsättningen för det blinda förtroendet; omsorgen om folket.

Sverige är aningslöshetens sista bastion

Sverige hör till de länder som ännu inte har vaknat upp och insett vad IS är och vilket hot det utgör mot vår civilisation. Detta är inte konstigt då Sverige under decennier har utgjort en form av aningslöshetens bastion. Den social-liberala huvudfåran i samhället har länge arbetat efter principen att alla kriminella är offer och att de inte vet vad de själva gör. De antas vara viljelösa och helt styras av yttre påverkan såsom det berättas i vänsterns propagandainstrument nr 1 riktad mot barn; Bamse: ”Om någon bara visar vänlighet mot honom så slutar han vara dum!”. På den nivån ligger tyvärr resonemanget. Det finns inte en tillstymmelse till tanke på personens ansvar för sina egna handlingar! Alla ska behandlas som Bamse-läsande barn som inte vet bättre, som är lurade eller någon varit dum mot. Ingen ska anses vara vuxen nog att ha fattat ett eget beslut. Detta är själva slutmålet för storebrorsstaten, eller som det mer träffsäkert kallas på engelska; ”nanny-state” (barnskötarstaten).

Man resonerar som om dessa IS-rekryter hade möts av någonting annat än vänlighet från det svenska samhället. Man har fått allting serverat; generösa bidrag, en allmänt daltande attityd där allting (inklusive brottslighet) förlåts, ett generöst mottagande av objektets alla släktingar, en låt-gå-attityd inför alla typer av religiöst baserade krav på alla arenor i samhället, inklusive det sekulära samhällets ”heligaste”, nämligen skolan, där upplysning och kunskaper ska fördjupas, men där man istället ofta har inrättat bönerum. Inte ens Bamse skulle kunna vara missnöjd med denna vänlighet! Trots allt detta. Trots att vi är det mest generösa mottagarlandet, med de mest generösa bidragen så vänder sig dessa individer sig mot oss, mot essensen av det samhälle som har gett dem alla möjligheter i världen.

Vad gör vi då nu då dessa krigsbrottslingar från IS återvänder ”hem” till Sverige? Vi öser ännu mer förmåner över dessa ”satans mördare” i tron att det var inte metoden som var fel utan mängden förmåner som felade. Gärna ska de mötas med blommor i grind på Arlanda såsom Guantanamo-svensken Ghezali. Brinner det i förorten? Bygg fritidsgårdar! Brinner fritidsgårdarna? Bygg tio till! Ungdomarna var kanske inte nöjda med antalet!? Sedan fortsätter det med: Skär ungdomarna halsar i Irak? Ge dem lägenheter och jobb! Skär dom halsarna av sina arbetsgivare hemma i Sverige? Ge dem högre lön och bättre jobb! Någonting i deras omgivning måste vara fel!?

När ska vårt samhälle komma till insikt om att det kan vara så att dessa unga jihadister är fullt medvetna om att de är förmånligt behandlade och helt enkelt inte känner någon frustration över att de inte får mer saker gratis eller att någon ”är dum mot dem”. Istället känner de frustration av att de inte känner sig hemma i vårt samhälle, över att de inte kan leva i enlighet med de ideal som deras religion propagerar för. De åker ner och krigar för IS mörka religiösa vansinnesideologi för att de vill ha det samhället och inte vårt trots alla förmåner som öses på dem. Detta är ett tydligt personligt ställningstagande som de bör stå till svars för. De krigar och mördar för en rörelse som i direkta ordalag har hotat och förklarat krig mot Sverige och hela västerlandet. Målet är inte bara att verka där nere, utan att även komma hit, vilket vi snart kommer att bli varse. Att släppa in dem i landet igen och hjälpa dem är som att understödja sleeper-cells från en makt som vill förgöra en. Det borde vara uppenbart för alla sunda människor att detta är vansinne.

Sverige säger sig stödja de angripna folkens sak där nere, kurderna, yazidierna och de kristna, även om det sker halvdant med hjälp av tält och lite rådgivning, men samtidigt så stödjer man indirekt IS krigföring. Man låter IS hålla en bas för rekrytering här hemma utan att kriminalisera organisationen. Man låter IS jihadister komma hem för att slicka såren betalt av försäkringskassan som vore skotthålen en arbetsskada. Man belönar och uppmuntrar i sitt oförstånd de som har begått krigsbrott utan att förstå att man på så sätt bara stimulerar fler att gå på samma väg och de som varit där att åka ner igen. Varför skulle man inte göra det? Man är ju ett offer när man håller kniven mot någon strupe. Sedan är det bara att åka hem igen i för att teatraliskt gråta ut i moder Sveas knä.

När ska denna cirkus ta slut? Jag kan bara antaga att det sker efter det första lyckade stora terrordådet här hemma. Om de är så dumma att de biter handen som föder dem vill säga? För snart är det bara i Sverige de kan finna så dumma värdar. Runt om i världen skärper man lagstiftningen. IS-medlemmar förbjuds återvända och får sina uppehållstillstånd indragna. Framförallt i den anglosaxiska världen sker detta, med Australiens premiärminister Tony Abbot i spetsen. Abbot vill nu lagstifta om att medborgare som strider för IS ska kunna förlora sina australienska medborgarskap. Detta vore ett stort steg i diskussionen om vad medborgarskapet egentligen innebär.

Är medborgarskapet bara en rättighet som många inbillar sig idag, eller medför den skyldigheter också? Medborgarskapet, i dess traditionella betydelse, utgör ett medlemskap i en gemenskap i syfte att bygga ett samhälle. Man har rättigheter, men också skyldigheter i relation till de övriga medlemmarna. En av de mer centrala skyldigheterna är att ställa upp i för att medverka i skyddet av gemenskapen mot yttre fiender. Om man istället väljer att strida för en part som vill förstöra det egna samhället, då måste det ses som att man har förverkat sin möjlighet att vara en del av denna gemenskap. Detta borde vara ganska självklart, eller hur?

%d bloggare gillar detta: