Villfarelser inom USA:s underrättelsetjänst när det gäller islamismen

Återigen har USA:s underrättelsetjänst uppvisat sin bristande förståelse för sin islamistiska fiendes historia, dess natur och dess strategiska mål. Man kanske skulle säga; dess ovilja att förstå, då det till stor del handlar om att analyserna av detta så viktiga område låter sig styras av politiskt vinklade tankegångar. Nu, under Obama, så blir detta mer tydligt än någonsin tidigare. Tidigare har vi fått se en omfattande mörkläggning av terrorangrepp, som har målats ut som allt från ”våld på arbetsplatsen” till ”road rage” och en märklig ovilja att deklarera det alla visste efter 9/11, nämligen att USA låg i krig med radikal islamism. Istället deklarerades ett diffust ”krig mot terrorismen”. Det är lika dödfött som att deklarera att man ska föra ”krig mot kriget”. Nu, i den framtidsskådande rapport som National Intelligence Council (1) producerar vart fjärde år till förmån för den tillträdande presidenten, ”Global Trends 2030: Alternative Worlds”,  gavs (s. 68) uttryck för nya vanföreställningar gällande islamismen. Kärnan i NIC:s analys är deras slutsats att den islamistiska terrorismen i stort sett ska upphöra innan år 2030.

I inledningen av stycket om terrorism står det att:

“Several circumstances are ending the current Islamist phase of terrorism, which suggest that as with other terrorist waves – the Anarchists in the 1880s and 90s, the postwar anti-colonial terrorist movements, the New Left in 1970s – the recent religious wave is receding and could end by 2030.”

Dessa jämförelser rimmar illa, då ovan nämnda rörelser var av en helt annan karaktär än den vi upplever nu. Den anti-koloniala terrorismen var tidsbunden, då den var knuten till en specifik period; avvecklingen av kolonierna. När denna period var avslutad fanns inga incitament till att fortsätta bedriva kampen. De två vänster-terrorrörelserna, anarkisterna och 70-talsterroristerna, var till viss del tidsbundna, men de skiljer sig också från islamismen genom skalan och anknytningen till samhället. Anarkisterna var en liten perifer grupp vars kraft sinade då de inte hade stöd i samhället och då tidsandan förändrades. Inte heller vänsterterroristerna på 70-talet var av en skala som går att jämföra. Bader-Meinhof nätverket och andra liknande bestod bara av några dussintal personer och hade inte heller stöd från folket, även om de fick en hel del sympatiska tankar från vänstern.

I officiella USA- dokument existerar inte jihadismen som en motståndare, bara terrorismen som en metod och, motvilligt, islam som dess ursprung. Detta samtidigt som rapporten, politiskt korrekt så det förslår, avrundas med att peka ut kristendomen och hinduismen som potentiella källor till nästa våg av terrorism. Varför författarna ser dessa två religioner som källor till kommande krigsföring mot modernismen utvecklar de inte.

Jihadrörelsen använder sig av terrorism, men den är större än en terrorrörelse. Den är en krigisk folkrörelse, som inte dyker upp och försvinner på ett par decennier som de i rapporten nämnda rörelserna som ofta bygger på ”elit”-klickar utan stor förankring i samhället. Jihadisternas bruk av terror kommer att försvinna lika lite som jihadrörelsen kommer att försvinna. Chansen att detta sker är liten då idén har bitit sig fast inom islam under 1400 år. Nu när islam är på expansion – som de islamister som har strategisk överblick inser – ligger världen öppen för dem. Jihadisterna är de första fotsoldaterna i varje ny konflikt mellan Islam och dess omvärld. De är ena parten i en evig ”god cop, bad cop” rutin som OIC (2) och andra islamistiska påtryckarorganisationer använder mot väst och våra värderingar och vår livsstil. ”Anpassa er efter våra regler, annars kan vi inte svara för vad jihadisterna gör med er”, tycks deras budskap vara.

I rapporten nämns tre faktorer som påverkar slutet på den islamistiska terrorvågen: att USA drar sig tillbaka från regionen, demokratins moraliska seger och att det ”inbillade” civilisationskriget upphör. Låt oss titta på dessa:

A Receding Enemy: I rapporten hävdas att när USA drar sig ur regionen, främst militärt men efterhand allt mer även diplomatiskt och ekonomiskt, så kommer källan till den muslimska ilskan att sina. Vidare sägs att: “Soon, U.S. support for Israel could be the last remaining major focus of Muslim anger.” Ska man läsa in i detta en rekommendation till USA:s president att avbryta relationen till Israel, för att på så sätt värja sig från muslimsk ilska? Obamas allt hårdare policy gentemot Israel, samtidigt som han smörar för islamisterna, tyder i alla fall på att dessa tankar måste förekomma. På det stora hela så kan man konstatera en defaitistisk anda i dokumentet. Man kan se detta som ett ”Chamberlin-moment”, där USA viker sig för islamisternas aggression. Det är möjligt att USA kan isolera sig en aning från islamisternas ilska, men hur blir det för resten av världen? Kommer de islamistiska jihadisterna att upphöra med sina attacker som ett resultat av denna eftergiftspolitik? Nej, troligare är att de får ännu mer energi i sin rörelse, på samma sätt som efter Sovjets uttåg från Afghanistan. Ännu mer energi kommer att riktas mot primärt Israel och Europa, men även Indien och Afrika. I det sistnämnda fallet finns möjligheter till stora territoriella landvinningar, i Europa till mentala dito.

Moral Resurgence of Secular Democracy: “The Arab uprisings have demonstrated the moral and strategic legitimacy of nonviolent struggle. Protesters acted in the name of democratic values, not in the name of religion.” Detta är en mycket naiv bild av händelseförloppet under den arabiska ”våren”. Visserligen fick många sekulära och liberala framskjutna positioner under de folkliga protesterna i Tunisien och Egypten, men som alla vet så har islamisterna tagit över genom sitt överlägset stora stöd bland befolkningen. Vad gäller legitimiteten i icke-våldskamp, så tycks författarna ha glömt att revolutionen i Libyen och den pågående dito i Syrien genomdrivs via militär kamp. Denna militära kamp har visat sig bli en hubb för jihadverksamheten. Jag kan instämma i att protester har blivit ytterligare ett verktyg som frustrerade massor i Mellanöstern nu med hopp om framgång kan använda sig av, men det betyder inte att de andra verktygen, såsom terrorism och mer reguljär jihadkamp ser ut att försvinna från den politiska scenen. Det som är påtagligt efter den arabiska ”våren” är istället hur få länder som förändrades radikalt med hjälp av protester, samtidigt som ingenting hände t.ex. i länderna runt Persiska golfen. Där protesterna slutar måste jihad ta vid, helt enkelt. Libyen och Syrien visar detta med all tydlighet.

Evaporation of Imagined War: Författarna gör bedömningen att det som de uppfattar som ”ett inbillat (krigs)tillstånd, baserat på en beskrivning av fienden och en konflikt över värderingar” kan komma att upphöra under en generation. Detta är säkerligen den förhoppning vi alla har. Att islam, som civilisation, ska nå en punkt där religionen har mindre betydelse i samhället, där begrepp som jihad, ska vara ett minne blott. Dock så tycks författarna ha missat den stora trenden i samhället idag. Utvecklingen pekar åt andra hållet! Islam som religion genomlever en väckelse. Tredje generationens muslimska migranter i Europa upplever sig mer främmande inför väst än deras fäder och farfäder gjorde och således ökar kraven på sharialagar och annan anpassning från samhället såväl som deras egen och familjens efterlevnad, via slöjor och andra levnadsregler. Detta lovar fler och häftigare konflikter mellan den muslimska migrantgruppen och det europeiska sekulära samhället. Motivationen till framtida terrordåd och grogrunden till organisationerna som planerar dessa kommer inte att sina framöver.

Att USA drar sig ur regionen militärt och att demokratiska valprocesser har införts i nya länder i Mellanöstern, vilket lång ifrån förvandlar dem till liberala demokratier, kommer inte leda till att jihadrörelsen tappar fart. Istället så står Mellanöstern inför stora utmaningar framöver. En enorm befolkningstillväxt kommer att hämma en redan beskedlig tillväxt. Det finns inte produktion i regionen till att försörja den nuvarande och än mindre den kommande befolkningen. Detta leder till kronisk fattigdom och frustrationer i befolkningen som regeringarna, demokratiska eller odemokratiska, inte kan finna lösningar på. Den enklaste utvägen för de styrande är att kanalisera dessa frustrationer mot en yttre part, såsom Israel eller väst i största allmänhet.

Det bestående spöket för muslimerna i Mellanöstern är diskrepansen mellan den självbild som muslimen i gemen har, d.v.s. att islam utgör en storslagen civilisation, och den verklighet de faktiskt lever i. Denna skillnad mellan inre bild och yttre verklighet är grunden till mycket av problemen mellan väst och islam. När den muslimska världen själv inte kan se orsaken till denna klyfta mellan verklighet och självbild så tenderar reaktionen bland många muslimer bli att någon annan har orsakat den muslimska världens förfall. Således riktas en rad av anklagelser mot väst och t.o.m. även specifikt mot Israel, för att de har orsakat denna ekonomiska nedgång. Detta är således en gynnsam väg att utforska för en politiker i trångmål som söker förklara tingens tillstånd för sitt folk. 

Problemen som emanerar från denna situation ser inte ut att reduceras under den närmaste framtiden och definitivt inte försvinna innan år 2030. Den bild som NIC presenterar av konflikten mellan väst och islam är full av självbedrägeri. Detta är inte gynnsamt för den som vill försöka förstå och som försöker lösa problemen mellan de två världarna.

Noter:

(1)    National Intelligence Council (NIC) är de amerikanska underrättelsetjänsternas centrum för långsiktiga strategiska analyser. Knytet till United States Intelligence Community (IC).

(2)    Organisation of Islamic Cooperation (OIC) är en sammarbetsorganisation för muslimska länder som domineras av Saudiarabien och andra autokratiska stater. Organisationen har en agenda i FN som går ut på att inskränka mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet, med syfte att skydda islam från kritik. Påtryckningar förekommer även gentemot EU och enskilda stater.

Annonser

Ödesval i USA

Valet i USA på tisdag är kanske det viktigaste på decennier. Mycket ligger i vågskålen. USA:s framtida väg ska ta stakas ut, kanske på ett oåterkalleligt sätt. Statsskulden är av episka proportioner, 16 biljoner dollar. Skulden kostar idag 227 miljarder dollar i räntor. År 2022 förväntas denna räntekostnad vara uppe i 900 miljarder dollar, vilket är ¼ av dagens budget. Den federala regeringens budget är mycket obalanserad. För att täcka utgifter på 3,6 biljoner dollar har man inkomster på 2,3 biljoner dollar. Resterande 1,3 biljoner dollar bygger på statsskulden. Detta förhållande, att staten spenderar 3 dollar för varje 2 som man får in är givetvis ohållbart. USA:s framtid ser mycket mörk ut om detta tillåts fortsätta i fyra år till. Obama har under sina fyra år byggt på skulden med mer än 5 biljoner dollar. Han lovade att halvera underskottet under sin presidentvalskampanj, ett löfte han sedan inte på allvar har försökt att leva upp till.

Den stora tvistefrågan i USA inför valet är hur detta underskott ska reduceras. Demokraterna vill höja skatterna samtidigt som de är villiga att skära en del, främst i försvaret tycks det, medan republikanerna inte vill beskatta mer och istället skära ner i sociala kostnader och onödig administration.

Den dramatiska ökningen av USA:s statsskuld under Obama

Den nivå av beskattningar som hade behövts för att bibehålla dagens kostnadsnivå utan att ytterligare bygga på statsskulden skulle kväva den amerikanska ekonomin. Skattehöjningar på de rikaste kanske inte går att undvika, även om det innebär mindre kapital för investeringar, men det är ingen hållbar långsiktig väg ur krisen. USA har inget annat val än att genomföra drastiska besparingar. Frågan är bara på vad? Att det finns möjligheter att skära ner på administrationen visar GSA-skandalen. Under året som förlöpte efter att Obamas 831 miljarder dollar stora ”stimulans paket” genomdrivits förlorade den privata sektorn 2,5 miljoner arbetstillfällen. Samtidigt ökade den offentliga sektorn med 416,000 tjänster! Det enda som stimulansen tjänade till var att ytterligare öka statens tyngd i samhället liksom dess börda på detsamma.

Detta tycks vara det grundläggande tänkandet bakom hela ”stimulanspaketet”. Stora delar gick till statliga sociala tjänster eller att rusta upp statliga byggnader. Mycket slösades bort på ett sätt som ger mycket litet bestående avtryck i ekonomin. Beviset för detta är de fortsatt höga arbetslöshetsiffrorna. Något som sticker alldeles extra i ögonen är den spenderingsfrenesi som myndigheterna har satt igång mitt i denna djupa kris. Från presidentvalet 2008 till och med 2009 ökade antalet byråkrater som tjänade mer än 100,000 dollar om året från 14 % till 19 % av de statligt anställda. På Transport departementet tjänade en anställd över 170,000 dollar om året innan krisen. Ett och ett halvt år in i denna kris tjänade 1690 st. anställda där över 170,000 dollar. Liknande utveckling förekommer på andra departement. Civilanställda på försvarsdepartementet som tjänar över 170,000 dollar om året ökade från 1868 st. december 2007 till 10,100 st. juni 2009. Hur kan man låta detta hända under en djup lågkonjunktur och samtidigt som landet tvingas låna rekordbelopp till just sådana här kostnader? Statligt anställdas snittlöner ligger idag på det dubbla av vad privatanställda har. Vad finns det för agenda bakom denna utveckling? Vill man efterlikna det grekiska samhället som jag har skrivit om tidigare? I Grekland finns det en tydlig agenda där man vill använda statliga anställningar som ett medel för att knyta människor till sig i ett beroendeförhållande. USA måste få denna statliga spenderingscirkus under kontroll. För Obama så verkar denna utveckling vara ett medel för att uppnå hans mål; mer statlig kontroll över samhället. Romney vill å andra sidan begränsa detta spenderande . Detta är valets huvudfråga.

Den smutskastning som förekommer från demokratiskt håll och vilken snabbt snappas upp av svenska medier syftar till att istället framställa detta val som en konflikt om värderingar, en kulturkamp. Homorättigheter, aborträttigheter, religionens roll i samhället och andra frågor som dessa är dock inte centrala frågor i detta val, även om det finns många republikaner som har minst sagt underliga värderingar i dessa frågor. När det gäller den stora frågan så är detta dock inte mer än dimridåer. Om republikanerna som helhet hade varit så pass homofientligt som det framställs här hemma så hade inte ¼ av homosexuella väljare röstat på dem. De som okritiskt köper detta budskap har inte förstått Amerikas predikament. ”Tokhöger” kallar några här hemma republikanerna, men vad är tokigast. Att dra på USA ytterligare fem nya biljoner i skulder eller att börja sanera nu? Tokvänster, snarare!

Såväl socialdemokrater som moderater kritiserar vad de ser som republikanernas samhällsyn. Men ska inte den förda politiken vara förankrad i verkligheten? Ska staten låna från framtida generationer för att kunna föra en social agenda idag? Är det en sund samhällsyn?

Många svenskar frossar i hur rått det amerikanska samhället är i deras ögon, med ett sjukvårdsystem som inte försäkrar alla medborgare, men de undgår att se vad som är dagens realiteter. Den amerikanska modellen brottas, precis som den europeiska, med samma bistra faktum; att inget samhälle har råd att erbjuda sina medborgare fullgod sjukvård, då kostnaderna har blivit alldeles för höga. I USA ”löser” försäkringsbolagen detta genom att låta premierna för försäkringarna bli allt högre. Det förekommer även att man slingrar sig ur sina åtaganden med hjälp av teknikaliteter. I Europa är svaret på samma problem att man, medan man utlovar fullt sjukvårdskydd, helt sonika låter bli att tillhandahålla detta. Sjukvården är kroniskt underfinansierad. Väntetider till operationer leder till att personer avlider i onödan, gravida får föda hemma i soffan och äldre nekas ofta behandlingar. Bristerna är välkända för alla svenskar. Här i Sverige är det istället staten som slingrar sig ur sina åtaganden.

Istället för att diskutera denna fråga på ett seriös vis så väljer man att närma sig den utifrån en mycket självgod och moraliserande utgångspunkt. Faktum kvarstår att i det läge USA befinner sig i idag, med enorma budgetunderskott så är tillfället att låta staten ta ett större ansvar för sjukvården katastrofalt illa valt, även om många aspekter av sjukvården måste reformeras.

I grund och botten så för Obama en politik som är minst lika populistisk som den våra socialdemokrater för. Precis som Socialdemokraterna här i Sverige så vägrar Obama skära ner på de sociala utgifterna, även när det inte finns resurser till dessa, då ett sådant förfarande skulle underminera hans egen position. Då det är Obamas väljare som till stor del önskar att staten ska fortsätt att bära ett stort ansvar för individens uppehälle, så vore det politiskt självmord att skära ner på de sociala utgifterna. Detta är populism i dess renaste form. Att föra en politik av röstköp som syftar till att sätta den egna makten och den egna agendans väl före nationens bästa.

Det som förbluffar mig är att en mycket stor majoritet av representanterna för allianspartierna såväl som journalisterna i höger-liberal media stödjer demokraternas agenda. Här hemma predikas budgetdisciplin och ordning och reda i finanserna som de nya ledorden för högern, men när det gäller USA så förkastas samma politik som inhuman. Istället så stödjer man en socialdemokratisk politik i USA. Är man verkligen så pass förblindad av dimridåerna att man inte kan se vad som är viktigast för USA och i förlängningen hela världen?

Kampen om USA är den mest polariserade på generationer. Grunden till denna ideologiska klyfta är att demokraterna nu vill avvika från den traditionella amerikanska modellen. Istället vill de skapa ett samhälle som tycks vara modellerat efter Europa. Det är förståeligt att många amerikaner reagerar mot detta. Europa med mycket stort statligt deltagande i ekonomin, en överreglerad arbetsmarknad och höga skattesatser och betungande och för mottagarna passiviserande, sociala åtaganden är inget gott föredöme om man vill ha ekonomisk tillväxt.

Det amerikanska folket väljer på tisdag mellan Romney som vill föra en ansvarig ekonomisk politik och Obama som vill fortsätta att låtsas som om problemet inte existerar. Det första alternativet leder till att USA  får en chans till återhämtning och den andra till ekonomisk kollaps. Valet är deras, men resultatet påverkar oss alla!  

USA:s inre stabilitet i fara när det politiska livet blir allt mer polariserat

Valkampanjen i USA har inför detta års presidentval nått nya bottennivåer. Svenska medier har sedan länge uppmärksammat och förfärats av hetsjakten på Obama från högermedias sida. Frågorna om hans medborgarskap har sitt ursprung i en beskrivning av Obama från hans förlag i samband med att hans första bok gavs ut 1991;

Barack Obama, the first African-American president of the Harvard Law Review, was born in Kenya and raised in Indonesia and Hawaii.”

Inte konstigt då att frågan uppstår. Obama har, mot bättre vetande, gjort sitt bästa för att odla konspirationsteorierna då han har hemligstämplat en lång rad dokument såsom hans skolbetyg, hans avhandling, hans pass från barndomen och födelsebeviset. Mycket underligt. Som man bäddar får man ligga!

Demokraternas motangrepp har dock inte rönt lika mycket uppmärksamhet här i Sverige. Romney har fått utstå en smutskastningskampanj utan like. En reklamkampanj ger honom ansvaret för att en tidigare anställd, i ett företag som Romney omstrukturerade, har dött i cancer. ”Romney dödar!” Ett lågvattenmärke från demokraternas sida. Romney som själv bar ansvaret för en sjukvårdsreform som gav heltäckande sjukvård i Massachusetts ska nu hållas ansvarig för att amerikaner över resten av landet inte har full sjukvårdstäckning när de förlorar sina jobb?

En annan typ av angrepp som har tagit hårdare är idén om att republikanerna för att krig mot kvinnor, med anledning av att partiet anser att preventivmedel inte är läkemedel och inte nödvändigtvis måste täckas av försäkringen.

Men preventivmedel inte är ett läkemedel såvida man inte anser att graviditet är en sjukdom!

Orsaken till denna smutsiga och ofta osakliga kampanjanda är att USA allt mer börjar likna Europa vad gäller det politiska spektret och således blivit mer ideologiskt splittrat. USA har länge styrts av två partier som är liberal-konservativt respektive social-liberalt. Dessa har i grund och botten varit överens om att bevara den amerikanska modellen, med vilket menas en liten stat som lägger sig i ekonomin och medborgarnas liv så lite som möjligt. Under de senaste decennierna så har detta förändrats på ett smygande sätt. När Obama tillträdde så kom dock frågan om den amerikanska modellens framtid att ställas på sin spets, som ett resultat av Obamas stärkande av statens roll i samhället. Förstatligande av företag, Obama Care och enorma stimulanspaket som har gett mycket lite nytta. Många av dessa ”stimulanser” delades ut till politiska allierade eller delades ut som bidrag. Tillväxten uteblev följaktligen.

Demokraterna har fått allt fler socialister i sina led. Det social-liberala blir allt mindre liberalt. Konservativa och sant liberala amerikaner reagerar starkt inför försöken att förvandla Amerika till Europa. Denna allt mer vidgande klyfta förebådar mer konflikter i det amerikanska samhället. Det amerikanska samhällets inrikespolitiska stabilitet har ofta tillskrivits dess karaktär av ett ”multi-konfliktsamhälle”.

I ett samhälle som huvudsakligen delas upp utefter en enda konfliktskiljelinje, såsom utefter religiös tillhörighet i Mellanöstern eller utefter klass-skiljelinjer, som länge har varit fallet, i Västeuropa, blir mer polariserat och låst i sina konflikter.

I ”multi-konfliktsamhället” USA överlappar de stora konfliktlinjerna varandra. Personer som står på olika sidor i en fråga kan befinna sig på samma sida i en annan. På så vis uppstår inte lika lätt polarisering och konflikterna blir inte lika låsta. Denna motsägelse är USA:s räddning och har skapat en form av balans. Europa å andra sidan har djupt märkts av sin klasskonflikt under de senaste två hundra åren, vilket resulterat inte bara i revolutioner utan även krig.

I USA kan latinos och vita katoliker som italienare och irländare, finna gemensam grund i sin tro. Svarta och vita protestanter kan enas över rasgränserna i många frågor. Svarta rika, ofta idrottsmän och musiker, har mycket gemensamt med rika vita, kanske mer än de båda har gemensamt med fattiga svarta respektive fattiga vita, vilka i sin tur finner enighet sig emellan i många frågor.

Frågan är om inte denna modell nu är i gungning? Som en konsekvens av Obamas framträdande så har de svarta i väldigt hög grad slutit upp bakom honom. Ras verkar vara den enda frågan som är av vikt för dem i detta läge. Det skapar illvilja bland de vita. Om demokraterna nu är ett parti för de svarta och latinos, då får de vita allt mer sälla sig till republikanerna. Detta skapar en typ av polarisering som tidigare inte var lika tydlig i det amerikanska samhället.

Konfliktlinjerna för ras och klass ser nu ut att överlappa allt mindre. Välbeställda svarta röstar inte längre efter plånboken utan efter ras. Resultatet blir att motsvarande sker bland vita, då de som känner sig hotade av detta allt mer söker sig till det ”vita partiet” republikanerna. Detta är en olycklig utveckling som riskerar att rubba jämnvikten i det amerikanska samhället.

Kritik av religion är absolut nödvändigt

(Newsmill 2012-09-17)

Jan Hjärpe hävdar inte bara att det är omoraliskt att kritisera islam då det kan leda till våldshandlingar och människors bortgång, men även att det är särdeles olämpligt just i denna period av transition i Mellanöstern.

Vad gäller själva religionskritiken som idé, som Hjärpe försvarar ur juridisk synvinkel, men sedan förkastar som ”djupt omoralisk”, så är han inne på samma linje som Obama. Den nuvarande amerikanska administrationen fördömer denna typ av religionskritik med att säga att man inte ska uttala sig kränkande och nedsättande om någon religiös övertygelse. USA har en annan tradition än vi i Europa har. Religionen har en större betydelse i samhället, då Amerika, i första skeendet, till stor del koloniserades av religiösa extremister som ville fly undan granskning och förföljelse i moderländerna. Här i Europa så har vi dock byggt vårt nuvarande liberala samhälle på just en skarp kritik av religion och religiösa auktoriteter. Denna har ofta kunnat upplevas av religiösa som just kränkande och nedsättande för deras trosuppfattningar. Det borde inte vara okänt för någon som bor på denna kontinent, att denna kritik har räddat otaliga miljoner européer från att leva sina liv nedsänkta i ignorans och förtryck.

Nej, Jan Hjärpe, att inte kritisera förtryckande religiösa föreställningar och att inte utsätta religiösa auktoriteter, levande eller döda, för kritik är det som är omoraliskt!

Detta är inte den första och säkerligen inte den sista konfrontationen mellan de som vill försvara religionen och dess auktoriteter och de som vill bryta ner dessa medelst skarp kritik. Det är hög tid att vi som står för utveckling står fast och inte backar tillbaka mer. Det borde vara självklart för en professor i islamologi vid Lunds Universitet att det är och alltid kommer att vara en essentiell del av vårt moderna samhälle att alla medborgare fritt kan och bör framföra ovan nämnda form av kritik. En professorstitel inom islamologi betyder inte att vederbörande ska ägna sig åt att okritiskt försvara alla företeelser inom den muslimska världen, bra eller dåliga. Om professorn ska delta i debatten runt händelser i regionen så borde avsikten vara att hjälpa till med att utveckla och modernisera denna och den tro som är där förhärskande. Inte att försvara de krafter som vill motverka modernisering och en i vår tid fungerande livssyn.

Den amerikanska ambassaden i Kairo stormas

Vad gäller tidspunkten för lanseringen av denna film, så vill jag fråga Hjärpe; finns det någon tidpunkt som är lämplig för kritik av religion i Mellanöstern?

När oroligheterna i samband med Muhammed-karikatyrerna blossade upp, innan den arabiska våren, utnyttjade regimer som den syriska tillfället för att lätta på trycket från de frustrationer som hade byggts upp mot den allmänna situationen i landet. Demonstranter tilläts storma den danska ambassaden utan att polisen ingrep mer än symboliskt. Nu efter de arabiska ”våren” så blossar våldet upp extra mycket i de länder som just har genomlevt omvälvningar. Anledningen till detta är primärt att regimer som den i Egypten tillåter dessa stormningar av ambassader. Finns det någon som inbillar sig att Egypten med dess väl tilltagna armé och med god förvarning om protesterna i centrala Kairo, inte kan hindra några tusen personer från att storma den amerikanska ambassaden om de vill det? Svaret på varför de inte gör vad de kan, och vad som stipuleras i internationella avtal angående ambassader, är att det islamistiska muslimska brödraskapet är rädda för att tappa folkligt stöd till de ännu mer islamistiska salafisterna, som utförde stormningen. Hur ser situationen ut om 5 år? Vilka är de rådande omständigheter då som omöjliggör kritik av Muhammed och hans troslära? Kommer det framöver finnas något lämpligt tillfälle att kritisera religionens inflytande i Mellanöstern?

Detta är i grund och botten ett felaktigt resonemang av Hjärpe. Jag skulle vilja vända på resonemanget. Under de omvälvningar och revolutioner som drabbade Europa under 17- 1800-talen så var skarp religionskritik central och kanske avgörande för att vår kontinent skulle ta steget mot sekularism. Omständigheterna i Europa då och Mellanöstern nu skiljer sig från varandra, men faktum kvarstår att det nu finns ett fönster för att motverka religionens negativa grepp om samhället. Alternativet är att lämna fältet fritt för de radikala islamister som nu försöker sätta sin prägel på de respektive samhällena såväl som på dessas relationer till USA och övriga omvälden.

Hur ska västvärlden då kunna påverka? President Mursi gjorde ett tydligt val när han visade att han var räddare för salafisterna än för konsekvenserna av att låta den amerikanska ambassaden stormas. USA och andra drabbade länder måste tydligare visa att det blir konsekvenser av sådana val. Först och främst i form av indraget bistånd. USA ger Egypten 1,5 miljarder dollar årligen. Detta borde nu ifrågasättas.

De militanta islamistiska krafterna måste kringskäras, de måste förhindras att skrämma sin omgivning till att respektera deras religiösa föreställningar. Att ge sig inför hot om våld, som Hjärpe tycks mena, är inte ett alternativ!

%d bloggare gillar detta: