Slutet på USA:s inflytande i Mellanöstern

USA:s position i Mellanöstern har försvagats allt mer sedan den arabiska ”våren” inleddes. På den elfte årsdagen av 9/11 sattes ytterligare en spik i kistan för det amerikanska inflytandet.

Det allianssystem som USA byggde upp i regionen som verktyg för att säkerställa oljeleveranser, hålla Sovjet ute och Israel vid liv, efterlevde inte på något sätt de standarder som våra demokratiska länder i väst hade satt efter andra världskriget. Stödet till auktoritära regimer grundade sig på det rimliga antagandet att länderna inte var mogna för  demokratiska processer. Det kan även sägas att de regimer som USA stödde vid 60 och 70-talen, såsom Jordanien, Marocko och Saudiarabien, inte var fullt så hänsynslösa som de som hade anammat arabsocialismen och allierat sig med Sovjetunionen, exempelvis Syrien, Egypten och Irak. Det kanske är så man rationaliserade denna policy?

När Sovjet försvagades och slutligen kollapsade fick USA en hel rad av de f.d. sovjetallierade diktatorerna i knäet, såsom Saddam och Mubarak. Det omoraliska med att ha täta relationer med dessa fick nu även det rättfärdigas. Egypten behövdes för att landet skulle skriva under och respektera freden med Israel. Irak behövdes som en spelbricka för att ringa in det revolutionära Iran. Det är denna period, 80-talet, som USA mest av allt ifrågasätts för och på goda grunder men realpolitik är aldrig ett enkelt och rent spel. Vore det att föredra att det aldrig skrevs på fredsavtal mellan Israel och Egypten respektive Jordanien? Svåra frågor som det fortfarande kommer tvistas om många år från idag.

När den arabiska ”våren” satte fart så blev det snabbt uppenbart för USA att det var dags att byta fot. Stödet till de auktoritära regimerna var moraliskt klandervärt och kanske inte längre nödvändigt, resonerade man? Någonting måste göras för att kompensera för den illvilja mot USA som hade byggts upp i Egypten. Möjligheten att ingripa mot Kadaffi, utan att riskera egna dödsfall, ansågs som ett lämpligt sätt att kompensera för tidigare synder.

Trots att Kadaffis regim föll och trots att Assads regim är under angrepp i Syrien  så utgör ändå, när man summerar, den arabiska ”våren” början på slutet för USA:s position i Mellanöstern. Den stora vinnaren är istället Saudiarabien.

Trots att USA och Saudiarabien befinner sig i allians i regionen och trots att de har en gemensam fiende i Iran och dennas allierade Syrien, så har de klart motstridiga synsätt på hur regionen ska utvecklas. Saudiarabien har hela tiden under täcket verkat för att sprida sin radikala tolkning av islam, wahhabismen, vilket går stick i stäv med USA:s liberala ansatts. I Egypten till exempel så har det faktum att Mubarak kunnat luta sig mot USA gjort att Saudiarabien inte har kunnat stötta det muslimska brödraskapet fullt så mycket som de önskat. Det har hela tiden handlat om en fin balansgång. Nu när USA tappat Egypten och Tunisien men även kontakten med en allt mer samarbetsvillig Kadaffi, så är det fritt fram för Saudiarabien att flytta fram positionerna.

Den saudiska staten är en levande motsägelse; konservativ och samtidigt revolutionär. Det saudiska kungahuset sitter vid makten på nåder av de religiöst lärda. Överenskommelsen som gäller mellan huset Saud och den wahhabitiska uleman sedan 1700-talet går ut på att uleman legitimerar familjen Sauds styre så länge som kungahuset verkar för att sprida wahhabismen utomlands. Således; konservativt hemma samtidigt som man exporterar revolution utomlands. Sedan länge finansierar Saudiarabien muslimska brödraskapet i alla länder där de verkar och ofta långt mer radikala salafistiska rörelser och terrorgrupper, såsom Hamas.

I praktiken så har Saudiarabien nu tagit över delar av det amerikanska alliansnätverket i regionen. Obama har intalat sig själv att det muslimska brödraskapet går att jobba med, att han kan påverka dem i moderat riktning. Med god hjälp av missriktade islamologer så intalar han sig att MB representerar en ”moderat” version av islam. Denna uppfattning står i motsatts till det mesta av det vi har sett i Egypten sedan revolutionen.

Obama har sedan han blev president fört en genomgripande kampanj för att ändra folks uppfattning om USA i regionen och för att således knyta band mellan USA och de islamistiska rörelser som nu sitter vid makten. En lång rad av ursäkter rörande USA:s tidigare politik har strömmat från Obama-administrationen i riktning mot den muslimska världen. Kronan på verkat var det tal till världens muslimer som Obama höll i Kairo den 4 juni 2009. Detta var fullt av smicker och rena felaktigheter som skulle syfta till att lyfta den muslimska världens självförtroende och visa att de hade en ny vän i Obama. Ansträngningarna gick så långt som till att låta NASA ta tid från sina viktiga uppgifter inom rymdforskningen till att bygga upp muslimskt självförtroende gällande deras deltagande inom den vetenskapliga utvecklingen. När Obama bugade för den Saudiska kungen, ner till midjan, så var för många lågvattenmärket nått i denna kanpanj av krypande. Kanske ska det ses som symboliskt? Obama lämnar över makten över Mellanöstern till den saudiska kungen och intar positionen som vassal. Varför skulle den fria världens ledare vika sig dubbel för en diktator?

Vad blev då resultatet av dessa ansträngningar? Obamas ”respekt-kampanj” har gått ut över vad som är avsevärt mer nödvändigt, nämligen ett förmedlande av våra västerländska värderingar och principer vad gäller frågor som yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Ingen märkbar förändring av hur folk i Mellanöstern uppfattar USA har kunnat uppmätas sedan Obama inledde sin uppvaktning. Troligare är istället att detta i många kretsar uppfattas som en svaghet och en brist på kulturellt självförtroende. Det värsta är att dessa personer har uppfattat det hela korrekt. President Mursi är inte intresserad av USA:s sätt att styra när han sätter igång sin omvälvning av det Egyptiska samhället. När han placerar politiskt och religiöst lojala personer på nycklepositioner inom försvaret och inom statligt ägda media och när han bryter mot vad som har stipulerats i fredsavtalet med Israel.

När 9/11 årsdagen närmade sig surrade det i Kairo. Rykten om demonstrationer med orsak av filmen ”The Innocence of Muslims” spred sig i stan. Mursi hade själv uppmanat till demonstrationer riktade mot USA med anledningen av filmen. Den följande stormningen av den amerikanska ambassaden i Kairo var en händelse som helt och hållet låg i Mursis händer att kontrollera. Ambassadens centrala läge, förvarningen om demonstrationerna och det faktum att Egypten besitter en avsevärd såväl militär- som polisarsenal säger oss med all tydlighet att anledningen till att stormningen kunde ske var ett politiskt beslut av Mursi.

Mursi hade att välja mellan att skydda den amerikanska ambassaden och då ytterligare reta upp de salafister som utgör den enda riktiga oppositionen till hans MB, eller låta vandalerna få fritt fram och på så sätt reta upp USA. Fattade han rätt beslut? Ur hans synvinkel så gjorde han uppenbarligen det. Några konsekvenser från amerikanskt håll, i stil med indraget bidrag (1,5 miljarder dollar årligen) eller några andra skarpa politiska signaler har inte kommit. Istället har USA deklarerat att landet ska efterskänka Egyptens statsskuld på 1 miljard dollar. Bedömningen att USA är svagt under Obama har visat sig vara korrekt.

USA kanske intalar sig självt att landet fortfarande har inflytande i Egypten och andra post-revolutionära stater och således fortsätter att vräka pengar över dessa utan några som helst krav på liberal utveckling, men det döljer inte det faktum att de styrande grupperna i dessa länder inte längre ser USA som en makt man behöver ta hänsyn till.

Obama har missat en lysande möjlighet att sätta ner foten och tydligt deklarera vad som förväntas av de stater som är intresserade av att ha en amerikansk representation eller amerikanskt stöd. Han har missat en chans att förklara för folken i Mellanöstern att kritik av religion inte ska fördömmas, som Obamas administration har gjort. Den ska försvaras och rent av uppmuntras!

Annonser

Skymning över Tunisien

Denna artikel publicerades idag på Newsmill under titeln nedan, som är newsmills. Min som ni ser ovan är lite mer dramatisk.

Valets vinnare i Tunisien döljer sin agenda

(Newsmill 2 november 2011)

Jag har tidigare hävdat att Tunisien har en bättre chans att fortsätta sin resa mot modernismen än något annat land i den arabiska muslimska världen och detta står jag fast vid. En etablerad medelklass med ett starkt inslag av fria kvinnor och en modest befolkningsökning ökar oddsen för framgång. Kvinnorna kommer att slåss med näbbar och klor för att försvara sina landvinningar. Frågan är om detta räcker?

Jag skrev i min artikel, ”Naivt om revolutionen i Egypen” (3juni 2011);

”Överallt där det har genomförts val av mer eller mindre fri natur i arabvärlden de senaste 20 åren, har muslimska brödrarskapet, eller liknande islamistiska organisationer fått en ansenlig andel av rösterna och etablerats som det dominerande partiet.”

I ”Revolution med osäkert slut” (16 maj 2011) skrev jag angående det förestående valet i Egypten vad gäller islamisternas förmodade framgångar att;

”…erfarenheten visar att parti nummer två kommer långt efter.”

Dessvärre så har detta återigen blivit sanning. Islamistpartiet al-Nahda fick 37% av rösterna och fick tre gånger så många platser i parlamentet  som parti nummer två. Al-Nahda fick 90 av 217 platser, dvs ca 41%.

I en undersökning om väljarnas identitet som genomfördes före valet svarade 47% att de identifierade sig med islamism, 19% med arabisk nationalism, 19% med liberalism och 6% med socialism. Detta är siffror som stämmer ganska bra överens med valresultatet. Lite mindre än halva folket vill att staten styrs i enlighet med den muslimska läran. Vad innebär detta för Tunisien?

Det faktum att al-Nahda inte har prövats i den riktiga hetluften gör att denna fråga är svår att besvara, men det finns ledtrådar;

-Al-Nahda är associerat med det Muslimska brödraskapet. Denna kontakt säger oss någonting. Brödraskapet är en organisation med tydliga mål – sharialag och religionen i centrum och en markerad västfientlig hållning. Brödraskapet och de med dem närstående rörelserna är mycket pragmatiska. Politiken, retoriken och förändringstakten som förespråkas anpassas till det land där de verkar, men det ultimata målet är alltid detsamma; att bekämpa modernismen och västvärlden.

-Sayyid Qutb och andra islamistiska tänkare vars verk innehåller uppmaningar om krig (jihad) mot väst och ”dåliga” muslimer utgjorde grunden för al-Nahda vid begynnelsen. Ledaren Rashid al-Ghannushi hävdar att detta inte längre är aktuellt. Går det att lita på?

-Partiet deklarerar att de ska verka för kvinnors rättigheter. Inhemska kritiker observerar dock att det finns en diskrepans mellan det som partiets företrädare säger i TV-sofforna och vad de säger i moskeérna, mellan vad partiets ledare uttalar och vad deras väljare, framförallt på landet, anser. Endsta två av partiets 33 regionala listor till valet toppades av kvinnor. Vad menas med kvinnors rättigheter? Islamister brukar vara duktiga på att ställa logiken på huvudet, som när de definierar dessa rättigheter som kvinnans ”rätt” att bära slöja!

-Stora summor från gulfstaterna, främst Saudiarabien, har finansierat valkampanjen. Vad innebär detta för partiets politik? Ska vi tro att det inte finns några krav som medföljer dessa generösa donationer. Ingen risk för att det finns en samsyn här om relationen mellan stat och religion?

-Al-Nahda själva hävdar att deras politik ska modelleras efter den som drivs i Turkiet och Malaysia. Turkiet används ofta som ett exempel av islamister för att slå dunster i ögonen på de som granskar dem. Vad innebär detta egentligen, om vi nu utgår från att de talar sanning, vilket verkligen vore att tänja på den goda viljan. Turkiet är en stat som steg för steg nedmonterar den lagstiftning som har syftat till att landets offentliga liv ska vara sekulärt. Slöjförbud i skolor och annan offentlig verksamhet har tagits bort. Skyddet för sekulära muslimers livsstil blir allt mer nedmonterat, såsom är fallet med den allt mer aggresiva lagstiftningen för att beskära konsumtionen av alkohol.

Journalister förföljs och ställs inför domstol utan rimlig grund och personer tilldöms hårda straff med anledning av att de kritiserar religionen. Turkiet är helt klart på väg åt fel håll.

Vidare så kan man se oroväckande trender inom utrikespolitiken. Aggresiv och hotfull retorik gentemot Israel och Cypern paras med ett närmande och kanske rent av en allians med Iran. De båda planerar t.ex. att tillsammans slå till mot kurderna i sina respektiva länder och inne i Irak.

Vad gäller Malaysia, så är detta ett ännu värre exempel. Faktumet att al-Nahda nämner detta land är oroväckande. Malaysia har hamnat under radarn och inte fått särskilt mycket uppmärksamhet sedan de  införde sharialagar. Detta har skett som en konsekvens av stora investeringar i religiös ”upplysning” á la wahhabismen från Saudiarabiens sida. Precis som i ursprungslandet patrullerar nu shariapoliser på Kuala Lumpus gator och dikterar hur kvinnor ska vara klädda och hur nära varandra kvinnor och män får stå på gatan. Personer som påträffas med att dricka alkohol får spöstraff.

Är det dessa som är al-Nahdas förebilder så vet vi vad Tunisiens moderniserade invånare har att vänta!

Min slutsatts blir att al-Nahdas politik i Tunisien kommer bestå av en gradvis förändring av samhället i riktning mot sharia, men med förändringstakten anpassad till de tunisiska förhållandena. Pompösa tal om respekt för kvinnans rättigheter kommer att hållas men de kommer att stå i skarp kontrast till partiets egentliga och dolda värderingar. Finansieringen från Saudiarabien tyder på ett starkt band dem emellan, vilket al-Nahda gärna försöker dölja då detta avslöjar deras dubbelspel. Saudiarabien investerar inte en rial utomlands utan förväntningar på utdelning, en utdelning som al-Nahda troligen har lovat dem.

Bäva Tunisiens kvinnor, intellektuella, konstnärer, sekulära och fritänkande människor, ty skymningen nalkas…..

%d bloggare gillar detta: