Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

%d bloggare gillar detta: