Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Annonser

Vem ska nu klandras för våldet i Irak?

Det senaste året har våldet i Irak allt mer intensifierats. Huvudsakligen handlar det om att sunnimuslimska terrorister angriper den shiamuslimska majoriteten. De gör detta till stor del på grund av att de numera har förlorat allt inflytande över samhällets utveckling. USA fick efter landets invasion av landet 2003 bära hundhuvudet för det våld som blossade upp mellan landets religiösa grupper. Idag rapporteras det inte mer än via notiser om detta våld och det debatteras än mindre. Kan det ha att göra med att ingen längre kan skylla på USA? Det blir på något sätt mindre intressant att böka runt i den smutsen då.

Misstag begicks, såsom att militären och stora delar av byråkratin upplöstes efter invasionen för att den ansågs vara lojal med Saddam som då var på flykt. De kristna som, under de första åren efter Saddams fall, utsattes för etnisk rensning skulle ha skyddats bättre.

Likväl så var majoriteten av dödsfallen som var resultat av våldshandlingar under åren efter regimskiftet en konsekvens av våld mellan de religiösa grupperna och inte ett resultat av strider mellan de amerikanska styrkorna och motståndsmän. Nu trappas våldet upp igen och amerikanerna är långt borta. Vem ska man skylla på nu? Landet styrs numera av irakier, all administration finns på plats och militären är uppbyggd igen. Vardagen börjar återvända.

Hade USA ett ansvar för det etniska våldet i Irak efter invasionen? På ett sätt hade man det. När man invaderar ett land och avsätter regimen där så blir man ansvarig för vad som händer i landet. Detta är ofrånkomligt. Men samtidigt kan man inte och bör inte ansvarsbefria irakierna för det våld de utövade mot varandra. De som ansåg att även detta inom-irakiska våld helt och hållet var en konsekvens av amerikanernas närvaro och den inledningsvis fallerande statsapparaten får tänka om nu. Detta sunni-shia våld är detsamma som riskerar att blossa upp i alla stater där de två trosriktningarna delar land; Syrien, Libanon, Pakistan etc.

När sunnis dödar shias på löpande band ännu idag, är USA fortfarande ansvarigt då? Man kan ju hävda att USA släppte anden ur flaskan. Men säger man samtidigt då att det var rätt väg för landet att förbli en diktatur? Att det var enda sättet att hålla folkgrupperna ifrån varandra? Frihet och demokrati är det närmaste vi kommer ett politiskt system som tillfredsställer människans vitala behov. Ett system som möjliggör vårt människliga behov av att leva med integritet och självrespekt. Ska vi inte sträva efter detta för alla?

Ska vi se det som att det är demokratins fel och den part som implementerar den, att två religiösa grupper inte kan leva sida vid sida, eller ska vi placera skulden där den hör hemma? Som sagt, vissa hävdar att vi skulle låta alla länderna i regionen förbli under hårda diktaturer så att det enda våldet mot en etnisk grupp utfördes av landets diktator och på så vis ett visst mått av stabilitet hade säkerställts, men den cynismen ställer inte jag upp på!

Istället får vi acceptera de förutsättningar som finns och arbeta för att religionens påverkan på människan ska minska och som en funktion av detta de konflikter och det förtryck som emanerar därifrån. Fram tills dess bör, som jag skrev 2006, anpassade konstitutioner skapas för de länder där de etniska minoriteterna diskrimineras. Särskilda spärrar som hindrar en etnisk majoritet att utöva en nästan permanent tyranni över minoriteterna via valbåsen bör inrättas. Läs artikeln ”Iraks författning destabiliserar landet!” för en närmare förklaring av de alternativ som finns till buds.

De tyska nazisterna i Saddams tjänst

De tyska företagens roll i att bygga upp Saddams arsenal av stridsgas är okänd för många och de många nazister som hjälpte honom av ideologiska skäl är okända för de flesta. Ännu 40 år efter kriget var Hitlers nazister aktiva i sina försök att skada det judiska folket. Ännu 40 efter krigets slut kunde nazisterna fortfarande orsaka folkmord. Denna gång blev det dock istället kurderna som fick känna på resultatet av deras ondsinta gärning!

Efter att Osirak- reaktorn bombats sönder av Israel 7 juni 1981, bytte Saddam strategi. Han behövde ett nytt massförstörelsevapen som dels skrämde Israels judiska befolkning nästan lika mycket som kärnvapen och dels skulle kunna produceras utspritt i ett flertal olika anläggningar och på så sätt vara mindre känsligt för förstörelse via flyganfall. Svaret blev stridsgas. Villiga medhjälpare i detta projekt fann Saddam främst i dåvarande Västtyskland. När Irak stötte på patrull i USA och Storbritannien, så fanns det i Tyskland personer och företag som var villiga att lära Saddam hur kunskaperna om kemiska stridsmedel ”kunde användas för att förstöra Israel”!

En av de första och mest centrala kontaktpersonerna var f.d. Luftwaffe-piloten Anton Eyerle. Han var mer än villig att hjälpa Irak i denna ansträngning och som chef för Rhein-Bavaria Vehicle Construction Company, som bl.a. tillhandahöll specialdesignade lastbilar, var han i position att göra detta. Eyerle såg Saddam som ”en stark man som det var värt att strida för”, en ny Führer helt enkelt. Han beskrev irakierna som ”ett folk som fortfarande har karaktär”, vilket underförstått ska läsas som att de har bevarat sin antisemitism och delade hans förkärlek för det auktoritära styrelsesättet.

De tyska affärerna med Irak, vare sig de hade djupare avsikter såsom Eyerles eller de helt enkelt bara styrdes av en förkastlig moralisk värdegrund, blomstrade. 150 tyska företag hade kontor i Bagdad under denna bonanza. Den kemiska industrin gjorde stora förtjänster när den byggde upp Iraks kapacitet att producera den stridsgas som skulle komma att användas mot iranska soldater och kurdiska civila.

Karl Kolb GmbH, var en mellanstor tysk kemikoncern som fick kontraktet på att bygga sex produktionslinjer för stridsgas i det massiva komplexet Samarra, som blev världens största anläggning för produktion för detta syftet.1 En av företagets grundläggande delägare och deras representant i Irak var Klaus Franzl som synes ha motiverats av syften som gick längre än de strikt affärsmässiga. Tyska tulltjänstemän fann vid en husrannsakan i hans hem en stor oljemålning av honom bärandes en nazistisk orden om halsen.

Eyerle, som brukade lyssna på Hitlers gamla tal på en ”folkmottagare” från den nazistiska tiden, hemma på sitt kontor i Bayern, beskrev denna tid i Saddams land för Der Spiegel i feb 1991, så här: ”Det här är precis som i min ungdom!”. Hur många tyskar som kände så här är osäkert, men de var säkerligen i en minoritet. Vad som är mer intressant är den allmänt utbredda likgiltigheten inför att samarbeta med en diktator, i dennas ansträngningar att skapa vapensystem som var avsedda att massutrota judar, perser och andra som kom i hans väg, eller som det sedan visade sig – kurderna.

Saddams svärfar Khairallah al-Tulfah, skrev en pamflett, vars budskap sedan skulle komma att bombarderas ut i Baathpartiets radioorgan, ”Massornas röst”. Titeln var ”Tre Gud inte skulle ha skapat: Perser, judar och flugor.” Judar och perser beskrivs på det mest avhumaniserande sätt i texten. I programmet ”Massornas röst” deklareras att: ”För varje insekt finns det ett särskilt bekämpningsmedel”. Kanske var det detta synsätt som Eyerle kände sig hemma i och såg som god ”karaktär”?

1985 började Irak använda en stridsgas mot den iranska armén som bestod av en kombination av cyanid, senapsgas, sarin och tabun, som var synnerligen effektiv. Denna var nästan identisk med en annan gas som hade blivit ökänd genom sin tillämpning i förintelselägren – Zyklon B. Det tyska företag som producerade denna blandning till förmån för Saddam hette Degussa, vilket var samma företag som tillverkade Zyklon B åt Hitler!

Degussas Zyklon B användes sedan också mot kurderna vid Halabja. Man undrar om tyskarna, 40 år senare, inte hade lärt sig någonting?

Degussa hade också ett dotterbolag vis namnet NUKEM, som försåg Saddam med uran. En av deras största affärer med Irak, som via en mellanhand i Kanada skulle sälja uran motsvarande vad Osirak förbrukade under 158 år, stoppades dock av övervakande myndigheter i USA och Kanada. En av handläggarna konstaterade snabbt att ”Detta kommer från samma personer som gav världen Zyklon B”. NUKEM var villiga att sälja till vilken kärnvapentörstande regim som helst, utan några som helst skrupler.  Bland annat Pakistan. Degussa hade också haft en nyckelroll i Hitlers kärnvapenprogram, som inte upphörde förrän amerikanerna bombade deras fabrik i Oranienburg, nära Berlin, 1945. Samma år hade Degussas styrelseledamot Hermann Schlosser donerat stora summor till SS i ett sista desperat försök att bidraga till regimens överlevnad. 35 år senare satt samma Schlosser kvar i Degussas styrelse och tilldelades 1987 Västtysklands ”Federal Merit Cross” för sin tjänstgöring i den tyska industrin.

Reagans administration var bekymrade och skickade oupphörligt protester till det tyska utrikesministeriet mot att tyska företag tilläts fortsätta med denna verksamhet. En handläggare skrev i ett memo till sin chef i Bonn att dessa protestdokument gick ”direkt i soptunnan”. Protesterna fortsatte på högsta nivå, men mest skruv tog det när New York Times i mars 1984 rapporterade via en källa i CIA om bland annat Karl Kolb GmbH:s aktiviteter i Irak. Kansler Helmut Kohl var rasande, men inte på de tyska företagens aktiviteter, utan på Times och CIA, för att de hade avslöjat vad som pågick!

Till slut fick Kohl p.g.a. påtryckningar skärpa regelverket, men detta var bara ett spel för gallerierna. Affärerna fortsatte nästan obehindrade.

När Saddam sökte sig efter en möjlighet att skaffa bättre långdistansbärare av dessa vapen än han kunde få från Sovjetunionen så fick han hjälp av samma kontakter. Saddams mål att kunna leverera gas- och kärnvapenbärande missiler till Teheran eller Tel Aviv fick hjälp av nazister som hade flytt till Sydamerika. Tyska ingenjörer som hade flytt efter kriget med den avancerade tyska missilteknologin hade byggt upp en dold missilfabrik i Argentina, för juntans räkning. Med dessa etablerades nu en kontakt. Äntligen skulle kanske Führerns drömmar uppfyllas? Med dessa forskares hjälp påbörjades ett projekt att bygga Saddams kärnvapen- och stridsgasbärare. De fick namnen Condor 1 och 2. En front, Consen-group, skapades i Tyskland för de företag som ville vara med och hjälpa till. Där fanns bland annat SAAB Scania med som bidrog med lastbilarna till avskjutningsramperna och Bofors. Tanken var att detta projekt skulle lägga grunden för en tillverkningsindustri för långdistansmissiler i Irak. Iraks propagandaministerium arbetade på högvarv för att slå dunster i ögonen på omvärlden. Man hävdade allt från att det var ett universitetsprojekt till att raketerna hade meterologiskt syfte. Den irakiska versionen av Condor II fick namnet BADR-2000. Tack och lov så avslutades projektet efter påtryckningar från USA, efter att Saddam hade sänkt ner mer än en miljard dollar i detta försök att skapa en missil som kunde bära hans kemiska och nukleära vapen.

Det är i ljuset av detta som vi ska betrakta Tysklands motvilja mot att USA avsatte Saddam 2003. De tyska affärerna fortsatte ohejdat även efter Gulfkriget 1990-91, om än inte affärer av samma natur. Samma sak gäller för Frankrike och deras anti-amerikanska linje. Fransmännen hade under hela Iran-Irakkriget varit en stor leverantör av vapen till Saddam och franska företag, liksom de tyska fortsatte de att bedriva affärer med Saddam efter -91. Tyskland och Frankrike bär på en djupgående motvilja mot amerikansk makt i världen, vilken man måste väga in, men man kan inte bortse från de affärsmöjligheter som de båda riskerade att förlora om Saddam försvann.

Noter:

1)       När Karl Kolb GmbH kom dit fanns där redan franska och ryska produktionslinjer, men det tyska företaget fick snabbt en dominerande ställning.

För fördjupning rekommenderas:

”The death lobby – How the west armed Iraq” av Kenneth R. Timmerman

%d bloggare gillar detta: