Sverige är aningslöshetens sista bastion

Sverige hör till de länder som ännu inte har vaknat upp och insett vad IS är och vilket hot det utgör mot vår civilisation. Detta är inte konstigt då Sverige under decennier har utgjort en form av aningslöshetens bastion. Den social-liberala huvudfåran i samhället har länge arbetat efter principen att alla kriminella är offer och att de inte vet vad de själva gör. De antas vara viljelösa och helt styras av yttre påverkan såsom det berättas i vänsterns propagandainstrument nr 1 riktad mot barn; Bamse: ”Om någon bara visar vänlighet mot honom så slutar han vara dum!”. På den nivån ligger tyvärr resonemanget. Det finns inte en tillstymmelse till tanke på personens ansvar för sina egna handlingar! Alla ska behandlas som Bamse-läsande barn som inte vet bättre, som är lurade eller någon varit dum mot. Ingen ska anses vara vuxen nog att ha fattat ett eget beslut. Detta är själva slutmålet för storebrorsstaten, eller som det mer träffsäkert kallas på engelska; ”nanny-state” (barnskötarstaten).

Man resonerar som om dessa IS-rekryter hade möts av någonting annat än vänlighet från det svenska samhället. Man har fått allting serverat; generösa bidrag, en allmänt daltande attityd där allting (inklusive brottslighet) förlåts, ett generöst mottagande av objektets alla släktingar, en låt-gå-attityd inför alla typer av religiöst baserade krav på alla arenor i samhället, inklusive det sekulära samhällets ”heligaste”, nämligen skolan, där upplysning och kunskaper ska fördjupas, men där man istället ofta har inrättat bönerum. Inte ens Bamse skulle kunna vara missnöjd med denna vänlighet! Trots allt detta. Trots att vi är det mest generösa mottagarlandet, med de mest generösa bidragen så vänder sig dessa individer sig mot oss, mot essensen av det samhälle som har gett dem alla möjligheter i världen.

Vad gör vi då nu då dessa krigsbrottslingar från IS återvänder ”hem” till Sverige? Vi öser ännu mer förmåner över dessa ”satans mördare” i tron att det var inte metoden som var fel utan mängden förmåner som felade. Gärna ska de mötas med blommor i grind på Arlanda såsom Guantanamo-svensken Ghezali. Brinner det i förorten? Bygg fritidsgårdar! Brinner fritidsgårdarna? Bygg tio till! Ungdomarna var kanske inte nöjda med antalet!? Sedan fortsätter det med: Skär ungdomarna halsar i Irak? Ge dem lägenheter och jobb! Skär dom halsarna av sina arbetsgivare hemma i Sverige? Ge dem högre lön och bättre jobb! Någonting i deras omgivning måste vara fel!?

När ska vårt samhälle komma till insikt om att det kan vara så att dessa unga jihadister är fullt medvetna om att de är förmånligt behandlade och helt enkelt inte känner någon frustration över att de inte får mer saker gratis eller att någon ”är dum mot dem”. Istället känner de frustration av att de inte känner sig hemma i vårt samhälle, över att de inte kan leva i enlighet med de ideal som deras religion propagerar för. De åker ner och krigar för IS mörka religiösa vansinnesideologi för att de vill ha det samhället och inte vårt trots alla förmåner som öses på dem. Detta är ett tydligt personligt ställningstagande som de bör stå till svars för. De krigar och mördar för en rörelse som i direkta ordalag har hotat och förklarat krig mot Sverige och hela västerlandet. Målet är inte bara att verka där nere, utan att även komma hit, vilket vi snart kommer att bli varse. Att släppa in dem i landet igen och hjälpa dem är som att understödja sleeper-cells från en makt som vill förgöra en. Det borde vara uppenbart för alla sunda människor att detta är vansinne.

Sverige säger sig stödja de angripna folkens sak där nere, kurderna, yazidierna och de kristna, även om det sker halvdant med hjälp av tält och lite rådgivning, men samtidigt så stödjer man indirekt IS krigföring. Man låter IS hålla en bas för rekrytering här hemma utan att kriminalisera organisationen. Man låter IS jihadister komma hem för att slicka såren betalt av försäkringskassan som vore skotthålen en arbetsskada. Man belönar och uppmuntrar i sitt oförstånd de som har begått krigsbrott utan att förstå att man på så sätt bara stimulerar fler att gå på samma väg och de som varit där att åka ner igen. Varför skulle man inte göra det? Man är ju ett offer när man håller kniven mot någon strupe. Sedan är det bara att åka hem igen i för att teatraliskt gråta ut i moder Sveas knä.

När ska denna cirkus ta slut? Jag kan bara antaga att det sker efter det första lyckade stora terrordådet här hemma. Om de är så dumma att de biter handen som föder dem vill säga? För snart är det bara i Sverige de kan finna så dumma värdar. Runt om i världen skärper man lagstiftningen. IS-medlemmar förbjuds återvända och får sina uppehållstillstånd indragna. Framförallt i den anglosaxiska världen sker detta, med Australiens premiärminister Tony Abbot i spetsen. Abbot vill nu lagstifta om att medborgare som strider för IS ska kunna förlora sina australienska medborgarskap. Detta vore ett stort steg i diskussionen om vad medborgarskapet egentligen innebär.

Är medborgarskapet bara en rättighet som många inbillar sig idag, eller medför den skyldigheter också? Medborgarskapet, i dess traditionella betydelse, utgör ett medlemskap i en gemenskap i syfte att bygga ett samhälle. Man har rättigheter, men också skyldigheter i relation till de övriga medlemmarna. En av de mer centrala skyldigheterna är att ställa upp i för att medverka i skyddet av gemenskapen mot yttre fiender. Om man istället väljer att strida för en part som vill förstöra det egna samhället, då måste det ses som att man har förverkat sin möjlighet att vara en del av denna gemenskap. Detta borde vara ganska självklart, eller hur?

DN vill ha rösträtt för de illegala

DN tycks ha vandrat en lång väg från den mittfåra tidningen tidigare befann sig i, mot allt mer extrema ställningstaganden. Detta är en dyster utveckling för alla de som förväntar sig mer från landets främsta opinionsbildare. Den 17/3 deklarerar ledarsidan att det inte vore ologiskt om illegala invandrare skulle få rösträtt.

Till stöd för denna linje tar de statsvetarens Ludvig Beckmans försök till att omdefiniera grunden för en individs rättigheter i relation till staten. Beckman skriver, enligt DN, att:

Demokrati kan beskrivas som ett system där de som påverkas av lagar och beslut har inflytande över tillkomsten av samma lagar och beslut. Även människor som håller sig undan alla slags myndigheter, som inte begår några brott och därför inte haffas av polisen, har att förhålla sig till en mängd lagar och regler. Även papperslösa påverkas av politiska beslut om sådant som konsumtionsskatter, tillgång till vård och utbildning och annan offentlig service, anslag till brottsbekämpning, bostadsbyggande – ja, en mängd saker som formar vardagen för alla som bor inom landet.”

Beckman skriver enligt DN, de ”som inte begår några brott”. Deras närvaro i sig är ett brott mot svensk lag. Detta måste en statsvetare förstå. Den illegala betalar inga skatter på det arbete som han utför. Hans blotta närvaro i landet göder den kriminella sektorn på alla sätt.

Det centrala i Beckmans tes är dock hans föreslagna omdefinition av relationen mellan stat och individ. Demokratin har, i västerlandet, aldrig definierats på det vis som Beckman nu föreslår. Aldrig någonsin har det räckt med att befinna sig i ett land, legalt eller illegalt, för att tillerkännas de rättigheter som medborgaren kan tillräkna sig. Beckmans idé blir än mer absurd när man konsekvent fullföljer hans resonemang. Ska de som uppehåller sig i landet på en längre semester, som utbytesstudent eller säsongsarbetare, ha rätt att rösta eftersom de påverkas av svenska lagar så länge de befinner sig här?

Demokratin har i grund och botten setts som ett system där en grupp människor har ingått ett informellt samhällskontrakt mellan stat och individ (givetvis med formella komponenter). Dessa individer blir sedan medborgare. Staten lovar medborgaren att sörja för fysiskt skydd och tillhandahålla en varierande mängd förmåner, samtidigt som staten tillerkänner individen grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet, trosfrihet, skydd för den privata äganderätten osv. Staten garanterar vidare medborgarens rätt att deltaga i landets styre. Medborgaren i sin tur lovar att följa de lagar som gemensamt upprättats, betala de skatter som avkrävs henne och lovar att ställa upp till försvar av riket vid krig och orostider.

Beckmans omdefinition brister i att han inte förstår att de rättigheter som medborgarna har samtidigt är knutna till skyldigheter. Den illegala bryter mot alla dessa skyldigheter. Han respekterar inte lagarna och han betalar inte skatt, men som resonemanget går så ska han kunna förvänta sig att få ta del av de skattefinansierade förmånerna såsom fri skolgång. DN skriver vidare att:

”Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.”

Det är sant att begreppet medborgare idag är en aning urvattnat, men det betyder inte att det behöver vara så. Utvecklingen är fortfarande reversibel. De tankar som DN propagerar är dock redan på väg att genomdrivas i landet. Sedan en tid tillbaka får icke-medborgare, med permanent uppehållstillstånd, rösta i kommunalval. Detta bryter mot vårt grundläggande medborgarkoncept. Dessa personer får rättigheter utan att behöva uppfylla alla skyldigheterna. Själva tanken att personer som inte är medborgare kan fungera som vågmästare för avgörande beslut som påverkar medborgares liv är mycket underlig. Det är sant att medborgarskapet skänkes bort alldeles för lättvindigt idag, men det är inte skäl att även skänka bort rösträtten lika lättvindigt.

%d bloggare gillar detta: