Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

Annonser

Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

Folkmordet på armenierna och fördrivningen av grekerna utgjorde slutpunkten på det Ottomanska rikets hårdhänta behandling av dess kristna befolkning. I takt med att de kristna tröttnade på förtrycket och gjorde uppror mot det turkiska styret så pådrevs den ottomanska metamorfosen från mångkulturelt imperium till turkisk nationalstat. Intoleransen mot religiös avvikelse under den ottomanska tiden övergick till intolerans mot språklig avvikelse i den turkiska staten. Auktoritär kontinuitet med andra ord. 

Den 24 april utgjorde hundraårs-minnesdagen för det turkiska folkmordet på dess armeniska befolkning. Naturligt nog möter Turkiet mycket kritik för inte bara sin roll som armeniernas baneman, utan kanske framför allt för att landets ledare vägar att erkänna att det var ett brott i sig. Påve Franciskus hade ryggraden att deklarera att detta var ”det första folkmordet under 1900-talet”, varpå sultan Erdogan svarade med hotelser som mer påminner om den Ottomanska tiden, vilket kanske var just den signal han ville sända. Det anmärkningsvärda svaret ljöd: ”Jag fördömer Påven och vill varna honom att inte begå samma misstag igen”.

Erdogans Turkiet ser, för att citera Foreign Policy, ”mindre och mindre ut som en europeisk demokrati och mer och mer som en en-mans-autokrati i Mellanöstern.” Denna turkiska ledare, som i juni söker stöd i de generella valen för en reform som ytterligare stärker presidentämbetets makt vilket ger honom än mindre anledning att bekymra sig för den oppositionella sekulariserade alewitiska minoriteten och de partier som dessa dominerar, håller på att föra landet i en oroväckande riktning. Förtryck av press och yttrandefriheten, kvinno- och jämställdhetsfientlig politik, stöd till terroristerna i Hamas och den syriska jihadrörelsen och kanske mest oroväckande förtäckt stöd till IS och passivitet inför deras försök att massakrera kurderna i Kobane. Det senare visar att vad förnekanden av sina egna brott i historien kan leda till för politik. Utan en gedigen självrannsakan, en öppen diskussion om landets brott mot mänskligheten, kan landet inte utvecklas till en respektabel nation, såsom tyskarna har efter kriget. Turkiet i dess nuvarande skick, med dess nuvarande ledning hör inte på långt när hemma i Europa!

Turkiets försvarare, skyller det armeniska folkmordet och den senare fördrivningen av grekerna från Konstantinopel och Mindre Asien på krigen (VK I och Grek-Turkiska 1919-22). De menar att fördrivningen och folkmorden kan ursäktas med att turkarna försökte förhindra att fler landsändar skulle kapas bort av kristna på samma sätt som hade skett sedan serberna påbörjade sin frihetskamp med upproret av år 1804. De menar att behandlingen av armenier och greker var ett direkt svar på fördrivningar av muslimer från Balkan i takt med befrielsekamperna där. Det är sannolikt att turkarna kan ha sett på saken på detta viset, men det är inget försvar för deras oproportionella svar. I botten ligger en unken föreställning och vilar; att Muhammeds följare hade den gudagivna rätten att styra de folk som de hade invaderat. Dem som gjorde uppror, med självständighet i åtanke skulle inte visas någon pardon. Oviljan hos Erdogan och hans gelikar i Ankara att erkänna det brottsliga i folkmordet ännu idag avslöjar att de fortfarande bär på detta tankegods. De anser att det var turkarnas rätt att bestraffa de upproriska. De kan inte se att frihetskamperna var en legitim korrigering av ett ursprunglig övergrepp; den muslimska invasionen av regionen.

Det Ottomanska riket var under 1800-talet plågat av ständiga uppror, men inte bara från kristet håll. Lokala pashor, såsom den ökända Ali Pasha ”Lejonet från Ioannina”, trotsade centralmakten på olika håll i riket. Under sina 82 levnadsår karvade Ali Pasha ut en i praktiken självständig stat utifrån sin pashalik med säte i Ioannina, som täckte Albanien och den grekiska regionen Epirus. På randen till det grekiska självständighetskriget stod den sista konfrontationen där han faktiskt verkade, omedvetet, till förmån för det grekiska upproret, men när ett lönnmord fasciliterade det abrupta slutet på hans bana så uteblev konsekvenserna för hans allierade. Samma godartade slut mötte de bosniaker som 1831-32 gjorde uppror mot det Ottomanska riket i syftet att utverka självstyre för de bosniska muslimerna. Upproret under ledning av Husein Gradascevic ”Draken från Bosnien” (ytterligare ett färgstarkt tillnamn) var klart inspirerat av det serbiska dito från år 1804-15, som fick konsekvensen att Ryssland utkrävde autonomi för Serbien 1829. Medan serberna massakrerades och torterades i drivor efter sitt upprors nesliga slut, så fick de bosniska muslimerna inte erfara någon liknande hämnd från Sultanen. Det är tydligt att muslimer och kristna dömdes efter olika mallar. Det som verkligen är anmärkningsvärt är det faktum att denna praxis inte ändrades ens i relation till wahhabiterna, som inte bara gjorde uppror mot Sultanen, utan även utmanade hans religiösa auktoritet som Kalif och alla rättroendes ledare. Svaret borde ha blivit gruvligt, men i själva verket blev detta ytterst släpphänt. Det wahhabitiska samhällets ideologi utgjorde ju ett hot mot ett av riket fundament. Istället för att göra som man senare gjorde på Chios, d.v.s. döma befolkningen kollektivt, så nöjde sig den utsända egyptiska armen, som bekämpade wahhabiterna mellan 1811-18, med att endast eliminera emiren och ett fåtal religiösa ledare. Resten av det politiska ledarskapet och folket fick återgå till sina liv och snart var wahhabiterna tillbaka vid makten.

Grunden för den särskiljande hårdheten mot de kristna ligger i det ”kontrakt” som turkarna ansåg sig ha ingått med sin kristna befolkning. De kristna var ”skyddade” från omfattande politiskt våld (men inte vardagliga övergrepp och orättvisor) så länge de var lojala. Så fort de tog sig rätten, som bevisligen muslimer också tog sig, att göra uppror mot utsugning och förtryck för att kräva självstyre eller mer, så tog detta ”beskydd” omedelbart bort. De kristna skulle då påminnas om sin plats i hierarkin, om vilka som var herrefolk och vilka som var rättslösa.

"Massakern på Chios" av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

”Massakern på Chios” av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

När grekerna inledde sin befrielsekamp var det ottomanska svaret således logiskt: Den upproriska ön Chios intogs 1822 och befolkningen dömdes kollektivt till utrotning. 20.000 hängdes på plats och resterande 70.000 greker skickades till slavmarknader i öster. Resultatet blev en väldig upprördhet i Väst och Ryssland där man, korrekt, ansåg att det Ottomanska riket hade gått långt bortom vad som var legitimt i försvar av rikets suveränitet. Således var fröet sått till, inte bara dessa makters intervention för att säkerställa en självständig grekisk stat, utan även en långsiktig intervention i det Ottomanska rikets inre affärer med syftet att skydda de kristna invånarna från ytterligare barbariska övergrepp. IS av idag framstår i perspektiv av Chios och det senare folkmordet på armenierna som rena duvungar. Turkarna frossade i pålning, uppsprättande av gravida magar, slängandet av barn från kyrktorn osv osv. Det är tydligt vilka IS får sin inspiration ifrån!

Vem vet vad som hade hänt om turkarna inte hade svarat på de kristnas uppror med en sådan gruvlig grymhet? Kanske hade riket överlevt längre? Kanske hade inte så många muslimer fördrivits från Grekland Och Bulgarien? Klart är i alla fall att det fanns röster i Västeuropa som var vänligt inställda till det Ottomanska riket före Chios och en del till och med efter. Dessa, främst brittiska, turkofiler såg det så som att ottomanerna höll trätande kristna fraktioner isär genom sitt, som man menade pragmatiska, styre. De fick vatten på sin kvarn efter att ha bevittnat de oupphörliga bråken mellan olika kristna trosinriktningar vid Jerusalems heliga platser mellan munkar och präster, ofta med dödlig utgång. Om dessa personer hade levt i vår tid så hade de säkerligen tolkat krigen i f.d. Jugoslavien under 1900-talet i ljuset av det ottomanska tillbakadragandet. Vad de dock inte insåg var att det ottomanska riket, istället för att dämpa konflikter, fungerade som en tryckkammare där aversion byggdes på genom århundradena med anledning av den negativa särbehandlingen de kristna och den generella ekonomiska stagnationen som orsakades av rikets tilltagande reaktionära religiösa karaktär.

Det finns även anledning att invända mot det moraliska resonemang som jag tog upp tidigare; att grymheterna mot greker och armenier var ett svar på fördrivningen av muslimer från Balkan, vilket skulle ge dessa inte bara ett sken av politisk nödvändighet, utan även av moralisk rättfärdighet. Detta resonemang ställer dock begreppen på huvudet. Hur kan man likställa ett ockuperande folks ”rätt” att leva i ett land i en privilegierad position, med ett ockuperat folks genuina rätt till självstyre? Man kan tycka att det finns en preskriptionstid på invasioner och historiska övergrepp, men ur moralisk synvinkel finns denna inte när det gäller folk och nationer som har en bibehållen kontinuitet och som fortsätter att lida av dess konsekvenser. Turkarnas ”rätt” att styra över det Ottomanska rikets icke-turkiska domäner har aldrig existerat. De hade missbrukat sin position gentemot de erövrade folken genom ett inrätta ett religiöst apartheidsystem som bibehölls genom århundradena motiverat av de nämnda föreställningar om muslimerna som ett herrefolk. Om ottomanerna inte hade etablerat detta system så hade muslimernas framtid i balkanländerna troligen fått en betydligt ljusare utveckling än vad som blev fallet under 1800- och 1900-talen. Här handlar det inte huvudsakligen om kollektivt ansvar, utan det individuella ansvaret som var och en har haft för att ha levt som en del av en högre kast gentemot, ofta sina egna landsmän, motiverat av religionen.

Uppdelningen av den odlingsbara jorden på Peloponnisos kan tjäna som en illustration av denna samhällsordning. De 40.000 muslimerna på halvön, varav de flesta var grekisk-talande och konvertiter sedan lång tid tillbaka, ägde 300.000 hektar mark, medan de 360.000 kristna ägde 150.000 hektar. Med andra ord ägde den genomsnittliga muslimen 17 gånger mer jord än den genomsnittliga kristna jordägaren. Var och en muslim som levde i detta system kunde inte undgå att inse att detta är ett fullständigt orättvist apartheidsystem som man såväl individuellt, som förmånstagare av detsamma, som kollektivt bar ansvar för. Att muslimer fördrevs med anledning av detta förhållande och de upprepade folkrättsliga förbrytelser som turkarna utsatte de revolterande kristna för legitimerar således inte det våld som greker, armenier och andra östkristna utsattes för senare. Detta var givetvis inte ett resonemang som den ottomanska staten kunde förstå när det hela utspelade sig. Få ockuperande makter inser att dess egen ockupation är illegitim. Det man däremot kan kräva är att dagens turkiska regering ska kunna inse detta och sluta ursäkta folkmordet med moraliskt relativistiska resonemang!

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

Ursäkten att folkmordet på armenierna var ett svar på gerillaverksamhet till stöd för den ryska armen under det första världskriget faller också, då den Ottomanska regimen redan 20 år tidigare hade visat vad man var beredda att göra för att kväsa de armeniska strävandena efter likabehandling med muslimerna. 1894-96 genomfördes de s.k. Hamidiska massakrerna då uppemot 300.000 armenier slaktades i östra Anatolien. Detta kan betraktas som en generalrepetition inför det som skulle komma, eller som en sista varning till armenierna: acceptera en underlägsen position, eller dö. Då som 1915 kom starka protester mot dödandet och planer drogs upp över hur armenierna skulle räddas, men i slutändan kunde inget göras annat än att framföra protester.

Folkmordet på armenierna får utgöra den slutgiltiga domen över det Ottomanska riket. Det enda möjliga långsiktiga utfallet av det månghundraåriga religiöst baserade förtrycket av de kristna och herrefolkstänkandet blev ett sönderfall dränkt i blod. Blod utgjutet i namn av hämnd, blod utgjutet i namn av förakt för en undersåte som sågs som underlägsen i Guds ögon. Samtidigt som den ottomanska staten gick under i blodsorgier, så föddes den turkiska staten ur denna situation som en blodsfärgad fågeln fenix. En stat född ur oförätter mot sina kristna undersåtar som fortsätter i samma mentalitet via behandlingen av kurderna. Utrensningens och utestängandets logik fortsätter men nu med andra förtecken. Efter att ottomanerna hade rensat ut de kristna, kunde den nyfödda turkiska staten skapa sin identitet runt en turkisk nation. Kurderna, där många hade varit behjälpliga i övergreppen mot de kristna, blev nu dem som inte passade in. Det är samma skruvade tankegångar i ny skepnad: Att en ockupant förklarar ett ockuperat folks kamp för likaberättigande som illegal.

Jag skulle vilja illustrera det bisarra i det ottomanska moraliska tänkandet genom en jämförelse med ett kontrafaktiskt historiskt scenario: Tänk er att Nazityskland hade vunnit kriget och genomfört sin kolonisation av bland annat Ukrainas bördiga jordar. Huvuddelen har här portionerats ut bland tyskar och till nazismen ”konverterade” ukrainare. Århundraden senare börjar imperiet implodera tack vare såväl att ”de allierade” har återuppstått, som att ukrainska uppror har blossat upp. Nazister fördrivs från Ukraina under våldsamma former, till svar på såväl orättvisorna som råa tyska anti-partisan operationer med massavrättningar. Tyskland påbörjar då ett massmord på en polsk befolkning som börjar visa tecken på politisk rastlöshet, och fördriver de överlevande ner till Venedig, med motiveringen att de är på väg att ta exempel från sina slaviska bröder. En avnazifierad tysk stat skapas, efter fredsavtal med de allierade, som nu inkluderar hela det tidigare Polen. Hundra år senare kan denna tyska stat ännu förneka folkmordet på polackerna och driva tesen att det var ett motiverat självförsvar mot separatism, medan man väntar på att ett världssamfund som genom sin tystnad accepterar denna moraliska relativism ska uppta det nya Tyskland i sin varma famn!

Känns detta bisarrt? Då vet ni hur armenierna av idag känner inför hur världen hanterar Turkiets undanflykter och fortsatta agerande mot armenierna!

%d bloggare gillar detta: