Varför skänker Moderaterna bort regeringsmakten?

Den stora frågan som hänger i luften just nu är hur en högerregering som har gett oss en ekonomisk stabilitet som är Europas avund så lättvindigt kunde skänka bort makten? Allt baserat på en missriktad moralisk princip där man på grund av att man har anammat en kulturmarxistisk världsbild, där man ser felen inom Sverigedemokraterna men bortser från felen inom vänsterpartierna, har ensidigt målat ut det ena partiet som oanständigt medan det andra får frodas inne i salongerna. Man kan konstatera att det i stor utsträckning är denna världsbild som gör att man baserar sitt ställningstagande mot SD på svepande rasistanklagelser snarare än på den faktiska sakfrågan. Därmed överger man det som inom högern i både Sverige och Europa har utgjort grunden för en ansvarig invandringspolitik, där man förväntar sig att lagen ska följas och respekt för mottagarlandets regler och principer ska visas.

Jag är sannerligen inte den enda högermannen som kräver att migranter ska kunna identifiera sig vid ankomst och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Jag är inte den enda som vill att staten ska ställa krav på de som förväntar sig att få bli nya medborgare, såsom att de lär sig språket och lär sig vilka principer vårt samhälle bygger på. Detta har man övergett då vänsterdominansen har gjort det fult att ställa krav. Den som ställer krav på migranterna till vårt land anses vara rasister då de yrkar på att medborgarskap inte är en rättighet, utan något man förtjänar. De som vill diskutera en nivå av invandring som ligger lägre än de facto fri migration anses vara främlingsfientliga. Då Reinfeldt var fullständigt förtrollad av dessa vänsterresonemang så blev hans ställningstagande att det är viktigare vem man diskuterar med än vad man diskuterar. Hela etablissemanget har drabbats av denna sjukan, som kan illustreras med attityden till tiggarna från Balkan. Inledningsvis förekom det att etablerade politiker och skribenter konstaterade att tiggeriet ofta var organiserat av ligor, men när SD drog samma slutsats så försvann detta resonemang från mainstream. Säger SD bu så måste alla andra säga bä. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva en samhällsdebatt.

Tydligen har migrationsfrågan och bilden av Sverigedemokraterna numera blivit den allena viktigaste frågan i svensk politik? Så viktigt var det uppenbarligen för Reinfeldt att upprätthålla västvärldens högsta nivå av invandring att han hellre gav Löfven stafettpinnen och därmed riskerar att omintetgöra 8 år av arbete för lägre skatter och ökad valfrihet, än att vara tvingad att reducera denna invandring något för att få stöd från SD för en fortsatt regering. Varför vägrar man inte på liknande grunder släppa fram en regering under Löfven som stödjer sig på vänsterpartiet? Är kommunisterna mer ”rumsrena”?

Tveklöst blir man bedrövad av att se när smygnazister eller smygrasister i Sverigedemokraternas led avslöjas med att vräka ur sig de mest plumpa omdömen och låga värderingar, men om man baserar sitt ställningstagande gentemot partiet på dessa individer, trots att ingen vill mena att ens en större del av de ca 750.000 svenskar som röstade på partiet är rasister, så är det nog lämpligt att även ta sig en titt på andra partier som sitter i riksdagen. Om hela partier ska skuldbeläggas på grund av dåliga värderingar som florerar bland en del av partiets medlemmar och därmed frysas ut, så blir listan på partier som man kan prata med i riksdagen snabbt kortare.

Hur ska man behandla vänsterpartiet och miljöpartiet vars organisationer är nerlusade med antisemiter? Det finns många inom Sverigedemokraterna som låter kritiken av migrationspolitiken präglas av sin egen aversion mot olika grupper i samhället, på samma sätt som det finns många inom vänstern som inte kan kritisera Israel utan att låta denna kritik präglas av sin antisemitism. Ska inte dessa partier då också uteslutas från allt samarbete i riksdagen? Eller varför inte socialdemokraterna, efter att Stefan Löfven vek sig för de mest vidriga uttryck för judehat och hyllningar av Hitler som uttrycktes av partikamrater på hans facebooksida efter hans uttalande av stöd för Israels rätt att försvara sig. Löfvens beslut att dra tillbaka sitt uttalade stöd inför denna våg av avskyvärdheter innebar en acceptans för antisemitismen. När ska vänsterblocket införa en nolltolernas mot antisemitism? När ska man sluta ursäkta detta som ”förståeligt”? Judehat och rasism väger tydligen olika i samhället.

Varför anser man att SD är mindre ”rumsrent” än vänsterpartiet, de ”f.d.” kommunisterna? Hur kan man anse att de auktoritära tendenser som en del av SD:s representanter bär på är värre än de auktoritära och revolutionära dito som vänsterpartisterna bär på? Hur länge sedan var det man hyllade Stalin och Mao i vänsterpartiet vars ledarskikt så sent som på 70-talet underhöll idén om väpnad revolution i vårt land för att införa ”proletariatets diktatur”, vars motstånd mot demokratin var inskrivet i partiprogrammet fram tills inte så länge sedan och vars ungdomsförbund ännu idag agerar på det mest odemokratiska vis. Vilket parti var det nu som var oanständigt?

Handlar det om att SD ”ställer människor mot människor” genom sin kritik mot det som idag i praktiken är fri migration? Vad är det då Åsa Romson och Gudrun Schyman gör när de uppvisar ett så påtagligt hat mot män? Ställer de inte man mot kvinna, människa mot människa, då? Varför visas en större acceptans inför detta? Varför utesluter inte Reinfeldt MP från regeringssamarbete på denna grund? Nä, just det ja, vi lever ju i ett samhälle där de kulturmarxistiska värderingarna regerar, där allt ses genom ett rött filter. Vilken oerhörd informell makt detta innebär! Högern slår knut på sig självt genom en statsminister som Reinfeldt som skänker bort regeringsmakten för att han är fullständigt marinerad i vänsterns dubbelmoral. Det är ju bara sådant som strider mot vänsterns ideal som kan vara oanständigt! Inte revolution och pöbelvälde på gatorna.

Med detta sagt så finns det ett behov av att påpeka att synpunkten som ofta framförs, att de andra partierna har en ”skyldighet” att samarbeta med SD då de är folkligt valda, för mig är obegriplig. Få liberalkonservativa personer, såsom undertecknad, skulle acceptera ett samarbete med vänsterpartiet! Jag har aldrig läst något som indikerar att detta skulle vara en etablerad princip för det demokratiska styrelseskicket. Måste man verkligen acceptera representanterna för partier som för en politik som man anser vara huvudlös? Verkligen inte! Således, fortsätt att ignorera varandra om ni vill i riksdagen. Det är er rättighet att också frysa ut feministpartiet – manshatarna, vänsterpartiet – revolutionärerna eller miljöpartiet – chemtrailteoretikerna / utvecklingsfienderna, från samarbete i riksdagen. Gör gärna det!

Om vi istället ska utgå från sakfrågan; hade det verkligen varit rasistiskt att reducera omfattningen på västvärldens högsta invandring, ställda som vi är inför de problem med otillräckligt utbud av billiga bostäder och enkla jobb, såsom KDU:s ordförande Sara Skyttedal skrev? Vi måste snart inse att den ankdam till samhälle vi lever i präglas politiken av något som Maciej Zaremba kallar för ”strutspolitik”. Är det verkligen så fult att diskutera uppenbara problem i vår migrationspolitik? Ska vi ha ett sådant debattklimat? För några år sedan gick Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy med korta mellanrum, i utspel som kändes synkroniserade, ut och deklarerade att invandringen måste begränsas och att, det som Bauhn/Demirbag-Steen kallar för ”normativ multikulturalism”, var ett misslyckande ur ett integrationsperspektiv. Dessa Europeiska giganter, ledare för kontinentens största liberalkonservativa partier hade sannolikt ansetts vara rasister i Sverige, vars partier man inte skulle ta i med tång. Så långt har vänsterprägeln av samhällsdiskursen gått! Tystnaden inför dessa utspel i Sverige och den påtagliga oviljan att diskutera riktigheten i dessa uttalanden här hemma var talande. Oviljan att diskutera någonting överhuvudtaget som strider mot den av dubbelmoral präglade vänsternorm som vi lever utefter!

Alliansen delar många centrala frågor med SD, såsom synen på kärnkraften, försvarspolitiken, synen på valfrihet inom vård och skola, det mesta av skatte- och näringslivspolitiken såväl som familjepolitiken. Det hade inte varit ett svårt steg att ge SD en sänkning av skatten på pensionerna. Utan det blinda hatet som Reinfeldt känner inför SD, samtidigt som han bortser från vänsterns antisemitism, så hade det inte varit ett svårt steg att reducera invandringen något så att vi som land hade haft möjligheten att sköta den på ett sätt som möjliggör integration istället för att bädda för utanförskap. Då hade Sverige kunnat, precis som Norge och Danmark, få slippa ytterligare en vänsterregering som vill höja skatter och därmed försvåra tillväxten. För ett par år sedan presenterades en undersökning som visade att ca 50 % av de moderata väljarna ville ha ett samarbete med SD, efter dansk modell kan man förmoda, för att slippa denna utveckling. Uppenbarligen köper inte dessa moderater pratet om sverigedemokraterna som rasister. Reinfeldt insisterade i ljuset av detta ändå på att fortsätta sin oförsonliga linje mot SD. Resultatet kan vi beskåda nu, när desamma moderater som ville ha ett samarbete nu strömhoppar till Åkessons famn. Hur kommer detta utveckla sig om den svenska högern vidhåller i sin beröringsskräck inför migrationsdiskursen, som utmärker sig som nästan unik i Europa? Kommer moderaterna att sjunka till 15 % efter nästa val och SD stiga till 20 %? Man måste inte gilla hur sverigedemokraterna uttrycker sig, eller formulerar problemet, eller tycka om deras lösningar, men som moderat så måste man inse att de framför en legitim kritik av de systemfel som finns och att om man fortsätter att försöka tiga ihjäl problemet så kommer det bara resultera i att vi får en väldigt försvagad traditionell höger i Sverige framöver.

I summering

Således kan man konstatera att Sverigedemokraterna inte har värre saker i sitt förflutna som de nu försöker städa bort än Vänsterpartiet har i sitt, som de inte ens försöker städa bort för egen del. Vad är det för moralisk skillnad mellan att Socialdemokraterna i decennier har styrt med VP(K):s stöd och om nu Alliansen gjorde detsamma med hjälp av Sverigedemokraterna? Den enda skillnaden ligger i den bild av det hela som vi har fått färdigtuggad och serverad av medier som är genomsyrade av vänstertänkande. Befriad som jag är från detta tankefängelse så föredrar jag klart ett fortsatt högerstyre med hjälp av ett parti som kanske kan lära högern att återgå till sina rötter innan det är försent. Som jag skrev ovan så är det inte en demokratisk princip att man måste beakta SD på grund av att de har fått 13 % som ska styra högerns agerande, då detta är nys, utan en insikt om att högern inte längre kan spela efter vänsterns spelregler, där det ena förlåts och det andra fördöms. Den pragmatism som ska styra högeralliansens agerande är att man med SD:s stöd kan säkerställa en fortsatt högerdominans av landets politiska liv. Konsekvensen, att man får återgå till den politik man själv propagerade för för dryga 10 år sedan och att man beaktar den oro och irritation över en situation som inte är ekonomiskt hållbar som definitivt går långt utanför den krets av personer som röstade på Sverigedemokraterna, ser jag inte som problematisk. Jag vågar inte uttala mig om vilken väg Moderaterna kommer ta framöver, men jag ser framför mig ett Europa där Conservatives i framtiden styr Storbritannien med stöd av UKIP och där UMP styr Frankrike med hjälp av Front National, såsom många av UMP:s väljare och representanter har uttryckt önskemål om. Detsamma har som bekant redan skett i Norge och Danmark. Vi får se om vår egen höger väljer denna strategi eller om Sverige fortsättningsvis kommer att utgöra undantaget?

En höger utan ideologi förlorar valet!

De senaste 8 åren har vi haft ett välkommet avbrott från den socialistiska dominansen av det politiska livet i vårt land, men vad har detta inneburit för Moderaterna och vilken politik har de egentligen fört?

De första fyra åren var M översköljt av hyllningar för att ha blivit det statsbärande partiet tack vare sin flytt mot en mer central socialmoderat position på det politiska spektrat och till och med socialdemokraterna fick i efterhand acceptera skattesänkningarna. De ska också ha beröm för att ha balanserat budgeten och i och med detta ha gett Sverige en särställning i Europa!

Men makten i sig tycks vara viktigare än vad man vill göra med den. God förvaltning och sänkta skatter? Var det allt man ville göra med Sverige efter decennier i oppositionsställning? Vart tog Reinfelds ideologiska glöd, som han visade upp i sin ungdom, vägen? Kampanjmakare och strateger har fört partiet till en intetsägande mittenposition för att maximera attraktiviteten men samtidigt har detta dödat ideologin och möjligheten att genomföra en konsekvent politik som faktiskt ger resultat för ekonomin.

Jag hade förväntat mig mer genomgripande förändringar av samhällets struktur än skattesänkningar när nu de borgerliga inte bara fick regeringsmakten, utan även egen majoritet de första fyra åren. Har man gjort något för att hindra flykten av industrijobben? Åt skolan? För att hjälpa småföretagen? Jag ser mest prat och inget konkret. Att se folkpartiet, med Björklund, tjata om skolans problem i 8 år när de själva innehar skolministerposten framstår nästan parodiskt. Eller är det så att det är omöjligt att regera idag, när det egentligen är byråkrater och utredare som styr mycket av processen och drar allting i långbänk?

Problemet för denna alliansregering såväl som kommande vänsterallians är också att partierna bakbinder varandra, samtidigt som bra beslut som hade kunnat fattats via de majoriteter som de facto finns i riksdagen för dessa avstås ifrån av hänsyn till allianskollegorna. För att ta ett exempel; skulle M och S inte ha kunnat göra upp om en utbyggnad/renovering av kärnkraften så att billig el till den svenska industrin kan säkerställas? Av hänsyn till Centern respektive MP så händer ingenting. Medan Finland bygger den nya generationen av reaktorer så står våra och förfaller. Det svenska politiska systemet är allvarligt defekt. Låsningen mellan vänster och höger är ingenting mot låsningarna inom respektive block!

Moderaterna har blandat bra delar av sin politik med underlåtelsen att genomdriva andra essentiella komponenter för att detta ska ge de utlovade effekterna på arbetsmarknaden. Skattesänkningarna var av godo i sig. Mindre pengar i statens fickor och mer i medborgarnas, där de hör hemma, kan bara gynna landets utveckling! Några större effekter på arbetsmarknaden hade det dock inte. Varför inte då? Svaret är att skattesänkningar är bara det ena benet som en dynamisk privat sektor står på. Utan det andra benet så står denna bara och hoppar på samma plats. För att det kapital som frigörs ska investeras i näringslivet, så att företagen ska våga anställa mer och nya företag ska grundas, så krävs det förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen som ger företagen mer flexibilitet, en sänkning av arbetsgivaravgiften och en översyn av hela systemet i en ansträngning att lösgöra den privata sektorn från klorna på en ytterst begränsande statsmakt.

Detta vågar de nya moderatena dock inte göra eftersom de nu är ”det nya arbetarpartiet”. Inte för att detta skulle missgynna löntagarna, utan för att det hela skulle vara svårt att sälja in. De goda effekterna skulle vara svåra att överblicka i förhand för individen. Bättre då att låta bli det som kan riskera maktinnehavet och hoppas på att näringslivet kan hoppa vidare på ett ben ändå? Resultatet har blivit att alliansens politik har blivit ett misslyckande när det gäller jobben. Vänstern kan säga att vissa har fått mer pengar men att detta inte har gynnat alla, vilket det skulle ha kunnat göra om reformerna hade varit kompletta och inte bara gett många mer pengar utan också skapat förutsättningarna för att dessa ska kunna komma till användning i näringslivet på andra sätt än i konsumtion av resor och (oftast) utländskt producerade varor.

Missnöjet med nedskärningar i välfärden som skulle ha kunnat bäras upp genom vinsterna från nämnda typer av reformer alienerar arbetarna från de nya moderaterna. Nu är moderaterna tillbaka runt de 22 % partiet fick under 90-talet. Till slut var det fegheten som segrade. Om nödvändiga reformer hade genomdrivits tidigt i den första mandatperioden så hade kanske situationen på arbetsmarknaden sett annorlunda ut idag? Moderaterna sålde sin själ för att kunna sänka skatterna, men helt i onödan för med lite djärvhet så hade de kunnat ge Sverige en nystart in i det nya århundradet!

De nya moderaterna har också svikit sina trogna väljare på ett antal andra punkter. Långt från sina liberalkonservativa rötter har partiet vandrat när man överger försvaret, lag och ordning och en ansvarsfull migrationspolitik.

Många är de som stöttade moderaterna som nu känner sig svikna av den moderatledda nedmonteringen av landets försvarsförmåga. Förvaret är inte i allas intresse, utan numera ett ”särintresse”. Många var vi som påpekade att analyserna som sade att krigsrisken i vårt närområde numera var historia, var felaktiga. Historien har en ovana av att komma tillbaka och knacka på axeln. Så också denna gång. Moderaterna borde, som ett liberalkonservativt parti, stå för kontinuitet. Vara en garant mot nycker och ogrundade impulser. Men icke så, moderaterna rycktes med i nedläggningshysterin och nu står vi utan möjlighet att snabbt återta ens en bråkdel av vår förmåga.

1991 gick moderaterna till val på följande slogan: ”Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.” Något liknande vore otänkbart idag! Idag är det synd om de kriminella och straff ses som ”omodernt”. Man har helt och fullt anammat vänsterns daltande och köpt deras sociala agenda som syftar till att skala av allt personligt ansvar hos en brottsling. Moderaterna pratar ständigt om mer poliser, men ger dem inte redskapen till att nå framgång, som till exempel genom brottsprovokation. Kriminaliteten inom sektorer där straffen är ett skämt grasserar, såsom identitetsstölder, kreditkortsbrott, bluff-fakturor osv. Moderaterna har fullkomligt tappat greppet om kriminaliteten. Varför skärps inte straffen i dessa nya brottssektorer? Ingenting händer om inte medierna driver en fråga. Först då lovas en utredning och sedan en oändlig väntan vilket resulterar i någonting fullkomligt urvattnat.

Sverige ska ha en human migrationspolitik där vi tar hand om, tillfälligt eller permanent, personer som flyr från bestialiska regimers övergrepp eller förtryckande sociala strukturer. Detta betyder inte att vi ska vara västerlandets slappaste och mest kravlösa migrantmottagare. Moderaterna har gjort det fult att vilja ställa krav. Idag ses det som orimligt att staten kräver att de som kommer hit ska kunna legitimiera sig och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Det är fult att anse att de som kommer hit illegalt tar ansvar för sina egna val. Är det Sverige som ska ta ansvar för att de bryter mot våra lagar? Gustav Wasa sa att man ”med lag bygger ett land”. Gäller inte detta längre? Är det inte rimligt att man ska kunna kräva att staten ska upprätthålla lagen. Istället bedriver landets enda etablerade, förmodat, konservativa parti en linje som går ut på att de som kommer hit illegalt ska få ta del av sjukvård och tandvård som tack för detta lagbrott. Bara Sverigedemokraterna invänder mot detta och hånas på så sätt att ingen moderat som egentligen vill protestera mot förfarandet kan göra så.

Moderaterna, hand i hand med allierade i Centern och andra partier, utför en underlig balansakt. Å ena sidan så vidhåller man att den officiella linjen är att invandringen ska vara reglerad, men å andra sidan så för man en retorik mot de som vill diskutera kostnaderna för denna invandring med innebörden att fri migration är den enda anständiga policyn. Om man inte får lov, vare sig inom partiet eller utom, att diskutera kostnader med en väldigt hög nivå av invandring och varje tanke på att reglera invandringen betecknas som inhuman, befinner man sig inte, rent mentalt vid en position där man förespråkar fri migration? Är inte den officiella linjen då ett spel för galleriet? Om alla som kommer hit får stanna, har vi inte då fri migration redan nu? Bara nu nyligen har Reinfeldt, i sitt ”öppna era hjärtan” tal, berört det faktum att den redan nu stora och förväntat stigande invandringen kommer innebära väldiga kostnader för samhället, som gör att vi får dra åt bältet något hål eller två. Samtidigt får man som borgerlig höra att det bara är SD som ställer grupper mot varandra när det gäller diskussionen om kostnaderna. Men är det inte det Reinfeldt precis gjorde? Är det inte det allt budgetarbete går ut på? Vad ska man ha råd med? Vem eller vad får kosta hur mycket? Det är sådana här logiska krumbukter som gör att borgerliga väljare lämnar moderaterna för SD.

Vi som är gammelmoderater till sinnelaget, sanna liberalkonservetiva, vi vill ha en sund och genomtänkt politik som är framtagen efter en öppen och förbehållslös diskussion med högt i tak. Åsiktsjagande hör vänstern till! Det vill ingen sann moderat veta av inom politiken. Nej, moderaterna behöver göra en fullkomlig vändning tillbaka till sin tidigare högerposition. Annars förtjänar de att ersättas i kommande val!

%d bloggare gillar detta: