Fri migration kränker medborgarens rättigheter

DN:s Lena Andersson hävdar att det inte finns några andra argument mot fri migration än de som är bundna i ”blod och jord”. Hon skriver att viljan att ge ”våra egna” ett värdigt liv är ett uttryck för en obehaglig gemenskapsteori. Hur det än är med den saken så tycks Andersson glömma bort en av grundbultarna i det moderna samhällsbygget; samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Häri ligger det principiella argumentet mot fri migration som hon efterfrågar.

Det som ingen tycks ta upp i samhällsdebatten när det gäller frågan om migrationen till ett land och deltagandet i dess sociala förmåner är existensen av det samhällskontrakt som delvis är reglerat i lag och delvis finns i den politiska traditionen. Den ekonomiska aspekten av detta samhällskontrakt stipulerar att medborgarna i Sverige, genom inbetalningar till statskassan i form av inkomstskatter, mervärdesskatter o.s.v. kvalificerar sig och sina närstående till förmåner som skola till barnen, sjukvård, pensioner och äldrevård. Det finns dock en bred konsensus att det ur denna pott ska gå summor till förmån för de som inte själva kan bidraga till systemet, internationell solidaritet och ett hanterbart mottagande av politiska flyktingar. Detta ifrågasätts inte av mig och flertalet svenskar vill också ha det så.

Det som Centern och DN föreslår är dock ett brott mot detta kontrakt. Det är ett brott mot medborgarnas rättigheter. De som är ”våra egna” är inte de som binds med blod till landet, utan de som innefattas i kontraktet, nämligen medborgarna. Det är detta Centern och DN inte tycks förstå. Dom pratar om att det blir mindre pengar att dela på om vi blir fler, vilket vi får stå ut med, som om dessa kommer från ovan. Som om ingen egentligen äger dessa pengar och vi alla ska dela solidariskt med hela världen. Denna påfallande socialistiska tanke, för att komma från liberalt håll, bortser från att statens pengar faktiskt kommer från folket och dessa förväntar sig någonting tillbaka i enlighet med det nämnda kontraktet!

Att man inte kan se skillnaden mellan att migrera inom ett land och mellan två länder är förbluffande och ett indirekt angrepp på äganderättsprincipen. När man pratar om fri migration som en mänsklig rättighet så säger man också att alla har rätt till andras egendom (i detta fall investerad i form av skatter insatta i staten i enlighet med kontraktet). Hur kan en ekonomiskt liberal person anse det finnas en rättighet till andras egendom och investeringar?

En del liberaler är ärliga och sanna mot sina principer och medger att en helt fri migration måste innebära en fullständig nedmontering av statens sociala funktioner, såsom skolor, sjukvård, äldrevård, men är detta ett eftersträvansvärt samhälle?

En mindre stat och fler privata alternativ, ja, men att staten helt och hållet drar sig ur samhällets sociala funktioner, nej! Detta vill bara en försvinnande liten klick människor. Således, eftersom systemet förblir till större delen i dagens form framöver, så är fri migration en moralisk omöjlighet och ytterligare en vansinnig socialistisk utopi. Det C och DN inte förstår är att när folk inte längre känner att deras inbetalningar till systemet genererar den välfärd som kontraktet stipulerar så kommer betalningsviljan att falla och systemet implodera.

Försvararna av en stor, eller rent av massiv invandring, om man får använda tabuordet, hävdar att detta är en investering i framtidens pensioner och skulle således vara i enlighet med kontraktet. Detta om det inte hade varit för att det är påvisat att invandringen faktiskt inte går med vinst. Tino Sanandaji har med emfas påpekat detta. Istället synes det vara så att denna leder till att resurser omfördelas bland annat från 20-, 30- och 40-talisternas pensioner. De som byggde dagens rikedom i Sverige får nu leva sina pensionsår som kyrkråttor, om de bara kan förlita sig på kontraktet och inte har stoppat undan egna pengar. Detta är ett kontraktsbrott om något är det.

Detta handlar inte om ”allas lika rätt och värde” och om vem som ”har rätten till landet” som Centerns representanter uttrycker det. Det handlar om statens ekonomi och relationen mellan medborgarna och staten. Staten kan inte olovligen omfördela medborgarnas pengar till resten av världen. Det sätter de kapitalistiska drivkrafterna ut spel. En person jobbar primärt för sin egen och sina näras trygghets skull vare sig detta sker via direkta köp av sociala tjänster eller det sker indirekt via staten och i enlighet med kontraktet. Man kan inte lyfta ut denna drivkraft ur den nationalekonomiska ekvationen. Detta har prövats och misslyckats miserabelt.

Lena Andersson skriver att frågan är om man har rätt att hindra någon att fritt söka sig försörjning i det Centern kallar ”nybyggarlandet”? Om vi verkligen hade varit ett nybyggarland, ett ”vilda västern” som Annie Lööf måste ha haft i tankarna, ett land nästan utan statsmakt, så hade svaret kanske varit; nej det har vi inte. Men nu förhåller det sig inte så. Vi har en stat med komplexa sociala system som inbegriper åtaganden gentemot medborgarna. Dessa har ingen ”rätt” till, utan får snällt be om tillträde och givet vårt goda sinnelag så står vi oftast beredda att ta in dem i den medborgerliga gemenskapen som ställer upp på övriga delar av samhällskontraktet såsom våra hävdvunna fri och rättigheter och våra plikter och skyldigheter gentemot samhället och vår respekt för varandra.

Annonser
%d bloggare gillar detta: