En höger utan ideologi förlorar valet!

De senaste 8 åren har vi haft ett välkommet avbrott från den socialistiska dominansen av det politiska livet i vårt land, men vad har detta inneburit för Moderaterna och vilken politik har de egentligen fört?

De första fyra åren var M översköljt av hyllningar för att ha blivit det statsbärande partiet tack vare sin flytt mot en mer central socialmoderat position på det politiska spektrat och till och med socialdemokraterna fick i efterhand acceptera skattesänkningarna. De ska också ha beröm för att ha balanserat budgeten och i och med detta ha gett Sverige en särställning i Europa!

Men makten i sig tycks vara viktigare än vad man vill göra med den. God förvaltning och sänkta skatter? Var det allt man ville göra med Sverige efter decennier i oppositionsställning? Vart tog Reinfelds ideologiska glöd, som han visade upp i sin ungdom, vägen? Kampanjmakare och strateger har fört partiet till en intetsägande mittenposition för att maximera attraktiviteten men samtidigt har detta dödat ideologin och möjligheten att genomföra en konsekvent politik som faktiskt ger resultat för ekonomin.

Jag hade förväntat mig mer genomgripande förändringar av samhällets struktur än skattesänkningar när nu de borgerliga inte bara fick regeringsmakten, utan även egen majoritet de första fyra åren. Har man gjort något för att hindra flykten av industrijobben? Åt skolan? För att hjälpa småföretagen? Jag ser mest prat och inget konkret. Att se folkpartiet, med Björklund, tjata om skolans problem i 8 år när de själva innehar skolministerposten framstår nästan parodiskt. Eller är det så att det är omöjligt att regera idag, när det egentligen är byråkrater och utredare som styr mycket av processen och drar allting i långbänk?

Problemet för denna alliansregering såväl som kommande vänsterallians är också att partierna bakbinder varandra, samtidigt som bra beslut som hade kunnat fattats via de majoriteter som de facto finns i riksdagen för dessa avstås ifrån av hänsyn till allianskollegorna. För att ta ett exempel; skulle M och S inte ha kunnat göra upp om en utbyggnad/renovering av kärnkraften så att billig el till den svenska industrin kan säkerställas? Av hänsyn till Centern respektive MP så händer ingenting. Medan Finland bygger den nya generationen av reaktorer så står våra och förfaller. Det svenska politiska systemet är allvarligt defekt. Låsningen mellan vänster och höger är ingenting mot låsningarna inom respektive block!

Moderaterna har blandat bra delar av sin politik med underlåtelsen att genomdriva andra essentiella komponenter för att detta ska ge de utlovade effekterna på arbetsmarknaden. Skattesänkningarna var av godo i sig. Mindre pengar i statens fickor och mer i medborgarnas, där de hör hemma, kan bara gynna landets utveckling! Några större effekter på arbetsmarknaden hade det dock inte. Varför inte då? Svaret är att skattesänkningar är bara det ena benet som en dynamisk privat sektor står på. Utan det andra benet så står denna bara och hoppar på samma plats. För att det kapital som frigörs ska investeras i näringslivet, så att företagen ska våga anställa mer och nya företag ska grundas, så krävs det förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen som ger företagen mer flexibilitet, en sänkning av arbetsgivaravgiften och en översyn av hela systemet i en ansträngning att lösgöra den privata sektorn från klorna på en ytterst begränsande statsmakt.

Detta vågar de nya moderatena dock inte göra eftersom de nu är ”det nya arbetarpartiet”. Inte för att detta skulle missgynna löntagarna, utan för att det hela skulle vara svårt att sälja in. De goda effekterna skulle vara svåra att överblicka i förhand för individen. Bättre då att låta bli det som kan riskera maktinnehavet och hoppas på att näringslivet kan hoppa vidare på ett ben ändå? Resultatet har blivit att alliansens politik har blivit ett misslyckande när det gäller jobben. Vänstern kan säga att vissa har fått mer pengar men att detta inte har gynnat alla, vilket det skulle ha kunnat göra om reformerna hade varit kompletta och inte bara gett många mer pengar utan också skapat förutsättningarna för att dessa ska kunna komma till användning i näringslivet på andra sätt än i konsumtion av resor och (oftast) utländskt producerade varor.

Missnöjet med nedskärningar i välfärden som skulle ha kunnat bäras upp genom vinsterna från nämnda typer av reformer alienerar arbetarna från de nya moderaterna. Nu är moderaterna tillbaka runt de 22 % partiet fick under 90-talet. Till slut var det fegheten som segrade. Om nödvändiga reformer hade genomdrivits tidigt i den första mandatperioden så hade kanske situationen på arbetsmarknaden sett annorlunda ut idag? Moderaterna sålde sin själ för att kunna sänka skatterna, men helt i onödan för med lite djärvhet så hade de kunnat ge Sverige en nystart in i det nya århundradet!

De nya moderaterna har också svikit sina trogna väljare på ett antal andra punkter. Långt från sina liberalkonservativa rötter har partiet vandrat när man överger försvaret, lag och ordning och en ansvarsfull migrationspolitik.

Många är de som stöttade moderaterna som nu känner sig svikna av den moderatledda nedmonteringen av landets försvarsförmåga. Förvaret är inte i allas intresse, utan numera ett ”särintresse”. Många var vi som påpekade att analyserna som sade att krigsrisken i vårt närområde numera var historia, var felaktiga. Historien har en ovana av att komma tillbaka och knacka på axeln. Så också denna gång. Moderaterna borde, som ett liberalkonservativt parti, stå för kontinuitet. Vara en garant mot nycker och ogrundade impulser. Men icke så, moderaterna rycktes med i nedläggningshysterin och nu står vi utan möjlighet att snabbt återta ens en bråkdel av vår förmåga.

1991 gick moderaterna till val på följande slogan: ”Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.” Något liknande vore otänkbart idag! Idag är det synd om de kriminella och straff ses som ”omodernt”. Man har helt och fullt anammat vänsterns daltande och köpt deras sociala agenda som syftar till att skala av allt personligt ansvar hos en brottsling. Moderaterna pratar ständigt om mer poliser, men ger dem inte redskapen till att nå framgång, som till exempel genom brottsprovokation. Kriminaliteten inom sektorer där straffen är ett skämt grasserar, såsom identitetsstölder, kreditkortsbrott, bluff-fakturor osv. Moderaterna har fullkomligt tappat greppet om kriminaliteten. Varför skärps inte straffen i dessa nya brottssektorer? Ingenting händer om inte medierna driver en fråga. Först då lovas en utredning och sedan en oändlig väntan vilket resulterar i någonting fullkomligt urvattnat.

Sverige ska ha en human migrationspolitik där vi tar hand om, tillfälligt eller permanent, personer som flyr från bestialiska regimers övergrepp eller förtryckande sociala strukturer. Detta betyder inte att vi ska vara västerlandets slappaste och mest kravlösa migrantmottagare. Moderaterna har gjort det fult att vilja ställa krav. Idag ses det som orimligt att staten kräver att de som kommer hit ska kunna legitimiera sig och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Det är fult att anse att de som kommer hit illegalt tar ansvar för sina egna val. Är det Sverige som ska ta ansvar för att de bryter mot våra lagar? Gustav Wasa sa att man ”med lag bygger ett land”. Gäller inte detta längre? Är det inte rimligt att man ska kunna kräva att staten ska upprätthålla lagen. Istället bedriver landets enda etablerade, förmodat, konservativa parti en linje som går ut på att de som kommer hit illegalt ska få ta del av sjukvård och tandvård som tack för detta lagbrott. Bara Sverigedemokraterna invänder mot detta och hånas på så sätt att ingen moderat som egentligen vill protestera mot förfarandet kan göra så.

Moderaterna, hand i hand med allierade i Centern och andra partier, utför en underlig balansakt. Å ena sidan så vidhåller man att den officiella linjen är att invandringen ska vara reglerad, men å andra sidan så för man en retorik mot de som vill diskutera kostnaderna för denna invandring med innebörden att fri migration är den enda anständiga policyn. Om man inte får lov, vare sig inom partiet eller utom, att diskutera kostnader med en väldigt hög nivå av invandring och varje tanke på att reglera invandringen betecknas som inhuman, befinner man sig inte, rent mentalt vid en position där man förespråkar fri migration? Är inte den officiella linjen då ett spel för galleriet? Om alla som kommer hit får stanna, har vi inte då fri migration redan nu? Bara nu nyligen har Reinfeldt, i sitt ”öppna era hjärtan” tal, berört det faktum att den redan nu stora och förväntat stigande invandringen kommer innebära väldiga kostnader för samhället, som gör att vi får dra åt bältet något hål eller två. Samtidigt får man som borgerlig höra att det bara är SD som ställer grupper mot varandra när det gäller diskussionen om kostnaderna. Men är det inte det Reinfeldt precis gjorde? Är det inte det allt budgetarbete går ut på? Vad ska man ha råd med? Vem eller vad får kosta hur mycket? Det är sådana här logiska krumbukter som gör att borgerliga väljare lämnar moderaterna för SD.

Vi som är gammelmoderater till sinnelaget, sanna liberalkonservetiva, vi vill ha en sund och genomtänkt politik som är framtagen efter en öppen och förbehållslös diskussion med högt i tak. Åsiktsjagande hör vänstern till! Det vill ingen sann moderat veta av inom politiken. Nej, moderaterna behöver göra en fullkomlig vändning tillbaka till sin tidigare högerposition. Annars förtjänar de att ersättas i kommande val!

Annonser

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

%d bloggare gillar detta: