Vi har svikit det kurdiska folket!

Alla som orkar med det kan nu beskåda den lilla Alan Kurdi ligga död i vattenbrynet vid det Egeiska havet. Denna lilla pojkes död får stå som symbol för ett svek, den civiliserade världens svek mot det kurdiska folket, de kristna och yazidierna. Sveket ligger på två plan. För det första så har vi alldeles för länge fört en invandringspolitik som i sin essens har inneburit nästan fri migration och via detta system har vi tagit emot alldeles för många människor som inte egentligen har varit i behov av vårt skydd. Konsekvensen av detta har blivit att vi inte har haft beredskapen att kunna skydda dem som nu verkligen behöver skydd, de riktiga krigsflyktingarna, de som förföljs och hotas med utrotning. Detta är ett misslyckande utan like. Det är en skam för vårt land och för vår civilisation.

Om de senaste decenniernas regeringar inte hade pressat vårt samhälles resurser till bristningsgränsen genom att slösa med ersättningar till otacksamma och svårintegrerade individer utan adekvat skyddsbehov, så hade vi haft möjligheterna och den folkliga villigheten att göra någonting drastiskt där det verkligen hade behövts. Vi hade kunnat skicka ner diplomater till Kobane och andra särskilt utsatta platser för att dela ut skyddspass till barn och icke-kombatanter i Raul Wallenbergs anda, eskorterat dem över gränsen till väntande ”vita bussar” och Herkulesplan för att föra dem med störst skyddsbehov till säkerhet i Sverige. Huruvida tillfälligt eller permanent är en annan fråga. Detta hade vi haft råd med, detta hade vi kunnat göra om vi hade prioriterat rätt från början. Istället öppnade vi en färjelinje över Medelhavet, genom kustbevakningens försorg, för nästan uteslutande ekonomiska migranter! Vår moraliska kompass snurrar runt runt utan att någonsin hitta norr.

Det sönderskjutna Kobane

Det sönderskjutna Kobane

Den andra delen av vårt svek gäller vårt agerande mot det kurdiska folket. IS utgör en ondska som vi inte har sett sedan nazismen. Likväl lämnar vi kurderna att, i princip, ensamma ta sig an dessa helvetets stormtrupper på marken. Sverige flyr sitt moraliska ansvar att göra det som är civiliserat och rätt. Vi avstår från att beväpna den enda grupp som på plats förmår att stå emot dessa massmördare. Istället skickar vi tält. Vi, i samstämmighet med övriga Europa och USA, väljer att respektera den turkiska statens önskan att inte se en kurdisk statsbildning på sin södra flank. Vi sitter tysta när Turkiet bombar kurderna i Syrien medan de förespeglar oss att de bombar IS. Vi accepterar detta då både höger- och vänsterregeringar till varje pris vill ha in Turkiet i EU. Moral vill man inte låta lägga hinder i vägen för detta mål!

Kurderna har som minoritet i fyra länder blivit oerhört plågade i dessa länder under de senaste decennierna. IS angrepp är det som borde utgöra det sista strået. Nu får det vara nog helt enkelt. Kurderna måste få en egen stat så att de kan på ett adekvat sätt ombesörja skyddet av sitt eget folk. De resurser som de hade behövt ska inte erfordra godkännande från Bagdad eller Istanbul. Kurderna behöver få bestämma över sin egen välfärd och trygghet. I en sådan stat skulle också yazidier och kristna vara trygga. Det enda som förhindrar en kurdisk utbrytning ur Irak och Syrien just nu är högst sannolikt stränga varningar från Obama och brist på stöd från oss i Europa.

Vi i Sverige är i högsta grad delaktiga i flykten från Kobane, genom att vi tillåter personer boendes här att åka ner för att deltaga i IS grymma krigföring och terror mot befolkningen där nere. Vi låter IS nyttja Sverige som en bas för ledning och rekrytering. Vi är således en part i kriget, men på helt fel sida. Blod rinner nedför våra politikers händer. Må historien döma dem hårt!

Turkiet har utanför Kobane visat att landet inte hör hemma i EU

Det finns tillfällen i historien då alla civiliserade folk måste stå enade mot det som är en uppenbar ondska, tillfällen då alla måste lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan. Nazismen var en sådan ondska och IS är det nu! Det är beklämmande att se västvärlden vela och inte våga sätta in erforderlig kraft i bekämpningen av den jihadistgrupp som kanske har störst potential att växa till ett riktigt hot i framtiden. Kommer man i framtiden säga att ”det var här man hade chansen, det var här man kunde stoppa dem tidigt, men beslutsamheten räckte inte till”? Kriget mot IS är inte ett krig som vilket annat. Denna konflikt utgör en vattendelare mellan de som förvarar värden som demokrati och religionsfrihet och de som vill införa diktatur och religiöst förtryck. De ställningstagande som parterna gör här, dock ofta mer outtalat än uttalat, bör tjäna som en indikator på vilka som är våra vänner och vilka som spelar en fult spel under bordet. Tankarna går till länder som Turkiet, Qatar och Saudiarabien.

Det är uppenbart att den halvhjärtade och begränsade flygoffensiven inte kommer stoppa IS. Detta har höga amerikanska militärer också uttryckt sin oro för. Marktrupper från en kvalificerad armé kommer med all sannolikhet för eller senare behöva sättas in! Det rimliga alternativet är då Turkiet som har Natos andra största armé som, även om den inte håller västeuropeisk kvalitet så, är mer än kapabel att krossa IS. Turkiet har också ett moraliskt ansvar, som går utöver det uppenbart rimliga i att skydda civila som man ser blir angripna tvärs över gränsen vid Kobane. Turkiet kan lastas för att i samverkan med bland annat Qatar, ha hjälpt till med att bygga upp den radikala islamistiska jihadrörelse som strider i Syrien idag. Turkiet har tillåtit jihadister att använda landet som ett transitland, man har låtit, eller som en del uppgifter indikerar, rent av själva tränat dessa radikala krigare på sitt eget territorium. Erdogan för en islamistisk utrikespolitisk agenda som är i det största okänd för folk här hemma och vars slutmål vi ännu bara hjälpligt kan pussla ihop. Det är i vilket fall tydligt att Erdogan vill verka för att sprida det islamistiska styrelseskicket över regionen.

Tydligt är också att de förhoppningar som har funnits på Turkiet från Washingtons håll har kommit på skam. USA:s strategiska vision är att ett antal regionala makter ska ta avlasta USA i dess upprätthållande av den internationella ordningen. Australien förväntas ta ett ansvar för sitt närområde, såsom landet gjorde i samband med krisen på Timor 1999. Japan förväntas avlasta USA i Östasien. Indien, som Sydasiens stora och stabila demokrati, tar och förväntas fortsätta att ta ett ansvar för sitt närområde, såsom man gjorde för Östpakistans (idag Bangladesh) civila 1971. Turkiet har på detta vis förväntats att bära ett medansvar för Mellanöstern med anledning av att landet hör till Nato och är en demokrati. Dessa förväntningar har dock kommit på skam. Turkiet är mer intresserade av att skydda turkiska intressen än av att skydda civila i nöd. Mer intresserade av att stärka den turkiska etnonationalismen än att komma fram till en rimlig överenskommelse med kurderna. Mer intresserade av att sprida islamism än demokrati. Mer intresserade av att attackera Israel än att tjäna som en opartisk medlare i konflikten mellan Israel och araberna (som man gjorde innan islamisterna kom till makten).

Det brukar pratas om kolonialt ansvar när det gäller västländerna, men när det gäller Turkiet som historiskt sett var regionens kolonialmakt så är det tyst. Turkarna upprätthöll via det Osmanska riket ett kolonialt välde över regionen under mer än 400 år. Om man ska utmäta ansvar i enlighet med gällande kolonialdiskurs så är det rimligt att påpeka att det Osmanska riket fortplantade och i mycket förstärkte genom Millet-systemet den identifikation via religionen som är boven bakom mycket av de religionskrig som nu rasar i Mellanöstern. En sekulariserad statsbildning under åtminstone en del av dessa år hade troligen kunnat dämpa dessa eldar, men nu upprätthölls istället ett system där lojaliteten med den religiösa gruppen var allt.

Således har Turkiet en del i det som händer både i kort och långt perspektiv. I och med detta och sin direkta närhet så ska en stor skugga falla över landet för dess undlåtenhet att agera. Erdogan försvarar sig med att han bara vill träda in om man också avser störta Assads regim. Givetvis ska vi verka för att en auktoritär diktator ska avlägsnas, men som de flesta förnuftiga vänner av demokrati i väst för länge sedan har insett så krävs det en demokratiskt sinnad opposition för att detta ska kunna förverkligas. Ett aktivt avlägsnande av Assad i dessa dagar skulle bara leda till ett stärkande av just de islamister som de demokratiska krafterna nu tvingas kämpa emot i form av IS. Erdogan, hindras dock inte av detta då han är mer intresserad av islamism än demokrati! Om vi ska acceptera hans krav för ett deltagande i en intervention; att man bekämpar både IS och Assad i ett svep, så hamnar vi i en mycket svår situation där vi bekämpar vår egen målsättning parallellt med att vi försöker uppnå den. För att ens försöka sig på detta konststycke så krävs det en mobilisering på en skala som vi inte sett sedan det andra Gulfkriget 2003 och ett helvete som skulle få efterspelet till denna invasionen att blekna i jämförelse. Nej, det är inte aktuellt i dagsläget att invadera hela Syrien med västerländska trupper för att avsätta Assad och sedan vägleda landet till demokrati under 10-15 år framöver. Istället hade det varit rimligt att de muslimska staterna i närområdet tar ansvar för att skydda civila mot de ohyggliga brott som IS utför och avser utföra framöver. Turkiet har chansen att visa var dess lojaliteter ligger; med islamisterna i IS och al-Nusra etc, eller med de som kämpar för frihet och anständighet. Turkiet står här inför ett tydlig val! Nu väljer Erdogan islamisterna i ett osmakligt maktspel där han förnöjt ser på medan de kurder som så länge har kämpat för sina rättigheter i det egna landet nu blir massakrerade av IS.

För att återknyta till att jag tog upp nazisterna i inledningen så skulle jag vilja avsluta med att säga att jag ser detta svek mot oskyldiga och värnlösa civila som ett moraliskt lågvattenmärke i klass med när Stalin beordrade sin röda armé till passivitet medan nazisterna krossade de polska motståndsmännens uppror i Warszawa 1944. Där satt de på Wislas östra strand och tittade på när staden brann och invånarna slaktades, för att bli av med den polska oppositionen till det framtida sovjetstyret av landet. På samma sätt sitter nu de turkiska armén och tittar på medan deras egna antagonisters civila slaktas av vår tids stora ondska. Nu när Erdogan sätter sig i samma moraliska division som den sovjetiska ledaren så borde det vara uppenbart att han och hans land inte har en plats i Europa och definitivt inte i EU, så länge nuvarande styre, metoder och tankesätt präglar Turkiet.

%d bloggare gillar detta: