Ödesval i USA

Valet i USA på tisdag är kanske det viktigaste på decennier. Mycket ligger i vågskålen. USA:s framtida väg ska ta stakas ut, kanske på ett oåterkalleligt sätt. Statsskulden är av episka proportioner, 16 biljoner dollar. Skulden kostar idag 227 miljarder dollar i räntor. År 2022 förväntas denna räntekostnad vara uppe i 900 miljarder dollar, vilket är ¼ av dagens budget. Den federala regeringens budget är mycket obalanserad. För att täcka utgifter på 3,6 biljoner dollar har man inkomster på 2,3 biljoner dollar. Resterande 1,3 biljoner dollar bygger på statsskulden. Detta förhållande, att staten spenderar 3 dollar för varje 2 som man får in är givetvis ohållbart. USA:s framtid ser mycket mörk ut om detta tillåts fortsätta i fyra år till. Obama har under sina fyra år byggt på skulden med mer än 5 biljoner dollar. Han lovade att halvera underskottet under sin presidentvalskampanj, ett löfte han sedan inte på allvar har försökt att leva upp till.

Den stora tvistefrågan i USA inför valet är hur detta underskott ska reduceras. Demokraterna vill höja skatterna samtidigt som de är villiga att skära en del, främst i försvaret tycks det, medan republikanerna inte vill beskatta mer och istället skära ner i sociala kostnader och onödig administration.

Den dramatiska ökningen av USA:s statsskuld under Obama

Den nivå av beskattningar som hade behövts för att bibehålla dagens kostnadsnivå utan att ytterligare bygga på statsskulden skulle kväva den amerikanska ekonomin. Skattehöjningar på de rikaste kanske inte går att undvika, även om det innebär mindre kapital för investeringar, men det är ingen hållbar långsiktig väg ur krisen. USA har inget annat val än att genomföra drastiska besparingar. Frågan är bara på vad? Att det finns möjligheter att skära ner på administrationen visar GSA-skandalen. Under året som förlöpte efter att Obamas 831 miljarder dollar stora ”stimulans paket” genomdrivits förlorade den privata sektorn 2,5 miljoner arbetstillfällen. Samtidigt ökade den offentliga sektorn med 416,000 tjänster! Det enda som stimulansen tjänade till var att ytterligare öka statens tyngd i samhället liksom dess börda på detsamma.

Detta tycks vara det grundläggande tänkandet bakom hela ”stimulanspaketet”. Stora delar gick till statliga sociala tjänster eller att rusta upp statliga byggnader. Mycket slösades bort på ett sätt som ger mycket litet bestående avtryck i ekonomin. Beviset för detta är de fortsatt höga arbetslöshetsiffrorna. Något som sticker alldeles extra i ögonen är den spenderingsfrenesi som myndigheterna har satt igång mitt i denna djupa kris. Från presidentvalet 2008 till och med 2009 ökade antalet byråkrater som tjänade mer än 100,000 dollar om året från 14 % till 19 % av de statligt anställda. På Transport departementet tjänade en anställd över 170,000 dollar om året innan krisen. Ett och ett halvt år in i denna kris tjänade 1690 st. anställda där över 170,000 dollar. Liknande utveckling förekommer på andra departement. Civilanställda på försvarsdepartementet som tjänar över 170,000 dollar om året ökade från 1868 st. december 2007 till 10,100 st. juni 2009. Hur kan man låta detta hända under en djup lågkonjunktur och samtidigt som landet tvingas låna rekordbelopp till just sådana här kostnader? Statligt anställdas snittlöner ligger idag på det dubbla av vad privatanställda har. Vad finns det för agenda bakom denna utveckling? Vill man efterlikna det grekiska samhället som jag har skrivit om tidigare? I Grekland finns det en tydlig agenda där man vill använda statliga anställningar som ett medel för att knyta människor till sig i ett beroendeförhållande. USA måste få denna statliga spenderingscirkus under kontroll. För Obama så verkar denna utveckling vara ett medel för att uppnå hans mål; mer statlig kontroll över samhället. Romney vill å andra sidan begränsa detta spenderande . Detta är valets huvudfråga.

Den smutskastning som förekommer från demokratiskt håll och vilken snabbt snappas upp av svenska medier syftar till att istället framställa detta val som en konflikt om värderingar, en kulturkamp. Homorättigheter, aborträttigheter, religionens roll i samhället och andra frågor som dessa är dock inte centrala frågor i detta val, även om det finns många republikaner som har minst sagt underliga värderingar i dessa frågor. När det gäller den stora frågan så är detta dock inte mer än dimridåer. Om republikanerna som helhet hade varit så pass homofientligt som det framställs här hemma så hade inte ¼ av homosexuella väljare röstat på dem. De som okritiskt köper detta budskap har inte förstått Amerikas predikament. ”Tokhöger” kallar några här hemma republikanerna, men vad är tokigast. Att dra på USA ytterligare fem nya biljoner i skulder eller att börja sanera nu? Tokvänster, snarare!

Såväl socialdemokrater som moderater kritiserar vad de ser som republikanernas samhällsyn. Men ska inte den förda politiken vara förankrad i verkligheten? Ska staten låna från framtida generationer för att kunna föra en social agenda idag? Är det en sund samhällsyn?

Många svenskar frossar i hur rått det amerikanska samhället är i deras ögon, med ett sjukvårdsystem som inte försäkrar alla medborgare, men de undgår att se vad som är dagens realiteter. Den amerikanska modellen brottas, precis som den europeiska, med samma bistra faktum; att inget samhälle har råd att erbjuda sina medborgare fullgod sjukvård, då kostnaderna har blivit alldeles för höga. I USA ”löser” försäkringsbolagen detta genom att låta premierna för försäkringarna bli allt högre. Det förekommer även att man slingrar sig ur sina åtaganden med hjälp av teknikaliteter. I Europa är svaret på samma problem att man, medan man utlovar fullt sjukvårdskydd, helt sonika låter bli att tillhandahålla detta. Sjukvården är kroniskt underfinansierad. Väntetider till operationer leder till att personer avlider i onödan, gravida får föda hemma i soffan och äldre nekas ofta behandlingar. Bristerna är välkända för alla svenskar. Här i Sverige är det istället staten som slingrar sig ur sina åtaganden.

Istället för att diskutera denna fråga på ett seriös vis så väljer man att närma sig den utifrån en mycket självgod och moraliserande utgångspunkt. Faktum kvarstår att i det läge USA befinner sig i idag, med enorma budgetunderskott så är tillfället att låta staten ta ett större ansvar för sjukvården katastrofalt illa valt, även om många aspekter av sjukvården måste reformeras.

I grund och botten så för Obama en politik som är minst lika populistisk som den våra socialdemokrater för. Precis som Socialdemokraterna här i Sverige så vägrar Obama skära ner på de sociala utgifterna, även när det inte finns resurser till dessa, då ett sådant förfarande skulle underminera hans egen position. Då det är Obamas väljare som till stor del önskar att staten ska fortsätt att bära ett stort ansvar för individens uppehälle, så vore det politiskt självmord att skära ner på de sociala utgifterna. Detta är populism i dess renaste form. Att föra en politik av röstköp som syftar till att sätta den egna makten och den egna agendans väl före nationens bästa.

Det som förbluffar mig är att en mycket stor majoritet av representanterna för allianspartierna såväl som journalisterna i höger-liberal media stödjer demokraternas agenda. Här hemma predikas budgetdisciplin och ordning och reda i finanserna som de nya ledorden för högern, men när det gäller USA så förkastas samma politik som inhuman. Istället så stödjer man en socialdemokratisk politik i USA. Är man verkligen så pass förblindad av dimridåerna att man inte kan se vad som är viktigast för USA och i förlängningen hela världen?

Kampen om USA är den mest polariserade på generationer. Grunden till denna ideologiska klyfta är att demokraterna nu vill avvika från den traditionella amerikanska modellen. Istället vill de skapa ett samhälle som tycks vara modellerat efter Europa. Det är förståeligt att många amerikaner reagerar mot detta. Europa med mycket stort statligt deltagande i ekonomin, en överreglerad arbetsmarknad och höga skattesatser och betungande och för mottagarna passiviserande, sociala åtaganden är inget gott föredöme om man vill ha ekonomisk tillväxt.

Det amerikanska folket väljer på tisdag mellan Romney som vill föra en ansvarig ekonomisk politik och Obama som vill fortsätta att låtsas som om problemet inte existerar. Det första alternativet leder till att USA  får en chans till återhämtning och den andra till ekonomisk kollaps. Valet är deras, men resultatet påverkar oss alla!  

Annonser

USA:s inre stabilitet i fara när det politiska livet blir allt mer polariserat

Valkampanjen i USA har inför detta års presidentval nått nya bottennivåer. Svenska medier har sedan länge uppmärksammat och förfärats av hetsjakten på Obama från högermedias sida. Frågorna om hans medborgarskap har sitt ursprung i en beskrivning av Obama från hans förlag i samband med att hans första bok gavs ut 1991;

Barack Obama, the first African-American president of the Harvard Law Review, was born in Kenya and raised in Indonesia and Hawaii.”

Inte konstigt då att frågan uppstår. Obama har, mot bättre vetande, gjort sitt bästa för att odla konspirationsteorierna då han har hemligstämplat en lång rad dokument såsom hans skolbetyg, hans avhandling, hans pass från barndomen och födelsebeviset. Mycket underligt. Som man bäddar får man ligga!

Demokraternas motangrepp har dock inte rönt lika mycket uppmärksamhet här i Sverige. Romney har fått utstå en smutskastningskampanj utan like. En reklamkampanj ger honom ansvaret för att en tidigare anställd, i ett företag som Romney omstrukturerade, har dött i cancer. ”Romney dödar!” Ett lågvattenmärke från demokraternas sida. Romney som själv bar ansvaret för en sjukvårdsreform som gav heltäckande sjukvård i Massachusetts ska nu hållas ansvarig för att amerikaner över resten av landet inte har full sjukvårdstäckning när de förlorar sina jobb?

En annan typ av angrepp som har tagit hårdare är idén om att republikanerna för att krig mot kvinnor, med anledning av att partiet anser att preventivmedel inte är läkemedel och inte nödvändigtvis måste täckas av försäkringen.

Men preventivmedel inte är ett läkemedel såvida man inte anser att graviditet är en sjukdom!

Orsaken till denna smutsiga och ofta osakliga kampanjanda är att USA allt mer börjar likna Europa vad gäller det politiska spektret och således blivit mer ideologiskt splittrat. USA har länge styrts av två partier som är liberal-konservativt respektive social-liberalt. Dessa har i grund och botten varit överens om att bevara den amerikanska modellen, med vilket menas en liten stat som lägger sig i ekonomin och medborgarnas liv så lite som möjligt. Under de senaste decennierna så har detta förändrats på ett smygande sätt. När Obama tillträdde så kom dock frågan om den amerikanska modellens framtid att ställas på sin spets, som ett resultat av Obamas stärkande av statens roll i samhället. Förstatligande av företag, Obama Care och enorma stimulanspaket som har gett mycket lite nytta. Många av dessa ”stimulanser” delades ut till politiska allierade eller delades ut som bidrag. Tillväxten uteblev följaktligen.

Demokraterna har fått allt fler socialister i sina led. Det social-liberala blir allt mindre liberalt. Konservativa och sant liberala amerikaner reagerar starkt inför försöken att förvandla Amerika till Europa. Denna allt mer vidgande klyfta förebådar mer konflikter i det amerikanska samhället. Det amerikanska samhällets inrikespolitiska stabilitet har ofta tillskrivits dess karaktär av ett ”multi-konfliktsamhälle”.

I ett samhälle som huvudsakligen delas upp utefter en enda konfliktskiljelinje, såsom utefter religiös tillhörighet i Mellanöstern eller utefter klass-skiljelinjer, som länge har varit fallet, i Västeuropa, blir mer polariserat och låst i sina konflikter.

I ”multi-konfliktsamhället” USA överlappar de stora konfliktlinjerna varandra. Personer som står på olika sidor i en fråga kan befinna sig på samma sida i en annan. På så vis uppstår inte lika lätt polarisering och konflikterna blir inte lika låsta. Denna motsägelse är USA:s räddning och har skapat en form av balans. Europa å andra sidan har djupt märkts av sin klasskonflikt under de senaste två hundra åren, vilket resulterat inte bara i revolutioner utan även krig.

I USA kan latinos och vita katoliker som italienare och irländare, finna gemensam grund i sin tro. Svarta och vita protestanter kan enas över rasgränserna i många frågor. Svarta rika, ofta idrottsmän och musiker, har mycket gemensamt med rika vita, kanske mer än de båda har gemensamt med fattiga svarta respektive fattiga vita, vilka i sin tur finner enighet sig emellan i många frågor.

Frågan är om inte denna modell nu är i gungning? Som en konsekvens av Obamas framträdande så har de svarta i väldigt hög grad slutit upp bakom honom. Ras verkar vara den enda frågan som är av vikt för dem i detta läge. Det skapar illvilja bland de vita. Om demokraterna nu är ett parti för de svarta och latinos, då får de vita allt mer sälla sig till republikanerna. Detta skapar en typ av polarisering som tidigare inte var lika tydlig i det amerikanska samhället.

Konfliktlinjerna för ras och klass ser nu ut att överlappa allt mindre. Välbeställda svarta röstar inte längre efter plånboken utan efter ras. Resultatet blir att motsvarande sker bland vita, då de som känner sig hotade av detta allt mer söker sig till det ”vita partiet” republikanerna. Detta är en olycklig utveckling som riskerar att rubba jämnvikten i det amerikanska samhället.

%d bloggare gillar detta: