Den nya klyftan som ersatt vänster-höger, gäller migration och globalism!

ANALYS

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens proposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid nu, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster-mot-höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny konfliktlinje som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två frågor:

1) De som vill se en stor migration står mot dem som vill se en begränsad migration. Den första gruppen ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små väggrupp, utmaningar som ska övervinnas, men vars eventuellt negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå det stora målet; det mångkulturella samhället, där migrationen brukats som ett redskap för uppluckrande av rådande normer och principer. De som vill begränsa ser ofta inte ett egenvärde i migration, i syfte att bryta upp eventuella kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se migration i syfte att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper, men oavsett så ska det hela ske under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för värdsamhället.

2) De som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter, till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i denna process en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgaren och där insyn tenderar att ersättas med beslut tagna i slutna rum. Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen, i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: Ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

Från att dessa två frågor inte knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, först i bemärkelsen att alla efter kriget var förespråkare av kulturellt homogena samhällen och sedan efter 68-generationens intåg, i bemärkelsen att både höger och vänster vägrade se betydelsen av desamma, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att dessa frågor har varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att inta en avgörande funktion för bildandet av politiska allianser och för väljarnas val av partier.

Eftersom de etablerade partierna har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, där inga negativa konsekvenser av desamma har kunnat diskuteras, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser mot dessa fenomen, i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. Detta är ett begrepp som i etablissemanget har gett formen av ett skällsord, men på vilken grund? De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Det är iofs inget märkligt i sig att ett parti står för sin ideologiska syn, går till val på den och sedan håller på den i parlamentet, men…och detta är ett stort men…när alla partierna i en nationell församling ignorerar folkets vilja i en särskilt viktig fråga så kan det inte vara negativt att något parti låter sig ledas av just denna vilja. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda som är knuten till migration och globalisering, som de politiska eliterna har varit överens sedan 60-talet i alla fall.

När det dyker upp sådana här ”populistiska” anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och bilda regeringar som om de platser dessa besitter i parlamenten inte existerade. Essensen av DÖ, egentligen. 2) Bilda vänster-höger samlingsregeringar. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska model har anammats även i Tyskland där samma två partier, nyligen återigen har ingått i en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan inte tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin.

I en situation där klasskampen redan var avgjord till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska kampen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är detaljer i relation till de frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Detta samtidigt som de flesta högerpartier i V. Europa har blivit ordentligt av-ideologiserade och därmed har gett walk over i kampen med vänstern om kultur- och utbildningsfrågor. Faktum är att vänster mot höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

Tiden för samlingsregeringar och låsningar som DÖ är dock snart över! I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle äta upp dem. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Anledningen till att man kan landa i överenskommelser som DÖ och ta steget att bilda samlingsregeringar, hänger ihop med att båda sidorna har närmat sig mitten, och särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå, att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket, eller som vi i Sverige kallar det, det borgerliga blocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

Högern kommer alltså delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi storfinansen och industrin. Således: Konservativa + nationalistiska sossar i ena lägret och internationalistiska sossar + socialliberaler i det andra lägret. Detta blir den naturliga uppdelningen nu när migration och globalism blivit den fråga som klyver samhället mitt itu.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen värderingsmässigt och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Konservativa och nationalistiska personer inser dock oftast att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är mer manstarka, de som har antalen på sin sida, kommer påtvinga dem som är färre, sina vanor och sin kultur. Det blir ingen välvillig sammansmältning, utan en global assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer bli vägledande i detta samhälle. Istället blir resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer få ge vika i en sådan här process av politisk globalisering. Vi ser det redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har alltså insett detta, att högerkonservativas naturliga allierade är de s.k. ”populister” av olika nyanser (högerlutande såväl som sossiga) som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskritspartiet. I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som att högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som att Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, Én Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod bara att försöka samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak.

Varför låtsas om vänster-högerskillnader längre, när det är uppenbart att migration/globalism nu är den avgörande skiljelinjen i Europeisk politik. En Marche var en sammanslagning landets socialdemokratiska, eftersom socialistpartiet var på väg att nästan utraderas, och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en förebild för Europas migrations/globalism förespråkare. Nicola Sturgeon försökte åkalla Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har som sagt Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat välja ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan; nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och om inte moderaterna anpassar sig till den nya verkligheten, så kan MED på sikt komma att ersätta moderaterna.

Annonser

Lögner och bedräglighet om Afghanistan

KOMMENTAR

Uppdrag Granskning visade, för dem som inte redan hade förstått, att utvisning till Afghanistan inte innebär en dödsdom. Masood Ahmadi, integrationsansvarig för FN organet IOM (International Organization for Migration), hade inga uppgifter om specifika säkerhetsproblem för de 20 000 återvändarna från väst, sedan 2002. Det fanns uppgifter om att en person som utvisats från Sverige år 2014 hade omkommit, så det här kan man inte se som en väldigt stor risk. Denna man hade dessutom jobbat som lastbilschauför åt armén. Den propaganda som sprids från vänsterhåll om att de utvisade skickas direkt i döden är alltså rent nonsens.

Det är även bevisligen så, att inte heller har att de som utvisas generellt sett inte har ett socialt sammanhang att komma tillbaka till. Vi har ofta fått höra att de kommer lämnas ”helt ensamma” på gatan i Kabul! Istället är det så att av de 7000 som utvisades från Västeuropa förra året har bara 179 använt möjligheten att få en gratis hotellvistelse. Övriga har hämtats av familj eller vänner.

Det stora hindret för dessa utvisade i deras fortsatta liv är uppenbarligen ekonomiska svårigheter, men enligt vad jag vet så är detta inte ett legitimt skäl för att få flyktingstatus i Sverige, framför allt inte på bekostnad av hjälp till de verkligt utblottade och svältande i 3:e världen.

De återvändande från väst är inte ensamma i sin situation. Tydligen så har ca 1 miljon afghaner återvänt frivilligt till hemlandet från Iran och Pakistan bara förra året. Tydligen upplever man att situationen har stabiliserats så pass mycket nu att det går att återvända. Kabul är nu en snabbt växande mångmiljonstad. Visst, det råder fortfarande konflikt och talibanerna är inte på långa vägar betvingade, men är i alla fall upptryckta i bergen. Regeringen kontrollerar 60 % av landet, men i dessa 60 % går det alldeles utmärkt att bo. Detta är det enda som är intressant för oss ur ett migrationsperspektiv!

3500 civila dödas årligen i Afghanistan. En hög siffra? Jämfört med vad? Samtidigt dödas ca 6500 årligen i trafikolyckor. 10 ggr dödligheten jämfört med i Västeuropa. Ska man kunna söka asyl i Sverige baserat på även denna högre risk för att förolyckas? Jag jämställer inte konfliktdöda och trafikdöda på något annat sätt än att jag vill peka på risken för att dö i denna konflikt i relation till vardagliga orsaker till fataliteter i landet. Jämförelsen syftar till denna slutsats: Om man anser att 3500 döda civila årligen som ett resultat av, ofta slumpmässiga terrordåd, innebär en orimlig risk för de unga männen från Afghanistan som nu befinner sig i Sverige, vad ska vi då säga om den dubbet så stora risken att dödas i den hejdlösa trafiken?

Vi vet att livet i den 3:e världen inte är lätt. Dödligheten är avsevärt högre än här i väst pga sjukvårdsbrister, våldsam trafik, kriminalitet och stora såväl som små samhällskonflikter. Om allt detta hade varit grund för asyl, d.v.s. att man inte är lika trygg där som i Sverige, så skulle vi behöva ta emot minst 1 miljard migranter till vårt lilla land. Detta kan vi givetvis inte göra! Därför måste hårda kriterier gälla. Just nu ska fullskaligt krig i hemlandet eller personlig förföljelse gälla som skäl. Personligen så anser jag att inte heller detta fungerar längre. Sverige har tagit på sig för mycket. Vi kan helt enkelt inte integrera dem som har kommit hit på ett sådant sätt att vårt samhälle på överskådlig tid återigen kan bli stabilt och harmoniskt. Därför måste vi hjälpa katastrof- och krigsflyktingar i närområdet och vi måste ha motståndskraft mot den sortens bluffpropaganda som organisationer som ”Ung i Sverige” sprider.

Slutligen så måste detta sägas igen, ja, om och om igen, tills alla förstår. Unga män är generellt INTE en grupp som vi ska ta emot från länder som befinner sig i konflikt eller politisk oro. Det får inte vara vår inställning att vi ska premiera att ta emot unga män från konfliktdrabbade länder, samtidigt som kvinnor, gamla och småbarn blir kvar. Det anses säkert som en anakronism, i dagens feministiska samhälle, att män och kvinnor till viss del har olika funktioner i samhället, men det strider verkligen mot klassik moraluppfattning, och tillika min moraluppfattning, att unga män ska vara de första att fly från en konfliktzon, istället för att stå till förfogande för försvarsmakten i syfte att bekämpa sådan ondska som talibanerna utgör. Det är svårt att tänka sig en ström av unga finska män till Sverige vintern 1939/40!

Jag kan givetvis inte tycka att sådant är mer acceptabelt från Afghanistan, eller är det de låga förväntningarnas rasism vi ser här?

Har våra politiker inget ansvar för sina beslut?

Veckan efter terrordådet på Drottninggatan har fyllts av kärleksyttringar, tal om förlåtelse och att vi ska ta oss igenom detta. Man kan undra var den berättigade ilskan är? Var är ansvarsutkrävandet? Eller har våra politiker inget ansvar för sina beslut?

Den klass av politiker som vi har fått hålla till godo med i dessa tider har en förmåga att flyta ovanpå allt som händer i samhället och det tragiska är att vi som folk låter dem göra detta. Alla negativa händelser i samhället, som faktiskt kan spåras tillbaka till specifika beslut, behandlas av politiker som om de vore naturfenomen vilka de inte har haft någon möjlighet att förebygga. Istället är detta händelser som vi ska ”ta oss igenom”.

Stefan Löfven har fått beröm för sitt ”ledarskap”. Vilket ledarskap kan man fråga sig? Talen fyllda av plattityder? Oviljan att ta ansvar för det terrordåd som är en direkt konsekvens av den förda migrationspolitiken? Detta är inte ledarskap. Man kan undra om statsministern ser bilden framför sig av den sönderslitna 11-åriga flickans kropp när han ska sova? Var den förda politiken värd detta?

De öppna dörrarna för en aldrig tidigare skådad migrationsvåg och de konsekvenser som detta fick för, specifikt i detta fallet, oförmågan hos polisen att utvisa de ca 12 500 personer som nu gömmer sig, beslutet att inte tillskjuta tillräckliga resurser till polisen så att de kunde sköta sitt uppdrag på ett bättre sätt, beslutet att inte upprätta inre kontroller för att fånga in de illegala, beslutet att inte ta nödvändiga steg för att sätta potentiellt farliga personer i förvar inför dessa utvisningar. Dessa beslut ledde fram till inte bara de dödade och skadade på Drottninggatan, utan även alla andra, ofta onämnda som har överfallits, våldtagits eller mördats av personer som inte skulle ha befunnit sig i landet.

Är det inte en av statsministerns viktigaste uppgifter att sörja för medborgarnas fysiska trygghet? Hur kan en statsminister som så uppenbart har brustit i denna bemärkelse och sedan inte ens tagit det moraliska ansvaret för dem som har lidit skada eller till och med dött som en konsekvens av tagna beslut, kunna anse ha gjort ett bra jobb? Ska allt detta kunna slätas över av ett par tal fyllda av floskler?

Ansvaret för terrordådet i Stockholm faller dock inte bara på statsministern. Det är anmärkningsvärt att den moderata ledaren AKB tillåts upprepa som en papegoja att hon vill utreda varför polisen har misslyckats med utvisningarna av de 12 500 som gömmer sig, utan att någon reporter ställer en kritisk motfråga. Vilken är hennes eget partis roll i att polisen har fått en oöverkomlig uppgift? Vilken roll hade det budskap som Fredrik Reinfeldts regering förde ut i världen om Sveriges öppna dörrar för den migrationsvåg som hela tiden har stegrats sedan hans styre? Invände AKB mot denna politik? Nej, det gjorde hon inte och såldes har inte bara hennes parti utan även hon själv ett medansvar för det som har inträffat. Istället för att vara lite ödmjuk inför detta faktum så ser vi henne istället stå inför medierna med en vilja att söka syndabockar och plocka politiska poänger från en moraliskt högst tvivelaktig position.

Jag hoppas att svenskarna nu, om inte förr, inser att landet behöver en ny typ av politiker. Personer som är beredda att i första hand se till medborgarnas intressen. Personer som ser till att sköta sina primära uppgifter, istället för att försöka sörja för hela världens behov, och dessutom på det minst effektiva sätt som man kan tänka sig. Medborgarna har rätt att förvänta sig att deras politiker ska ta itu med de krafter som hotar vårt samhälles grundvalar och befolkningens säkerhet på ett erforderligt sätt! 2018 är det upp till er medborgare att låta era röster skaka om ett etablissemang som inte längre känner att de är ansvariga inför er!

Skrota asylrätten!

DEBATT

Asylrätten måste avskaffas och ett bättre system tas fram som ersättning. Det finns inget annat val längre. Asylrätten framstår idag mest som en absurd fars. I princip innebär asylrätten att alla som känner sig förtryckta, förföljda eller lidande av en konflikt har rätten att ta sig till Europa för att söka asyl här. EU:s medlemsländer säger sig stå för denna princip, men likväl gör de vad de kan för att förhindra de asylsökande att komma hit för att söka asyl. Varför agerar man då så här? Svaret är att man vet om att asylrätten inte fungerar som den var tänk. Till stor del på grund av att fördraget skrevs under andra förutsättningar än vad vi har idag.

Migrationsforskaren vid Göteborgs universitet Joakim Ruist gjorde 2015 ett utspel om att asylrätten borde avskaffas då det i längden inte är ett hållbart system. Han grundade detta på dels att det ger incitament att ge sig ut på farliga resor över Medelhavet och dels att det ändå inte finns ett stöd bland Europas befolkning för att leva upp till asylrätten fullt ut då det istället finns en önskan om en övre gräns för migrationen.

Faktum är att Europa bara befinner sig i inledningen av det migrationstryck som byggs upp nu med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Österrikes militära underrättelsetjänst (HNaA) bedömer att 15 miljoner afrikaner är på väg mot Europa de närmaste fyra åren, på jakt efter en bättre levnadsstandard. En enorm befolkningstillväxt i dessa regioner kommer skapa migrationsströmmar mot Europa med anledning av fattigdom, dysfunktionella stater och i viss mån konflikter.

Afrikas befolkning kommer mer än fördubblas fram till 2050, med en tillväxt från 1,1 miljarder upp till 2,4 miljarder. Även Menas befolkning kommer fortsätta växa under lång tid framöver, vilket vidare göder sociala frustrationer och konflikter. Genom att försöka upprätthålla den chimär som asylrätten egentligen är så kommer vi bibehålla dagens starka ”pull-effekt” på världens fattiga och frustrerade. Detta är inte en hållbar situation!

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa via Italien

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa över Medelhavet

Den primära anledningen till att asylrätten inte fungerar som den är tänkt idag är för att om rätten att söka asyl ska kunna upprätthållas så måste de som inte beviljas uppehållstillstånd vara villiga att återvända och rent av, vara möjliga att skicka tillbaka. Annars innebär ett upprätthållande av asylrätten detsamma som FRI MIGRATION. Resultatet blir att alla som kommer hit stannar, oavsett vad vi beslutar. Detta vet Europas ledare och därför försöker de underminera flyktingkonventionen samtidigt som de låtsas som att de lever upp till den.

FN:s flyktingkonvention från 1951 skrevs med situationen under världskrigen i åtanke och gällde fram till -67 bara internt mellan de europeiska länderna. Det faktum att detta fördrag skrevs med Europas erfarenheter i åtanke är den andra anledningen till att den idag inte fungerar som den var tänkt att göra.

Man tänkte sig då relativt korta och definierade krig och långa perioder av fred där emellan, så att de personer som hade beviljats asyl skulle kunna, och faktiskt förväntades vilja, återvända till sina hemländer när dessa krig var avslutade för att bygga upp igen. Givet att gränserna inte hade ändrats. Idag har vi en situation där krigen ofta drar ut på tiden och de som avslutas, följs av en politisk oro som inte tycks vilja upphöra. Detta samtidigt som vi ser att den huvudsakliga ”push-faktorn” bakom migrationen idag är missnöje med ekonomiska möjligheter och politiskt vanstyre, vilket vi inte kan se ett slut på under överskådlig tid.

Man kan även konstatera att när konventionen skrevs i 1951 så förväntade man sig att det skulle vara lika lätt att identifiera lidande grupper som under det nyligen avslutade världskriget. Ingen kunde betvivla att judarna var ett förföljd grupp. Ingen kunde betvivla värdet av att ta emot de mycket unga finska krigsbarnen till Sverige. Ingen kunde betvivla att miljoner tyskar blev fördrivna från de östra landsändarna 1945 av Sovjetunionen.

Idag är situationen mycket annorlunda. Hur ska en migrationshandläggare i Sverige idag kunna med säkerhet bekräfta en historia från en person från Afghanistan eller Eritrea? Vad vet denna handläggare, eller ens UD, om den enskilda individens situation eller hur säkerheten ser ut i dennas landsända?

Situationen kompliceras även av att det genom åren har lagts till flera ”rättigheter” som inte fanns i det ursprungliga dokumentet. Den f.d. riksdagsledamoten (m) Anne-Marie Pålsson skrev i våras om detta i Det goda samhället. Idag ses det som en del av asylrätten bland annat att stanna kvar i landet man har fått avslag från för att sedan lämna in upprepade ansökningar. Mest skadligt är dock den av aktivisterna inbillade rätten för en asylsökare att lämna in sin ansökning utan något som helst medel för identifikation. Denna absurda situation förstärker det förhållande jag tar upp ovan, med svårigheterna för handläggare i Sverige att göra en individuell bedömning av en person från en för denna så pass främmande miljö som det ofta handlar om om denna inte ens går att identifiera. Det hela utvecklas som sagt mer och mer till en parodi, i både stort och smått.

Sist men inte minst så hör det till saken att eftersom konventionen skrevs med intern europeisk migration i åtanke hade man heller inte i åtanke de stora konflikter som skulle uppstå när man som idag flyttar stora mängder människor från en kultursfär till en annan. Ingen hade i tankarna att den inhemska befolkningen själva skulle komma att behöva göra avkall på essentiella delar av den egna civilisationens samhälleliga värden som en konsekvens av undertecknandet av konventionen. Istället förhåller det sig så att det uttryckligen deklareras i Artikel 34 av flyktingkonventionen att flyktingarna skyndsamt ska assimileras in i mottagarsamhället!

I summering kan man konstatera att FN:s flyktingkonvention hade i åtanke korta krig med tydliga offergrupper. Idag har vi ett permanent tillstånd av konflikter, vanstyre och fattigdom som driver folk framför sig, där mycket få någonsin kommer återvända oavsett beslutet från myndigheterna. Konventionen är med andra ord inte anpassad till dagens verklighet och måste skrivas om och asylrätten måste skrotas.

Istället måste vi skapa ett nytt system där vi dels kan behålla kontrollen över det antal migranter som vi tar emot och dels kunna välja vilka vi vill ta emot. Det ska inte längre vara så att de som har resurserna eller den fysiska styrkan att ta sig till Sverige ska vara de som får söka asyl här. Ett moraliskt system hade byggt på att vi själva, på plats, väljer ut de grupper som vi anser är i behov av skydd här i Sverige, vilket är de verkligen svaga och utsatta. Till dessa räknar jag inte unga och starka män eller de mer välbeställda av migranterna!

Det enda sättet att uppnå denna, moraliskt hållbara situation, är att asylrätten skrotas omgående och att vi kollektivt i Europa uppvisar en fullkomlig nolltolerans för den illegala migration som asylrätten göder. Bara så kan vi få ett stop för resorna över Medelhavet och därmed även få rättvisa och ordning i flyktingmottagandet och dessutom genom att begränsa numerären få en situation som är ekonomiskt och socialt hållbar för Sverige.

Turkiet hotar med migrationsvapnet – och EU viker sig!

ANALYS/DEBATT

Tayyip Erdogan är en folkvald politiker som allt mer ser ut som en auktoritär ledare. Hans övergrepp på mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och demokratin som system, vilka ha pågått sedan hans AKP tog makten första gången, men som har accelererats allt mer de senaste åren och nu efter kuppförsöket i somras har börjar skena, sätter honom i den senare kategorin i mina ögon. Det som är mest nedslående är det faktum att han gör det med folkmajoritetens stöd i ryggen! Kanske börjar det främsta muslimska experimentet med demokrati nu gå mot sitt slut?

Demokrati måste trots allt definieras som något mer än majoritetens tyranni över minoriteten. Grundläggande rättigheter måste respekteras och dessa är borta sedan länge i Turkiet.

Detta Turkiet hotar nu återigen EU med att använda sig av migrationsvapnet för att utverka eftergifter från Bryssel. Jag skriver återigen, då det i mina ögon nu står bortom tvivel att förra årets migrationsvåg mot EU var iscensatt av Erdogan, i syfte att ställa Europa mot väggen. Hans utspel är dock underförstått riktade mot Merkel, då han vet att det är hon som är EU:s svaga länk just nu.

Europa lärde sig ingenting av sin mörkaste period i historien och under hela efterkrigstiden har man reflexmässigt reagerat på hot med eftergifter. Det är en historiens ironi att Tyskland nu är landet som för en eftergiftspolitik gentemot en auktoritär ledare.

Turkiet kräver en snabb process mot medlemskap, visumfrihet omedelbart och otaliga miljarder i stöd för att inte öppna grindarna igen. Nu när EU-parlamentet röstade för att frysa medlemskapsförhandlingarna, som en konsekvens av hans odemokratiska åtgärder i landet, så säger Erdogan; våra gränser (mot Europa) öppnas om ni går längre”.

Inför detta uttryckliga hot så reagerar Angela Merkel genom att legitimera hotet när hon påstå att båda sidor hotar varandra för att sedan visa att hotet ger avsedd effekt genom att indikera att hon avser göra allt för att tillmötesgå Erdogans krav genom att säga att;där det finns svårigheter ska vi lösa dem.

Det som hon betecknar som ”svårigheter” är inget annat än att en stat glider in i diktatur och att denna stat, när den inte får sin vilja igenom, hotar det demokratiska Europa. Detta är inte ”svårigheter” som det finns en annan lösning på än att visa beslutsamhet och moralisk styrka. Man kan inte möta sådana hot med eftergifter vilket detta löfte, om att undanröja hindren för Turkiets process mot medlemskap, innebär.

Merkel glömmer att det är Europa som sitter på de starka korten här. Det är Turkiet som är fullständigt beroende av EU:s välvilja, då landets tullfrihet med den inre marknaden och de utländska investeringarna är det som håller igång den turkiska ekonomin. I strid med vad som sades i Merkels uttalande så har EU inte hotat Turkiet, men det kanske man borde göra?

Man borde göra klart för Erdogan att om han inte spelar efter reglerna så kommer beslut tas som får grava konsekvenser för Turkiets ekonomi. Hur länge ska det stora och rika Europa låta sig hunsas av en ekonomisk dvärg?

Merkels lockrop till migranterna förra året får mig att tänka att hennes eftergivna förhållningssätt gentemot Turkiet är del av en agenda. Frågan är bara vad som förorsakade svängningen i hennes världsbild? För 6 år sedan deklarerade hon samstämmigt med Cameron och Sarkozy att den mångkulturella samhällsmodellen var ett misslyckande och att Turkiet aldrig skulle kunna bli en medlem av EU. Nu förespråkar hon i princip fri migration och ett turkiskt medlemskap i EU.

Oavsett vad som ligger bakom denna svängning så kan man konstatera att ett turkiskt medlemskap i EU skulle vara förödande. Landet kommer inte bli en riktig demokrati på mycket länge och om landets ledare agerar med en sådan här bristande respekt för den europeiska gemenskapen nu, när Turkiet rimligen borde spela det ödmjuka kortet, vad kan man då vänta sig om landet skulle bli en medlem? Jag vet, det finns många hinder på den vägen i form av nationella veton, men givet våra politikers svaghet och eftergivenhet gentemot den muslimska världen och givet det migrationstryck som bara är i sin begynnelse, så ska man aldrig säga aldrig. Det finns en gammal agenda, med ursprung i Frankrike, som går ut på att EU ska bindas ihop politisk med Nordafrika och Turkiet och i kölvattnet av ett förverkligande av Brexit så kan den agendan få nytt liv igen i sökandet efter ett nytt syfte för EU-projektet.

Det viktiga i detta skeende är dock att EU:s politiker agerar för ta makten över Europas utveckling. Vi kan inte låta kontrollen över våra gränser ligga i händerna på grannländerna på andra sidan havet. Stora resurser måste samlas för att upprätta en hållbar yttre gräns. Dessa resurser ska inte som idag agera färjelinjer mellan Turkiet och Samos eller mellan Libyen och Malta. Vi ska absolut rädda personer i sjönöd, men de ska sättas i land i det land de avseglade ifrån. Här måste vi lära av Australiens framgångsrika hantering av den illegala migrationen. Det ska vara vi i Europa som avgör vem som ska få bosätta sig här, istället för som det förhåller sig nu, att de som har kraften och resurserna till det tillåts diktera att just de ska få tillträde, eller ur makroperspektivet, att ett land som Turkiet eller krigsherrar i Libyen dikterar tillgången till Europa.

Utgångspunkten måste vara nolltolerans för all illegal migration och nolltolerans inför länder som försöker använda migrationen som ett vapen mot oss!

Nu får det räcka med tomma solidaritetsdeklarationer! Det är tid för handling!

DEBATT

Nu har vi varit ledsna, vi har visat samhörighet med offren i Nice, vi har alla deklarerat att vi ska ”hålla ihop”! Precis som förra gången och gången innan dess. Vart har detta fört oss? Jag tror att jag har fått en överdos av solidaritet. Är det inte tid för handling nu? Försvinner problemet för att vi deklarerar att vi står enade? Enade i vad? Tron på öppna gränser utan personkontroller eller krav? Tron på att det går att tolerera intolerans i all evighet utan att det får konsekvenser för samhällets stabilitet? Jag tror inte att vi, som folk, någonsin har stått eniga bakom den linjen.

Politiker, kanske framförallt våra svenska, pratar om att ”ta ansvar”, men vad menar de då? ”Att ta ansvar” betyder enligt gängse definition att leva upp till en ”skyldighet”. Med andra ord är politikerns ansvar att göra vad denna har en skyldighet att göra. Den primära skyldigheten som politikern har att sköta om är att se till medborgarnas säkerhet och trygghet. När dagens politiska majoritet tolkar ordet ”ansvar” som att öppna landets gränser för alla dem som vill komma in, oavsett bevisat skyddsbehov, menar jag att de har missförstått sitt syfte. Detta är ett steg som med all säkerhet strider mot ordet ansvars egentliga betydelse i termer av det ”medborgerliga kontraktet”, vilket utgör grunden för demokratin (Fotnot 1). För det är väl så att politikerns första skyldighet är att måna om medborgarnas väl och ve?

Europas politiker undlåter idag å det grövsta att sköta denna, sin primära uppgift. Detta gäller högt som lågt; det sträcker sig från misslyckandet att skydda medborgarna från de våldtäkter och våldsbrott till de spektakulära terrordåden som nu sker med jämna mellanrum nere på kontinenten och som mycket väl kan komma att utspela sig även här i Norden inom kort. Detta svek måste föranleda att nya politiker träder fram, som är villiga att ta det ansvar som krävs, som är villiga att skydda Europas befolkning från angrepp. Vi kan inte acceptera en situation där terrordåd på denna nivå blir vardagsmat i Europa. Politikerna måste börja ta ansvar för sin primära skyldighet!

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Spegelbilden till bilden av Alan Kurdi vars spridning i kontrast till Alans bild snabbt stoppades av medierna.

Bilden av den okända flickan som ligger död bredvid sin docka är plågsam att se och på många sätt och vis spegelbilden av den mycket mer uppmärksammade bilden av den döde pojken Alan Kurdi. Bilden av Alan skulle visa vad som händer med migranterna om de inte släpps in förbehållslöst i Europa, utan den farliga resan över Medelhavet. Men bilden av den döda flickan på gatan i Nice visar vad som händer oss invånare i Europa när vi inte kontrollerar invandringen till vår kontinent. Den visar vad som kan hända när vi inte ställer krav på identitet och försöker gallra ut dem som inte har skyddsbehov här och som i värsta fall är här för att angripa vårt samhälle. Det handlar här inte om att ”ställa grupper mot varandra”, utan om att se realiteter. Vi kan inte blunda för de negativa konsekvenserna av att Europas befolkningsstruktur förändras. Vi kan inte blunda för konflikterna som allt mer byggs upp och för att detta kommer att förändra vårt samhälle. Till vilken utsträckning kan vi dock fortfarande påverka!

Vänsterskribenter som Wirtanen anser att vi inte ska oroa oss över terrorattackerna mot Europa. Det är mycket större chans att dö i en bilolycka säger han. Skillnaden mellan riktat politiskt våld och slumpmässiga olyckor är dock uppenbar. Det finns folk boendes mitt ibland oss som, genom att använda våld, vill påverka oss att förändra vår livsstil och nedmontera vårt demokratiska och öppna samhälle. Ska vi bara ignorera dessa personer som vill döda oss, som planerar att göra så och som med jämna mellanrum lyckas med sina planer? Ska vi bara gå vidare med en fatalistisk livssyn och acceptera risken att nästa gång är det vårt barn som ligger där på asfalten, kall och livlös med sin docka bredvid sig? Jag har i alla fall ingen avsikt att falla in i en sådan fatalism. Vänsterns tokskribenter får tycka vad dom vill, men jag avser bekämpa deras synsätt på alla sätt!

Vari ligger då problemet? Det kan inte vara en nyhet för någon som inte har bott i en garderob de senaste 25 åren att Europa generellt har ett problem med att att integrera sin invandrade muslimska befolkning. Det finns givetvis stora skillnader beroende på vilket ursprungsland vi talar om men över lag så finns grundläggande och väl spridda uppfattningar inom det muslimska kollektivet som strider med grundläggande uppfattningar hos européerna. Störst ser klyftan ut att vara i relation till den somaliska- och den arabiskmuslimska kulturen och minst i relation till de bosniska-, iranska- och kurdiska muslimska kulturerna. Storbritannien har problem med sina pakistanier, Nederländerna med sina marockaner och Frankrike med sina nordafrikanska invandrare, till exempel. Ett flertal tillförlitliga opinionsundersökningar, bland annat utförda av Pew Research, har visat på att mellan 40 % – och 60 % av den muslimska befolkningen i Nordvästeuropa vill se våra länder styrda av sharialagar och detta vet vi allt för väl vad det innebär för demokratin, yttrandefriheten, individens rättigheter och kvinnors dito. En nyligen utförd undersökning från Danmark av landets muslimer visade till och med att så många som 77 % av muslimerna boendes i Danmark anser att sharialagarna måste följas till fullo (upp från 62 % för tio år sedan). En undersökning av muslimer i Storbritannien från 2006 som CBS citerar visade att 25 % av dem stödde jihadistiska attacker mot Storbritannien (bland annat de på 7/7). Hela en tredjedel ansåg att det västerländska samhället var dekadent och att muslimerna borde göra slut på det. Följaktligen ville 28 % att Storbritannien blir en fundamentalistisk muslimsk stat! Vi har alltså inte att göra med en liten 5:e kolonn! Dessa siffror är anmärkningsvärda och borde få även de mest slumrande att vakna upp till insikten att de jihadistiska terroristerna inte är isolerade och utan stöd i från de muslimska befolkningsgrupperna. Det är sådana här siffror som gör att islam särskiljer sig från andra religioner i dagens värld. Det är dags att inse att vi har ett problem med islam.

Det faktum att vi inte ens försöker integrera dem som kommer hit gör bara den mentala avgrunden mellan Väst och islam större. Till skillnad från vad man generellt har trott om integration så tycks de muslimer som bor i Nordvästeuropa bara bli mindre och mindre integrerade. Radikala värderingar är mycket mer spridda bland den yngre generationen. Vi kan inte komma åt den radikalisering och extremism som frodas bland muslimer i förorterna med nuvarande policy. Det religiösa våld som vi ser från islams sida i Europa kommer således bara att bli värre och värre. Ska vi vänta tills det är försent med att försöka skydda våra medborgare?

Det är därför hög tid att våra politiker tänker om här och kräver en större grad av anpassning till den europeiska civilisationens grundläggande värderingar. För att detta ska ha den minsta chans att lyckas så måste vi starkt begränsa invandringen från länder där de radikala tolkningarna förekommer starkt, vilket idag inkluderar de flesta avsändarländerna till migrantströmmen mot vårt land. Om en minoritet hela tiden får påfyllning i sina led hemifrån så sjunker chanserna till en framgångsrik politisk integration.

Kollektiv bestraffning är något av det värsta min liberala sida kan tänka sig, men vi har slut på alternativ. Om man vänder på resonemanget så kan man se en fortsatt ointegrerbar migration som en kollektiv bestraffning av befolkningen i väst (som vänstern tycker är välförtjänt med anledning av någondera av de inbillade oförätterna som vi anses ha utfört mot omvärlden). Den migrationspaus som vi skapar ska brukas till att integrera de muslimer som lever i vårt land. Det måste bli ett stop på samhällets anpassning till muslimska religiösa krav. Sverige är en sekulär stat och dessa principer måste vi sluta upp med att rucka på. Man vinner inte en kulturkamp mot en irrationell motståndare genom eftergifter som förstärker dennas inbillning att han är på rätt spår. Man vinner genom att benhårt hålla fast vi de rationellt framtagna värden som vårt samhälle bygger på. Vår tro på vårt system, den växande insikten om det sekulära systemets överlägsenhet och de allt svagare banden till migranternas hemländer, om vi drastiskt minskar migrationen, kommer med tiden ge oss rätt i deras ögon!
Fotnoter:
1) Samhällskontraktet eller medborgarkontraktet är ett samlingsbegrepp på ett antal överenskommelser av såväl formell som informell natur som deklarerar statens och medborgarnas skyldigheter gentemot varandra, vilka utgör fundamentet för demokratin

%d bloggare gillar detta: