En historia om Världskrig – Kampen mellan handelsstater och krigarstater och hotet om en sista uppgörelse

Efter min förra artikel, om riskerna att kriget i Syrien utvecklas till ett Tredje Världskrig, så uppstod en del diskussioner om vad som ska innefattas i begreppet ”Världskrig”. Prof. Wilhelm Agrell har, som bekant, deklarerat att vi redan nu befinner oss i ett sådant krig, men är han för tidigt ute? Han motiverar bland annat med att 4 av 5 permanenta medlemmar av säkerhetsrådet befinner sig i krig med IS, men kan krigshandlingarna verkligen anses vara av den rangen? Han säger att hela det internationella systemet påverkas, att det befinner sig ”i gungning”, men kan man verkligen påstå det? Är det någon stormakt som ser ett existentiellt hot i IS? Frågan är inte om huruvida IS kan krossas eller inte, utan om vem som ska besväras med att utföra handlingen. Man kan konstatera att det stora problemet ligger i att världen måste komma överens innan någon går in, annars föreligger risken att stora aktörer som Saudiarabien och Iran ryker ihop och då vet vi inte vad det hela kan leda till, vilket var ämnet för min förra text.

Vi kan konstatera att Agrell är lite tidigt ute, men att han mycket väl kan ha rätt i att vi nu befinner oss i förstadiet till ett sådant krig, om det hela skulle spåra ur. Men vad är då ett riktigt världskrig? För att förstå detta så måste vi titta på historien. Inte bara det som vi känner som de första och andra världskrigen, utan längre tillbaka, då världskrig faktiskt har utspelat sig innan det som vi känner som ”det första”. Franska revolutions- och Napoleonkrigen (1792-1815) var definitivt ett världskrig. Troligen bör man även se Ludvig XIV:s krig (1688-97, 1701-14) mot den stora alliansen, som ett sådant (Fotnot 1) och egentligen finns det ett krig till som kan kvalificera, men det lämnar jag utanför nu. Det går att dra ut ett antal oföränderliga kriterier som måste uppfyllas. Sedan får vi beakta evolutionen inom det internationella systemet, de förhållanden som förändras. Jag lutar mig en hel del mot George Modelskis analyser av de långa politiska cyklerna sedan år 1500. Inbakat i beskrivningen av ett världskrig finns berättelsen om hur dessa krig har utgjort skådeplatsen för en global kamp mellan handelsstaterna och krigarstaterna.

 

De oföränderliga kriterierna:

1) Kriget ska påverka hela det internationella politiska systemet. Detta system är en konsekvens av det internationella ekonomiska systemet, som växte fram runt år 1500. Det skiljer sig från tidigare system genom att de stora noderna i systemet; Europa, Mellanöstern, Indien och Kina tidigare inte fungerade som ett sammanbundet ekonomiskt system. Handel dem emellan pågick genom en form av stafetthandel. Kina bedrev inte direkthandel med Europa till exempel, utan varor passerade ett antal händer på den resan. När Portugal öppnade en handelsrutt direkt till Indien och Kina över haven så lades de första byggstenarna till detta internationella ekonomiska system. Som en logisk följd så fördes politiska intressen upp på en global nivå, i takt med de ekonomiska intressena. I begynnelsen var det internationella systemet naturligt nog dominerat av Europa, då det bara var europeiska stater som agerade internationellt. Efterhand växte dock systemet till att inkludera världen genom de koloniala besittningarna och handelsposterna. Från Europa självständiga aktörer tillkom i form av USA på 1700-talet och Japan på 1800-talet. På 1900-talet exploderade som bekant systemet till att innefatta i stort sett hela världen. För att ett krig ska anses vara ett världskrig, så ska detta som sagt påverka hela detta system. I systemets begynnelse spreds krigshandlingar över klotet bara genom marin krigföring om handelsleder och handelsposter, senare genom kolonier och slutligen genom självständiga aktörer över hela dess yta.

2) Större delen av det internationella systemets stormakter ska vara involverade i krigshandlingarna. Under Ludvig XIV:s krig så uppfylldes detta med råge då till och med Sverige och Danmark deltog i ett proxykrig. Under Napoleonkrigen deltog till och med den enda icke-europeiska aktören, USA. Under de första- och andra världskrigen, som jag för övrigt egentligen ser som ett enda krig, deltog till och med nya aktörer som Japan och Kina. Den enda världsdel som stod utanför var Sydamerika.

3) Kriget ska avgöra en viktig ekonomisk/politisk men även en ideologisk fråga. Man kan också konstatera att impulser från världskrigen har fått långtgående konsekvenser som lägger grunden för nästa världskrig. Så här kan man sammanfatta konsekvenserna av de fyra världskrig (eller tre om man som jag ser VKI och VKII som ett världskrig) som vi behandlar:

Ludvig XIV:s krig var en utmaning mot Hollands då ekonomiskt och marint dominerande position. Frankrike ville åt de rika regionerna i Holland och Spanska nederländerna och lägga beslag på den holländska handeln. Samtidigt ville ”Kung Sol” kväsa det parlamentariskt styrda Holland som var en nagel i ögat på en monark som var i processen att bygga upp en ny politisk ordning som vi känner som absolut monarki. Franska intellektuella och religiösa minoriteter som hugenotterna flydde till Hollands politiskt och religiöst toleranta famn. Holland överförde inte bara sitt styre, utan även positionen som ledande makt till Storbritannien, genom ”the Glorious Revolution” under ett världskrig där de tillsammans sedan krossade Ludvigs auktoritära drömmar. Förlusten sådde fröet till undergången för Ludvigs system. Under 1700-talet spirade det intellektuella motståndet mot absolutismen genom tänkare som Voltaire som överförde politiska tankar från segrarmakten och den nya ekonomiska hegemonen Storbritannien till Frankrike.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

När ”Ancien regimé” föll 1789, så var den en direkt konsekvens av denna process. Ett nytt Frankrike trädde fram. Ett Frankrike som ville omforma hela Europa, genom våldsam revolution och blodsutgjutelse. Detta stod dock inte i Storbritanniens intresse, vars modell istället var en stegvis och trygg utveckling där de demokratiska värdena hela tiden förädlades genom en konsensus mellan de ledande skikten och de som sökte mobilitet och friheter. Den franska revolutionen var ett försök att framtvinga flera århundraden av utveckling över en natt. Resultatet blev laglöshet och skräckvälde. Därför var det egentligen två demokratiseringsmodeller som stod mot varandra under Napoleonkrigen och inte revolutionärer mot reaktionärer som man vanligen tolkar förloppet. Oavsett vilka motiv Habsburgkejsarna eller de de övriga kungahusen i Europa hade, så var det nämligen Storbritannien som finansierade kriget mot Napoleon och som diplomatiskt snodde ihop allianserna.

Effekten av Napoleonkrigen var framväxten av den organiserade nationalismen. Utan att mobilisera hela folk, hade det inte gått att fylla leden i de allt större arméer som de spirande industriernaa förmådde att stampa fram. Att appellera till nationella känslor blev den nya melodin. Mer specifikt, kan man konstatera att de franska massarméernas ockupation av Tyskland väckte den tyska nationalismen och satte Tyskland på ett spår som inte slutade vid enandet utan tog stopp först när Tyskland hade återbetalt läxan inte bara till Frankrike utan till hela Europa.

Så är vi framme vid den sista senaste ronden av världskrig, som vi känner som VKI och VK II, som till viss del alltså kan hänföras till urspårad nationalism, men även under krigets andra skeende till stor del till, den revolutionära socialismen som hade fötts vid samma tid på samma Parisgator som nationalismen. I dess första rond ställde kriget de liberala demokratierna mot auktoritära och reaktionära regimer i Centraleuropa mot varandra. I dess andra rond stod samma liberala krafter nu mot samma auktoritära krafter, som nu hade genomgått en metamorfos till en fascism som var en fusion av nationalism och gamla reaktionära intressen med den socialism som de kände sig hotade av (utefter principen ”if you cant beat them, join them”, eller i alla fall få dem att tro att du gjort det). De liberala kan tacka sin lyckliga stjärna för att fascismen och dess nära kusin, socialismen som utgjorde det andra hotet mot den fria människan, brände av en del av sitt krut mot varandra. Annars hade demokratierna fått kärnvapenbomba Europa till frihet…..och vilken ”seger” det hade varit sen. Det fria samhället, den liberala demokratins överlevnad blev alltså stridsfrågan under denna drabbning.

Om vi tvingas genomleva ännu ett världskrig, vad står då på spel? Vilken är stridsfrågan? Man kan utan tvekan peka ut källan till en sådan sista utmaning av världsordningen och de individuella friheterna: Mellanöstern och återkomsten av ett militant och radikalt islam. Kopplingen till det föregående världskriget är som så här: När den fascistiska maskrosen trampades ut i Europa så spred sig tyvärr några sporer. Dessa nådde till Mellanöstern och gav en ny blomning. Islam, som i sig självt, är en ondskefull religion när den tolkas på det bokstavliga sätt som den är avsedd att tolkas, fick genom inspiration från fascismen tyvärr ytterligare mindre attraktiva drag. Nu tillfördes islam ett mer absolutistiskt synsätt och en genomgripande totalitär syn på samhället. Toleransen för avvikelser från kristna och andra trosfiender är nu ännu mer obefintlig inom de radikala kretsarna.

Sammanfattningsvis; så ska ett världskrig påverka hela det internationella politiska systemet, inbegripa lejonparten av dess stormakter och avgöra politiska, ekonomiska och ideologiska frågor som är avgörande för funktionen av hela detta internationella system. Vad är då det föränderliga?

 

Evolutionen inom det globala politiska systemet:

1) Det internationella politiska systemet har växt mycket snabbt de senaste 100+ åren, till att nu innefatta i princip hela den kända världen. Detta innebär att man nu kan anta att en större del av stormakterna och andra regionala aktörer kan tänkas hålla sig utanför nästa världskrig. I det förra världskriget stod som nämnts Sydamerikas Brasilien och Argentina, med undantag för mycket sena symboliska krigsförklaringar, utanför. Nu när systemet är ännu större skull man kunna tänka sig att både Indien och Kina till exempel skulle kunna undvika nästa konfrontation. Den skulle kunna tänkas involvera krigshandlingar på 3-4 kontinenter och få globala efterverkningar, men att stora delar av världen ändå lyckas hålla sig utanför.

2) Dödligheten i världskrigen har hela tiden stigit. Napoleonkrigen (revolutionskrigen ej inräknade) kostade uppemot 6 500 000 människoliv. Det första världskriget 15 – 18 miljoner och det andra ungefär 60 miljoner. Nu när världen är fullpackad med kärnvapen är det svårt att se framför sig att nästa världskrig, om det blir ett till, skulle bryta denna trend. Kanske är det just detta faktum som kan rädda världen från ännu en omgång av vansinne? Det synes i alla fall ha verket för att kyla ner USA och Sovjet under de mest varma episoderna av det ”kalla” kriget. Problemet är väl att om nästa kraftmätning står mellan västvärlden och ett kärnvapenbestyckat Kalifat, så är det inte troligt att denna samsyn kan uppnås igen. De radikalaste islamisterna är ju som bekant förälskade i döden!

3) Den kanske viktigaste delen av systemets evolution handlar om den kamp som har utspelat sig i först Europa och sedan världen mellan handelsstaterna och krigarstaterna under de senaste 500 åren.

Den ekonomiska och politiska historien har präglats av en kamp mellan mellan handelsstater å ena sidan och råvaru- och jordbruksstater alt. kallade krigarstater, om man vill fokusera på de politiska aspekterna, å den andra under den agrara eran. När denna ersattes av den industriella eran, så kom deras produktion att likna varandras, men handelsstaterna särskilde sig genom sina statsskick, sina ansträngningar för frihandel och som noder i det internationella finansiella systemet. Portugal, Holland, Storbritannien och USA har ställts mot Spanien, Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen i kraftmätningar som har format vår värld. De förra har burit upp det internationella ekonomiska systemet, hållit handelsvägarna öppna, tillhandahållit kapital för utveckling och verkat för frihandel. Med början med Holland har de förra också förädlat den demokratiska tradition som vi nu känner som den västerländska, medan de senare har varit autokratiska, intoleranta och frihetsfientliga stater vars politiska modeller har utgjort återvändsgränder. I varje världskrig, har dessa krafter ställts mot varandra. Varje gång har handelsstaterna vunnit. Sovjet beslutade att tyst låta sitt imperium falla ihop, troligen tack vara insikten som nämndes i punkt 2 ovan, men risken för ett nytt världskrig är definitivt inte borta.

Efter varje seger i dessa världskrig så har kretsen av till handelsstaterna vänligt sinnade stater växt. Först ack så långsamt, men sedan snabbare och snabbare. Under det Holländska frihetskriget från Spanien, som även det kan karaktäriseras som ett världskrig enligt modellen ovan, även om argumentet där är betydligt svagare, landade England i handelsstaternas läger. Den berömda kampen mot ”Den stora armadan” känner de flesta till, men få känner till att detta var en ”sideshow” till den tidens stora kraftmätning mellan Holland och Spanien (egentligen Habsburgs). Danmark hamnade i Hollands läger under 1600-talet och låg i evig strid med Sverige, som i mångt och mycket var en proxy till Frankrike. Efter Napoleonkrigen vändes större delen av Europa till Storbritanniens sida, till och med Frankrike så småningom. Tyskland som stod på tur att utmana den ledande handelsstaten Storbritannien, skulle visa sig stå nästan ensamt.

Efter andra världskriget skedde det stora genombrottet. FN skapades och åtminstone halva klotet inordnade sig under handelsstaterna, som nu kallades ”västmakterna”. De tidigare besegrade, Tyskland och Japan visade sig vara de bästa eleverna. Fredliga och handelsinriktade! För varje seger i ett världskrig så togs större och större steg framåt. När Sovjet lades sig utan en strid så inlemmades, med ett undantag, resten av världen i detta system. Jag ser dagens Ryssland som en del av detta system, trots de svårigheter som landet har med väst, då krig mellan Ryssland och väst vore näst intill otänkbart idag. Bara mycket olyckliga omständigheter skulle kunna föra oss till den punkten. När det gäller Kina, som är något av en politisk outsider, så gäller samma sak. Handeln har skapat band som inte kan brytas. Vilket är då undantaget?

Den enda del av klotet som ännu inte har pacificerats av den globala expansionen av handelsstaternas dominans är naturligtvis Mellanöstern! Bara där ses krig som en naturlig fortsättning på politiken. Många vill vända på resonemanget, genom att peka på att väst gärna för krig i regionen och detta är absolut en del av problembilden. Dock så är det så att oavsett vilken part som inleder krigen, eller kanske man ska säga, oavsett vilken part som man anser har orsakat dessa krig, så kvarstår faktum att krigen pågår med anledning av att regionen är den enda som inte har omfamnat de demokratiska spelregler som resten av världen i någon mån har. Jag hårddrar här, som läsaren säkert förstår. Ryssland är inte en full demokrati och Kina är inte ens formellt en sådan, men landet är inne i en process som kommer leda till demokrati, genom att vara en del av den internationella handelssystemet. Dessa två länder befinner sig i en process, de har påbörjar en bana som mildrar deras beteende och kommer leda till någonting bra. Det har inte arabvärlden. Den befinner sig istället i en återgång till gamla vanor, i en process som leder till en konflikt med det moderna. Arabvärlden interagerar inte. Den handlar inte, tillverkar inte. Man pumpar bara upp olja, som går till militära utgifter och ”hovliv”, precis som 1500-talets Spanien! Arabvärlden är den sista nöten som måste knäckas innan världssamfundet kan få uppleva fred. Det kan vara så illa att det krävs ett sista världskrig för att detta sista steg ska kunna vara möjligt? För världens bästa så kan man hålla tummarna för att regionens religiösa problem med modernismen går att övervinna på ett mer fredligt sätt.

Sammanfattningsvis för punkt 3, kan man konstatera att de världskrigen har varit mest omfattande när de två blocken har varit relativt jämnt balanserade, såsom när Tyskland och Japan stod mot handelsstaterna och dess motvilliga allierade Sovjet. Under tidigare krigen blocken emellan så har de rika handelsstaterna varit tvungna att köpa stöd av andra ”krigarstater” för att kunna vinna, men nu, om det skulle komma till en sista konfrontation inför detta sista steg för att hela systemet, så skulle de sista ”krigarstaterna ” i Mellanöstern stå inför ordentligt dåliga odds, såvida de inte får stöd utifrån. Detta skulle kunna innebära att trenden mot hela tiden blodigare världskrig kan tänkas brytas. Men då måste fingret hållas från kärnvapenknappen.

 

I summering:

Vi kan konstatera att det enda som kan utgöra ett världskrig idag, troligen också skulle förinta världen. Denna vetskapen har troligen förhindrat ett krigsutbrott när en stor risk förelåg, såsom inför eller under Sovjetimperiets sammanbrott i slutet av 80-talet. Denna bild grusas idag av möjligheten att den muslimska världen samlar sig politiskt inför ett försök att motstå modernismens framträngande in i denna sista bubbla av sant autokratiskt tänkande, i både stort och smått. Bara den radikala muslimska dödskulten kan föra oss till ett globalt kärnvapenkrig. Bara en samling av den muslimska världens styrkor, under ett Kalifat, kan ge den arabiska muslimska världen styrkan att utmana världen. Kriget i Syrien och på andra platser mot den Islamiska staten, är i ett sådant scenario bara ett förspel, kanske det som förorsakar en samling till ett sådant Kalifat. Således det är inte IS i sig som är ett hot, utan genom att det kan föranleda det riktiga hotet mot världen: En samling av sunnistater under Saudiarabiens och Turkiets ledning! Man kan tycka att det vore ganska ironiskt om den fria världen som har spridit sig till att täcka nästan hela världen, i efterspelet till de världskrig som har uppstått sig när dess autokratiska motståndare har försökt att stoppa dess framgång och spridning, nu skulle gå under när den står inför den sista motståndsfickan till modernismen, men det är den realitet vi kan stå inför.

Fotnoter:

(1) Många vill se Sjuårskriget 1756-63 som ett världskrig, då det utspelade sig över stora delar av klotet och inbegrep huvuddelen av stormakterna. Problemen med denna tanka är två. 1) Kriget drevs inte av en samlande tanke eller ansträngning. Det var egentligen två separata krig, ett mellan Frankrike och Storbritannien om kolonierna och ett mellan Preussen å ena sidan och Österrike och Ryssland å andra sidan om Preussens växande makt i Centraleuropa. 2) Kriget ledde till dramatiska landvinningar för Storbritannien i kolonierna, men avgjorde ingenting nytt, utan bekräftade bara att det kungliga Frankrike inte längre var kapabelt att utmana om den globala makten. Man kan se det som en bekräftelse på Frankrikes förlust i Ludvig XIV:s krig och ett Storbritannien hämtade hem de vinsterna från detta tillstånd.

Ska man se EU som Frankrikes revansch?

EU kan analyseras utifrån en mångfald av synvinklar. En av de väl utnötta är den fredsskapande tanken som har bidragit starkt till Europas nuvarande stabilitet och denna ska inte förminskas, men EU är idag på väg i en riktning som väcker andra associationer – Imperiet!

Kampen om kontinenten

Europas politiska historia de senaste 500 åren har präglats av försöken att skapa ett imperium som täcker större delen av kontinenten, eller åtminstone en politisk dominans över denna yta.  Från sena 1600-talet fram till och med Napoleon så var det Frankrike som stod för dessa försök, kort därefter följt av Tyskland fram till och med Hitler. Särskilt fransmännen har alltid sett sig som kallade att förvalta Karl den stores dröm, ett återskapat romerskt riket i kristen tappning. Därav den franska något skruvade självbilden och idéerna om att landet och dess ledare ska präglas av grandeur vilket inte går att banka ur den franska folksjälen, hur många krig de än förlorar. Den envisa spärren för dessa imperieförsök har hela tiden varit Storbritannien vars strategi har byggt på tanken att landet ska balansera det politiska brädet på kontinenten genom att stötta den imperiebyggande stormaktens motståndare. Under de två världskrig som föregick det vi kallar det ”första”, Ludvig XIV:s försök att dominera kontinenten 1688-1714(1) och Napoleons försök under Revolutions- och Napoleonkrigen 1792-1815, stod britterna i vägen med hjälp av sin flotta, sina ekonomiska resurser och sin förmåga till att forma, eller bättre uttryckt; betala för, allianser. Det habsburgska Österrike var under dessa två krig britternas mest nyttiga allierade i rollen som ”fiendens fiende”. Dessa konflikter, precis som kraftmätningen med den tyska autokratin under 1900-talet kan ses som en kamp mellan auktoritära krafter som sökte politisk kontroll över kontinenten och de mer demokratiska krafterna, när det gäller Storbritannien och Holland, som med tiden allt mer verkade för frihandel och ekonomisk integration. I britternas alliansnätverk fanns också det parlamentariskt styrda Holland och även Portugal som även om det inte hade dessa traditioner, sedan 1373 har varit bundna till Storbritannien i historiens mest långlivade allians(2). Under krigen mot Ludvig XIV och Napoleon och under det första världskriget stod portugiserna på britternas sida och för övrigt aldrig mot dem! De nordiska länderna anpassade sig snabbt när våra interna konflikter här uppe svalnat till fredligare vanor och hamnade snabbt i den mer liberala sfären under 1700-talet.

Frankrikes revansch

När Frankrike sökte ekonomisk integration med det besegrade Västtyskland så drevs de av en vilja att pacificera Tyskland politiskt. Den europeiska integrationen var inte en jämlik process, även om den har framställts så. Den drevs i huvudsak av fransmän som hade ett sårat ego på grund av hur Tyskland hade sparkat runt Frankrike under de två världskrigen. Det är svårt att bortse från att dessa franska politiker bar på tanken att Frankrike skulle återfå sin ”rätta” position i Europa igen.

Den nya Europeiska Gemenskapen bestod av Frankrike och de två besegrade axelmakterna plus Benelux. Detta kunde aldrig bli en jämställd relation. Frankrike red på framförallt det tyska dåliga samvetet under decennier. På sätt och vis gör de det fortfarande.

Man kan med glimten i ögat konstatera att detta ursprungliga EG till sin utsträckning var till förväxlingen likt Karl den stores rike (Frankrike, Västtyskland, Benelux och Italien från Rom och norrut).

Det är inte konstigt att Storbritannien först valde att stå utanför detta projekt, även om Churchill uppmuntrade det, då den konfliktrelation som behövde dämpas var den fransk-tyska. Britterna ställde sig som vanligt lite grand utanför och betraktade kontinenten från sina öar. Att låta sig bindas in i permanenta relationer kändes mycket främmande för britterna. Tyskland var nu ”balanserat” och inga mer ingrepp från deras sida erfordrades under 50-talet.

Istället bildade britterna den mer löst hållna frihandelsgruppen EFTA, som anmärkningsvärt nog, minus Holland, bestod av Storbritanniens allianssystem från de föregående 350 åren. Det alltid trogna Portugal, Österrike som jag nämnde ovan har tjänade som britternas kontinentala motvikt mot Frankrike och sedan de nordiska länderna, där Danmark gått i Storbritanniens och Hollands ledband sedan 1600-talet och det lite mer motvilliga Sverige som ändock sedan frihetstiden befann sig i den anti-auktoritära fållan. Hade Holland varit med så hade den gamla alliansen varit komplett. Detta kan ses som kuriosa och handlar till del om sammanträffanden, såsom när det gäller Österrike, men säkerligen inte när det gäller Portugal.

När sedan britterna i alla fall ville gå med i EG 1961, så hindrade Frankrikes de Gaulle dem med sitt veto. Man kan se det som en ”historiens återkomst” då den brittiska viljan att gå med var en av USA stimulerad tanke att Storbritannien borde gå med för att balansera den franska dominansen på kontinenten, som under de Gaulle var starkt fientlig mot det anglosaxiska inflytandet. Den episoden berättar väldigt mycket om de franska känslorna inför organisationen. EG var deras lekhage, där de som ensam ”segrarmakt” kunde domptera de betvingade axelmakterna. Franska presidenter tror att dom ännu idag kan styra och ställa med EU:s mindre stater, såväl som Italien och Spanien, när dessa vågar missbehaga Paris, med uttryck som att de ska ”utnyttja tillfället att knipa käft”. Ofta handlar det om att de har haft djärvheten att ställa sig på Storbritanniens eller USA:s sida i någon fråga.

Att britterna nekades inträde i EG under 12 år tolkar jag som en fransmännens hämnd för Ludvig XIV:s och Napoleons nederlag för brittiska händer. Nu var Europa deras och britterna skulle hålla sig borta. Man skulle kunna se EG som den slutgiltiga segern för den imperiebyggande makten på kontinenten. Balansen mellan kontinenten och de brittiska öarna hade äntligen förskjutits till förmån för kontinenten, nu när britterna stod där med mössan i hand. Äntligen skulle inte britterna kunna hindra att kontinenten enades politiskt, i det som sedermera utmynnade i unionen. Nu stod de utanför och fransmännen trivdes med sin makt.

Vad EU förvandlats till

1973 fick britterna detta till trots vara med, men att britterna är obekväma med detta medlemskap blir allt mer påtagligt för var dag som går. Detta i takt med att EU allt mer utvecklas mot den typen av byråkratiska imperier som de i svunna tider har bekämpat. För britterna blir det faktum att EU är sprunget ur den franska traditionen ett allt mer påtagligt faktum. EFTA var en organisation som syftade till att främja frihandel. EU förvandlas allt mer till en organisation för jordbruksskydd och ett byråkratiskt monster i fransk stil, som i enlighet med denna tradition är fylld med byråkrater som vill reglera varje detalj och förehavande inom ”rikets” gränser. Alla som har upplevt eller studerat den krångliga och omständliga franska byråkratin vet vad jag syftar på. Nu håller fransmännens kontinentala klon på att nå sin fulla ”potential”.

Frågan nu är vilket som blir EU:s öde? Vilken väg kommer Europa gå? Kommer Storbritannien och kanske andra medlemmar i norr lämna EU eller delar av samarbetet? Kommer även detta franska försök att ena Europa under sin ledning att falla sönder under sin egen tyngd? Risken är uppenbar, då EU numera mer ser ut som en försvarsmekanism, än en framtidsorienterad organisation, som inte ser ut att ha redskapen för att lösa Europas problem. Frihandeln i Europa, även om den återuppväcktes av EG, är inte beroende av denna för att överleva och skulle med all säkerhet klara att unionen kraschar. Vad har EU mer att bidra med? Strukturinvesteringar, EMU och billiga lån till Sydeuropa, som inte stimulerar mer än bubblor och skuldfällor? Det är upp till bevis, annars kan det skaka i grundvalarna.

Man kan se kartan av Karl den stores rike, eller britternas samlande av sina allierade i EFTA som kuriosa i sammanhanget, vilket det faktiskt är, men det som kvarstår, essensen, är att EG:s tillblivelse och utestängandet av Storbritannien, såväl som den nuvarande dragningen mot utträde på öarna präglas av denna gamla konflikt mellan handelsriket på öarna och det byråkratiska och hierarkiska Frankrike och drömmen om kontinental dominans.

Noter:

(1)    Nioårskriget 1688-97 + Spanska tronföljdskriget 1701-1714

(2)    Relationen länderna emellan går egentligen ännu längre tillbaka i tiden. 1147 hjälpte engelska korsfarare på väg mot ”det heliga landet” den portugisiska kungen Alfonso att befria Lissabon från morerna.

%d bloggare gillar detta: