Kulturkriget i USA – Om hatet mot Obama och kampen om framtiden

Hatet mot Obama formligen sjuder i USA. Här hemma vill förståsigpåare förklara detta med ett utbrett hat mot svarta i USA. Detta rimmar naturligtvis illa med det faktum att amerikanerna faktiskt har valt en färgad president och att vita republikaner hyser en stor kärlek till svarta ikoner som ”Condi” Rice och Allen West. Nej, hatet kan inte i någon större omfattning härledas till rasism i en direkt mening. Däremot så kan aversionen mot Obama härledas till de skilda politiska värderingar som är förhärskande bland svarta och latinos respektive vita och den konflikt som växer mellan dessa motsatta synsätt med anledning av den demografiska omvälvning som landet just nu befinner sig i.

Eurosocialism vs Amerikansk individualism

Det är alltid vanskligt att generalisera om värderingar inom folkgrupper eller raser i ett land, men det är just detta man måste tillåta sig för att förstå vad som händer i USA idag. Främst svarta, men även den snabbt växande latinobefolkningen, är starkt benägna att rösta på demokraterna (svarta till ca 90 % och latinos till ca 70 %), som är det parti som förespråkar en stor och dyr välfärdsstat efter europeisk modell. Många svarta har tyvärr köpt den mentala bilden, skapad av välbärgade vita socialliberaler, av sig själva som offer för systemet. Detta i sin tur leder till en kravbild där staten ska kompensera individen för de, ofta, självupplevda orättvisorna. Nu när latinobefolkningen, som också har en förkärlek för det som staten kan ge dem, växer snabbt sedan 80-talet så får detta politiska konsekvenser. På samma sätt som balansen mellan vänster och höger i Europa rubbas genom att ca 90 % av de invandrade från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterpartierna så kommer den stora latinoinvandringen till USA att på sikt permanenta demokraternas övertag i USA. Den vita befolkningen som traditionellt har burit på mer konservativa ideal där individualism och oberoende har varit honnörsord sedan pionjärernas tid, ser därmed sitt USA förändras på ett sätt de snart inte har kontroll över.

På samma sätt som socialistiska intellektuella i Europa ser på invandrare från Mena-länderna som sitt nya fotfolk, sin nya arbetarklass, ser vita social-liberala intellektuella i USA latinos och svarta som sina redskap för att förändra USA. Dessa social-liberala intellektuella som tidigare kämpade i uppförsbacke med ett överlag konservativt och individualistiskt amerikanskt folk kan nu rulla i nedförsbacke framöver och snabbare för varje år därtill. Med detta inte sagt att det inte finns vita väljare som är social-liberaler. Utan dem hade inte Obama blivit vald, men faktum är att med bara 39 % av de vita rösterna 2012 så hade Obama inte blivit vald med den demografiska strukturen som fanns på 1980-talet!

De ca 60 % av de vita amerikanerna som fortfarande vill ha ett samhälle som bygger på traditionella amerikanska värderingar, med en liten stat och ett stort individuellt ansvar och följaktligen stora individuella friheter, ser de demografiska förändringarna som det stora hotet mot detta samhälle. Den snabbt växande lationobefolkningen ses som negativt på grund av de värderingar som denna för med sig, inte på rund av människorna i sig. Den hjälper via röstsedeln de vita social-liberaler som vill kopiera de europeiska socialistiska samhället till Amerika. Hatet mot Obama är så stort som det är, inte på grund av att han är svart, utan på grund av att han ses som den som sätter spiken i kistan på detta amerikanska samhälle med hjälp av bland annat ”Obamacare”, men även en lång rad andra insatser för att stärka statens roll i samhället. Om den demografiska trenden fortsätter på inslagen väg så är den unika amerikanska modellen förlorad. Det vore mer konstigt om den som mer än någon annan personifierar denna förändring inte drog till sig hat och aversion.

Både i USA och här hemma så framställs motståndarna till Obamas politik, dvs republikanerna, som obildade fånar som inte förstår den moraliska upphöjdhet och de välsignelser som den europeiska social-liberala modellen medför. Fox News må fylla sin programtablå med mycket dumheter, köpta av privata aktörer, men också många förnuftiga ställningstaganden som får vänstersidans MSNBC att avslöjas som samma typ av nonsensmedier som vårt eget SVT/SR. Kikar man på väljarstatistiken från valet 2012, så kan man hårdra det till att säga att demokraterna utgör en allians mellan akademiker på doktorandnivå och de med bara highschool examen eller mindre. Bland de med universitetsstudier har istället republikanerna övertaget eller håller paritet. Tänk så fel mainstream-medierna kan ha!

När Reagan blev vald 1980, kanske höjdpunkten på de republikanska konservativa motvågen till det social-liberala och socialistiska 60-talet, utgjorde den vita andelen av befolkningen 83 %. Idag är den vita andelen nere på 63 % och vit minoritetsstatus är beräknad till 2043 eller tidigare. De ångestkänslor som florerar bland vita amerikaner över att ha, som man känner, ”förlorat sitt land” till grupper med andra sociala värderingar kan ses som en parallell till känslorna som många vita européer hyser inför den raskt växande utom-européeiska befolkningen här hemma. Det finns historiskt sett ingen faktor som göder konflikter mellan befolkningsgrupper så som stor migration och förändringar av den demografiska situationen. De växande konflikterna inom Europa och USA borde således inte förvåna någon! Mitt synsätt är att konflikterna inte huvudsakligen beror på att de kommer människor med annat utseende eller andra ytliga kulturella uttryck och att folk i gemen inte är toleranta inför detta, utan istället på att grupper bär på, via sin kultur eller sin kollektiva erfarenhet, värderingar som sedan krockar. I Europa är den hetaste frågan religionens roll i samhället medan den i USA är centrerad till statens roll i människans liv.

Michelles förakt mot USA och Baracks billiga raspoänger

Paret Obama, det gäller också Michelle som är om möjligt ännu mer avskydd än Barack, drivs av den för dagens liberalism typiska attityden; ”ser inte bjälken i den andres öga, men stickan i det egna ögat” såsom jag skulle vilja skriva om talesättet. De känner sig inte hemma i sitt eget land och vill därför förändra det till någonting helt annat. Detta är givetvis upprörande för alla medborgare som älskar sitt land när det kommer från landets högsta ämbete och dennas hustru. Michelle sade kort efter att Barack hade valts 2008 att det var första gången i hennes liv som hon var stolt över sitt land. Detta skar nog som en kniv i många patriotiska hjärtan. Det krävdes alltså en svart president för att hon skulle kunna uppskatta den frihet som det amerikanska samhället står för. Det räcker dock inte med detta, utan Michelle har även vid ett flertal tillfällen uppvisat rent förakt för nationens symboler, såsom när hon vid en 9/11 ceremoni observerades säga om det ömsinta ceremoniella hanterandet av flaggan; ”Allt detta för en jävla flagga” till sin make, varpå Barack nickade instämmande. Om folk här hemma i Sverige förvånas av hatet mot USA:s president, så kan de försöka sätta sig in i hur folk skulle reagera om Kungen och drottningen sade dylika saker om gamla Svea!

Michelles ilska mot det system som har, som synes, belönat henne väl för hennes och Baracks kritik mot detsamma, återspeglas i många av presidentens ställningstaganden. Personligen så hade jag förhoppningen när Obama var nyvald att han skulle kunna vara mer än sin ras, att han skulle kunna visa att rasen spelade ingen roll och våga vara en president för alla amerikaner. Denna tunna förhoppning kom ganska snabbt på skam då Obama raskt trampade fel i ett flertal situationer, utan något mått av eftertanke. I allt från situationen där en svart professor greps av en vit polis då han bröt sig in i sitt eget hem mitt i natten till skjutningen av den svarta smågangstern Treyvon Martin av den judisk-latinska George Zimmerman, visade Obama att han var svart i första hand och president i andra hand. Obama lät sig villigt luras (?) av mediernas manipulerade bilder som visade en fem år yngre Martin och deklarerade att denne pojke kunde ha varit hans egen son, men bortsåg från verkligheten som Martin själv visade upp på sin FB-sida och det kriminella beteendet där han skröt bara någon kväll innan överfallet på Zimmerman om att ha slagit ner en busschaufför. Faktum är att Obama är den som har mer än någon annan, med sina tydliga och naiva ställningstaganden, bidragit till att öka spänningarna mellan raserna i landet!

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som "kunde ha varit min son."

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som ”kunde ha varit min son.”

 

Utrikespolitiken – Världen behöver inte ännu ett Europa

Inte lika viktigt som de inrikespolitiska dragningarna mot socialliberalism, men ändå av betydelse, har Obamas ställningstaganden på den internationella arenan varit för bilden av honom hos amerikanerna. Obama förnekar den vanliga amerikanska uppfattningen att USA har ett särskilt öde i dagens politiska spel, ett särskilt ansvar för att upprätthålla det rådande globala politiska systemets integritet. Istället synes han vilja att USA ska inta en roll i världen som mer liknar den Europa för närvarande har; dvs att medelst huvudsakligen mjuka medel såsom påtryckningar, sanktioner och avtal försöka styra världen i rätt riktning. Hans bruk av drönare för att slå ut farliga jihadister, som attraherar mycket kritik är inte ett uttryck för en intervenerande politik, utan snarare motsatsen, ett försök att uträtta det han måste som överbefälhavare med bruk av ett minimum av resurser. Under hans ledning har USA allt mer dragit sig tillbaka från sina åtaganden alltmedan han närmast har vägrat att gripa tag i någon som helst uppkommen krissituation. I Libyen lät han Frankrike hålla i taktpinnen. I Syrien bluffade han när han utfärdade hot om intervention vid bruket av kemvapen. Assad synade och Obamas pondus gick upp i rök!

Självklart har det fortsatt med Ryssland som passar på att utnyttja den svagaste presidenten sedan Carter, om inte ännu längre tillbaka. USA drar sig ur Afghanistan utan knappt något hopp em ett lyckligt slut på det äventyret. Iran har fortsatt att trotsa utveckla sitt kärnvapenprogram trots sanktioner och ihåliga avtal. Det enda som har hållit tillbaka Iran från att nå den slutgiltiga framgången är med all sannolikhet Israels hemliga krigföring mot det nämnda programmet, med hjälp av lönnmord, sabotage och IT-krigsföring. Kronan på verket har varit IS offensiv i Irak och Syrien. Det är inte en slump att de valde detta tillfälle för sin satsning som avgör organisationens framtida öde. Det är ett stort beslut som det inte går att backa från. När de väl nu har gått över till konventionell strid så måste de vinna eller försvinna. Således var tillfället för deras satsning i Irak nogsamt valt. Obama måste ha framstått som absolut svagast efter oförmågan att förhindra Putin att göra som han vill med Ukraina. Tillbakadragandet från Irak hade gått för snabbt, allt för att vinna inrikespolitiska poänger. Den irakiska armén var långt från färdig och alldeles för lite energi hade lagts på att forma det irakiska politiska systemet, något som dock inte Obama specifikt ska klandras för, men insikten om alla bristerna USA lämnade bakom sig borde ha funnits där och politiken ha formats därefter. Inte efter vallöften baserade på okunskap.

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

 

Underminerandet av Väst

Obama inledde sin första mandatperiod med en s.k. ”Apology tour” (ursäktsturne), där han reste runt i världen, med betoning på den muslimska världen, och bad om ursäkt för alla inbillade eller riktiga felgrepp från USA sida de senaste decennierna. Denna präglades av den liberala slutsatsen att terroristerna och jihadisterna hatar oss på grund av det vi har gjort och inte för det vi är och representerar. Samtidigt så finns det många i till exempel den muslimska världen eller för den delen Ryssland eller Kina som faktiskt hatar väst och i synnerhet USA för det vi har gjort, men betyder detta att de för den sakens skull har rätt? Har den som hatar, eller för att använda en svensk inrikespolitisk referens, den som är kränkt per automatik tolkningsföreträde? Mycket klander riktas mot väst för kolonialismen, men allt som gjordes under denna period var inte fel. Modernismens spridande över världen var inte per definition fel, bara för att traditionalister i arabvärlden, Indien och Ryssland tycker så.

Obama felade i att han inte hade förmågan att stå upp för de västerländska värdena och vad dessa har gett världen. Inte så konstigt kanske eftersom han har växt upp i tredje världen och fått västfientligheten i sig från barnsben. Detta tas givetvis inte väl emot av konservativa amerikaner, som ser agerandet som ett kulturellt förräderi.

Det kanske mest symboliska tillfället under Obamas medvetna nedmontering av Amerikas anseende och prestige i världen var när han bugade ner under axelhöjd på den saudiska kungen Abdullah när de träffades första gången. Man kan fråga sig om Obama var så naiv att han inte insåg symbolvärdet i att den fria världens ledare visade sig så underdånig inför en despoten i en av världens mest förtryckande regimer? Troligen visste han precis vad han gjorde. Man kan tolka det som att han trodde att monarker skulle visas en sådan respekt, vilket i sig är underligt för varför ska personer som föds in i privilegier visas mer respekt än personer som väljs till sina ämbeten i en demokrati? Obama visade i så fall upp ett oförstånd inför själva tanken bakom USA:s grundande; att man skulle göra sig fria från krypandet inför enväldiga monarker! Men eftersom han bara bugade för den saudiska kungen och kejsaren av Japan och inte inför drottning Elizabeth, så kan man bara dra slutsatsen att det var en del av hans ”appology tour” inför den utomeuropeiska världen, som kom att inkludera både ett av de ämbeten som man slogs mot under VK II och det som mest av allt bekämpar demokrati och frihet i dagen samhälle i form av ledaren för den wahhabitiska tron. Att vår egen aningslösa kung delar ut medalj till densamma och att Bush J.r. ses promenera hand i hand är illa nog, men att Obama bugar djupt för denna sponsor av lejonparten av världens jihadism är djupt skamligt och den senaste bottennoteringen i den fria världens moraliska förfall.

I Summering

Det rasar ett kulturkrig i både USA och Europa där socialister och socialliberaler som ser kritiskt på den värld som väst har skapat vill underminera denna genom att konstant ge ensidig och onyanserad kritik mot det egna samtidigt som ofördelaktiga företeelser inom andra kulturer bortförklaras genom kulturrelativismens perspektiv. Dessa personer tycker inte att väst ska leda världen. De tycker inte ens att vårt demokratiska och liberala samhällssystem ger oss ett moraliskt tolkningsföreträde gentemot diktatoriska regimer, religiösa fundamentalister eller förtryckande strukturer inom traditionalistiska kulturer. Mot dessa krafter står konservativa och liberaler, i ordets sanna bemärkelse, som vill att väst ska stå upp för de värden som vi har skapat och som de facto har fört resten av världen framåt mot en ljusare framtid; modernismen med vad den innebär i form av allt från välstånd till individuell frihet.

Dessa, ofta, ”arga vita män” som inte accepterar ett onyanserat skuldbeläggande av sin egen grupp har medvind i en växande nykonservativ motrörelse. Obama befinner sig i centrum av denna konflikt i USA. Hatet mot honom är inte i första hand knutet till hans ras. Hillary Clinton är i stort sett lika avskydd av de konservativa kärntrupperna. Dock så medför hans tydliga ställningstaganden som svart president ytterligare en dimension till denna konflikt. Det är svårt att tänka sig Al Gore buga djupt för den saudiska kungen. Obama gjorde det för att han troligen känner att vara ledaren för den demokratiska, liberala och…..ja….den huvudsakligen europeiska västvärlden inte är en så speciell position att han inte kan visa sig underdånig inför en oljedespot.

Även om få kanske vill erkänna det så känner även många vita att Obamas, varandes en så tydligt partisk svart president, innebär början till slutet på den vita europeiska kulturens dominans i USA. Även inom utrikespolitiken kommer USA att bli allt mindre europeiskt. Visst är det så att många amerikaner inte kan placera europeiska länder och huvudstader på en blindkarta, men likväl så finns det en naturlig närhet till den europeiska kulturen som binder USA till oss, vilket resulterade i att Västeuropa räddades vid två världskrig under 1900-talet och under ett kallt krig av våra kusiner i väster. I dagsläget så flyttar USA allt mer sitt fokus mot Asien. Ryssland tillåts härja fritt, nu när USA knappt har några trupper i Europa och än mindre intresse. Ett mindre europeiskt USA kommer förstärka denna trenden. När amerikanerna blir oberoende av oljan från Mellanöstern så kommer engagemanget där att bli än mer flyktigt än idag och vi kommer lämnas ensamma med jihadisterna.

Ett sådant scenario är bara att beklaga, men det är klart att en person med ursprung i Mexico eller Kina inte hyser några särskilda känslor för Europa och bryr sig särskilt mycket om vårt öde. Detta är ett faktum som vi får väga in när vi funderar över Europas framtid. Det enda hoppet i ett sådant scenario är att den gamla västvärlden-identiteten ersätts med en mer generell ”den fria världen-identitet”, där alla fria människor stöttar varandra mot mörkrets krafter. Detta förutsätter dock att väst har det kulturella självförtroendet att integrera alla nya medborgare i denna tidigare väst-identitet, där vi vågar prägla den men samtidigt låter den bli allas. Det är essentiellt att vi har förmågan att vinna kulturkriget om värderingarna. Bara då kan väst bli världen och världen bli väst.

Annonser

Slaget om Mellanöstern

Inbördeskriget i Syrien är inte bara ett inbördeskrig, det är samtidigt en storpolitisk konflikt om kontrollen av landet som utgör Levantens hjärta. Två maktblock står mot varandra, det ena med Iran i centrum och det andra med Saudiarabien i centrum.

När USA gick in i Irak 2003 ritades den strategiska kartan om på ett dramatiskt vis. Shiamuslimerna som dessförinnan inte hade haft makten i något arabland skulle nu få makten över Irak via valurnorna. Detta förändrade förutsättningarna för den kamp om kontrollen över regionen, mellan Teheran och Riyadh, som hade pågått sedan 1979. Iran skulle nu inom några år få en stark allierad i Irak och därmed ett pärlband av allierade från Irak, via Syrien till södra Libanon under Hizbollahs kontroll. Syrien hade sedan tidigt 80-tal allt mer glidit över i Irans läger, sedan dess alawitiska regim fann fördelar i att spela på det shiamuslimska bandet. Alawiterna är formellt en shiamuslimsk sekt, men ses av de flesta muslimer inte som muslimer överhuvudtaget. Deras sekulariserade religionssyn står i bjärt kontrast mot de radikala shiamuslimerna i resten av regionen från Iran till Libanon.

Den arabiska våren skapade förutsättningar för de sunniradikala att snabbt vända på spelbrädet. Det genomgående skeendet i den arabiska våren är att det var de arabsocialistiska regimerna och andra sekulära regimer, som föll i de folkliga upproren. Ett enormt maktvakuum uppstod när den enda motvikten till regionens religiöst radikala sopades bort. I Egypten, Libyen och Tunisien tog sunniradikaler snabbt greppet, stöttade av Saudiarabien och Qatar.

Detta skeende har kommit att åter förändra situationen i regionen. Saudiarabiens makt och inflytande har ökat avsevärt och de av dem stödda sunniradikalerna har tagit initiativet och drivit de av Iran stödda shiaradikalerna på defensiven. Den första stora stötestenen i detta sunnimuslimska svep över regionen uppenbarade sig i Syrien. Den sunnimuslimska aversionen mot Assad är inte bara grundad i att han är lierad med Teheran, utan lika mycket i att hans alawitiska trosfränder ses som kättare. Iran förbiser detta och deras stöd är mer realpolitiskt grundat, då de bland annat vill behålla förbindelselänken till Hizbollah. Det vi ser nu i Syrien är ett inbördeskrig, men samtidigt en storpolitisk maktkamp mellan Iran och Saudiarabien. Det är en kamp mellan sunniradikaler och shiaradikaler om Mellanösterns hjärtland.

Där har vi i väst ingen roll att spela. Det vore mycket naivt att tro att USA eller EU ska kunna styra sunniradikala krafter som nu bekämpar Assad. Det enda intresse som vi har i Syrien är de civilas intressen och dessa kan inte tillgodoses genom att vi stödjer den ena sidan över den andra. Det enda som det resulterar i är att den andra sidans civila kommer mer till skada. Det borde vara etablerat vid detta lag att båda sidornas trupper har gjort sig skyldiga till vedervärdiga massakrer på kvinnor och barn. Det enda vi i väst kan göra för civilbefolkningen i Syrien är att blockera införseln av vapen och verka för en förhandlingslösning. Den sida som vinner kommer med all säkerhet att behandla den förlorande partens stridande och civila med den yttersta grymhet. Om sunniradikalerna vinner kan vi också räkna med att Syriens kristna kommer att fördrivas på samma sätt som har skett i Irak.

Faktum är att en stor portion av de flyende irakiska kristna hamnade i Syrien, som numera är den sista stora bastionen för den arabiska kristenheten i centrala Mellanöstern. De kristna har, tack vare alawiterna, fått leva sina liv relativt obehindrat. Detta kommer få ett slut den dag sunnirebellerna vinner. Endast en förhandlingslösning kan rädda de kristna från fördrivning.

Till Assads hjälp strömmar stridande från hela den shiamuslimska världen. Iranska republikanska gardet, Hizbollah, frivilliga från Mahdiarmen i Irak osv, men vilka är sunnirebellerna som USA, Frankrike och Storbritannien nu så gärna vill stödja? Inte är det några sekulära twittrare som vi såg på Tahrirtorget i alla fall. NY Times skriver att ”det finns inte en sekulär rebellstyrka av betydelse någonstans i landet”. John McCain tycks mena att General Idris, som för befäl över Free Syrian Army (FSA) är att lita på. Hans styrka domineras av befälhavare från det muslimska brödraskapet och andra salafister. Även Al-Qaida har en stark närvaro via sin front i Syrien; Al-Nusri. Kontakterna mellan Nusri och mindre radikala grupper är frekventa och täta, ofta är grupperna rent av överlappande. General Idris två närmaste befälhavare är djupt insyltade i organisationer som vill etablera en islamistisk stat i Syrien.

I upprorets begynnelse antog många grupper en nationalistisk retorik, men efterhand som Saudiarabien har blivit allt mer engagerad i konflikten och efterhand som allt fler utländska jihadister har strömmat till, så har agendan fått en klar sekteristisk prägel. Kristna har fördrivits från rebellområden, kristna statliga tjänstemän har avrättats och alawiter har massakrerats. Det Saudiska engagemanget är dock av gammalt ursprung. Redan under det muslimska brödraskapets uppror som ledde fram till Hama-massakern 1982, stöttade Saudi dem och efter att upproret krossats tog de tillflykt till Saudi. Nu är de tillbaka i Syrien igen och denna gången med än mer stöd och resurser. Saudiarabiens underrättelsetjänst har varit involverad i en lång rad våldsdåd inne i Syrien. Mest spektakulärt av dessa var ett bombdåd som dödade flera ur Assads högsta militärledning.

Precis som i Bosnien och Irak, så lär det vara svårt att uppnå försoning när vapnen tystnar, men försoning är det enda hoppet. Seger för endera sidan, inte minst den väst väljer att stödja, kommer bara leda till mer lidande. Vi i väst kan inte gå djupare in i en konflikt vars drivkrafter och vars deltagares avsikter så få av våra ledare förstår.

De starka krafterna i USA som verkar för att landet ska ställa sig på rebellernas sida i Syrien, väcker frågan om vad amerikanerna har lärt sig av tidigare misstag i regionen. Förstår de inte att det motverkar USA:s intressen att stödja jihadister? Amerikanska senatorer som John McCain och Lindsey Graham verkar så förbehållslöst för stöd till de uppenbart jihadistiska rebellerna, att jag undrar vilken agenda de egentligen har? Kalla krigets balanspolitik som på många sätt hjälpte väst att vinna kampen mot kommunismen har kommit att, i just Mellanöstern, få mer djupgående negativa konsekvenser än vad det fanns att vinna genom detta spel. Orsaken är att USA i Mellanöstern laborerade med religiösa krafter som de inte hade något hopp om att varken förstå eller än mindre kontrollera. Konsekvenserna av att stötta islamister i realpolitiska maktspel är uppenbara för alla idag. Trots detta så ställde sig Obama på deras linje och godkände militärt stöd till rebellerna i juni. Är de verkligen så naiva att de tror att de ska kunna kontrollera rebellerna i Syrien, eller för de helt enkelt en agenda som inte är deras egen. Saudiarabiens agenda? Är detta priset USA betalar för att få behålla sin enda trygga allierade i regionen? Handlar det om samma gamla balanspolitik som under kalla kriget, eller ett ännu mer cyniskt maktspel där man dansar efter Saudis pipa, för deras politik, i utbyte mot säkra oljeleveranser. Vad är orsaken till denna för vår framtid så ödesdigra politik? Vad driver vansinnet?

Vapenexporten till Saudiarabien

Den senaste tiden har vapenexporten varit högaktuell i media. Den 23/2 hade Sydsvenskan ett stort uppslag som behandlade frågan om varför Sverige säljer vapen till en så pass repressiv regim som Saudiarabien.

Andreas Ekman Duse, generaldirektör på kontrollmyndigheten ISP, försvarar den svenska försvarsexporten till Saudiarabien, såsom pansarvärnsroboten Bill 2 från Saab Bofors Dynamics och flygburna radarledningssystemet Erieye från Saab Microwave Systems, genom att hävda att exporten av dessa system, troligen med betoning på det sistnämnda, är nödvändiga för att Saudi ska kunna bekämpa ”pirater, terrorism och organiserad brottslighet”. Han säger vidare att det är en viktig säkerhetspolitisk fråga för Sverige att Saudi kan hålla internationella farvatten, såsom Hormuzsundet, öppna och beskydda dem från dessa hot, så att oljan kan flöda fritt till världsmarknaden.

Detta försvarstal är ett oerhört ansträngt försök att försvara en oförsvarbar policy. Generaldirektör Ekman griper efter halmstrån. Det finns ingen som helst grund för hans påståenden.

De aktuella vapensystemen kan absolut inte användas till att bekämpa de tre hot han nämner. Vad gäller Bill 2 så kan den uppenbarligen inte användas till annat än krig. Att Bill 2 är ett ”defensivt vapensystem” är ett argument som ofta används. Detta är fel. Det finns inga sådana klara gränser i krig mellan defensiva och offensiva vapen. Även i ett angreppskrig så har den offensiva parten behov av att värja sig mot fientliga motangrepp. Då kommer Bill 2 väl till pass, som är en av världens mest avancerade pansarvärnsrobotar.

Vad gäller Erieye, försöker Ekman ge den en nästan civil aura. Han kallar det för en ”spaningsradar”. Associationerna ska gå till ett civilt radarövervakningssystem som söker efter knarksmugglare i små flygplan eller pirater utanför Somalias kust.

USA använder liknande system till att söka efter luftburna knarksmugglare, men vad jag vet så råder inte samma situation i Saudi? Flyger somalierna in kat illegalt till Saudiarabien? Kan man användda Erieye till att bekämpa terrorister och pirater? Tveksamt. Via radar kan man inte skilja somaliska pirater från fiskare, förrän de redan har gått till angrepp. Vilka terrorister ska Erieye finna? Ett terrordåd har utförts med hjälp av flygplan och då var alla radarinstallationer på USA´s östkust till ingen som helst nytta.

Nej, Erieye är ett system som huvudsakligen användas till krigföring. Det är ingen ”spaningsradar” utan en luftburen stridsledningcentral som använder sin radar till att leda de egna flygstyrkorna i striden mot fiendens stridsflyg. Detta system är absolut nödvändigt för luftstridskrafter idag, utan vilken ingen framgång kan nås.

Om vi ser till de politiska aspekterna av generaldirektör Ekmans motivering så ser vi att de inte är i samklang med dagens verklighet. Är Ekman inte medveten om ironin i de påståenden han gör; att Saudi ska kunna skydda farlederna från ”terrorister, pirater och kriminella”.

Ska vi beväpna Saudi så att de kan skydda oljeleveranserna? Var det inte Saudiarabien som ströp oljeleveranserna till väst som ett utpressningmedel, för att få Europa och USA att ta avstånd från Israel under det arabiska angreppskriget mot landet 1973. Vad gäller Europa så lyckades dom. USA hade då ännu råg i ryggen.

Ska Saudiarabien skydda världen från terrorism? Är Ekman helt omedveten om att Saudi officiellt stödjer en rad organisationer med kopplingar till terrororganisationer och att de inofficiellt stödjer och har skapat en rad terrororganisationer som destabiliserar hela regionen från Uzbekistan till Indien till Israel och Egypten?Vad gäller piraterna, så finns det många vittnesemål som beskriver hur mycket av pengarna som finansierar piratverksamheten i Adenviken har sitt ursrung i Saudi. Större delen av vinsterna går sedan i retur till där de kom ifrån.

Finns det någon poäng med att utrusta Saudiarabien för att hålla oljeleveranserna flytande och bekämpa pirater och terrorister? Dessutom med vapensystem som inte kan tjäna det syftet. Ska Ekman med flera inte sluta hyckla nu och erkänna att det bara handlar om att tjäna pengar.

Visst ska Sverige ha en vapenindustri. En av få högteknologiska sektorer där vi fortfarande ligger i tätskiktet. Men denna ska sälja till stabila demokratier som delar vår värdegrund. Vi ska absolut inte göra affärer till priset av vår själ och vår moral!

%d bloggare gillar detta: